Skrivet på baksidan: Philibart Humbla från GHM. studerar båtar i Gravarne tillsammans med Levin Henriksson på hans sjöbodsvale. T.h. tvp ekor av Orusttyp. Klink byggda. Liten för- och stor akterspegel med vrickhål. Tolleklampar med lota tollar. Rund botten gör att de, även med en liten påspikad stråkköl, inte kan hållas i rak kurs. Därför inte lämplig att segla, bara ro och vricka. Användes till fiske vid skärgårdens stränder och som lättbåt för större förkoster. T.v. segeljolle. Klinkbyggd med krum vluxna in timmer som kallas band till skillnad från spant i kravellbyggen. Utfallande böjd förstäv, Akterspegel. Kölskafpe och breda slag gör den lämplig för segling. Riggas med stagesejel (sprisegel), fock och i bland klyvare. Används för fiske med ryssjor, tenor, garu, små vader och döjer i skärgården samt för san färdsel och lokala transporter m.m. I mitten vadjolle, vadkåg. Klinkbyggd med basade sprötband. Krum förstäv, akterspegel. Köl rundbotten, som gör den lämplig för rodd men inte för segling. Används som kännekag i vadfiske, se foto i skärgården. Störrejollar är numera allmand försedda med motor.
Från 299 kr
Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Störlinge 4/11 1964 i en hällkista. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Störlinge 4/11 1964 bakom en hällkista. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
En hällkista funnen vid en arkeologisk undersökning. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
'Monterad skogsduva, sedd från sidan. :: :: Text till bilden: ''Skogsdufvan är ganska allmän i Sveriges sydligaste landskap och bor helst i stora skogar af bok och ek. Der bygger hon sitt bo merendels i något ihåligt träd och lägger deri 2 hvita, elliptiskta ägg. Man finner henne ock i våra barrskogar, hvarest hon då tillreder sin bostad uppe bland trädens grenar. Af dufslägtet känner man öfver 100 olika slag, af hvilka tvenne förekommer i vårt land. Den största finnes på Java och är nästan af kalkonens storlek. I Sydamerika finnas arten, hvilka äro föga större än en sparf. Alla hafva dock så stor likhet i grundform, att ett barn kan skilja dem från alla andra foglar. Dufvan är en älskvärd fogel och har redan längesedan varit vald som symbol af den trogna kärleken. Det är ej ifrån denna art vår tama dufva härstammar. Den kallas klippdufva och är allmän vid Stavanger i Norge,men häckar ej inom Sverige. De likna hvarandra rätt mycket, men klippdufvan har 2 stora, svarta band öfver vingen och är dessutom en fogel, som ej lämnar sin födelsebygd. Skogsdufvan är flyttfogel liksom vår tredje art eller ringdufvan.'' /August Wilhelm Malm år 1866. :: :: Serie med fotonr. 7079:1-37. Fotografierna är monterade i en liten bok, inbunden, med titel ''Fotografier öfer Däggdjur och foglar. Texter av A. W (1866). Malm. Boken återfinns i Göteborgs Naturhistoriska Museums bibliotekssamling under ''Äldretryck''. På baksidan av varje foto finns en text om arten. :: :: Se även fotonr. 5693:1-4.'
'Monterad hackspett. :: :: Text till bilden: ''Hackspetten är en egendomligt danad fogel, och tillbringar sitt lif i skogar och planteringar, hvarest han är ständigt sysselsatt med utrotandet af sådana insekter, som i fall de fritt finge utveckla sig, blefve menliga för skogen. I så fall måste en noggrann skogshushållare fridlysa dessa sina verksamma tjenare, verksamma i dubbelt afseende derföre, att de hugga fler hål i träden än de själva begagna, hvilka intagas som bostäder af många andra insektsdödande foglar. I vårt land finnas 8 olika slag. Den här afbildade kallas större hackspetten. Fogeln lever äfven af åtskilliga växtfrön, t.e.x sådana af gran, och likasom vi sjelfa föredra en viss plats vid bordet, skall det smaka honom bäst, då han får sönderhacka kotten mot ett visst ställe på ett visst träd. Något dylikt har författaren sjelf observerat på s.k. kärrmes. Å fngna foglar är detta förhållande lätt att iakttaga.'' /August Wilhelm Malm år 1866. :: :: Serie med fotonr. 7079:1-37. Fotografierna är monterade i en liten bok, inbunden, med titel ''Fotografier öfer Däggdjur och foglar. Texter av A. W (1866). Malm. Boken återfinns i Göteborgs Naturhistoriska Museums bibliotekssamling under ''Äldretryck''. På baksidan av varje foto finns en text om arten. :: :: Se även fotonr. 5693:1-4.'
Ur byggmästare Johannes Nilssons fotoalbum från 1914. Hörnfastigheten p å Kungsgatan 22-Torggatan 7 sedd från torget. Byggnaden uppfördes 1769 och ersatte ett tidigare trähus som förstörts i den stora stadsbranden den 18 maj 1767. Byggherre var handlaren och rådmannen Peter Hierton från Eftra och hans hustru Barbara Gammal. Hennes föräldrar ägde ett tobaksspinneri i Varberg. Ritningarna utfördes av Sven Kellander, kommendant på Varbergs fästning, senare adlad Mannerskantz. Byggmästare var tysken Friedrich August König (senare Rex), som även byggde kyrkan tvärs över gatan. I rummet i hörnet mot torget finns ett stucktak från 1769 bevarat med allegoriska framställningar av de fyra stånden och initialerna B.G. och P.H. för byggherreparet och F.A.K. för byggmästaren. Mellan 1864-1897 ägde handlanden Adolf Lundquist huset och han lät bygga om det 1865, då det fick nuvarande klassicerande fasad. Byggnaden kallas efter honom det Lundquistska huset. I bottenvåningen ligger Carl Nilsson och Son:s järnaffär och till höger i bild försäljs lampor och glas. En man korsar gatan bärande en apparat med slang.
Vykort, " Lugnarohögen, Hallands-ås" Gravhögen med omgivande lantgårdar och åsen i bakgrunden. Torpet framför högen från yngre bronsåldern (ca 900–800 f. Kr) kallas ibland "Mor Johannas stuga". Det kommer sig av att här bodde fru Johanna och hennes dotter Clara då Victor Ewald, kyrkoherde i Östra Karup, och Riksantikvarieämbetets representant i Höks härad på våren 1926 for förbi Lugnarohögen och fann den förfallen. Uppbragt över detta tillstånd kontaktade Ewald riksantikvarien Sigurd Curman, vilket ledde till en utgrävning 1926. Då upptäcktes att högen dolde en 8 meter lång skeppssättning - den första i landet som hittats under jord. Sensationen gjorde att Riksantikvarieämbetet blev intresserad av att köpa stugan och tomten. Johanna accepterade budet om 1000 kronor med löfte om att få bo kvar till sin död och fick uppdraget att se efter högen. Den skulle nämligen bli en sevärdhet för allmänheten. Från torpet byggdes en gång in i graven, vilken övergöts med en kupol på initiativ av Rudolf Abelin, grundare Norrvikens trädgårdar i Båstad, och Ludvig Nobel (broson till Alfred Nobel), som var en av projektets största finansiärer. Invigningen skedde den 11 juni 1927 under medverkan av kronprins Gustav Adolf.
Vy över Övraby kyrkoruin sedd från nordost. En bod står vid ruinens bortre kant och där står en man och arbetar. Bilden är sannolikt tagen när ruinen grävdes ut av arkeologer i mitten av 1930-talet. Arbetet leddes av landsantikvarie Erik Salvén. 1978 utfördes en utgrävning av arkeolog Jan-Erik Augustsson. Platsen ligger ovanför forsen vid Slottsmöllan i Halmstad, nära stadsdelen Kärleken. Övraby var föregångaren till dagens Halmstad. Innanför kyrkoruinens stenmurarna hittades rester av gropar efter halvmetertjocka stolpar, vilket tyder på att här uppfördes en stavkyrka redan på 1000-talet. Dess namn ska då har varit Maria kyrka. Stenkyrkan byggdes alltså sedan exakt på samma plats som träkyrkan, senast år 1160. År 1320 anlades vid Nissans mynning, i ett sankområde på gården Broktorps mark, den bebyggelse som utvecklats till dagens Halmstad. Det "gamla Halmstad" kom då att kallas Övraby, den övre byn, och kyrkan där blev enligt katolsk sed moderkyrka för de nya kyrkor som kom att uppföras i den nya befästa staden Broktorp-Halmstad. År 1563 brändes Övraby och dess kyrka ner av Svenska armén, men kyrkklockan infördes till Nikolai kyrka i Halmstad. (Se även bildnr F9230)
Gravkapellet på Kustsanatoriet Apelvikens kyrkogård som stod klart 1927, samma år som kustsanatoriets arkitekt Rudolf Lange i Göteborg avled. Han upprättade alla byggnadsritningar till sanatoriet. Kyrkogården är ca 4000 kvm stor, omgärdad av en stenmur och i mitten på östra långsidan står gravkapellet i så kallad 20-talsklassicism (stiliserad, antik stil) med gavelfält (fronton) på fyra kolonner och glest tandsnitt (guttae) runt takfoten. Där finns också ett bårhus där svepning och bisättning skedde; ibland även obduceringar. Patienter som avled och vars anhöriga inte hade råd med liktransporten, som fick ske på järnväg, gravsattes här (tidigare på kyrkogården i Varberg). Även om de anhöriga sällan kunde delta hade man alltid en begravningsgudstjänst som familjen sedan fick ett referat ifrån. Psalmer, bibelord och präst redovisades och man bifogade ett fotografi på kistan och blomstergärden vid graven. Varje grav försågs med ett vitt träkors, men under andra världskriget byttes dessa ut mot små låga gravstenar. Där höggs namn, årtal och hemort in. Märkligt nog blev den förste att gravsättas på kyrkogården grundaren till sanatoriet, dr J S Almer, den 25 augusti 1927 (död den 13 maj samma år). Totalt blev 136 personer begravda här och trots många var vuxna kallas området numera ofta ”Barnens kyrkogård”. (Läs mer i artikeln här på DigitaltMuseum "Kustsanatoriet Apelviken")
Anna Josefina Gabrielsdotter, Skrape-Fina kallad, vid sitt hem i Dagsås. Hon föddes 1865 den 19 april. I backstugan till höger bodde hon med sin egen familj och huset till vänster fungerade som ladugård. Fina fick åtta barn, varav två inom äktenskapet åren 1891-1897 med Gustaf Karlsson (1839-1897), övriga fäder var "okända" och två av barnen dog som små. Sitt sista barn fick hon som 53-åring år 1908. Yngste sonen Hugo bodde kvar med henne i backstugan tills hon dog 1957. Stugan har ett rum på ca 9 kvadratmeter. Backstugor kallas så för att de byggs in i en "backe", så både golv och vissa väggar består av jord. På så vis gick det inte åt så mycket byggmaterial, för i backstugor bodde de allra fattigaste. Josefina försörjde sig genom att hjälpa folk i trakten i hushållet såsom att tvätta, spinna, sticka och även sälja bär och blommor som hon plockade. Sin egen lilla trädgård var hon mycket mån om. Hugo bodde kvar till 1968 då han uppförde och flyttade till ett nytt hus i backen ovanför backstugan. Han överlät då hemmet med ett stycke mark till hembygdsföreningen. Utöver de båda intakta husen på bilden finns även utedasset och jordkällaren kvar och utgör numera en välbevarad kulturmiljö att besöka.
Gustav III - 1771-1792
Karl XII - 1697-1718
Den här boplatsen kom till på slutet av 1700-talet när avskedade soldaten Erik Granats son med samma namn fick 10 tunnland jord och byggde här i sluttningen av Lausbackars östra sida mitt emot nerfarten till Smiss. Helt obekant som boplats var kanske inte stället, här nånstans låg gården Bogs, som troligen fösvann efter digerdöden på 1350-talet. Än idag kallas platsen där Backvägen går upp norr om Nybygget för Bogs backe. Erik Granat d y var född 1767 och gifte sig 1793 med Anna Maria Nilsdotter Flink född 1771 från Tofta. De fick 3 barn, varav äldsta dottern Maria Eriksdotter född 1794 tog över. Hon gifte sig 1813 med Nils Rassmusson Löv 1790-1855 och de fick 5 barn. Sonen Jakob Nilsson Löv 1827-1860 ärvde stället, gift 1848 med Magdalena Maria Hansdotter född 1822 från Hallsarve på När och de fick dottern Catarina Elisabet Jakobsdotter 1849. Jakob drunknade 1860 och Magdalena gifte om sig 1861 med Jakob Johansson från Bjärges. Catarina gifte sig som 17-åring med folkskolläraren Jakob Vilhelm Mårtensson 1841-1905 från Mannegårde i Lye och de blev ägare till Nybygget. De fick hela 13 barn, men flera dog unga, så också Catarina efter sista barnets födelse. J.V. Mårtensson gifte om sig 1895 med Maria Olivia Elisa Vestergren född 1866 från Alva och de fick en son. När Jakob Vilhelm dog flyttade frun tillbaka till Alva och stället övertogs av dottern Ebba Mårtensson född 1889. Hon gifte sig 1909 med Johan Petter Ödahl från Mattsarve och de ägde stället till 1914, då de flyttade till Johan Petters barndomshem vid Mattsarve och sålde stället till Johan Petters bror Gunnar Ödahl född 1884. Gunnar, som försörjde sig som byggmästare, gifte sig 1919 med Anna Ester Gertrud Karlkvist född 1887 från Bosarve på När och de fick 5 barn. Inget av dem tog över, jordbruket var för litet att leva på och marken styckades av. Gunnar Ödahls dödsbo sålde fastigheten 1976 till Ingemar Nilsson född 1949 från Tiricke på När och hans dåvarande fru Yvonne Eklund (?) och deras barn Jesper född 1975, Lina född 1979 och Johan född 1982. Ingemar totalrenoverade och byggde till bostadshuset på 1980-talet och bebor alltjämt fastigheten. Manbyggnadens ålder är svårbedömd, den ser mest ut att vara från rätt sent 1800-tal med sin fönsterplacering i nischer och flackt tak. Men huset har ingen markerad sockel och det borde det ha om det är från 1800-talet. Om det är byggt vid Nybyggets tillkomst, borde det finnas en stenhusresolution och det finns det inte. På bilden ser vi skolläraren Jakob Vilhelm Mårtensson 62 år och hustrun Marie född Vestergren 37 år.
Kopia av den större Jellingestenen på Domplein i Utrecht. Den större Jellingestenen DR 42 är svår att tidsbestämma, men troligen rest mellan 960 och 985 av Gorm och Tyras son Harald Blåtand i Jelling till minne över föräldrarna. Stenens inskription berättar samtidigt om Haralds egna bedrifter. Han enade Danmark och gjorde danskarna till kristna. Stenen har tre olika sidor. Den ena har runor ingraverade och på den andra är ett stort fabeldjur, troligen ett lejon. På tredje sidan är en bild av den korsfäste Jesus. Stenen står ungefär på sin ursprungliga plats mitt emellan de två gravhögarna i Jelling. Det råder dock inget tvivel om att stenarna har flyttats, då det vid utgrävningarna på 1940-talet påvisades att en av gravarna på kyrkogården delvis låg under stenen. Stenen har också rests någon gång efter att den varit omkullvält. Haralds runsten är 2,43 meter hög, väger cirka tio ton, och lär ha tagit över ett år att rista. Senare undersökningar har visat att runorna ristats vid tre olika tillfällen. Så är till exempel delen om Haralds kristnande tillagd efteråt. Stenen är utsmyckad med djurornamentik på ett sätt som kallas Mammenstil, efter gården Mammen på Jylland. Mammenstilen är detsamma som Jellingestilen. Vad gäller tillhuggningen av stenen bär den tecken på västeuropeiska influenser. I motsats till den traditionella nordiska, med djupa inhugg i hård granit, har denna sten huggits loss, så att drakslingan och övriga utsmyckningar har en plan relief. Det är en teknik som man använde till mjukare sandsten i bland annat Tyskland och England. Reliefer i nordisk stil är annars utförda i kalksten eller sandsten. Den enda direkta europeiska parallellen är irländska granitkors. Själva runinskriften är också utförd efter västeuropeisk tradition, istället för den traditionella lodrätta eller bandformade texten har denna sten text i vågrätta linjer. Detta följer latinsk form och efterliknar därmed ett dokument nedskrivet på pergament. Preben Meulengracht Sørensen har påpekat, att detta markerar en förändring beträffande det sätt runstenen användes till. Traditionellt hade inskriftens ändamål varit att beskriva och hålla fast, men denna sten hade ett kommunicerade ändamål; den skulle berätta kungens budskap. Texten lyder på nusvenska "Harald kung lät göra dessa kummel efter Gorm, sin fader, och efter Tyrvi (Thyra), sin moder. Den Harald som lagt under sig hela Danmark och Norge och som kristnade danerna."
Huset ligger numera i Himmelsberga, Långlöts socken, men låg ursprungligen i Dyestad, Runstens socken. Den är en torvtäckt halvannanvånings stolphuggen parstuga från slutet av 1700-talet, huvudsakligen uppförd av ek. Med stolphuggen avses skiftesverkstekniken med liggande skift infalsade i stående stolpar. Motsatsen kallas knuthuggen och innebär att huset är byggt av timmer med knutar. Parstugan var fram till mitten av 1800-talet den dominerande typen av boningshus på Öland. Den inrymmer i mitten förstuga och kammare, i norra gaveln helgdagsstuga och i södra gaveln vardagsstuga med sekundärt avdelat kök. Vindsvåningen har endast enkelt avbalkade utrymmen, vilka användes som förvaringsrum och klädkammare. Förstugans vackert blomsterbemålade dörrar är från 1770-talet. Kammarens väggar är schablonmålade och avslutas upptill av en bård i klara, starka färger. In till höger är vardagsstugan, med möblering som är representativ för 1800-talets första decennier, då den äldre, väggfasta inredningen ersatts med lösa möbler. Ursprungligen gick rummet över hela husets bredd. Vid 1800-talets början blev det mycket vanligt att man på Öland delade upp det stora rummet med en mellanvägg och på så vis erhöll ett avskilt kök. Möbleringen är traditionell med två ståndsängar i hörnen mitt emot kakelugnen och ett slagbord med två stolar mellan dem vid fönstret. Rummets ena säng är bäddad med en slitrya med slätsidan eller skådesidan uppåt. De öländska slitryorna var redan under 1500-talet en av öns stora exportartiklar. De bands här mycket tätare än på andra håll i landet. En ölandsrya väger upp emot 10 kg och med en sådan över sig i sängen kunde folket uthärda även den strängaste vinter, i all synnerhet som man oftast delade sängvärmen med någon. På andra sidan förstugan ligger helgdagsstugan med det mesta av bohaget från 1700-talet. Framför det stora slagbordet står en vändbänk, s k särla, förr en vanlig möbel i öländska bondstugor. Sin särskilda prägel av festgemak får helgdagsstugan av en fantastisk svit fantasifyllda och naiva väggmålningar. De satt från början i talmannen för riksdagen A P Danielssons fädernegård i Dyestad i Runstens socken, men flyttades över till Karl Olshuset då det återuppbyggdes i Himmelsberga. Målningarna är troligen utförda på 1840-talet av den mångkunnige bonden Jöns Larsson i Norra Bäck och räknas som de mest ursprungliga och intressanta prov på öländskt folkligt måleri som nu finns bevarade. Insprängt bland de profana motiven med älskande par i lusthus, kaffedrickande herrskap och hjortjakt i parklandskap står prydligt textat den förunderliga upplysningen att huset är brandförsäkrat år 1848. (Hämtat från http://www.himmelsbergamuseum.com/index.php?id=21&placid=17&template=1&PHPSESSID=e3a5d62a36b2118254a9529385bb5062)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.