Ark med monterat vykort och text: "Ljósm. Gunnar Rúnar. Glaumbaer. Byggdarsafn Skagfirdinga. Vykort inköpt 1958. Foto från nordost mot prästgårdens framsida, som vetter mot dalen. Dörren till långa gången syns i förgrunden. Längst i bakgrunden smedjan. Den har direkt ingång och ingen förbindelse med övriga rum. Bälgen i smedjan är av den vanliga ovala typen. Bälgens handsnöre har en örnfot som handtag. enligt Gísli Gestsson på pjodminjasafn Islands i Reykjavik var det "en slags brandförsäkring", dvs. örnfoten skulle skydda mot eld. han berättade det när han demonstrerade den utställda smedjan på museet i Reykjavik. Nästa hus är ett skjul som likaså har direkt ingång och ingen förbindelse med övriga hus. Här förvaras sadlar, torvsadlar, hörep samt 3 bord med snaror. likadana flakar med tegelsnaror fanns på museet i Reykjavik. de användes till att fång asjöfågel med. Låg och flöt på vattnet på kvällen och vittjades på morgonen. Ytterligare nästa hus är ett likadant skjul. Här förvaras klöv-redskap för gödsel, kransåg och nabbespadar. Vidare torvjärn och torvklövjedon. Sen följer stora gångens hus. De två fönstren på undre botten höra till ett gästrum; fönstret där uppe till ett vävloft till vilket man kommer genom en trappa till vänster längre in i gången. Se foto taget 1958. Huset till höger är prästens skrivarstuga. Mitt emot fönstret på skrivarstugan finns en inbyggd sparlakanssänng. I den sängen lär skalden Jónas Hallgrimsson, som dog 1845, ha sovit. Brevid sängen är uppgången till loftet. På loftet ovanför skrivarstugan förvaras spinnstockar och där finns två ståndsängar."
Från 299 kr
Information avskriven från aktomslag runt fotokortet: "Originalet 'Almenacka' (Almenackan). Han är mycket omskriven i hembygdslitteraturen om Mölndal och Göteborg. Han vandrade vida omkring och vandrade igenom vår bygd ibland. Uppgifterna om honom är osäkra. Han skall ha hetat Johannes. Efternamnet var Andersson, Kortvett eller Olsson. Enligt någon uppgift var han född i Kållered, enligt andra i Örgryte." Fotografiet är något fläckigt och har gulnat med tiden, men det går ändå att se "Almenacka" i helkroppsfigur. Lägg även märke till att han verkar halvstå eller luta sig bakåt mot någonting som kan liknas vid en smal, hög pall eller motsvarande. Orsaken till detta antagande är för att mellan hans fötter syns ett träben, liknande på en hög pall, skymta fram. Dessutom syns tydligt hur han har händerna i byxfickorna, vilket skulle kunna vara möjligt om fotografen har bett om att få en mer avslappnad bild.
Ibland blev skörden så stor, att allt hö eller halm inte fick plats under tak. Då la man stackar utomhus, i regel runda och toppiga. Här lägger man en stack mot ladugårdsväggen, vilket inte verkar särskilt praktiskt med tanke på allt regnvatten som måste komma ner från taket! Det är osäkert vilka personerna är. Jakob Nilsson, 57 år, står troligen närmast väggen, därefter hans fru Anna Margareta, 52 år. Kvinnan längst t h skulle kunna vara dottern Anna Dora Johanna, 31 år, gift med Gannor Karl Karlsson. Om så är fallet är det troligen Karl som står framför henne. Den unge mannen skulle kunna vara Karls bror Nils, 18 år. Alla är klädda i vardagskläder. Kvinnorna har dukar, inte hattar, vilket skulle kunna betyda att Masse överraskat dem med kameran, när de la halmstacken vid ladugårdens hörn ute intill vägen.
Att ta bort sten från åkrarna var ett evigt arbete. Små kunde man plocka och bära bort, men till stora använde man stensläp. Stensläpet placerades intill stenen, ibland grävde man ner släpet lite, och sedan vältrade man på stenen för hand eller med hävstänger. När man fått på stenen, fick stutarna släpa bort den. Större stenar som man inte kunde vältra upp, grävde man i stället ner så de hamnade under markytan. Riktigt stora stenar fick ligga kvar. Här visar Masse två sorters stensläp. Den lilla t v är av självvuxet virke, man har använt en klyka och dymlat på en tvärslå baktill. Där utöver har man lagt till två offerbitar på medarna, de var lätta att ersätta jämfört med den självvuxna biten. Det andra stensläpet är betydligt mera arbetat och liknar en enkel kälke. Den kunde användas för stora stenar.
Konga sulfitfabrik, planet ovan kisugnarna i syrahuset. En torkvanna med matningstratt för en av ugnarna syns tydligt. Därbakom syns skoptransportören för kis. De heta ugns gaserna leds genom gjutna järnrör. Kall fuktig gas fordrar blyrör. Till höger utanför bilden ligger fläkt- och pumprummet. Fläkten suger gas från ugnarna och blåser den genom syratornen. Pumparna befodrar vätskeflödet genom tornen. Samtliga dessa maskiner är blyklädda invändigt. Blyrör används för såväl gas som vätska. På bilden syns den gamle syraberedaren Olof Jern - en verklig "krutgubbe". (Titeln var oftast "syrakokare"). När allt gick sin gilla gång, kunde han lugnt sitta och värma ryggen mot den varma gasledningen. Torsten Wilner kunde ibland sitta tillsammans med honom på den lilla trälådan därintill för att höra hans mustiga historier i den för ovant folk påfrestande svavelsyrlighetsatmosfären.
Vy från skeppssättningen i Ytterby. En skeppssättning (ibland ett stenskepp) är en stenkrets med den spetsovala formen av ett skepp. Ungefär 2 000 skeppssättningar är kända i Skandinavien, de flesta i Sydsverige, men även ett stort antal i Danmark och Norge. Spridda exempel finns också i Tyskland och Baltikum. Till övervägande del är de (som Ales stenar) daterade till vendeltiden och vikingatiden; endast 35 har daterats till bronsåldern. Flera av dessa tidiga exemplar finns på Gotland och känns igen på stora stenblock som står tätt ihop, inte glest placerade mindre stenblock som hos järnålderns skeppssättningar. Sveriges nordligaste skeppssättning finns vid sjön Mjösjön i Yttertavle, Umeå kommun, på en tidigare ö (idag fastland) invid fyra bronsåldersgravar. I andra delar av världen förekommer andra typer av stenkretsar. I Norden finns även andra typer av båtrelaterade gravar; till exempel brända och obrända båtgravar främst i Uppland, båtformade stensättningar och gravhögar med båtformad inre stenkonstruktion. (Hämtat från Wikipedia)
Skeppssättning vid Nydala, Borgholm. En skeppssättning (ibland ett stenskepp) är en stenkrets med den spetsovala formen av ett skepp. Ungefär 2 000[källa behövs] skeppssättningar är kända i Skandinavien, de flesta i Sydsverige, men även ett stort antal i Danmark och Norge. Spridda exempel finns också i Tyskland och Baltikum. Till övervägande del är de (som Ales stenar) daterade till vendeltiden och vikingatiden; endast 35 har daterats till bronsåldern. Flera av dessa tidiga exemplar finns på Gotland och känns igen på stora stenblock som står tätt ihop, inte glest placerade mindre stenblock som hos järnålderns skeppssättningar. Sveriges nordligaste skeppssättning finns vid sjön Mjösjön i Yttertavle, Umeå kommun, på en tidigare ö (idag fastland) invid fyra bronsåldersgravar. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)
Vy från skeppssättningen i Ytterby. I förgrunden syns en vinge till en väderkvarn. En skeppssättning (ibland ett stenskepp) är en stenkrets med den spetsovala formen av ett skepp. Ungefär 2 000 skeppssättningar är kända i Skandinavien, de flesta i Sydsverige, men även ett stort antal i Danmark och Norge. Spridda exempel finns också i Tyskland och Baltikum. Till övervägande del är de (som Ales stenar) daterade till vendeltiden och vikingatiden; endast 35 har daterats till bronsåldern. Flera av dessa tidiga exemplar finns på Gotland och känns igen på stora stenblock som står tätt ihop, inte glest placerade mindre stenblock som hos järnålderns skeppssättningar. Sveriges nordligaste skeppssättning finns vid sjön Mjösjön i Yttertavle, Umeå kommun, på en tidigare ö (idag fastland) invid fyra bronsåldersgravar. I andra delar av världen förekommer andra typer av stenkretsar. I Norden finns även andra typer av båtrelaterade gravar; till exempel brända och obrända båtgravar främst i Uppland, båtformade stensättningar och gravhögar med båtformad inre stenkonstruktion. (Hämtat från Wikipedia)
Skeppssättning i Nydala. En skeppssättning (ibland ett stenskepp) är en stenkrets med den spetsovala formen av ett skepp. Ungefär 2 000 skeppssättningar är kända i Skandinavien, de flesta i Sydsverige, men även ett stort antal i Danmark och Norge. Spridda exempel finns också i Tyskland och Baltikum. Till övervägande del är de (som Ales stenar) daterade till vendeltiden och vikingatiden; endast 35 har daterats till bronsåldern. Flera av dessa tidiga exemplar finns på Gotland och känns igen på stora stenblock som står tätt ihop, inte glest placerade mindre stenblock som hos järnålderns skeppssättningar. Sveriges nordligaste skeppssättning finns vid sjön Mjösjön i Yttertavle, Umeå kommun, på en tidigare ö (idag fastland) invid fyra bronsåldersgravar. I andra delar av världen förekommer andra typer av stenkretsar. I Norden finns även andra typer av båtrelaterade gravar; till exempel brända och obrända båtgravar främst i Uppland, båtformade stensättningar och gravhögar med båtformad inre stenkonstruktion Källa Wikipedia.
Barnen Lars, Britta och Olle Andersson i en dragsoffa. Britta föddes 1916. Här är hon mycket liten så bilden är troligen tagen 1917 i bostaden i "Järnvägshuset" i Norberg. I bakgrunden syns en telefon. Lars, givaren berättar: " Pappa hade egen telefonlinje till rakstugan hemifrån. När han fick mycket folk fick mamma avbryta allting och komma ner och tvåla gubbar! Det tyckte hon inte om. När jag vart 11 år fick jag börja och det var inte så roligt. Det var ofta på helgerna när det var marknad. Dom andra hade ju ledigt från skolan när det var marknad och hade roligt. Jag fick stå där och tvåla fast jag egentligen var för liten. Jag fick värk i axeln. Och det kom ibland gruvarbetargrabbar som inte hade tvättat sig innan de kom. Dom var så lortiga så tvålen smälte och gick inte att löddra. Det var olustigt med skitiga grabbar! 25 öre kostade en rakning."
Riksförbundet Sveriges lottakårer anordnade för första gången kurser för armelottor 1947, och dessa förlades till P3 tiden 9/6 - 3/7. Denna första kurs omfattade tjänstegrenarna expeditionstjänst, förplägnadstjänst, luftvärnssignaltjänst och stabssignaltjänst. Skolchef blev major Malcolm Frithz, biträdande skolchef kapten Åke Höijer och chefslotta fru M. Wikström. Materialredogörare och lärare i stabssignaltjänst furir Evert Wahlberg, befattningar som sedan återkom under 11 kurser i följd. Övriga lärare kom i stor utsträckning från regementet av vilka en del var reservofficerare och inkallades för denna uppgift. Bild 1. Examensprov med sambandslinjen. Fr v rikslottachefen fru Märta Stenbäck, ryggen på C P 3 överste Eric Cavalli, t h chefslottan Maj Cederlund. Bild 2. Lottaskola vid P 3 1947. Klart för fysisk träning. som regel omfattade den orientering. Ibland även bollspel och gymnastik. Bild.3
Ilse Tobiasson (född 1960, gift Glimberg), 2 år och 4 månader, borstar tänderna vid ett handfat på Barnsjukhuset i Göteborg. Ilse insjuknade i diabetes typ 1 i december 1961 och fick då börja ta insulinsprutor. Detta resulterade i att ibland sjönk blodsocker på tok för mycket och hon hamnade då i insulinkoma. Då fick mamman ta ambulans till sjukhuset och 1962 inträffade detta tre gånger. Denna bild är från tredje tillfället som alltid betydde inläggning i cirka två veckor eller tills blodsockret stabiliserade sig. På sjukhuset togs många blodprover för att kolla sockret, både dag och natt, och detta gjorde ont i de små fingrarna. Personalen försökte alltid få Ilse att äta, vilket inte var så populärt. Längtan efter modern och hemmet var enormt stor.
Gustav III - 1771-1792
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.