Bild från Hovåsristningen. En man studerar hällristningar. En hällristning är en samling symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år. (Hämtat från Wikipedia)
Från 299 kr
Bild från Hovåsristningen. En man studerar hällristningar som föreställer djur. En hällristning är en samling symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år. (Hämtat från Wikipedia)
En bild från Hovåsristningen. En man som studerar hällristningar. En hällristning är en samling symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år. (Hämtat från Wikipedia)
Bild från Hovåsristningen. Man som studerar hällristningar. En hällristning är en samling symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år. (Hämtat från Wikipedia)
Slåtterarbetet utfördes i regel som en ating, dvs en arbetsfest. Man samlade så många från bidlaget, grannlaget, som behövdes för att kunna slå den mark som var aktuell på en dag. Någon ersättning utgick inte, men gårdsfolket skulle bjuda riklig förtäring under dagen. Nästa dag gick man till grannens änge och slog och så höll man på tills allas marker var slagna. Genom atingsformen var slåtter lite av fest och många var lite finare klädda, se vita skjortor och svarta västar på en del karlar. 14 karlar behövdes för att slå Körkänge på en dag. Man kan tycka att de hade inte mycket gräs att slå. Men ogödslade marker gav inte mycket, fick man en tugga gräs per slag så fick det duga. Det behövdes därför stora arealer slåttermark för att täcka gårdens behov av foder, ofta hade man mer slåttermark än åker. Kyrkänge ligger ett par hundra meter norr om kyrkan nedanför bakarna. Den långsmala byggnaden med flistak (?) är troligen en linbastu, sedan länge riven.
Att flygeln står snett i förhållande till manbyggnaden beror på en anpassning till ladugården. Skulle flygeln stå rätvinkligt, innebar det att den stod mitt framför ladugården. I sin tur innebär det att manbyggnaden måste ha byggts när gårdsplatsen såg annorlunda ut. Vägen mot Botvide gick troligen inte där den går idag, utan man kan tänka sig att tomten gick ut på nuvarande vägen. Under manbyggnaden lär det finnas en valvslagen källare, sådana byggdes på 1200-talet, vilket visar att manbyggnaderna som avlöst varandra under århundradenas lopp har stått på samma plats mycket länge. Den ursprungliga 1700-talsdörren med överljus sitter ännu kvar. Den gamla flygeln är i dåligt skick. Troligen har den varit dåligt grundlagd iom att väggarna har rämnat. Närmast manbyggningen låg det ett brygghus, därefter troligen källare. På flyglar brukade man i regel såga av falarnas ändar till jämn kant, men det gjorde man oftast inte på uthus, så här är det lite primitivt. Avtrycken på gaveln tyder på att det stått en räcka småhus här med låga takfall.
Lindome industriområde. Hällesåkersstugan. Lindome är en gammal jordbruksbygd. Man har här funnit många boplatser från stenåldern. Ett förnämligt fornminne är "Dvärgahuset" i Dvärred, som är en hällkista från stenåldern. Ortnamnet Lindome lär vara fornsvenskans ord "lynge" (=ljung) och "ome" (=hem) och betyder alltså Ljunghem. Sedan gammalt är lindomeborna kända för sin skicklighet i tillverkning av möbler och smide. Det var i regel småbönder som bedrev dessa yrken vid sidan om jordbruket. På senare tid har flera industrier uppstått i Lindome. Äldst är August Werner & Co AB i Annestorp (textilfabrik). Platzers Bygg AB har elementfabrik för trähus. Lindverk i Lindome tillverkar plåtradiatorer. Mest känd är kanhända tillverkningen av "Hällesåkersstugan" i Lindome. Det är en monteringsbar stuga, som man köper liksom i ett paket, lastar den på en bil och kör iväg med den till den plats, där man vill bygga sitt hus. I förgrunden ser du några typer av den färdiga Hällesåkersstugan. Det stora huset i bakgrunden är ett lagermagasin för färdiga "Hus i paket", Till anläggningen hör en snickerifabrik, som ej syns på bilden.
Masse har stått uppe på backanten och tagit denna bild av Botvides båda manbyggnader. Käldvägen går alldeles under gräskanten och in emot staketen. Infarten till de båda parterna låg på den här tiden mellan manbyggnaderna, numera har varje part sin infart på utsidorna. Den norra partens manbyggnad snarare ändrades än nybyggdes 1887. Hade huset varit nybyggt då, hade gavelns puts knappast varit så skadad. Under takutsprånget på långsidan sitter ett litet fönster, vilket är typiskt för flistakshus och som här trots att man troligen har sänkt väggarna något och byggt på gavelspetsarna med stenen, så som man gjort med Bjärges Bergmans part. Båda Botvideparterna fick skattebefrielse i 20 för uppförande av stenhus vid en resolution 1793. Den södra partens manbyggnad är ett av Gotlands märkligaste flistakshus, vilket alltjämt finns kvar. Botvide delades i två parter 1744, men det är inte troligt att manbyggnadens äldsta delar härstammar från denna tid. Nedervåningen är dock uppförd i två etapper, först som enkelstuga innehållande farstu, kök och vardagsstuga och sedan utökad till parstuga med en sal mot grannparten. Det bör vara denna parstuga som man fått skattebefrielse för 1793. Enkelstugan bör således vara byggd 10-20 år tidigare. 1840 byggde man på huset med en full salsvåning med ovanpåliggande lågt loft. Detta är synnerligen ovanligt, flistakshusen brukar i regel bara ha en förkrympt övervåning utan boendefunktion, se Sunnkörke. Salsvåningen reddes dock inte in till fullo. Den kom att innehålla en ny sal ovanpå den gamla salen och en brudkammare över farstun, medan det södra rummet vara magasin, på 1900-talet delat i två rum, varav det sista inte inreddes förrän 1990. I gavelspetsen sitter ett återanvänt 1700-talsfönster som troligen har suttit i samma position som det på den andra parten. Fönstren nere har förstorats vid övervåningens tillkomst, men sitter i samma positioner, bla är det typiskt med en blind baksida på vardagsstugan, här stod de väggfasta sängarna och de tätt sittande fönstren på gaveln. Taket är täckt med kalkstensflis från Millklint nära Torsburgen.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.