Hospitalstorget 2 i Linköping, uppförd av byggmästaren Anders Ohlsson med 1914 som annonserat slutdatum. För husets ritningar stod den för Linköping så betydelsefulle Axel Brunskog. Bilden är odaterad men bär tydlig prägel av att ha tillkommit kort efter färdigställandet. Tomten för det imposanta huset hyste tidigare stadens hospital inklusive Hospitalskyrkan, som revs redan 1897. I samband med saneringen av det gamla sjukhusområdet lades upplysningsvis Hospitalsgränd ut vid sidan av Ohlssons hus och förbinder sedan dess Hospitalstorget med Drottninggatan. En uppgift direkt knuten till huset är att fasaden kom att förenklas efter en eldsvåda 1960 med en nödtvungen renovering som följd. Märk väl att glasnegativ i realitet är itusprucket, och att digital bearbetning utförts för den presenterade bilden. Detta sagt som förklaring för de skevheter som kan uppfattas i fotografiet.
Från 299 kr
Bönde lucka är en ursprunglig stiglucka vid kyrkogårdens nordöstra hörn. Den ser idag malplacerad ut, det finns ingen väg utanför. Men det sägs att på medeltiden gick stora vägen mot Garde på denna sida om kyrkan och att det här var huvudluckan till kyrkan. Luckan är byggd av kalksten med huggna hörnkedjor och portomfattningar. På sydöstra hörnkedjan finns ornament i form av ett pentagram inhugget. Portomfattningen mot kyrkogårdssidan är omgjord, den medeltida fint huggna bågen är borttagen, delar av den ligger på kyrkogårdsmuren. I stället har man gjort en rak avslutning med en bjälke som bär upp gavelspetsens murverk. Idag är här insatt en brädvägg med dörr, så att stigluckan bildar ett rum, i vilket man har förråd för kyrkogårdens skötsel.
Direktör Carl Lorichs majestätiska hus i Linköping. Platsen på stadens högre höjder bär en komplicerad historia som här inte är platsen att närmare gå in på. Vi börjar istället med nämnde Lorich och med upplysningen att han inflyttade till Linköping 1903 för att raskt involvera sig i stadens näringsliv. Redan samma år lät han förvärva den tingsgård som tidigare låg på tomten till hans blivande huskomplex. Tingsgården hade förr fungerat som privatbostad och var herrgårdslik, om än stadd i visst förfall. Lorich önskade i ett första skede att renovera huset. Byggnadsnämnden ansåg dock att Lorichs förslag var så genomgripande att den var att betrakta som nyproduktion. Som sådan stipulerades för Storgatan att byggnaden skulle ha stomme av sten. Då den gamla byggnadens kärna var timrad, såg sig Lorich ingen annat råd än att riva den vackra bygganden. Den avrivna tomten gav den förmögne Lorich fria händer att uppföra en av Linköpings mest påkostade privatbostäder. Här en vy från Storgatan mot husets västfasad. Fototid 1916.
Ett riktigt gammalt vittnesmål av Storgatan i Linköping. Vy från gatans krön vid Järntorget med blicken vänd österut. Till vänster en skymt av stadens läroverk, sedermera stadshus, som sedan 1860-talets mitt utgjort ett självklart inslag i gatubilden. Huset mitt över gatan, Risellschöldska gården, revs redan omkring år 1880 och bär omvänd kännedom genom att sällan blivit avbildat. Lagmanskan Vendla Risellschöld hade som änka köpt gården 1835 och besatt den till sin död 1851. Därefter utbröt en långvarig arvstvist som hade grund i att hon i förstone testamenterat gården till staden som bostad för dess landskamrer, men ändrat till förmån för stadens borgmästare. Först efter närmare tio år kunde högsta domstolen avkunna dom till landskamrerarnas fördel. Gården benämns därefter Landskamreraregården och sedan 1880-talets första år står där gårdens efterföljande gatuhus i italiensk renässansstil. Odaterad bild som kan beläggas till 1870-talet.
Fyra fotografier av tretton ur ett visitkortsalbum som har tillhört (Anna) Catharina Kristiansdotter, född 1841-10-22 i småländska Villstad (Gislaveds kommun). Hon kom från Kvibille till Varberg 1867 som piga och gifte sig 1872 den 27 december med mannen på Bild 1: skomakarmästare Johan Alfred Andersson, senare Johansson, född i Villstad 1849-04-14 och inflyttad till Varberg 1868. De hyrde en bostad i hörnet av Drottninggatan-Prästgatan, kv Guldsmeden, och fick döttrarna Alvina Charlotta 1873 och Julia Elisabeth 1875. Någon av dem bör rimligen vara den som har skrivit "pappa" nedtill på bilden. I övrigt finns inga uppgifter om personerna på visitkorten. Kvinnoporträttet på Bild 2 satt bredvid Johan Alfred, så möjligen är det makan. Det var vanligt att man satte makars porträtt intill varandra. Tio av bilderna förefaller vara tagna av samma fotograf: dansken Carl Wilhelm Roikjer. Fyra visar nämligen en omisskännlig matta som finns med på andra märkta porträtt han tagit i fotoateljén på Steengaden 408 i Helsingör, där han verkade 1865-1868, se Bild 4. Övriga personer poserar vid samma bord och/eller samma stol. Inget av fotografierna bär emellertid någon uppgift om fotograf. Bild 3 visar ett mansporträtt av fotograf Axel Holst i Halmstad (verksam där 1866-1870), där även Roikjer hade ateljé 1876-1878, och ett annat mansporträtt är taget av A. E Raun i Köpenhamn (verksam på angiven adress 1868-1873).
Nöigärde var ett litet fiskeläge längst in i Lausviken en bit söder om Botvide, det finns ännu två bodar kvar men fisket är sedan länge borta. Fiskeläget användes mest för strandfiske efter abborre, gädda och flundror, sik och lax på höst och vinter. Skulle man fiska strömming och torsk var det Nabbu som gällde. Här syns två rätt nya bodar i resvirke och en gammaldags bulbod som har något så ålderdomligt som en s k mittsula, stolpen på gaveln som bär upp nockåsen. Den ålderdomligaste boden är dock den längst t h, vilken som byggnadstyp går tillbaka till äldre järnålderns kämpgravshus! Både i förgrunden och uppe vid bodarna ligger s k släkdöiar, högar av tång som skall ligga och brinna ihop som gödsel, för att sedan köras ut på åkrarna som gödning.
Fotografiet visar en militär ceremoni på kasernområdet i Karlskrona. Centralt i bilden befinner sig en fanbärare som håller en tretungad örlogsflagga framför sig. Han bär marinens mässdräkt komplett med handskar, skärmmössa samt sabel på den vänstra höften. Strax bakom honom till höger syns medlemmar ur marinens musikkår med sina instrument, bland annat en man med en trombon och en puka skymtar också fram bakom fanbäraren. Totalt syns nio av medlemmarna i musikkåren där de står i enskild ställning. Framför dessa står flaggtrumslagaren, till höger om fanbäraren. Till höger om fanbäraren ses också fem högre officierare som står spritt över kaserngården: två i mellangrunden och tre i bakgrunden. Samtliga gör honnör. I bakgrunden ses också yngre rekryter stå uppställda - samtliga längsmed kasernbyggnaden.
Själevads kyrka. Kyrkan uppfördes efter ritningar av Axel Fr. Nyström vid Överintendentämbetet. Vitputsad stenkyrka byggd som centralkyrka med åttkantig plan i senklassicistisk stil. I varje väderstreck har exteriören en kolonnportik som bär upp en triangelgavel. Kyrkan har åttsidig lanternin försedd med klocktorn och spira med förgyllt kors och kula. Invändigt orgelläktare i öster där entrén finns. En skärmvägg i väster avskiljer sakristian från koret och kyrkorummet. 1922-23 gjordes en restaurering där ett kassettak byggdes under lanterninen och gjutjärnskolonnerna inkläddes. Predikstolen fick ljudtak och den gamla altaruppsatsen återinsattes. Färgskalan blev rokokoinspirerad. Vid nästa restaurering 1957-58 fick sakristian två våningar och dekormålningar utfördes runt kupolen. Fasaderna har putsats om 1968 och 1976 målades med olämplig färg. En ny omputsning utfördes 1985.
Brud-dörren, brudporten är placerad på korets norra vägg. Här går brudparet med följe in vid vigseln och endast då. Stigluckan vid vägen utanför heter "Bräudläuku" och mellan den och brudporten sätts upp en allé av björkar på bröllopsdagen, som brudparet med följe går igenom. På bilden ser detta parti av kyrkan sliten ut, stenen är kraftigt algbevuxen. Bilden är tagen en sen kväll vid midsommar, den enda gång på året då ljuset når hit. Koret är byggt på 1280-talet och brudporten är utförd i gotisk stil. Det är unikt att ha en port på korets norra sida. Porten är byggd av gul, grå och röd kalksten som växlar med varandra. öppningen är utförd i två avsatser, s k språng, i vilka ursprungligen bör ha stått runda kolonetter. Den gotiskt böjda bågen ovanför sprången, arkivolten, har språng med rundstavar. Dörrposten bär upptill en vackert formad skiva, s k tympanon, vilken överst har en nedhängande lilja. Tympanonskivan har utanför sig en trepassformad s k mantel med en hängande palmett överst. I övergången mellan portalöppningens språng och arkivolten finns s k kapitälband dekorerade med finhuggna växtornament, skyddade upptill av profilerade täckplattor. Den yttre takformade avslutningen, den s k vimpergen, skyddas av hålkälade skivor. I dess topp sitter ett hugget lejon som prydnad. På den västra yttre posten finns en bevarad stenskulptur i form av ett huvud med växtslingor som kropp. Motsvarigheten t h saknas pga av en svår skada.
Trots att den så kallade Westmanska gården invid Stora torget i Linköping revs så sent som 1907, har påfallande få fotografier av huvudbyggnaden bevarats för eftervärlden. Här hade den i övrigt så skicklige fotografen Didrik von Essen uppenbara bekymmer med det sena kvällsljuset, men hans vy från 1901 ger oss ändå en god föreställning om hur bebyggelsen i torgets sydvästra del tog sig ut vid tiden. Gatuhuset mot torget torde uppförts kort efter den stora stadsbranden i Linköping år 1700, som för övrigt startade i just denna gård. Gården blev under det sena 1700-talet säte för familjen Westmans blomstrande handelsrörelse och huvudbyggnaden bär tydliga spår av senare utförda om- och tillbyggnader för att bättre passa den förmögna släkten. Vid tiden för bilden ägdes stadsgården ännu av en Westman, den för Linköpings kulturliv så betydelsefulle Henric Westman, men han höll huset uthyrt och bodde själv på sin gård Valla väster om staden. I gatuplanet drevs i det centralt belägna huset som brukligt handel. Störst yta upptogs av AB Sundquists & Co, en snus- och tobaksaffär som drevs av änkefru Mathilda Ekström. I husets andra ände hade Tannefors Nya Valskvarn handel med mjöl, gryn och torrjäst, men plats gavs även för systrarna Lovisa Charlotta och Johanna Augusta Johanssons kaffeservering. I den storslagna montern mot hörnet av Bokhållaregatan gjorde fotografen Swen Swenssons reklam för sina alster. Gården revs 1907 för att ge plats för det så kallade Centralpalatset.
Gundestrupkitteln är ett offerfynd, en silverkittel med 13 reliefplattor som en gång varit sammanfogade. Kitteln har en diameter av nära en meter och blev hittad i samband med torvtäcktsarbete i Rävmossen vid Gundestrup 1891 i norra Jylland, Danmark. Fyndet är ett av de mest storslagna importföremålen i Skandinavien från det keltiska området under förromersk-, romersk järnålder. På plattorna finns över 100 reliefbilder på olika föremål och djur- och människofigurer. Många av motiven återfinns också på hällristningar i form av bl.a vagnshjul, ormar, lurblåsare och människor i procession. Gundestrupskittelns utsmyckning liknar i mångt och mycket en rad keltiska gudar och gudinnor. Man tycker sig ha kunnat tyda bl.a. gudarna: Cernunnos; den behornade, (figuren bär hjorthorn och håller en halsring i ena handen och en orm i den andra). Dock är inte mycket är känt om Cernunnos, men han finns gestaltad på många konst- och kulturföremål, eftersom han då ofta är omgiven av djur antar man att han kan ha varit en slags djurens konung. Taranis; hjulets gud, som förknippades med föränderlighet och omväxlingar. Utöver kittelns religiösa innehåll framstår den med den tidens klädesdräkter, vapen, smycken och hela föreställningsvärlden för den förromerske eller germanske mannen och kvinnan. Kittelns motiv har även påverkats av den hellenistiska och etruskiska föreställningsvärlden, vilket kan tyda på starka band med de östra medelhavsländerna. Gundestrupkitteln kan dateras till mellan ca 300 f.Kr. - 300 e.Kr., d.v.s. till tiden för förromersk järnålder eller romersk järnålder. Idag står kitteln på det danska nationalmuseet i Köpenhamn.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.