Vy över Skoghallsverken. Fotografens ant: A.B. Rylander o Asplund, Stockholm tagna i Skoghall 1936. Elektrokemiska fabriken byggdes av Uddeholms AB i Värmland. Uddeholm ägde stora skogar och stålverk under lång tid och under slutet av 1800-talet började man med massaindustri. Till massaindustrin behövdes klorkalk för blekning och en del lut. Anläggningarna i Värmland hade besvärligt med transporter varför idén om egen tillverkning kom upp. 1910-talet. Under denna period byggdes en första anläggning i Stjernsfors för klorkalk, vilken gick under 1916 - 1917. 1918 flyttades delar av anläggningen till Skoghall där massaindustrin precis byggdes upp. Fabriken i Stjernsfors lades ned så fort anläggningarna i Skoghall hade kommit igång. 1920-talet. Konjunkturen var extremt besvärlig 1921 för den svenska kemiindustrin och 50% av arbetarna avskedades. Fabriken på Skoghall utvecklades emellertid och 1924 utökas kapaciteten med nya celler. 1929 utökas kapaciteten ytterligare och man bygger en kondenseringsanläggning för flytande klor. Flytande klor transporteras nu på järnväg. 1950-talet. Ättiksyra behövdes som råvara och en fabrik baserad på sulfitsprit från Skoghall sattes upp. Ammoniak kunde tillverkas 1955 eftersom klorproduktionen ökat tillräckligt för att vätgas skulle bli tillgänglig som råvara. 1958 byggdes den sista kvicksilvercelltypen. Fabrikens grundare Sten Kjellgren avgår med pension 1955 och under 1956 läggs inriktningen om mot färre produkter i större volymer. 1960-talet. Ättiksyratillverkningen läggs ned. Natriummonokloracetat börjar tillverkas 1964. En ny monoklorättiksyrafabrik är klar 1961. Tritillverkningen från acetylen blir omodern och 1969 byggs en ny trifabrik på licens av PPG i USA. Källa: http://www.basechemicals.akzonobel.se
Från 299 kr
Större grupp män på svetsningskurs vid Skoghallsverken. Elektrokemiska fabriken byggdes av Uddeholms AB i Värmland. Uddeholm ägde stora skogar och stålverk under lång tid och under slutet av 1800-talet började man med massaindustri. Till massaindustrin behövdes klorkalk för blekning och en del lut. Anläggningarna i Värmland hade besvärligt med transporter varför idén om egen tillverkning kom upp. 1910-talet. Under denna period byggdes en första anläggning i Stjernsfors för klorkalk, vilken gick under 1916 - 1917. 1918 flyttades delar av anläggningen till Skoghall där massaindustrin precis byggdes upp. Fabriken i Stjernsfors lades ned så fort anläggningarna i Skoghall hade kommit igång. 1920-talet. Konjunkturen var extremt besvärlig 1921 för den svenska kemiindustrin och 50% av arbetarna avskedades. Fabriken på Skoghall utvecklades emellertid och 1924 utökas kapaciteten med nya celler. 1929 utökas kapaciteten ytterligare och man bygger en kondenseringsanläggning för flytande klor. Flytande klor transporteras nu på järnväg. 1950-talet. Ättiksyra behövdes som råvara och en fabrik baserad på sulfitsprit från Skoghall sattes upp. Ammoniak kunde tillverkas 1955 eftersom klorproduktionen ökat tillräckligt för att vätgas skulle bli tillgänglig som råvara. 1958 byggdes den sista kvicksilvercelltypen. Fabrikens grundare Sten Kjellgren avgår med pension 1955 och under 1956 läggs inriktningen om mot färre produkter i större volymer. 1960-talet. Ättiksyratillverkningen läggs ned. Natriummonokloracetat börjar tillverkas 1964. En ny monoklorättiksyrafabrik är klar 1961. Tritillverkningen från acetylen blir omodern och 1969 byggs en ny trifabrik på licens av PPG i USA. Källa: http://www.basechemicals.akzonobel.se
Wäxiö tändsticksfabrik anlades 1868. Initiativtagare var handlanden Carl Schander som inspirerats av bröderna Lundström i Jönköping och tillsammans med bokhandlaren CG Södergren startade de Wäxiö tändsticksfabrik. Fabriken var belägen i området något väster om stadskärnan. Fabriken bestod av huvudbyggnad uppförd i parmsten jämte några flygelbyggnader och lagerhus i trä. Några år efter starten fanns ett åttiotal anställda varav hälften kvinnor. År 1875 hade man uppnått nära 150 anställda och årsproduktionen uppgick till ett värde av cirka 200.000 kronor. Flera ägare, uppgång och nergång Södergren lämnade fabriken efter några år och Schander stod kvar som ensamägare till 1887 då han sålde till Swedish Match Company i London. Som disponent ledde Schander tändsticksfabriken till 1891 då Knut Johansson tillträdde. 1913 tog Förenade Tändsticksfabriker med Ivar Kreuger över fabriken och verksamheten expanderade kraftigt. Fabriken byggdes till och försågs med maskinell utrustning samtidigt som produktionen ökade och antalet anställda var 1920 uppe i 400 och med ett tillverkningsvärde av 3.603.000 kronor. Huvudsakligen exporterades tändstickorna till Amerika och Indien men sen gick det raskt utför. 1921 med depression och osäkerhet i världen fanns det bara plats för 290 anställda och inte fulla veckor. Timlönen hade efter hand sjunkit från 1:30 till 73 öre med 10% tillägg för de som arbetar tre dagar i veckan eller mindre. En arbetares årsinkomst beräknas då ligga mellan 1060 - 1213 kronor. Fackföreningen begärde också hos stadsfullmäktige att arbetarna skulle befrias från skatt. Sedan 1917 ägs nu fabriken av Svenska Tändsticksaktiebolaget, det största företaget i världen inom sitt område. Fabriken utplånad av brand Den 30 maj 1922 inträffade en brand som fullständigt lade fabriken i ruiner och som också hotade den övriga bebyggelsen runt omkring. En nattvakt upptäckte branden vid 22-tiden i några sticktorkskåp och försökte förgäves släcka själv. Brandkåren tillkallades men eldsvådan fick snabbt fäste och redan efter en kvart var sju av fabrikens träbyggnader övertända. Vid 1-tiden på natten var man herre över elden och de omkringliggande fastigheterna räddade. Tändstickstrusten beslöt efter branden att fabriken inte skulle återuppbyggas man hade ju fler fabriker igång. För många anställda följde nu en längre tid av arbetslöshet. (Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/vaxsjo_tandstiksfabrik.htm)
Tändstickstillverkning vid Växjö tändsticksfabrik. Wäxiö tändsticksfabrik anlades 1868. Initiativtagare var handlanden Carl Schander som inspirerats av bröderna Lundström i Jönköping och tillsammans med bokhandlaren CG Södergren startade de Wäxiö tändsticksfabrik. Fabriken var belägen i området något väster om stadskärnan. Fabriken bestod av huvudbyggnad uppförd i parmsten jämte några flygelbyggnader och lagerhus i trä. Några år efter starten fanns ett åttiotal anställda varav hälften kvinnor. År 1875 hade man uppnått nära 150 anställda och årsproduktionen uppgick till ett värde av cirka 200.000 kronor. Flera ägare, uppgång och nergång Södergren lämnade fabriken efter några år och Schander stod kvar som ensamägare till 1887 då han sålde till Swedish Match Company i London. Som disponent ledde Schander tändsticksfabriken till 1891 då Knut Johansson tillträdde. 1913 tog Förenade Tändsticksfabriker med Ivar Kreuger över fabriken och verksamheten expanderade kraftigt. Fabriken byggdes till och försågs med maskinell utrustning samtidigt som produktionen ökade och antalet anställda var 1920 uppe i 400 och med ett tillverkningsvärde av 3.603.000 kronor. Huvudsakligen exporterades tändstickorna till Amerika och Indien men sen gick det raskt utför. 1921 med depression och osäkerhet i världen fanns det bara plats för 290 anställda och inte fulla veckor. Timlönen hade efter hand sjunkit från 1:30 till 73 öre med 10% tillägg för de som arbetar tre dagar i veckan eller mindre. En arbetares årsinkomst beräknas då ligga mellan 1060 - 1213 kronor. Fackföreningen begärde också hos stadsfullmäktige att arbetarna skulle befrias från skatt. Sedan 1917 ägs nu fabriken av Svenska Tändsticksaktiebolaget, det största företaget i världen inom sitt område. Fabriken utplånad av brand Den 30 maj 1922 inträffade en brand som fullständigt lade fabriken i ruiner och som också hotade den övriga bebyggelsen runt omkring. En nattvakt upptäckte branden vid 22-tiden i några sticktorkskåp och försökte förgäves släcka själv. Brandkåren tillkallades men eldsvådan fick snabbt fäste och redan efter en kvart var sju av fabrikens träbyggnader övertända. Vid 1-tiden på natten var man herre över elden och de omkringliggande fastigheterna räddade. Tändstickstrusten beslöt efter branden att fabriken inte skulle återuppbyggas man hade ju fler fabriker igång. För många anställda följde nu en längre tid av arbetslöshet. (Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/vaxsjo_tandstiksfabrik.htm)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.