Andreas Johansson har satt sig till vila och låter sig fotograferas av en inventerare utsänd av Östergötlands museum. Egentligen är denne där för att dokumentera Johanssons hem i Skirlångsnäs, men blir måhända fängslad av mannens berättelser. Född i ett torparhem i Rumskulla hade Andreas kommit till Svinhult för arbete 1910. Från 1914 var hans hem Åstugan i Norra Vi. Snart hade även pigan Elsa Albertina Svensson flyttat in med en oäkta dotter och under några följande år nedkom hon med ytterligare tre oäkta barn. Hur Andreas fann sig i detta är oklart men situationen fortfor tills pigan dog 1933 och barnen rimligtvis flyttades. Nu har tiden nått år 1959 och Andreas är sedan en tid boende i Tidersrum.
Från 299 kr
Vy mot praktfull byggnad, vars läge länge gäckat. Känt var att Linköpingsfotografen Didrik von Essen tagit bilden omkring förra sekelskiftet, och att huset ockulärt torde legat utmed Göta kanal. Genom lokal hjälp träder motivet lyckligtvis fram. Intill visshet betraktar vi disponentvillan till Råby chokladfabrik. Till företaget hade man under 1890-talet knutit den driftige Olof German Svensson. Då någon lämplig bostad för den nytillträdde disponenten inte gick att finna i Råby, lät man sannolikt uppföra en värdig bostad på Råbys ägor mot kanalen. Att husets läge hittills varit svår att finna förklaras av att det redan år 1906 flyttades till Malfors, där Cloetta från 1902 övertagit Råbys roll och etablerat ny fabrik. På sin nya plats kom bildens hus vidare att fungera som tjänstemannamäss. Paret närmast vattnet i bilden visar just Olof German Svensson vid sidan av hustrun Nanna med parets äldste son Hjalmar i handen.
För biodlingens historia finns ännu mark att vinna. Beträffande Linköping har intresset av naturliga skäl varit riktat mot biodlarföreningens verksamhet i Trädgårdsföreningen. Andra bigårdar fanns emellertid efter att Linköpings biodlarförening bildats som Östergötlands biskötareförening år 1882. I främsta ledet var det sannolikt föreningsmedlemmar som drev egna anläggningar, där exempelvis länsbiskötare Per Axel Johansson och apotekare Karl Stridner omnämns i tidens press. I Stridners fall omskrivs hans bigård dessutom som "präktig". På bilden ser vi nämnda Karl Stridner i sin privata bigård belägen på tomten till den vid mitten av 1890-talet uppförda Villa Raabe invid Kanberget. Bigårdens placering förklaras rimligtvis av att villans byggherre, fanjunkare Anders Johan Raabe, satt likt Stridner i biskötareföreningens styrelse och att Raabe upplåtit del av tomten för Stridners anläggning. Fotografiet är odaterat men kan knytas till 1890-talets senare del.
ÖSK-Bollnäs. ÖSK bandylag lyckades vinna södergruppen 1951 med en poäng före Västerås SK och det betydde första SM-finalen för ÖSK. Bollnäs svarade för motståndet och matchen började bra för ÖSK:s del. Olle Sääw gjorde både 1-0 och 2-0, men hälsingarna gav inte tappt. Efter reducering till 1-2 kunde Henry Johansson kvittera till 2-2 på ett långskott och i slutskedet lyckades Per-Olof Andersson hitta rätt med ett skott som gav Bollnäs segern med 3-2. På bilden ser vi Tage Magnusson göra en handstoppning, vilket var tillåtet på den tiden. Han är ivrigt påpassad av hälsingeförsvaret där Snoddas Nordgren syns i vita mössan.Joje Gustafsson till vänster och Olle Sääw avvaktar Tages förehavanden.
På bilden ser vi gårdsparten från åkern i sydost. Manbyggnaden har ännu inte fått sitt bakbygge. Bilden domineras av den stora ladugården i sten med högt foderloft och många spröjsade fönster, som här bara är ett par år gammal. Den innehöll fähus vid varje ände och lada i mitten. När man slutade med korna 1947 byggde man successivt om ladugården till lagerhus för den grönsaks-, frukt- och bärodling man gick över till. Till vänster står en liten vedbod i resvirke under spåntak. Till höger skymtar en liten stuga som låg invid vägen och infarten till denna gårdspart. Det var sannolikt ett 1700-tals bulhus med faltak och ett litet bakbygge under snedtak. Här bodde Jakob Petter Andersson Lyberg född 1818 från När och hans fru Maria Catarina Olofsdotter född 1820 från Hemmor. Lyberg var en tid lysare vid Nabbu fiskeläge. Dottern Maria Elisabet född 1853 gifte 1881 med båtsmannen Karl Albrekt Karlsson Sjöpilt född 1853 från Dalbo på När. De fick 5 barn, alla gifte sig till andra håll. När frun dog gifte Karl Albrekt om sig med änkan Josefina Jakobsson boende nere vid Nybro och flyttade dit. Stugan övergavs och revs bort. En annan intressant detalj skymtar längst till höger: Det är det båda väderkvarnarna ovanför de östra Kauparveparterna. Den vänstra var en stor holländare med nedervåning i sten och 8-kantigt tornhus byggd 1878 och riven under andra världskriget (?). Till höger om denna anar man Hallsarve lilla stolpkvarn mitt för där vägen idag går ner mot Hammaren. Det verkar inte finnas några närbilder på kvarnarna.
En månne umbärlig information i sammanhanget är att amatörfotografen Fritz Lovén tidigt gjorde sina försök med plastnegativ. Det äldre och beprövade materialet som bas för negativ var annars glas, och man kan förstå att lockelsen till ett mer lätthanterligt fotograferande var stor. En baksida med de tidiga plastnegativen är att de inte sällan bleknat och att återgivningen blivit oklar. Här är ett exempel, daterat 1905, som trots sina brister visar en unik vy mot ett sällan återgivet hus i Linköping. Idag skulle huset burit adressen Kungsgatan 24 men låg en stycke in i kvarteret, trots sitt präktiga yttre närmast som ett gårdshus. Även byggnadens sneda orientering mot Kungsgatan kan tyckas märklig, men förklaras av ett äldre gatunät där dagens Klostergata här vek för en mer västlig sträckning. Huset uppfördes vid 1800-talets mitt av rådman Adolf Fredrik Nordwall. Om denne handlare och i Linköping beklädd med en mängd förtroendeposter kan skrivas mycket. Här begränsar vi hans levnadsteckning med sin vinnande kamp att genomdriva avveckling av den otidsenliga avlöningen i jord för stadens styrande och borgarskap. Att sköta ett lantbruk tog både krafter och tid från de huvudsakliga uppgifterna. Sällan var man heller som handlare eller i annan yrkesutövning särskilt väl skickad för jordens bearbetning. Processen kom dock att ta sin tid. Först vid respektives frånfälle tillfördes jorden stadskassan.
Reprofoto av linköpingsorginalet "Springare-Gusta". Omkring förra sekelskiftet var han genom sin egendomliga klädsel och uppträdande en välkänd figur i staden, dock utan att ligga ordningsmakten till last. Sitt smeknamn fick han genom särdraget att allt som oftast ta sig fram springande. Sommartid sprang han gärna medsolsvarv runt sjön Roxen med start och mål på Stora torget. Runt just den sträckan hade han namngivit ett knappt 100-tal platser med minst sagt märkliga namn som, "Tre lorte högt", "Tre lorte lågt", "Nittinie grader min polhöjd i lågt lufttryck" och "Hallå" för att nämna några som bevarats till eftervärlden. Uttrycket "Rystadskravel" får vi förmoda var exempel på hans omdöme av ortsbor. Bakom hans ryktbarhet fanns naturligtvis en människa av kött och blod. Arkiven ger oss oförblommerad fakta. Hans egentliga namn var Gustaf Ferdinand Andersson och han föddes i Lofta socken 1858 som son till stalldrängen Anders Petter Andersson och hans maka Emma Gustava Gustafsdotter. Efter en rad omflyttningar hamnade familjen från år 1875 i Linköping. Gustaf Ferdinand blev kvar i föräldrahemmet tills modern gick bort som änka 1905. Därefter togs han in i stadens fattigvårdsinrättning och kvarblev där till sin död 1924.
Det här är ett annat av småställena vid det som kallades Sandbo Ainar neråt Närkån och som före skiftet tillhörde När. Där hade man kanske ett par tunnland jord så man kunde ha 1-2 kor och några smådjur. Försörjde sig fick man göra som arbetare på gårdarna i bygden och som fiskare. Det var knapert, bara att hålla vedbrand när man ingen skog hade var ett stort problem. Det här stället ser ut att ha kommit till på 1830-talet. Fördubblingsbåtsmannen Olof Perssons på När son arbetskarlen Gustav Mattzin född 1796 kan ha etablerat sig här tillsammans med sin fru Eva Mårtensdotter född 1796 från Rangsarve i Alskog. De fick 4 barn varav yngsta dottern Brita Greta född 1835 tog över stället. Hon gifte 1862 sig med fiskaren Olof Olofsson Laurell född 1830 från Snausarve. Laurells fick 5 barn och äldsta dottern Greta Stina född 1863 blev nästa ägare tillsammans med sin man Karl Berggren från Augerum i Blekinge. De gifte sig 1895 och fick två söner, där den yngste Edvin Berggren född 1905 tog över stället 1932. Han gifte sig samma år med Hilma Tomasson född 1905 från Öndarve på När och de bedrev ett litet jordbruk till inpå 1960-talet. De fick dottern Ingrid Berggren gift Johansson 1932 och sonen Sven Berggren född 1934. Hilma överlämnade stället till sina barn 1987. På bilden ser vi Greta Stina Berggren, 45 år, sonen Edvin, 3 år, maken Karl Berggren av okänd ålder, sonen Johan, 12 år, och fadern Olof Laurell, 78 år. De står framför bostadshuset, en rätt liten s k ofullständig bulparstuga som nyligen panelats med stående bräder i bulfälten. Huset kan ha varit byggt på 1830-talet, möjligen var det äldre och hitflyttat. Till höger skymtar en ladugård.
Det verkar som om Masse 1904 medvetet valt ut att fotografera miljöer som han uppfattade som särskilt hotade av rivning eller annan förändring. Uppenbarligen var han ute i sista stund på många ställen, eftersom det visade att byggnaderna och annat som han avbildade i många fall försvann strax efteråt. Här har han fotograferat uthusbyggnaderna på Kauparves södra part medan de ännu stod ute mot vägen. Kanske var han sur på sig själv att han missade ladugårdarna på grannparten när de revs året innan. Vi ser ekonomibyggnaderna från trädgården. Till vänster står en bulbod under faltak med en tillbyggd redskapsbod (?) på gaveln. Vad bulboden innehållit är oklart, men dubbelportarna under foderluckan tyder på att där har det varit vagnbod. Högra delen kan ha innehållit lammhus och andra utrymmen för smådjur. Ladugården innehöll ett fähus till vänster om portlidret, dörrarna är skymda av bulboden. Utrymmet närmast portlidret rymde en hoimd, hörum, luckan sitter i vägen. Det var den enda delen av uthusbyggnaderna som var i sten. Efter portlidret fanns ytterligare ett fähus, troligen för nöt, som har en sommardörr av spjälor isatt. Mellan foderluckorna var det troligen en hoimd. Under och till höger om den dubbla foderluckan syns portarna till ladan och till höger därom skymtar tröskhuset. Ladugårdens tak är täckt med halm, tröskhusets med falor. På gårdsplanen står en höhäck. Tvätt torkar på staketet. Masse har glömt sin kameraväska. Det är svårt att tro att dessa byggnader bara skulle vara drygt 30 år gamla. Man kan nog ifrågasätta uppgiften om att parterna flyttades 1870, det verkar som om boplatsen fanns redan innan.
Reproducerat porträtt av Bengt Carl Bergman. Hans brokiga liv tog sin början i Revesjö församling i Svenljungabygden 1805. Uppvuxen under enkla förhållanden finner vi honom som studerad och i olika tjänster inom domstolsväsendet i Stockholm från det sena 1820-talet. Under perioden 1844-1851 tjänstgjorde han som huvudstadens polismästare för att sistnämnda år utses till landshövding över Älvsborgs län. Som sådan uppges han varit duglig men hans privata lättsinne drog på honom stora skulder vars räntor inte kunde täckas av inkomsten ämbetet gav. En lånekarusell inleddes där självaste kronsprins Karl (XV) blev lurad på inte mindre än 60 000 kronor, vilket obönhörligen satte stopp för Bergmans fortsatta karriär. Efter avskedet från landshövdingeämbetet 1858 flyttade Bergman till Västervik, där han uppges levt i armod. Den lurade kronprinsen, som blivit konung Karl XV, veknade emellertid efterhand och år 1864 erbjöds han tjänsten som postmästare i Linköping, en befattning han bibehöll till sin död 1878. Från 1832 var han gift med Johanna Wilhelmina Melander och under sin tid i Linköping bodde makarna först på adressen Apotekagregatan 1 och sedermera i hörnet av Kungsgatan och Platensgatan.
Brita Christina Larsdotter (1805-1888) från Halvands i Garde var gift med båtsman Lars Ahlsten Glömsker. När hon blev änka gifte hon om sig med Nils Larsson Ahlström född 1806 från Gyle i Ala. De bosatte sig här 1852, var de bodde förut är inte känt, möjligen vid Bönde. De fick tre barn, varav dottern Helena Maria (1840-1902) tog över. Hon gifte sig 1863 med Anders Petter Andersson Häglund (1835-1920) från Hemmor. De fick 4 barn, men ingen tycks ha tagit över. Efter Anders Petters död revs gårdplatsen bort. Bilden är tagen från gamla Bjärgeskvior, som gick från kastalruinen snett upp över backarna mot kapellet vid Bjärges. Bakom bandtunar ser vi manbyggnaden, brygguset och ladugården. Manbyggnaden är 1700-talsmässig, en parstuga något mindre än genomsnittet. Baksidan är blind som det brukar vara på 1700-talshusen, längs väggarna på baksidan stod sparlakanssängarna och då kunde man inte ha fönster där, bara till kammaren mitt i huset. Fönstren är av 1800-talstyp. Före spåntaket hade huset sannolikt faltak. Brygghuset är ett reveterat bulhus eller ett pinnmurshus, vilket sistnämnda har tunna stenväggar i bulfälten i stället för bular. Det ser ut som om man har pinnat upp hela gavelspetsen med sten också. Faltaket och den höga skorstenen är ursprungliga. I bakgrunden skymtar ladugården med sitt faltak.
Denna boplats ligger inte alls vid Mattsarvegrannlaget, utan mitt emot Lau fd kvarn vid stora landsvägen. Tidigare tillhörde fastigheten Allmänningen, vilken i sin tur kan ha uppstått ur Lau prästgårds fd marker. På 1700-talets andra hälft bodde här klockaren Lars Mattisson Ahlström, gift 1763 med klockardottern Bohl Båtelsdotter. De fick sönerna Lars och Båtel och det blev Båtel Larsson Ahlström född 1778 som tog över stället. Han gifte sig med Anna Maria Jakobsdotter Laugren född 1785 och de fick 4 barn, varav sonen styrmannen Lars Båtelsson Ahlström född 1816 blev näste ägare 1864. Han gifte sig omkring 1840 med Christina Gertrud Lönngren född 1818 från När och de fick 5 döttrar. Yngsta dottern Matilda Larsdotter Ahlström ärvde fastigheten. Om hon var gift är okänt, men hennes son Emil Larsson född 1890 blev näste ägare 1925. Emil blev gift 1916 med Emili Josefina Nilsson född 1896 från Utalskog i Alskog. De fick dottern Edit Matilda 1916 och hon gifte sig med Anton Johansson vid Bjärges i Garde och bosatte sig där. Emil Larsson var byggnadssnickare och byggde ett nytt bostadshus i cementhålsten 1946, det som står på fastigheten idag. När Emil dog omkring 1970, sålde Emili stället som fritidsbostad till Willy Ludvig. 1981 köpte Nils och Maj Lindström från Hallsarve fastigheten när de överlämnat gården till sonen Bo Lindström. 2008 köpte Lotta Hanell stället av Maj Lindström, som då flyttade upp till lägenheterna vid skolan. På bilden ser vi baksidan av manbyggnaden, en liten parstuga troligen från 1800-talets mitt, sammanbyggd med en yngre flygel.
Detta ställe kom troligen till på 1860-talet då Petter Dahlby av okänd ålder och födelseplats var förste ägare. Han var gift med Maria Olsson (?) född 1835 från Mickelgårds på När. De fick sonen Hans Dahlby 1865. Petter dog tidigt och Maria gifte om sig med Jakob Bergström född 1841 från Botels. De fick sonen Vilhelm, men han dog redan som barn. Jakob dog också tidigt genom förfrysning vid strandningsarbete utanför Laus holmar 1878. Sonen Hans Dahlby gifte sig med Johanna Katarina Larsson född 1863 från Smiss på När. De fick 4 söner, de två äldsta dog som unga, den yngste Josef Dahlby född 1903 tog över stället. Han gifte sig 1926 med Ingegerd Karlsson född 1907 från När och de fick dottern Maj Kerstin Viola 1927. Josef dog redan 1931 och Ingegerd gifte om sig 1937 med Erik Nyman född 1893 från Slite och de flyttade sedan till Hemse (?). Fastigheten har sedan bytt ägare många gånger. På bilden ser vi ett för tiden modernt litet stenhus med källare byggt 1908, det ser nästan likadant ut idag där det ligger strax före ån på vänster sida. Det byggdes troligen av Hans och Johanna Dahlby. På trappan står troligen Johanna Dahlby 53 år.
Av tiden gulnat porträtt av fru Aurora Åkerhielm. Född 1821 på godset Munkvrak, nuvarande Hjälmarsholm, som dotter till baron Eric Georg Philip Åkerhielm och dennes maka friherrinnan Henriette Sofia Juliana Lagercrantz. Från våren 1833 var familjen bosatt i Vårdsbergs säteri i östgötasocknen med samma förled för att år 1835 flytta till Askeby. Under perioden i Vårdsberg avled modern i sviterna av förmodad nervfeber. I övre tonåren inledde Aurora, som del i förväntad uppforstran av tidens adelsfröknar, en rad vistelser hos respekterade familjer i länet. Makarna Stockenström/ Söderholm tog en tid mot henne i Landeryd följt av Horn/von Schewen i Söderköping. Från 1844 hittar vi henne hos komminister Westerdahl i Hällestad för vidare boenden hos makarna Linzon/Berndes i västgötska Hova följt av en sejour hos godsägare Hedengren med maka på Riseberga säteri i Närke. Hennes sista stopp på bildningsresan blev i gruvkassör Nordströms hushåll i uppländska Film socken åtföljt av en kortare tid hos kyrkoherde Schram i Vendel. I april månad år 1856 inflyttade Aurora till Ekebyborna socken i Östergötland. Om inte förr blir skälet tydligt redan vid midsommartid då hon gifter sig med Erik Sondén, som vid tiden arrenderade Egeby södergård. Från år 1860 var paret emellertid bosatta i Norrköping där maken tjänstgjorde som inspektor vid stadens spinnhus (kvinnofängelse) och senare som kamrer vid Drags fabriker.
Förste kände ägaren var 1570 Henrick Suderkirkie. 1648 ägde Oluf Sunnankirkia gården. Hans son Jacob Olufsson var ägare 1653 och han var ännu ägare 1870. Dottern (?) Catarina Olofsdotter 1669-1705 var gift med Hans Mårtensson, se nedan. 1681 var gården delad mellan Anders gift med ?, mågen Michel gift med Gustava Jacobsdotter 1660-1694 och Peer Mårtensson gift 1694 med Margareta Persdotter. 1694 var Sunnkörke 2 parter ägda av Peer Mårtensson som hade 4 döttrar och Staffan Larsson som var gift med Margareta Mårtensdotter och hade två söner. 1706 gifte Hans Mårtensson om sig med Gertrud Jacobsdotter från Lye. Deras son Mårten Hansson född 1699 var 1719 ägare av ena parten och Per Mårtensson av den andra. Det verkar som de gick i konkurs 1713, då kronan köpte in gården. På 1730-talet ägde hela gården av Mattias Michelsson. 1740 delades gården mellan sönerna Olof och Lars Mattisson och Olof fick denna part, men den togs snart över av systern Catarina, gift 1756 med Lars Christensson född 1731 från Kattlunds i Grötlingbo. Catarina dog och Lars gifte om sig 1776 med Maria Christina Johansdotter född 1753 från Lyrungs i Lye och de löste in gårdsparten från kronan. De fick sonen Lars Larsson 1777 innan fadern Lars dog och Maria Christina gifte om sig 1778 med Hans Hansson född 1752 från från Botels och de brukade gårdsparten till 1822. Det var de som uppförde den stora manbyggnaden. Hans och Maria Christina fick hela 8 barn och äldste sonen från andra äktenskapet Hans Hansson född 1780 blev näste ägare. Han gifte sig 1813 med Catarina Larsdotter född 1789 från Goks och de brukade parten mellan 1820 och 1850. De fick två barn, varav dottern Anna Christina Hansdotter 1820-1900 tog över. Hon var gift 1840 med Hans Hansson Lauström född 1817 från Gumbalde och de fick 5 barn. Dottern Cajsa Stina Hansdotter 1848-1940 ärvde parten, gift 1873 med Karl Larsson född 1845 från Juves i Garde. De brukade parten mellan omkring 1875-1912. Av deras två barn blev det sonen Vilhelm Karlsson född 1875 som blev näste ägare 1912 och då rev ner flistaket. Han blev gift med med Hilma Maria Katarina Jakobsson född 1880 från Rone. De byggde helt ny ladugård vid sidan av gårdstomten 1924. De brukade parten till 1942, då enda barnet Henning Karlsson född 1921 tog över. Han sålde gårdsparten 1949 till Albert och Elsa Nyström på Gumbalde, som sammanförde marken med sin gård. Nyströms sålde manbyggnaden och flygeln med tomt till grosshandlaren Ture Ferhnkvist från Stockholm som fritidsbostad. Han sålde fastigheten till familjen Estrabaut, där dottern Lisa Yanez Estrabaut är ägare. Här ser vi en bild av det stora flistakshuset med flisen ännu liggande kvar på taket. Till höger är flygeln före moderniseringen och på byggnaden, se Bild 1109. Eftersom den står framme på huset, bör den vara byggd före 1810, för så här byggd man normalt inte. Brygghusedelen var t v och det ser ut som en källardörr t h. Personerna är Karl Larsson 59 år, hustrun Cajsa Stina Hansdotter 56 år och sonen Vilhelm Karlsson 29 år.
Dövblinda på utflykt till Gripsholm. Galten och Suggan är två likartade, men inte identiska, kanoner som sedan den 22 augusti 1623 förvaras på Gripsholms slott vid Mariefred, där de står uppställda på den yttre borggården. De båda kanonerna har även kallats Rysseulvarna och har dessutom gått under namnen Vargen och Varginnan. Den ena av dem togs som krigsbyte vid Narva av Pontus de la Gardie år 1581. Den andra beslagtogs av Evert Horn vid Ivangorod år 1612. De båda kanonerna är rikt utsmyckade med beslag och inskriptioner på ryska. Den större av dem göts 1579 och den mindre år 1577. Flera gånger under 1700-talet, 1722, 1734 och 1764, var de hotade eftersom det fanns planer på att smälta ned dem och gjuta nya pjäser. I boken Gripsholm, slottet och dess samlingar, 1537-1937 tecknar kapten Sten Djurberg de båda kanonernas historia. I essän Till Galtens och Suggans historia skriver han att "blott ingripandet av några för våra stolta historiska troféer intresserade personer ha vi att tacka för att de undgingo förgängelsen". Han konstaterar avslutningsvis att "från sin plats på den gamla vasaborgen minna de alltjämt besökaren om tider, då Sverige i kamp och umbäranden och blott genom att spänna krafterna till det yttersta lyckades hävda sin självständighet och lägga grunden till sitt stormaktsvälde." (Hämtat från Wikipedia)
Från Wallenbergska trädgården i Linköping med ställets orginella paviljong. Byggnaden är beskriven av Wallenbergs systerdotter Ulla Linder (1873-1854), som i sin barndom ofta besökte platsen. Hon mindes att byggnaden innehöll inte mindre än fyra rum. Ett stort 8-kantigt rum i mitten, innanför detta ett mindre med ingång från mittsalen samt ett rum på vardera sida av mittenrummet men försedda med egna ingångar utifrån. Till det stora rummet kom man från trädgården via en närmare tre meter bred trappa och en liten loggia, vars tak bars upp av två doriska pelare. Ulla Linders beskrivning överenstämmer således väl med vad fotografiet visar, även om vildvinet tagit verandan i besittning. Vad vi emellertid inte ser är det stora rummets välvda innertak som Ulla beskriver var illusoriskt bemålat med valvbågar runt en stjärnhimmel där Aurora tronade bland molnen. Det inre rummet hade väggfasta soffor klädda med storblommig damast i rosenrött. Över sofforna hängde fyra stora litografier med porträtt av Sveriges alla konungar och drottningar samt i övrigt några namnkunniga personer ur den svenska historien. Fotografiet kan antas vara tillkommet 1898. Personerna har inte identifierats.
Foto, ur album som tillhört Edit Melin, med bildtext: "Fotograferat utanför Slottsvikens pensionat 1947. "Edit Viola Persson föddes 31/10 1918. Hon växte upp på Wallinsgatan i Mölndal där hennes far Verner Persson ägde och drev en handelsträdgård. Modern Hette Elvira men kallades Vera. Edit hade två bröder, storebror Fritz och lillebror Per Olof "Pelle". Hon arbetade åt sin far redan som barn med grönsaksodling o. dyl. "Vi fick trycka ner folkskiten runt gurkorna med bara händerna", berättade hon. Verner var mycket sträng och barnen fick jobba hårt. I ungdomen gick hon på Wendelsbergs folkhögskola. Hon träffade Åke Melin från Kållered som tillsammans med brodern Gösta Melin hade Bröderna Melins Vattenfabrik. Åke och Gösta drev även ett mindre cementgjuteri och sågade is på Tulebosjön om vintrarna. Edit och Åke gifte sig 28/6 1947 på Slottsvikens pensionat. Paret fick två söner, Lars Åke och Sven Olof (Olle). Under några år på 1950-talet ägde hon Edits Blomsterhandel på Sanatoriegatan 27 i Kålltorp. Hon jobbade sedan i vattenfabriken tills den lades ned 1974. Edit avled 11/10 2000 efter en tids sjukdom.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.