Vallen, Skogs kyrka. AK-arbete med gamla Riks 13.; Personer från vänster, samtliga från Skog.; 1. Allan Sundlöf, Nyland, 2. Karl Wilhelm Wedin, Sand, 3. Tage Westin, Alderskog 4. Rune Wedin, Dala; 5. Oskar Helmer Lindström, Ro, 5. Bertil Ekström, Kläpp. Så här skriver Kalle Wedin om bilden: "Vi bröt sten mitt för källa som går ner till Vallen. Vi drog ut sten för matlappen, 7:80 i veckan, vi slog makadamm i en sandskreva i 30 graders kyla å Näslund i Ås var kontrollant. Vi använde en stendrög som var byggd på slanor. De smordes med såpa för att glida lättare". Foto: Herbert Levin
Från 299 kr
Skeppstimmer lastas. Ludvig Eriksson, Brobacken vid Mäloset. Karl Sjöberg, V:a Nybygget. (1867-1925). Johan August Jansson, Stenfallet. Alfred Ek. Alfred Eks hustru, "Eke-Kajsa", bakade bullar. Arbetarna fick köpa kaffe o bullar av henne. (Mosebacken). Karl Sjöberg fick vid en olyckshändelse senare ena armen avklippt av ett vagnshjul. Fotot förmodligen från sekelskiftet - i varje fall inte senare än 1902 enl. Frida Larsson, dotter till J. A. Jansson. Svågrarna J. A. Jansson och Karl Sjöberg ådrog sig lunginflammation vid arbete i skogen och dog strax efter varandra i mars månad 1925. Kolhuset brann 1909 ? 1907 (David Bredin).
Man i arbete på kontor. Fotografens ant: Bäckmans Färghandel. Firman startades 1893 av direktör Wilh. Bäckman som en mindre färghandel. Dess första lokaler låg vid Östra Torggatan. Firman hade därefter lokaler i Hotell Grands fastighet, och efter 10 års verksamhet flyttade företaget in i en egen fastighet. De första åren omfattade verksamheten försäljning endast av färger och oljor, men efterhand upptogs även andra artiklar. Största intresset ägnades dock åt detaljhandeln. År 1924 ombildades firman till aktiebolag med Wilh. Bäckman som verkställande direktör. Efter hans död blev Adolf Edenholm, som varit anställd sedan 1901, chef för verksamheten. Källa: Nyblom-Svanqvist, Näringsliv i Värmland, 1945.
Tre kvinnor i arbete på kontor. Fotografens ant: Bäckmans Färghandel. Firman startades 1893 av direktör Wilh. Bäckman som en mindre färghandel. Dess första lokaler låg vid Östra Torggatan. Firman hade därefter lokaler i Hotell Grands fastighet, och efter 10 års verksamhet flyttade företaget in i en egen fastighet. De första åren omfattade verksamheten försäljning endast av färger och oljor, men efterhand upptogs även andra artiklar. Största intresset ägnades dock åt detaljhandeln. År 1924 ombildades firman till aktiebolag med Wilh. Bäckman som verkställande direktör. Efter hans död blev Adolf Edenholm, som varit anställd sedan 1901, chef för verksamheten. Källa: Nyblom-Svanqvist, Näringsliv i Värmland, 1945.
Sixten Nilsson i arbete med bysten på G. A. Andersson, K. M. W:s grundare. Sixten Nilsson (1911-1962), var verksam som skulptör, målare, grafiker och tecknare. Lärare i teckning och bildhuggeri vid Karlstads yrkesskola. Studerade vid Académi Scandinave i Paris för bland annat Despiau 1935, vid Konsthögskolan i Stockholm för Nils Sjögren 1936-40 och vid Escuela Superior de Bellas Artes de San Jorge i Barcelona 1952-53. Studieresor till Norge, Frankrike och Spanien. Han är främst representerad i Karlstad bland annat med bysten över K. M. W:s grundare G. A. Andersson på Hagatorget och på Värmlands museum. Källa: Svenskt konstnärslexikon, 1957.
Målning till lunch, 28 februari 1966 På bilden i förgrunden syns det två herrar som har korta frisyrer. En av dem, som syns i profil, håller penslar och en palett i sin vänstra hand. Han pekar med en pensel i sin högra hand på en målning som är under arbete. Han är klädd i skjorta och slips. Herren som står bredvid och tiittar på är klädd i väst, skjorta och slips. I bakgrunden syns en herre som har vänt ryggen mot kameran och sysslar med någonting.
Bostadshus, familjegrupp fem personer. Romsk familj (zigenarfamilj) från Löa. Dem bodde vid den nedlagda hyttan, för det var neutralmark. Mannen sysslade med förtenning - ett sätt att lägga tenn på koppar. Det var vanligt att romer (zigenare) kom till byn och sysslade med förtenning. På många ställen blev dem bortmotade, men i Löa var dem accepterade. Där kunde dem bo månadsvis. Dem fick betalt för deras arbete och även lite mat, höns, frukt, potatis. Dem fick också rester av träkol för att elda i kaminen som de lagade mat på.
fotografi, bilder
Med en intensiv och levande blick möter oss här Sofia Wallberg. Gift 1871 med handlare Carl Fornander i Linköping och det är uppskattningsvis runt den tiden hon lät sig porträtteras. Maken drev sin handelsrörelse med framgång och de torde haft det gott ställt med goda livsvillkor i sin centrala bostad invid Stora torget. Så hade livet inte startat för någon av dem. Carl Fornander hade som fosterbarn inflyttat till Linköping och tidigt kommit i arbete som bodgosse. Sofias föräldrar hörde till den lägre rankade arbetskraften vid godset Engelholm i S:t Anna. Likt sin make lyckades Sofias far emellertid att bryta sig ur sin givna lott och blev under Sofias uppväxt kopparslagare och gårdsägare i Valdemarsvik. Hur Sofia mötte sin make med så skilda liv och hemorter är oklart men sensommaren nämnda år stod deras bröllop i Linköping. Äktenskapet blev barnlöst och efter makens död 1896 valde hon att flytta till sin yngre bror i Karlstad, där hon avled 1905.
Att ta bort sten från åkrarna var ett evigt arbete. Små kunde man plocka och bära bort, men till stora använde man stensläp. Stensläpet placerades intill stenen, ibland grävde man ner släpet lite, och sedan vältrade man på stenen för hand eller med hävstänger. När man fått på stenen, fick stutarna släpa bort den. Större stenar som man inte kunde vältra upp, grävde man i stället ner så de hamnade under markytan. Riktigt stora stenar fick ligga kvar. Här visar Masse två sorters stensläp. Den lilla t v är av självvuxet virke, man har använt en klyka och dymlat på en tvärslå baktill. Där utöver har man lagt till två offerbitar på medarna, de var lätta att ersätta jämfört med den självvuxna biten. Det andra stensläpet är betydligt mera arbetat och liknar en enkel kälke. Den kunde användas för stora stenar.
Kvinnorna sitter ute och kardar, det är ett smutsigt arbete, som kan vara bra att göra utomhus om det är fint väder. Den färdigkardade ullen läggs i en traditionell gotländsk s k saigkorg. Längst th står en likaledes vanlig ullkorg. De högra kvinnorna har mellan sig satt upp någon slags skiva med ull på. Den högra kvinnan sitter på en högryggig 1700-tals barockstol. T v står en gustaviansk stol från 1800-talets första hälft. De sitter förmodligen intill brygghuset. Den äldsta kvinnan kan vara Dorotea Persdotter, 83 år, bredvid henne svärdottern Hedvig Lyander, 41 år, den längre kvinnan längst bak kan vara sondottern Rosa Johanna Maria, 18 år. Kvinnan längst fram kan vara Fie Anna Karlsson.
Riktigt hur djuren är förspända inne tröskhuset går inte att se. Det borde vara ett djur framför varje dragbom, men här ser det ut som det står tre stycken tillsammans. Det ser ut som det är en flicka som sitter på sitsen på bommen och sjasar på stutarna. Det var ofta barn- eller gubbgöra att se till att djuren drog, ansett som ett mycket tråkigt arbete. Personerna framför ladporten t h kan vara Lars Hansson, 39 år, hans fru Olivia, 36 år, och deras barn Harald, 19 år, och Elinda, 16 år. De övriga har ännu inte gått att identifiera. Alla har arbetskläder: blusar med byxor/kjolar med förkläden och vegakepsar/dukar på huvudena. Se Bild 621.
Andreas Johansson har satt sig till vila och låter sig fotograferas av en inventerare utsänd av Östergötlands museum. Egentligen är denne där för att dokumentera Johanssons hem i Skirlångsnäs, men blir måhända fängslad av mannens berättelser. Född i ett torparhem i Rumskulla hade Andreas kommit till Svinhult för arbete 1910. Från 1914 var hans hem Åstugan i Norra Vi. Snart hade även pigan Elsa Albertina Svensson flyttat in med en oäkta dotter och under några följande år nedkom hon med ytterligare tre oäkta barn. Hur Andreas fann sig i detta är oklart men situationen fortfor tills pigan dog 1933 och barnen rimligtvis flyttades. Nu har tiden nått år 1959 och Andreas är sedan en tid boende i Tidersrum.
Personalen vid Råby chokladfabrik, där som synes ett betydande antal kvinnor och flickor från orten erbjöds arbete. Den avvikande lille gossen till höger är disponentens son Hjalmar Svensson, sedermera Svenfelt. Fabriken grundades 1892 av den i Motala verksamma grosshandlaren John Anderson, varför rörelsens egentliga namn var Motala chokladfabrik. På platsen bedrevs tillverkningen i äldre industrilokaler som arrenderades av friherrinnan Helene von Mecklenburg. Redan året efter grundläggningen kom Olof German Svensson att knytas till bolaget och i egenskap av disponent bidrog han med nya ägare i Cloetta starkt till att utveckla tillverkningen som vartefter erhöll ett allt större anseende. Företagets tid vid Råby blev emellertid kort, knappa tio år. Vid tiden för bilden upplevdes fabrikslokalerna alltmer orationella och redan 1902 kom ny fabrik att stå klar vid Malfors.
Porträtt av kompositören och violinisten Andreas Randel. Son till torparen Peter Andersson och Elin Andersdotter i Ramdala socken, Blekinge. Efter eget bevåg ändrade han senare efternamnet till Randel efter sin födelsebygd, Ramdala. Var som ung delaktig i Karlskronas musikaliska sällskap innan han 1819 bedrev studier i Finspång och Linköping på bekostnad av friherren Gerard de Geer. Hans talanger förde honom vidare till Paris där han studerade violinspel vid kungliga musikskolan och lovprisades av sina berömda lärare Pierre Baillot och Luigi Cherubini. 1828 återvände han till Stockholm och fick arbete som violinist på Kungliga teatern. 1838 blev han andre konsertmästare vid hovkapellet och 1861 förste kapellmästare. Sedan 1844 hade han varit violinlärare och från 1859 professor vid Kungliga Musikaliska Akademien, där han blivit ledamot 1837. Under åren 1838-1856 var han verksam som musikdirektör vid Andra livgrenadjärregementet i Linköping. Endast ett par månader efter sin pension avled professor Andreas Randel den 27 oktober 1864.
Personalen vid Råby chokladfabrik, där som synes ett betydande antal kvinnor och flickor från orten erbjöds arbete. Fabriken grundades 1892 av den i Motala verksamma grosshandlaren John Anderson, varför rörelsens egentliga namn var Motala chokladfabrik. På platsen bedrevs tillverkningen i äldre industrilokaler som arrenderades av friherrinnan Helene von Mecklenburg. Redan året efter grundläggningen kom Olof German Svensson att knytas till bolaget och i egenskap av disponent bidrog han med nya ägare i Cloetta starkt till att utveckla tillverkningen som vartefter erhöll ett allt större anseende. Företagets tid vid Råby blev emellertid kort, knappa tio år. Vid tiden för bilden upplevdes fabrikslokalerna alltmer orationella och redan 1902 kom ny fabrik att stå klar vid Malfors.
Hovkamreraren Gustaf Adolf Stockhaus i linköpingsfotografen Rydholm ateljé omkring 1865. Stockhaus var då i 75-årsåldern och kunde blicka tillbaka på ett innehållsrikt liv. Han såg dagens ljus redan 1792 som son till bruksinspektor Pehr Stockhaus och hustrun Charlotta Norberg. Fadern var vid tiden knuten till Hagby bruk i Nora. I vuxen ålder kom Stockhaus att delvis gå i faderns spår. Sin första tjänst utanför föräldrahemmet var som bokhållare vid Baggå bruk i Skinnskatteberg. Därefter följde arbete som bruksinspektor vid Gladhammars koboltgruva, varefter han via en tid i Västrum flyttade till Malma säteri i Västra Ryd, Östergötland. I samband med detta hade han 1828 ingått giftermål med Christina Maria Dandenell. Hustrun avled emellertid redan 1830 i sviterna av nedkomsten av makarnas första och enda barn. Ny hustru fann Stockhaus 1832 i Maria Wilhelmina Göhle. Makarna bodde på Malma tills de på ålderns höst sålde gården för ett något enklare hem i Tranberga i Torpa socken. Här slutade de sina dagar 1877 respektive 1878.
Porträtt av Christina Andersson från senare delen av 1890-talet. Född i värmländska Segerstad socken som dotter till rättaren Anders Olofsson och dennes maka Stina Jonsdotter. Som ung kom hon i pigtjänst på gårdar i hemsocknen men även en tid i Karlstad. I november månad 1885 fick hon oförklarat tjänst som hushållerska i redaktören och tidningsutgivaren Isidor Kjellbergs hushåll i Linköping. Den radikale Kjellberg bodde vid tiden med sonen Emil invid Storgatan strax öster om Sankt Larskyrkan. Stadsgården inrymde även redaktion och tryckeri för hans tidning Östgöten med flera utgivningar. Efter Isidor Kjellbergs bortgång 1895 fortsatte Christina sitt arbete i den nu vuxne sonen Emils hushåll. År 1902 följde hon med Emil Kjellberg och hans familj när de under våren flyttade till Helsingborg. Tiden i den nya staden blev emellertid kort för Christina. Hon avled i sviterna av magcancer i april månad 1904.
Ungdomsporträtt av Fredrik Wallenberg. Född i Stockholm men uppvuxen i Linköping där fadern, som tidigare varit huvudstadens polismästare, valt en lugnare tjänst som landssekreterare. Fredrik Wallenberg inledde en militär karriär som volontär vid Andra livgrenadjärregementet i Linköping 1882 och vid Första livgrenadjärregementet i samma stad 1883. Efter militär utbildning vid Krigsskolan återkom han till det sistnämnda regementet 1886 och erhöll underlöjtnants grad. Hans håg stod emellertid för konsten och det skrivna ordet, varför han begärde avsked 1892. Istället kom han att försörja sig som tecknare och medarbetare i tidningar. Som sådan var han exempelvis anställd i Paris under åren 1895 till 1901 och i London under perioden 1901-1922. Hans arbete medförda omfattande resor i skilda världsdelar. I sitt privata liv var han från år 1900 gift med Helen Elisabet Mac Horton. Som änkling gifte han om sig 1926 med Ingeborg Emma Gustava Wallenberg.
Reproduktion av flygblad: propaganda, från finska sidan till Röda Armé-soldater under finska vinterkriget 1939-1940. Kollage av foton och text. Text (uppifrån, från vänster till höger): Dessa kamrater räddades för att de inte trodde på politrukernas lögner. De kastade gevären bakom ryggen, sträckte upp händerna och gick över till den finska sidan. De fick ett vänligt mottagande, cigaretter och något varmt att dricka för att värma upp sig. De togs med tåg till fånglägren där de är nöjda med sitt öde. De får varma måltider tre gånger om dagen och te med socker till stor belåtenhet. De är ivriga att hjälpa de finska systrarna i deras arbete. De är så här glada för att de lyckats fly till ett lyckligt liv och kommit undan politrukernas klor. Från Svenska frivilligkåren i Finland, F 19.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.