Statens Järnvägar, SJ, Djupadal Tomartorps Arbets Station, Lander, Sontag, Falkman, P.Petterson.
Från 299 kr
Segelbåtar på Baggensfjärden, Tjustviksholm. Personer: Valdemar Ahlgren, Werner Rehn, Gunnar Lander
Ungdomsklubben i Skoghall år 1936 troligen samlade i Folkets hus. Fotot beställt av herr Lander.
Släke, tång, var förr ett mycket viktigt gödningsmedel för bönder i alla kustsocknar. Släken var mycket näringsrik och höll också kvar fukten i jorden. Släktäkten var synnerligen noga reglerad och släktäktsrätten har levt kvar ända till våra dagar. Släken delades in efter de olika sorternas sjögräs och tång som fanns, men det var blåstången som var den helt dominerande och som man eftertraktade. Den samlades ihop längs stränderna av dem som hade släktäktsrätt och var och en lade upp sin andel i s k döiar, högar på stranden, där släken skulle ligga och brinna ihop likt stallgödsel. Sen körde man hem släken och spridde ut den på åkrarna, se under jordbruk. Här ligger ett par små släkdöiar i förgrunden. Men den mesta släken ligger ännu i standskvalpet och har inte burits upp i döian på land. Bilden är tagen nedanför örnkull vid Nyen på När med utsikt över Lausviken och landet i Lau i bakgrunden.
Teodor Tåhlins vuxna liv är för denna uppgift inte utredd. Ännu ej fyllda 19 år utvandrade han till Amerika och försvann därmed ur svenska källor. Möjligtvis lät han sig porträtteras inför sin resa, men om detta kan vi inte veta. Föddes gjorde han på Fröö säteri i Lillkyrka socken 1862, son till inspektorn Johan Axel Tåhlin och makan Julia Margareta Charlotta Lundin. Fadern gick emellertid bort redan vid 38 års ålder i sviterna av tyfus, en av tidens gissel. Den kvarvarande familjen fick bryta upp från Fröö och fann nytt boende i Linköping. I maj månad 1881 lämnade Teodor som nämnts Sverige för vad som är troligt leva resten av sitt liv i det nya landet.
Stugan Karlshamn under gården Landsnäs i Malexander. En av oräkneliga enkla bostäder i landet för äldre tiders småfolk. Just denna dock bemärkt som Näta-Klaras stuga och notabel av det faktum att bostadens sista nära 100 år inte inhyste en enda mansperson. Från att Eva Persdotter blivit änka 1852 följde hennes dotter, dotterdotter och ännu en generation kvinnor på platsen. De tre förstnämnda utan att ha burit sina barn inom äktenskap. Dotterdottern var nämnda Näta-Klara. Sitt smeknamn bar hon för sin skicklighet att binda fiskenät. Född i stugan 1850 kom även Näta-Klara att följa familjens historia och vid fyllda 27 år nedkomma med egen (oäkta) dotter. Barnet skulle dock bryta raden av ensamhet och gifta sig med en skräddare på orten. Näta-Klaras egentliga namn var Klara Karlsdotter. Den lilla stugan revs en tid efter hennes frånfälle 1938.
Interiör av Vist kyrka 1904. I det närmaste allt i bilden kom olyckligtvis att bokstavligen gå upp i rök vid en eldsvåda 1961. Kyrkan stod klar 1745 och ersatte då en äldre helgedom som kunnat härledas till åtminstone 1100-talets slut. 1700-talskyrkan fick en mycket påkostad inredning med målningar av Sven Gustavsson Stoltz från Vadstena. Bland inventarierna under det vackert bemålade taket ses närmast till vänster det senmedeltida altarskåp som enligt uppgift var ett verk av Bendt Notke eller någon av dennes elever. Den unika predikstolen, den enda i landet som sannolikt kunnat knytas till bildhuggaren Börje Eriksson, var utförd 1650 och av samma mästare emanerar dopfunten, som lyckligtvis var en av få inventarier som kunde räddas ur lågorna. Av det förlorade stannar denna redogörelse vid altartavlan som föreställde korsfästelsen och var utförd av konstnären Johan Jerling.
Redan 1883 började anläggningsarbeten på Svartön vid Luleå för järnvägen Luleå Gällivare - Luossavaara - Victoriahamn. Det tog nästan 6 år innan det första malmtåget kom ned till Luleå 1888. Banan byggdes av Sverige & Norge Järnväg. Det visade sig dock snabbt att banans standard var alltför dålig och kostnaderna höga. Finansieringarna från ett engelskt bolag räckte inte till för att förbättra det. Banan togs därför över av staten redan i februari 1891. Året därpå startade åter malm- och persontrafik på hela sträckan. Exploateringen i malmgruvorna började öka. Kapaciteten har successivt också ökat genom förstärkning av bana, broar, mötesstationer och elektrisk drift. Malmbanan hade både politiska och kommersiella betydelse för landet. På senare tiden den uppmärksammades av turism och har varit destination för dollartåg, biltåg och enklare tåghem. På bilden syns tungbelastad malmtåg på väg mot Svartön.
Carl Theodor Nilsson (Nelson) var född den 15/12 1868 i Madesjö socken (Gunnaremo?). Föräldar och barn flyttade den 2/11 1871 till Kristvalla (Slättingebygd) och därifrån till Kalmar den 12/4 1877. Carl Theodor utvandrade till USA 1888. Han besökte Sverige efter cirka 10 år men återvände till USA efter något år, där han var verksam inom byggnadsbranschen. Han gifte sig med en svenska omkring år 1900. Hustrun dog i slutet av 1910-talet och Carl Theodor den 10/3 1952, vilket framgår av brevet från sonen Hugo till hans kusin Elsa, som var född i Kalmar den 1/10 1899. Om de fyra sönerna saknas uppgifter, veterligen har de aldrig besökt det gamla landet. Kortet är antagligen taget omkring 1920. Tidningsurklippet ur the Daily Republican av den 5/6 1946 kom någon gång från familjen Nelson till någon av bröderna i Kalmar, vilka nu är döda. Foto Kane Lundgren
Persien. Övre bilden: "Teheran d. 5 nov. 1912. Chefen för vägkompaniet i Kum, Lahouth Khan, dekoreras. Det är en ung man 20 år vidpass, som med sällspord kraft tagit itu med alla oroselement inom det distrikt, vars distrikt är uppdragen åt honom. Sins emellan ha vi svenskar utpekat honom som den, som en gång skall övertaga chefsskapet över Gendarmeriet. Men, det tycker vi oss kunna förutse, när vi en gång äro borta ur landet, betalar icke längre generalskattmästareämbetet Gendarmeriet, då blir Lahouth Khan i spetsen för verkligt övade soldater(gendarmerna) en av de mest fruktansvärda rövare som Persien skådat i mannaminne." Nedre bilden: "Fr. venster till höger: en liten del av Nicolin, Harald Lundberg, några persiska kammarherrar, Hjalmarson." (anteckningar av Harald Lundberg) Sida ur fotoalbum.
Nu uppställd vid SJ:s verkstad i Köping. Bilderna tagna i Köping den 8/9 1953. KUJ, står för Köping - Uttersbergs järnväg. Köping-Uttersbergs Järnväg, KUJ, kom till för att effektivisera transporterna från de många bruken i Hedströmsdalen och på angränsande orter till Köpings hamn - samma transporter som järnvägen användes till i ett drygt sekel fram till nedläggningen. Genom detta bygge kom trakten att också i jämförelse med det övriga landet få järnväg jämförelsevis tidigt, bara tio år efter att de första personförande banorna med lokdragna tåg öppnats. När järnvägen invigdes 1866 hade diskussionerna om den också pågått i mer än tio år och åtskilliga gånger komplicerats av uteblivna statslån och hänsyn till andra planerade järnvägar. De ursprungliga planerna gällde en normalspårig bana, men som det är bekant kom järnvägen sedermera att byggas med den udda spårvidden 1093 mm.
Vykort, flygbild "Sanatoriet, Spenshult". Spenshults sanatorium anlades år 1911–1913 med 110 vårdplatser i Spenshults kronopark för vård av tuberkulossjuka statstjänstemän. Sanatoriet ägdes av staten och förvaltades av Överstyrelsen för Konung Oscar II:s jubileumsfond, som 1912 fått uppdraget att bygga ut sanatorietvården för både militära och civila statstjänstemän. Krav på detta hade rests i Riksdagen. Detta var det fjärde och sista så kallade jubileumssanatoriet och arkitekt var Ivar Tengbom. Sanatoriet var till viss del ett självhushåll med hönsgård, svinhus, trädgård och växthus. Uppe till vänster i bild ses odlingsytor. När tuberkulosen inte längre var en folksjukdom överläts sanatoriet år 1953 till Riksförbundet mot reumatism och ombildades till Spenshults reumatikersjukhus. Man tog emot reumatiker från hela landet för specialistvård.
Två små barn står i vattenbrynet och håller varandra i hand. De var två av Kustsanatoriet Apelvikens första skrofulösa patienter år 1902. För lungtuberkulossjuka byggdes sanatorier runtom i landet, men i Varberg intresserade sig läkaren Johan Severin Almer för barn och unga med körteltuberkulos. Sommaren 1902 ägnade han åtta veckor åt att för egna medel vårda sex skrofulösa barn. Vården gavs i en bondgård i Apelviken som han hyrt för ändamålet. Maten lagades i Almers hem, Brunstedtska huset inne i Varberg, och fraktades ned till bondgården varje dag med häst och vagn. Stärkande diet ingick nämligen i behandlingen liksom sol- och salta bad, vila och motion. Jodhaltiga medikamenter, t ex fiskolja, användes också som botemedel. Apotekare Wåhlén i Varberg försåg Almers patienter med medicin gratis.
Troligen skarpskyttar vid 1900-talets början. Initiativtagare till den svenska skarpskytterörelsen var några kända publicister – Viktor Rydberg och Sven Adolf Hedlund i Göteborg, samt August Blanche och Lars Johan Hierta i Stockholm. Det var samma män som stred för representationsreformen, för allmän rösträtt, och för folkhögskolorna. Skarpskytterörelsen var ett uttryck för samma idéer. Sveriges försvar ansågs av initiativtagarna vara för svagt, och försvarsviljan upplevdes som dålig. Istället för den gamla indelta yrkesarmén ville man ha allmän värnplikt och en frivillig folkbeväpning efter samma mönster som i Schweiz. De första föreningarna bildades i Stockholm och Göteborg men snart spreds rörelsen över landet. vid tiden för första världskriget hade dock intresset svalnat och skarpskyteföreningarna omvandlades till sportskytteklubbar.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.