Den här boplatsen låg ine alls i närheten av någon annan Mattsarveboplats, utan nere vid Bönde, den plats där Tomas och Carina Hägring nu bor på. Den låg förut under Husarve grund, men tillfördes Mattsarve vid skiftet. Boplatsen kom till 1835 när Michael Olofsson Husander född 1806 vid Husarve fick denna jordplätt från föräldragården och bebyggde den. Han gifte sig 1834 med Cajsa Maja (Catarina Maria) Jönsdotter född 1805 från Botels och de fick två barn. Äldsta dottern Cajsa Gertrud född 1837 tog över, gift 1858 med sjömannen Anders Nordin född 1829 från Snausarve. De fick 4 barn. Inget av barnen tog över, utan stället såldes 1872 till Lars Niklas Larsson född 1841 från Hallbjäns, gift 1867 med Maria Lorentina Larsdotter född 1841 från Kauparve och de fick två barn. Lars Niklas drunknade 1878 och Maria gifte om sig med den 19 år yngre Karl Niklas Larsson född 1860 från Anderse grund. Varken han eller Marias barn i första äktenskapet ärvde stället, utan det gjorde förste makens syster (?) Elisabet Andersdotter född 1865. Hon var gift med Reinhold Söderberg från Guldrupe. Söderbergs flyttade till Amerika omkring 1920 och huset stod tomt till 1942, då Söderbergs sålde det till Oscar Hult vid Bönde, som rev byggnaderna. Han sålde tomten 1977 till Siv Hägring, som byggde ett nytt hus på tomten. Hon sålde det till sin son Tomas Hägring född 1960 med fru Carina född 1963 från Hummelbos i Burs och deras barn Jonathan född 1989 och Josefine född 1992. Manbyggnaden är en liten parstuga i sten, sannolikt byggd när stället tillkom 1835.

Från 299 kr

Denna part kom till på 1690-talet då ursprungsägarens Christen Jakobssons sonson Lars Anderssson bebyggde den på norrsidan om föräldrahemmet. Lars var gift med Catarina Andersdotter och de fick 5 barn, där äldsta dottern Catarina född c:a 1690 övertog parten. Hon gifte sig 1711 med Hans Jakobsson från Ardre och de fick 6 barn. Gårdsparten delades 1745 mellan äldste sonen Lars och äldsta systern Catarina. Lars behöll denna gårdsdel och Catarina byggde nytt c:a 400 m närmare kyrkan, det som blev den kände Johan Oskar, JO, Larssons part, flitigt förekommande på Masses bilder. Lars Hansson gifte sig 1747 med Anna Hansdotter från Hallvards i Silte och de fick 5 barn. Sonen Lars Larsson blev ägare 1795, gift 1797 med Anna Cecilia Bengtsdotter född 1778 från Liffride. Lars dog 1806 och Anna gifte om sig med Olof Persson från Roma. Anna och Olof uppförde en ny manbyggnad i sten 1810, som man fick 20 års skattebefrielse för. Sönerna Lars född 1800 och Bengt född 1804 från första giftet delade gårdsparten omkring 1827 och Bengt tog över denna part. Bengt gifte sig 1848 med Greta Maria Andersdotter född 1820 från Mattsarve och de fick två döttrar. Yngsta dottern Maria född 1852 gifte sig 1870 med Mats Oskar Larsson född 1846 från Tiricke på När och fick två barn. Maria dog och Oskar gifte om sig 1878 med Maria Elisabet Jakobsdotter född 1852 från Bjärges och de fick 6 barn. Sonen Arvid Larsson från andra giftet född 1881 blev ny ägare 1914, gift 1924 med Ester Maria Elisabet Larsson född 1895 från Smiss på När. Deras äldste son Erik född 1923 tog över 1949, gift med Berit. Sonen Torgny ärvde gårdsparten. Gift med Gunilla Bendelin. Tre söner. Masse har stått på stora landsvägen och tagit denna bild av manbyggnaden. Den skall vara byggd 1873, ett högt hus med låg källare under huset. Tegeltaket är lite utdraget över gaveln, något som var nytt på den här tiden, liksom de små trekantsfönstren på gavlarna.

Från 299 kr

Det verkar som om Masse 1904 medvetet valt ut att fotografera miljöer som han uppfattade som särskilt hotade av rivning eller annan förändring. Uppenbarligen var han ute i sista stund på många ställen, eftersom det visade att byggnaderna och annat som han avbildade i många fall försvann strax efteråt. Här har han fotograferat uthusbyggnaderna på Kauparves södra part medan de ännu stod ute mot vägen. Kanske var han sur på sig själv att han missade ladugårdarna på grannparten när de revs året innan. Vi ser ekonomibyggnaderna från trädgården. Till vänster står en bulbod under faltak med en tillbyggd redskapsbod (?) på gaveln. Vad bulboden innehållit är oklart, men dubbelportarna under foderluckan tyder på att där har det varit vagnbod. Högra delen kan ha innehållit lammhus och andra utrymmen för smådjur. Ladugården innehöll ett fähus till vänster om portlidret, dörrarna är skymda av bulboden. Utrymmet närmast portlidret rymde en hoimd, hörum, luckan sitter i vägen. Det var den enda delen av uthusbyggnaderna som var i sten. Efter portlidret fanns ytterligare ett fähus, troligen för nöt, som har en sommardörr av spjälor isatt. Mellan foderluckorna var det troligen en hoimd. Under och till höger om den dubbla foderluckan syns portarna till ladan och till höger därom skymtar tröskhuset. Ladugårdens tak är täckt med halm, tröskhusets med falor. På gårdsplanen står en höhäck. Tvätt torkar på staketet. Masse har glömt sin kameraväska. Det är svårt att tro att dessa byggnader bara skulle vara drygt 30 år gamla. Man kan nog ifrågasätta uppgiften om att parterna flyttades 1870, det verkar som om boplatsen fanns redan innan.

Från 299 kr

Anders Hansson 1806-1852 kom från Snausarve ursprungsgård nere mot sjön. Han fick en bit jord av sin far och bosatte sig upp vid stora vägen mot Alskog, alldeles söder om Snausarves andra part på östra sidan av vägen, se Bild 1105, 1106. Han gifte sig med Anna Greta Nilsdotter född 1809 från Lye och de fick 3 söner. Äldste sonen Hans Niklas Andersson född 1838 tog över stället. Han gifte sig 1859 med Anna Elisabet Jakobsdotter från Hägvide i Stånga och de fick 6 barn. Yngste sonen Reinhold Hansson född 1870 blev näste ägare, gift 1892 med Johanna Olsson född 1866 på När och de fick sonen Reinhold Hansson född 1892. Fadern Reinhold stack till Amerika och försvann där? Sonen Reinhold Hansson gifte sig 1929 med änkan Linda Margareta Kristina Olsson född 1891 och de fick två barn. Troligen köpte Göran Berlén fastigheten. Han byggde om ladugården till ett litet bostadshus, styckade av och sålde det. 1979 sålde han manbyggnaden med mark till Elsa och Sigvard Lundin från Snausarves andra part iom att dotter Birgit Lundin med man Rolf Ebbesson tog över gårdsparten, Bild 1092. Sigvard dog (?) och Elsa bodde kvar här till 2008, då hon flyttade till Åvallegården i Klintehamn, där hon dog 2010. Stället togs då över av Elsas och Sigvards dotterson Christer Olofsson och hans sambo Birgitta. Vid skiftet blev stället ålagt att flytta snett över vägen väster om Snausarves andra part. Där byggde man ett nytt bostadshus i resvirke med liggande panel och spåntak, det som syns på bilden. Man byggde också en liten ladugård i sten med halmtak, den syns i bakgrunden. Några småbodar uppfördes också, bl a dass, vilka skymtar t v om ladugården. 1914 flyttade man dit ett bulhus, t v på bilden, och byggde om det till brygghus och tvättstuga.

Från 299 kr

Det här är en av Masses viktigaste bilder! Den visar synnerligen väl hur Lau såg ut för 100 år sedan! Det är ett helt annat landskap än idag. Nu växer det låg snårig skog över hela den öppna ytan fram till Gumauskas ställe i mitten och vidare bort till höger. Vi ser att vägen går på krönet av ancyllusvallen och det gör den faktiskt än idag! Den öppna ytan tillhör skifteslaget/allmänningen. Här syns inga tunar. Vem betade här? Borta vid husen anar man tunar. Vi ser många intressanta boplatser och byggnader. Längst t v står en oxel och t h om den anar man långt bort en husgavel. Det är troligen brygghuset på Bergmans part nuvarande Haase/Wahlströms. Sedan ser vi Laurin/Ahlströms lilla ställe som Lau kommun köpte 1912 till fattigstuga. Manbyggnaden var säkert ett inpanelat 1700-tals bulhus med köks- och brygghusbakbygge i sten, se Bild 1131. T h om fattigstugan syns manbyggnaden med bakbygge och brygghus t v vid Bjärges västra part, nuvarande Kerstin Olssons. Sedan följer en bod, kanske dass eller vedbod till fattigstugan. Därefter ser man kyrkan och t h om den en ladugård, sannolikt tillhörig fattigstugan, se åter Bild 1131. T h om ladugården franträder nästan hela Öbergs ställe, nuvarande Gumauskas med både manbyggnad med bakbygge och ladugård, se Bild 615-617 och 597. Huset med långsidan synlig är Allmänningen Jakobssons torp, nuvarande Klints. Huset långt bak t h är Bjärges Anderssons, senare Lau friförsamling av Sv Missionsförbundets, nuvarande Helanders stuga och precis t h därom skymtar dess små uthus, se Bild 607 och 608. Längst th ser vi Bjärges norra part Melanders, nuvarande Tjernelds ladugårdar. Det var synd att Masse tog så få överblickbilder av bygden, för en sån här bild berättar väldigt mycket.

Från 299 kr

Enligt släktberättelsen kom denna boplats till genom att en kvinna med dotter kom från Anga, där hon lämnat sin elake man, och här uppförde detta hus. Kvinnan och dottern skulle ha plockat sten i sina förkläden på markerna runt ikring och burit den hit. Hjälp med byggandet skulle de ha fått av bönder där modern gjorde dagsverken. Dottern hette Catarina Johanna Johansdotter född 1843 i Anga. Hon gifte sig med Johan Petter Johansson född 1844 på När och de fick 6 barn. Äldsta dottern Hanna född 1874 gifte sig 1903 med Johan Gustafsson född 1863 från Småland och de köpte stället 1909. Deras enda barn Elin född 1900 gifte sig 1920 med grannens son Henrik Östman född 1891 från Bjärges, se Bild 586, 587, 589 och 590 och de köpte stället 1925 av Elins föräldrar. De uppförde en ny manbyggnad i trä 1922 bredvid det gamla huset. Elin och Henrik fick tre barn, de två döttrarna flyttade till Stockholm och sonen Henrik drev den lilla gården fram till 1958, då han dog. Dottern Elna Rehnström köpte sedan fastigheten i slutet på 1970-talet och hennes dotter Lisbeth Jansson-Söderström och son åke Rehnström köpte stället 1982 och använder det sedan dess som fritidsfastighet med sina familjer. På bilden ser vi i mitten Elin Gustafsson 12 år. Av de två kvinnorna kan hon till höger vara Elins mor Hanna Johansdotter 38 år och den vänstra antingen Elins mormor Catarina Johansdotter 69 år eller någon av mostrarna Lina, Augusta eller Selma, det är svårt att från bilden avgöra åldrarna. Bostadshuset finns kvar oförändrat, men tillbygget på baksidan är sedan länge borta. I bakgrunden skymtar flygeln, vars högra del rymmer ett brygghus och dess vänstra en källare.

Från 299 kr

Masse har gått in på storgården och tagit en bild av manbyggnaden med brygghus och bodar. Man ser att salsdelen t h är större än vardagsstugedelen, ett tydligt tecken på att nedervåningen är uppförd i två etapper, se Bild 657. Huset ser nykalkat ut och i bra skick. T h står en märklig källare med oregelbundet takfall, jämnårig eller äldre än nedervåningen. Brygghuset med faltak står i öppen vinkel mot manbyggnaden, vilket är ovanligt. Mot gaveln står ett par gamla bulbodar med faltak med okänd funktion. Lillgårdsmuren ser rätt tagen ut, så den har nog varit med sen manbyggnadens tillkomsttid. Sedvanliga grindar. När Botvide delades i två parter 1744 mellan Christoffer Christofferssons båda barn Margareta och Lars, fick Lars denna part. Han fick dock inga barn, så parten togs över av systern Margaretas son Hans från hennes andra äktenskap. Hans Hansson född 1750 gifte sig 1776 med Anna född Hansdotter 1753 från Snausarve. Det var de som byggde ny manbyggnad i sten under två etapper, troligen också visthusboden och brygghuset. Deras yngste son Per Hansson född 1785 tog över gårdsparten, gift första gången 1806 med Anna Catarina född Danielsdotter 1779 från Gannor och andra gången med Cajsa född Christensdotter 1779 från Botels. Sonen Christen Persson född 1819 ärvde parten, gift med Anna Lisa född Mattsdotter 1818 från Hallsarve, dessa byggde övervåningen på manbyggnaden. Av deras tre barn ärvde äldsta dottern Anna Cajsa född 1840 parten, gift med Hans Thomsson född 1842 från Kauparve och de fick 6 barn. Av dessa tog sonen Petter Hansson född 1869 över, gift 1907 med Katarina född Hallander 1865 från Hallbjäns. Äktenskapet blev barnlöst (?) och gårdsparten såldes till Jakob Ernst Östman född 1889 från Bjärges, gift 1918 med Alfhild född Hansson 1897 från Alskog. Deras son Herbert Östman född 1918, gift 1942 med Lilly född Nilsson 1921 från Hägdarve på När tog över 1941. Lilly Östman sålde gårdsparten 1989 till Katarina född Wikström 1952 från St Tollby i Fole och hennes man Björn född 1945 från Spånga.

Från 299 kr

Två stensättningar, anläggning 29 (uppe till höger) och anläggning 31 (uppe till vänster) och en domarring (nere till vänster), anläggning 28, som framkommit vid en arkeologisk undersökning av ett gravfält i Byarum i Vaggeryds kommun. Anläggning 29 var en rektangulär stensättning, 3,5x3 meter stor, med en järnåldersdös och bengrop. Inom anläggningen framkom enstaka brända ben samt en keramikskärva. Centralt i anläggningen fanns dösen, 1,2x0,9 meter stor, med tre sidohällar och en lockhäll, med öppning åt söder.Strax norr om kistan påträffades några brända ben, keramikskärvor, en bit harts samt ett kamfragment av horn. Datering här var 565-655 e.Kr. I ena hörnet av anläggningen fanns bengropen. Förrutom brända ben påträffades här keramik, harts, en kam av horn, ett silverbeslag och ett oidentifierat föremål i silver samt ett oidentifierat järnföremål. Den osteologiska analysen kunde bara visa att benen kom från människa. Anläggning 31 var en rund stensättning, 3,2 meter i diameter. Inom denna gjordes fynd av brända ben, keramikskärvor, en silverspiral, en silverkula samt ett oidentifierat järnföremål. Inom anläggningen framkom även en ben- eller brandgrop som innehöll brända ben, keramik, en hornkam samr en järnkniv. Benen kom från människa. Ytterligare en brandgrop inom stensättningen innehöll brända ben, keramik, ett silverbeslag, två spiralformade pärlor samt små kulor av silver, en fibula, en nit samt ett rembeslag av brons, slagg samt nitar av järn. Den osteologiska analysen visade att benen kom från en vuxen individ mellan 18-89 år. Anläggning 28 var en rund domarring, fem meter i diameter. Fyra större stenar stod placerade i en cirkelform och det fanns även ett avtryck efter en femte sten. Mellan stenarna fanns en kantkedja uppbyggd av mindre stenar. Inom anläggningen framkom brända ben samt keramik. Det fanns även en brandgrop men en större mängd brända ben, keramik, ett fragment av en kam i horn samt ett oidentifierat järnföremål. Den osteologiska analysen visade att benen kom från en vuxen individ, 18-89 år gammal. Datering 530-650 e.Kr. Anläggningarna finns även med på foto JMF.00318-27.

Från 299 kr

Två stensättningar, anläggning 29 (uppe centralt i bilden) och anläggning 31 (i mitten) och en domarring, anläggning 28, (centralt i nederkanten), som framkommit vid en arkeologisk undersökning av ett gravfält i Byarum i Vaggeryds kommun. Även fler gravar syns delvis på bilden. Anläggning 29 var en rektangulär stensättning, 3,5x3 meter stor, med en järnåldersdös och bengrop. Inom anläggningen framkom enstaka brända ben samt en keramikskärva. Centralt i anläggningen fanns dösen, 1,2x0,9 meter stor, med tre sidohällar och en lockhäll, med öppning åt söder.Strax norr om kistan påträffades några brända ben, keramikskärvor, en bit harts samt ett kamfragment av horn. Datering här var 565-655 e.Kr. I ena hörnet av anläggningen fanns bengropen. Förrutom brända ben påträffades här keramik, harts, en kam av horn, ett silverbeslag och ett oidentifierat föremål i silver samt ett oidentifierat järnföremål. Den osteologiska analysen kunde bara visa att benen kom från människa. Anläggning 31 var en rund stensättning, 3,2 meter i diameter. Inom denna gjordes fynd av brända ben, keramikskärvor, en silverspiral, en silverkula samt ett oidentifierat järnföremål. Inom anläggningen framkom även en ben- eller brandgrop som innehöll brända ben, keramik, en hornkam samr en järnkniv. Benen kom från människa. Ytterligare en brandgrop inom stensättningen innehöll brända ben, keramik, ett silverbeslag, två spiralformade pärlor samt små kulor av silver, en fibula, en nit samt ett rembeslag av brons, slagg samt nitar av järn. Den osteologiska analysen visade att benen kom från en vuxen individ mellan 18-89 år. Anläggning 28 var en rund domarring, fem meter i diameter. Fyra större stenar stod placerade i en cirkelform och det fanns även ett avtryck efter en femte sten. Mellan stenarna fanns en kantkedja uppbyggd av mindre stenar. Inom anläggningen framkom brända ben samt keramik. Det fanns även en brandgrop men en större mängd brända ben, keramik, ett fragment av en kam i horn samt ett oidentifierat järnföremål. Den osteologiska analysen visade att benen kom från en vuxen individ, 18-89 år gammal. Datering 530-650 e.Kr. Anläggningarna finns även med på foto JMF.00318-26.

Från 299 kr

Stamskolor, 1930-talet Kompanichef, kapten Karl-Henrik Parment. Bilden är tagen vid Musikpaviljongen längs Regementsgatan, mitt emot uoffvillorna på Sergeantstigen. Namn, se bild 2. 2. John Engberg, kapt. Handhade hästar och hundar 4. Erik Nord, förrådsförman 5. Nils Olsson, senare major vid I 13 8. Furir B Jonsson 9. Furir Holger Lundin, Nyköping 10. Furir Karlsson, bytte namn till Solerud. Fanjunkare vid I 14 11. Furir Elis Carlsson, Örebro, fanjunkare i I 10 reserv 15. Erik Larsson, senare förvaltare vid Fo 43 (far till Bengt-Erik Larsson) 16. Emil Johansson, bytte namn till Engerfors. Blev polis i Eskilstuna 17. Knut Källén, flyttade till I 14, senare förvaltare vid S 1 i Uppsala 18. Fänrik (L?) Sven Almqvist, senare chef för S 1 1957-63 19. Gösta Andersson, namnbyte till Rispe 20. K B Lindblad, fanjunkare i P 1 reserv 23. Gustaf Johansson, signalfurir, känd som handbollsmålvakt 24. Löjtnant Sten Sandgren, senare major i I 20 reserv 28. Åke Brånerud, fjärdingsman i Toresund 29. Erland Öberg, fanjunkare i reserven 30. Kapten Karl-Henrik Parment, kompanichef 31. Korpral Warnicke, polis i Gävle 32. Tore Sahlberg, fanjunkare i reserven. Förvaltare på Volvo i Göteborg 33. Andersson, polis i Stockholm 35. Löjtnant Per Kellin, senare general och rikshemvärnschef 37. Fredriksson 39. Fanjunkare E A Edlund 42. Alrik Eriksson, vaktmästare vid Länsstyrelsen i Nyköping 43. Sergeant Aldor Leijon, flyttade till I 14 47. Furir E A Larsson, kassachef vid Ing 4 (Norrlands ingenjörbataljon) och Ing 1 50. Korpral E Johansson, bytte namn till Lacking, fanjunkare i P 1 reserv 51. Furir Halvar Hansson, flyttade till P 1.

Från 299 kr

Köpings kyrka är en kyrkobyggnad i Växjö stift. Den är församlingskyrka i Köpingsviks församling på Öland. Den nuvarande kyrkan är den fjärde i ordningen. Den ursprungliga kyrkan var av trä. Möjligen var det en stavkyrka uppförd under 1000-talet. Den ersattes vid 1100-talet av en mycket stor kyrka av kalksten, 42 meter lång och fyra meter bred. Den bestod av ett långhus med ett smalare kor och absid i öster. I söder var ett vapenhus uppfört under 1200-talet och på norra sidan en sakristia som tillkom under 1300-talet. Under 1100-talet tillkom ett torn i väster och på 1200-talet ett torn i öster. Kyrkan blev därmed en klövsadelkyrka. Vid kyrkogårdens sydvästra hörn var en klockstapel belägen. Kyrkans interiör präglades av det treskeppigt välvda kyrkorummet. Koret var tunnvälvt medan absiden var försedd med hjälmvalv. Johannes Haquini Rhezelius som vid sin resa till Öland 1634 tecknade av kyrkorna har gett en god bild av Köpings medeltida kyrkas utseende. Under 1700-talet togs frågan upp om uppförandet av en helt ny kyrka. Beslutet fattades efter åtskilliga överläggningar att uppföra en kyrkobyggnad efter ritningar utförda 1799 av Jacob Wulff vid Överintendentsämbetet. År 1805 revs den gamla kyrkan med undantag av tornet. Sten från den rivna kyrkan användes som byggnadsmaterial i den nya. Kyrkan uppfördes 1805-1808 av murarmästare Johan Petersson, Kalmar. Invigningen förättades 1808 av biskop Magnus Stagnelius. Den nya kyrkobyggnaden bestod av ett rymligt långhus med brutet tak och en sakristia bakom koravslutningen i öster. Västtornet försågs med en åttakantig lanternin för kyrkklockorna. Interiören var av salkyrkotyp med ett trätunnvalv. Tvärs över kyrkorummet var ankarjärn spända. Så småningom uppvisade murarna sprickbildningar på grund av att sydmuren börjat sjunka. En förstärkning av grunden visade sig i längden omöjlig. Ur tanken att bygga om sydmuren uppstod istället att uppföra en helt ny kyrka. Hösten 1953 revs kyrkan med undantag från tornbyggnaden. De ritningar som den nuvarande kyrkan uppfördes efter 1954-1955 utarbetades av Ärland Noreen. Materialet består i huvudsak av röd kalksten, med inslag av grå kalksten. Utmed norra långsidan ligger delar av den medeltida kyrkans nordmur kvar. Alla yttermurarna är oputsade. Kyrkan består av ett långhus och avslutande korvägg i öster. Vid norra sidan är en sakristia belägen och under denna ett bisättningsrum. Tornet i väster bevarades. I lanterninen hänger tre klockor. Storklockan är enligt inskrift från 1622. Mellanklockan tillkom 1969. Lillklockan bär årtalet 1686. Kyrkorummet är indelat i tre skepp genom fem par kolonner av grå, huggen kalksten. Över mittskeppet spänner sig valv gjutet i betong av stjärnvalvskaraktär. Sidoskeppen är täckta av trätak. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)

Från 299 kr

Köpings kyrka är en kyrkobyggnad i Växjö stift. Den är församlingskyrka i Köpingsviks församling på Öland. Den nuvarande kyrkan är den fjärde i ordningen. Den ursprungliga kyrkan var av trä. Möjligen var det en stavkyrka uppförd under 1000-talet. Den ersattes vid 1100-talet av en mycket stor kyrka av kalksten, 42 meter lång och fyra meter bred. Den bestod av ett långhus med ett smalare kor och absid i öster. I söder var ett vapenhus uppfört under 1200-talet och på norra sidan en sakristia som tillkom under 1300-talet. Under 1100-talet tillkom ett torn i väster och på 1200-talet ett torn i öster. Kyrkan blev därmed en klövsadelkyrka. Vid kyrkogårdens sydvästra hörn var en klockstapel belägen. Kyrkans interiör präglades av det treskeppigt välvda kyrkorummet. Koret var tunnvälvt medan absiden var försedd med hjälmvalv. Johannes Haquini Rhezelius som vid sin resa till Öland 1634 tecknade av kyrkorna har gett en god bild av Köpings medeltida kyrkas utseende. Under 1700-talet togs frågan upp om uppförandet av en helt ny kyrka. Beslutet fattades efter åtskilliga överläggningar att uppföra en kyrkobyggnad efter ritningar utförda 1799 av Jacob Wulff vid Överintendentsämbetet. År 1805 revs den gamla kyrkan med undantag av tornet. Sten från den rivna kyrkan användes som byggnadsmaterial i den nya. Kyrkan uppfördes 1805-1808 av murarmästare Johan Petersson, Kalmar. Invigningen förättades 1808 av biskop Magnus Stagnelius. Den nya kyrkobyggnaden bestod av ett rymligt långhus med brutet tak och en sakristia bakom koravslutningen i öster. Västtornet försågs med en åttakantig lanternin för kyrkklockorna. Interiören var av salkyrkotyp med ett trätunnvalv. Tvärs över kyrkorummet var ankarjärn spända. Så småningom uppvisade murarna sprickbildningar på grund av att sydmuren börjat sjunka. En förstärkning av grunden visade sig i längden omöjlig. Ur tanken att bygga om sydmuren uppstod istället att uppföra en helt ny kyrka. Hösten 1953 revs kyrkan med undantag från tornbyggnaden. De ritningar som den nuvarande kyrkan uppfördes efter 1954-1955 utarbetades av Ärland Noreen. Materialet består i huvudsak av röd kalksten, med inslag av grå kalksten. Utmed norra långsidan ligger delar av den medeltida kyrkans nordmur kvar. Alla yttermurarna är oputsade. Kyrkan består av ett långhus och avslutande korvägg i öster. Vid norra sidan är en sakristia belägen och under denna ett bisättningsrum. Tornet i väster bevarades. I lanterninen hänger tre klockor. Storklockan är enligt inskrift från 1622. Mellanklockan tillkom 1969. Lillklockan bär årtalet 1686. Kyrkorummet är indelat i tre skepp genom fem par kolonner av grå, huggen kalksten. Över mittskeppet spänner sig valv gjutet i betong av stjärnvalvskaraktär. Sidoskeppen är täckta av trätak. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)

Från 299 kr

Masse har gått ut på åkern nedanför och tagit en bild av baksidorna på Södergrens och Hallgrens bostadshus. På Södergrens hus har man ännu inte hunnit bygga glasverandan i vinkeln. En gammalmodig bulbod under faltak har flyttats hit. Hos Hallgrens ser det ut som en bakugn sticker ut genom väggen på bostadshusets bakbygge. Det lilla skjulet i resvirke är nog ett dass. På Söderlunds gårdsdel stod förr en av Hallbjäns gårdsparter. Den kom till omkring 1785 då Hallbjäns norra part delades mellan syskonen Oluff Larsson och Brita Larsdotter. Oluff född 1753 gift 1779 med Catarina Carlsdotter född 1758 från Bönde byggde upp denna part och fick 20 års skattefrihet 1810 för en ny manbyggnad i sten. Äldste sonen Lars Olofsson född 1779 tog över, gift med Anna Catarina Tomasdotter och efter dem äldste sonen Lars Larsson född 1809, gift 1835 med Anna Gertrud Mattsdotter född 1814 från Starrlause i Stånga. De ägde gårdsparten till omkring 1850, då den övertogs av Lars syster Catarina Maria Larsdotter född 1811 och hennes man Per Persson Hallander född 1815 från Hallsarve. Sonen Lars Per Hallander född 1840 ärvde parten, gift 1863 med Brita Cajsa Johansdotter född 1841 från Botvide. De fick 4 barn, men ingen tog över. Hallanders sålde all jorden i smålotter och byggnaderna revs bort. Gårdstomten och en del av jorden köptes av Lars Pettersson på Hallbjäns norra gårdspart. Han sålde 1910 tomten och 7,5 ha jord till Arvid Södergren född 1879 från de små torpställena på andra sidan vägen, se Bild 609-614. Arvid Södergren byggde upp denna boplats på nytt med manbyggnaden på bilden. 1924 flyttade brodern Nils Södergren född 1874, gift med Emeli Myhrström född 1871 från Garde, och deras 6 barn in i huset! De två äldsta barnen var kanske redan utflugna. Varför Nils övergav föräldrahemmet och inget barn tog över det kan man undra? Bröderna kom tydligen bra överens, troligen hade de kvarnen ihop och fiskade tillsammans. 1945 överlät Arvid stället till broderns yngste son Gustav Södergren född 1910. Gustav flyttade ner till Rut Hansson på Snausarve och lämnade denna lilla gård öde. Tomten med förfallna byggnader köptes av Eva Hernbäck och Göran Jonsson från Stockholm och de byggde ett nytt gotlandsanpassat hus bredvid det gamla och nyttjar fastigheten som fritidshus.

Från 299 kr

Masse har tagit flera bilder av denna boplats med två små torp och tillhörande uthus. Sådana här stugor och många ännu mindre fanns det gott om kring förra sekelskiftet. De beboddes av hantverkare som slaktare, skomakare, skräddare mm, många gånger också av arbetare. Levnadsomständigheterna var mycket enkla, rent armod förekom. Här har man nog haft det någorlunda väl ställt av det goda skicket på manbyggnaderna att döma. Manbyggnaderna är sannolikt bulparstugor, vilka klätts med liggande panel. Deras ålder är svårbestämd, men förmodligen från 1800-talets första hälft, kanske äldre. Fönstren har förstorats i senare tid, även om baksidan på Livens hus har gamla små fönster. Fönsterluckor är också ett gammalt tecken. De förmodade faltaken har bytts mot spån och papp. Södergrens hus har ett bakbygge, troligen också det i bulteknik och reveterat. Sedan har man gjort ytterligare ett tillbygge i husvinkeln, där man säkerligen hade vardagsingången. Intill Livens hus står ett litet brygghus i bulteknik med papptak. Det har ett utbygge i sten under flistak, som innehåller bakugnen. I förgrunden ser man stigen som går förbi den troligen gemensamma brunnen ute i beteshagen. Stången som vilar mot brunnsholken har en krok i änden, som man hänger spannet på när man skall ta upp vatten. I det vänstra torpet bodde Jakob Södergren född 1843 på När. Han var gift med Stina Maria född Brakarl 1849, fadern var båtsman, därav efternamnet och modern var kommen från granngården Hallbjäns. Moderns systerson Lars Per Hallander styckade och sålde denna gårds jord i smålotter. Jakob och Stina Maria Södergren hade två barn, Nils född 1874 och Arvid född 1879. Arvid köpte det som återstod av moderns barndomsgård 1910 och uppförde där ny bebyggelse, han var fiskare och båtbyggare. 1924 flyttade brodern Nils med familj in till Arvid. Arvid överlämnade den lilla gården 1945 till bordens yngste son Gustav, vilken senare flyttade till en mindre gård vid Snausarve och övergav denna boplats. Hur länge Jakob och Stina Maria levde är ännu inte känt, inte heller när Nils med familj tog över barndomshemmet innan de flyttade till brodern. Tydligen tog ingen av Nils 6 barn över när Nils familj flyttade, för hela gårdsmiljön tycks ha övergivits för länge sedan, endast några syréner återstår. Hela miljön ser mycket rar och idyllisk ut, men ser man bilderna på uthusen Bild 610 och 611, så förstår man att det nog inte var så lätt alla gånger!

Från 299 kr

Denna part av Mattsarves 4 parter ägdes i början av 1700-talet av Per Michelsson. Han kom från Liffride och var ingift här 1712 med Christin Jonsdotter från Olof Jonassons part, den part som köptes upp av Lars Hansson, se Bild 991. Troligen kom den här parten till när Christins födelsepart delades mellan henne och systern Catarina några år in på 1700-talet. Per och Christin fick 5 barn, varav äldste sonen Jon Persson född 1717 blev näste ägare. Han gifte sig 1745 med pigan Gertrud Nilsdotter från Maldes på När och de fick två söner. Gertrud dog tidigt och Jon gifte om sig 1758 med Cararina Rassmusdotter född 1725 från Liffride, men de fick inga barn. Äldste sonen från första giftet Jon Jonsson tog över parten. Han gifte sig 1778 med Catarina Tomasdotter född 1746 från Hablingbo. Jon och Catarina byggde ett nytt hus i sten 1791 som de fick 20 års skattebefrielse för. De fick inga barn, varför de sålde gårdsparten omkring 1800 till Per Persson född 1767 från Dalbo på När. Per Persson var gift 1793 med Engela Olofsdotter född 1771 från Bertels i Hablingbo. Deras enda barn Lena Cajsa född 1795 gifte sig som 19-åring 1814 med Lars Larsson född 1791 från Gumbalde. Av deras 5 barn blev det äldste sonen Per Larsson född 1819 som blev näste ägare, gift 1850 med Maja Stina Mattsdotter född 1821 från Hallsarve. De fick 3 barn och det blev dottern Catarina född 1850 som med sin man Jakob Petter Ödahl född 1849 från Hallbjäns som tog över. Jakob Petter var egentligen kommen från Autsarve i Garde, men när hans mor blivit änka, gifte hon om sig och kom till Hallbjäns. Catarina och Jakob Petter gifte sig 1870 och de fick 6 barn. Äldste sonen Johan Petter Ödahl född 1873 blev näste ägare, gift 1909 med den 16 år yngre Ebba Eugenia Katarina Mårtensson född 1889 från Nybygget. De fick två barn samt tog sig en fosterdotter. Sonen Mauritz Ödahl född 1912 ärvde gårdsparten 1947. Han var gift med ? och de fick sonen Per-Ullmer 1965. Styvsonen Lars-Erik Ödahl född 1958 tog över parten och har en mindre lammbesättning här, merparten av marken är utarrenderad. På bilden ser vi troligen Jakob Petter 55 år med dubbla käppar, hustrun Catarina 54 år och dottern Hulda 22 år. Manbyggnaden är troligen det hus som Jon och Catarina byggde 1791, senare höjt och försett med källare och moderna fönster omkring 1870 och vid förra sekelskiftet spåntak.

Från 299 kr

Denna part kom till i början på 1740-talet när Hans Larsson på Fies norra part delade sin gårdspart mellan sonen Lars Hansson, som bodde kvar hemma och dottern Catarina Hansdotter född 1720 som byggde nytt på denna plats närmare kyrkan. Catarina var gift första gången med Nils Nilsson och andra gången 1761 med Christoffer Persson från Bjärges. Äldste sonen i första giftet Nils Nilsson född 1744 tog över parten, gift 1790 med den 26 år yngre Greta Persdotter född 1770 från Bönde. Nils dog och Greta gifte om sig 1801 med Vallentin Larsson född 1758 från Garde. De byggde ny manbyggnad i sten 1810 och fick skattebefrielse för det. Dottern Elisabet född 1795 från första giftet tog över med sin man Nils Nilsson född 1791 från Kauparve omkring 1820. Deras son som också hette Nils Nilsson född 1821 ärvde parten. Han gifte sig 1858 med Elisabet Jakobsdotter Lauvall född 1835 från Kauparve och deras dotter Elisabet född 1862 blev näste ägare i slutet av 1800-talet, eller rättare: hennes man Oskar (J.O.) Larsson född 1856 från Bjärges. De fick barnen Emilie 1886, Emil 1888, och Rudolf 1890. Emilie tog över tillsammans med sin man Jakob Larsson född 1886 från Fie, de gifte sig 1913 och fick tre söner som alla flyttade till Stockholm. Emilie dog och Jakob gifte om sig 1930 med Hilda Mattisson född 1901 från Bjärges boplats vid Snausarve. Deras äldste son Ivar född 1931 tog över parten, gift med Elna från Näs. Deras son Göte innehar nu gårdsparten. Masse var goda vänner med Oskar (JO) Larsson och hans familj, de förekommer på många av Masses bilder. Här står de stolta utanför den 22 år gamla manbyggnaden och den något äldre flygeln. Manbyggnaden uppförde Nils Nilsson och Elisabet Jakobsdotter 1881. Det är ett för tiden mycket modernt hus påverkat av snickarglädjestilen med källare, hög bostadsvåning med många och stora fönster och flackt papptak utdraget över gavlarna. På den typiska Massebilden ser vi Oskar med de tre barnen. Från vänster Emilie 17 år, Emil 15 år, Oskar 47 år och Rudolf 13 år.

Från 299 kr

Karlevistenen är Ölands äldsta och en av Sveriges märkligaste runstenar. Den står på en åker i Karlevi bys sjömarker i Vickleby socken, nära Kalmarsund. Stenen är ett 130 centimeter högt flyttblock av grå kvartsporfyr, troligen från trakten väster om Oskarshamn. Den är rest omkring år 1000 (trol. slutet av 900-talet e.Kr.) efter en dansk hövding, Sibbe den gode eller Sibbe den vise, Foldars son, och står på sin ursprungliga plats. Av en teckning från 1600-talet framgår det att den varit omgiven av två nu bortodlade gravhögar. Enligt inskriften har den döde gravsatts i en av dem. Inskriften består av en kortare del på prosa som namnger hövdingen: "Denna sten blev satt efter Sibbe [den] gode, Foldars son, men hans följe satte på ön [detta minnesmärke]". Sedan finns en längre del i form av en konstfull skaldestrof: Fulkin likr hins fulkþu flaistr uisi þat maistar taiþir tulka þruþar traukr i þaimsi huki munat raiþ uiþur raþa ruk starkr i tanmarku aintils iarmun kruntar urkrantari lanti som i översättning lyder: "Dold ligger den som de största dåd följde, det visste de flesta, 'stridernas Truds arbetare' i denna hög. Ej skall en rättrådigare, kampstark 'Vagn-Vidur' på sjökonungens väldiga mark råda över land i Danmark." Skaldedikten är skriven på versmåttet dróttkvætt, och dikten på Karlevistenen är den enda skaldestrof på detta versmått som har bevarats i original. I dikten finns flera kenningar. Trud är namnet på en gudinna, och "stridernas Truds arbetare" betyder hövding eller härförare. Vidur är ett av Odens namn, som här används om den döde hövdingen, och den vagn man färdas på är skeppet. Vagn-Vidur skall alltså tolkas som skeppshövding. "Sjökonungens väldiga mark" är havet. Att stenen står avlägset på en öde strand tyder på att Sibbe avlidit på färd förbi och höglagts på land av sitt följe. Vissa menar att stenen har rest av danskar som var på väg hem efter att ha deltagit i slaget vid Fyrisvallarna utanför Uppsala omkr. år 985. Under runinskrifterna finns på stenen en kort medeltida inskrift med okänd innebörd (NINONI+ EH + ). Möjligen kan det betyda "i Jesu namn". (Hämtat från Wikipedia)

Från 299 kr

Karlevistenen är Ölands äldsta och en av Sveriges märkligaste runstenar. Den står på en åker i Karlevi bys sjömarker i Vickleby socken, nära Kalmarsund. Stenen är ett 130 centimeter högt flyttblock av grå kvartsporfyr, troligen från trakten väster om Oskarshamn. Den är rest omkring år 1000 (trol. slutet av 900-talet e.Kr.) efter en dansk hövding, Sibbe den gode eller Sibbe den vise, Foldars son, och står på sin ursprungliga plats. Av en teckning från 1600-talet framgår det att den varit omgiven av två nu bortodlade gravhögar. Enligt inskriften har den döde gravsatts i en av dem. Inskriften består av en kortare del på prosa som namnger hövdingen: "Denna sten blev satt efter Sibbe [den] gode, Foldars son, men hans följe satte på ön [detta minnesmärke]". Sedan finns en längre del i form av en konstfull skaldestrof: Fulkin likr hins fulkþu flaistr uisi þat maistar taiþir tulka þruþar traukr i þaimsi huki munat raiþ uiþur raþa ruk starkr i tanmarku aintils iarmun kruntar urkrantari lanti som i översättning lyder: "Dold ligger den som de största dåd följde, det visste de flesta, 'stridernas Truds arbetare' i denna hög. Ej skall en rättrådigare, kampstark 'Vagn-Vidur' på sjökonungens väldiga mark råda över land i Danmark." Skaldedikten är skriven på versmåttet dróttkvætt, och dikten på Karlevistenen är den enda skaldestrof på detta versmått som har bevarats i original. I dikten finns flera kenningar. Trud är namnet på en gudinna, och "stridernas Truds arbetare" betyder hövding eller härförare. Vidur är ett av Odens namn, som här används om den döde hövdingen, och den vagn man färdas på är skeppet. Vagn-Vidur skall alltså tolkas som skeppshövding. "Sjökonungens väldiga mark" är havet. Att stenen står avlägset på en öde strand tyder på att Sibbe avlidit på färd förbi och höglagts på land av sitt följe. Vissa menar att stenen har rest av danskar som var på väg hem efter att ha deltagit i slaget vid Fyrisvallarna utanför Uppsala omkr. år 985. Under runinskrifterna finns på stenen en kort medeltida inskrift med okänd innebörd (NINONI+ EH + ). Möjligen kan det betyda "i Jesu namn". (Hämtat från Wikipedia)

Från 299 kr

Karlevistenen är Ölands äldsta och en av Sveriges märkligaste runstenar. Den står på en åker i Karlevi bys sjömarker i Vickleby socken, nära Kalmarsund. Stenen är ett 130 centimeter högt flyttblock av grå kvartsporfyr, troligen från trakten väster om Oskarshamn. Den är rest omkring år 1000 (trol. slutet av 900-talet e.Kr.) efter en dansk hövding, Sibbe den gode eller Sibbe den vise, Foldars son, och står på sin ursprungliga plats. Av en teckning från 1600-talet framgår det att den varit omgiven av två nu bortodlade gravhögar. Enligt inskriften har den döde gravsatts i en av dem. Inskriften består av en kortare del på prosa som namnger hövdingen: "Denna sten blev satt efter Sibbe [den] gode, Foldars son, men hans följe satte på ön [detta minnesmärke]". Sedan finns en längre del i form av en konstfull skaldestrof: Fulkin likr hins fulkþu flaistr uisi þat maistar taiþir tulka þruþar traukr i þaimsi huki munat raiþ uiþur raþa ruk starkr i tanmarku aintils iarmun kruntar urkrantari lanti som i översättning lyder: "Dold ligger den som de största dåd följde, det visste de flesta, 'stridernas Truds arbetare' i denna hög. Ej skall en rättrådigare, kampstark 'Vagn-Vidur' på sjökonungens väldiga mark råda över land i Danmark." Skaldedikten är skriven på versmåttet dróttkvætt, och dikten på Karlevistenen är den enda skaldestrof på detta versmått som har bevarats i original. I dikten finns flera kenningar. Trud är namnet på en gudinna, och "stridernas Truds arbetare" betyder hövding eller härförare. Vidur är ett av Odens namn, som här används om den döde hövdingen, och den vagn man färdas på är skeppet. Vagn-Vidur skall alltså tolkas som skeppshövding. "Sjökonungens väldiga mark" är havet. Att stenen står avlägset på en öde strand tyder på att Sibbe avlidit på färd förbi och höglagts på land av sitt följe. Vissa menar att stenen har rest av danskar som var på väg hem efter att ha deltagit i slaget vid Fyrisvallarna utanför Uppsala omkr. år 985. Under runinskrifterna finns på stenen en kort medeltida inskrift med okänd innebörd (NINONI+ EH + ). Möjligen kan det betyda "i Jesu namn". (Hämtat från Wikipedia)

Från 299 kr

Karlevistenen är Ölands äldsta och en av Sveriges märkligaste runstenar. Den står på en åker i Karlevi bys sjömarker i Vickleby socken, nära Kalmarsund. Stenen är ett 130 centimeter högt flyttblock av grå kvartsporfyr, troligen från trakten väster om Oskarshamn. Den är rest omkring år 1000 (trol. slutet av 900-talet e.Kr.) efter en dansk hövding, Sibbe den gode eller Sibbe den vise, Foldars son, och står på sin ursprungliga plats. Av en teckning från 1600-talet framgår det att den varit omgiven av två nu bortodlade gravhögar. Enligt inskriften har den döde gravsatts i en av dem. Inskriften består av en kortare del på prosa som namnger hövdingen: "Denna sten blev satt efter Sibbe [den] gode, Foldars son, men hans följe satte på ön [detta minnesmärke]". Sedan finns en längre del i form av en konstfull skaldestrof: Fulkin likr hins fulkþu flaistr uisi þat maistar taiþir tulka þruþar traukr i þaimsi huki munat raiþ uiþur raþa ruk starkr i tanmarku aintils iarmun kruntar urkrantari lanti som i översättning lyder: "Dold ligger den som de största dåd följde, det visste de flesta, 'stridernas Truds arbetare' i denna hög. Ej skall en rättrådigare, kampstark 'Vagn-Vidur' på sjökonungens väldiga mark råda över land i Danmark." Skaldedikten är skriven på versmåttet dróttkvætt, och dikten på Karlevistenen är den enda skaldestrof på detta versmått som har bevarats i original. I dikten finns flera kenningar. Trud är namnet på en gudinna, och "stridernas Truds arbetare" betyder hövding eller härförare. Vidur är ett av Odens namn, som här används om den döde hövdingen, och den vagn man färdas på är skeppet. Vagn-Vidur skall alltså tolkas som skeppshövding. "Sjökonungens väldiga mark" är havet. Att stenen står avlägset på en öde strand tyder på att Sibbe avlidit på färd förbi och höglagts på land av sitt följe. Vissa menar att stenen har rest av danskar som var på väg hem efter att ha deltagit i slaget vid Fyrisvallarna utanför Uppsala omkr. år 985. Under runinskrifterna finns på stenen en kort medeltida inskrift med okänd innebörd (NINONI+ EH + ). Möjligen kan det betyda "i Jesu namn". (Hämtat från Wikipedia)

Från 299 kr