bilder, fotografi
Från 299 kr
Fru Hulda Bergentz porträtterad omkring 1865. Bördig från uppländska Ununge och en tid boende i Stockholm, var det sannolikt för henne och i Östergötland hon uppfattade sitt mest minnesvärda levnadsskede. Modern, Sara Maria Hagtorn, hade 1836 gift om sig med Carl Fredrik Ridderstad, senare medutgivare och vidare ägare till tidningen Östgöta Correspondenten. Styvfaderns engagemanget förde famlijen till Linköping år 1840. Fru Hagtorn/Ridderstad avled redan 1844 men Hulda och hennes syskonskara hölls intakt inom familjen även efter Carl Fredrik Ridderstads hastiga omgifte med Emilie Amalia Widoff. Upplysningsvis kom det sistnämnda äktenskapet bära sonen Anton Ridderstad, grundare av Östergötlands museum. För Huldas del väntade vid tiden eget giftemål med kamrer Carl Bergentz. Paret kom att bo på ett flertal adresser i Linköping. Den sista tillsammans var dåvarande Nygatan 32, där maken avled vid nyåret 1864/65. Makarna hade 1848 respektive 1850 fått barnen Carl och Anna. Hulda flyttade efterhand till Stockholm men skulle återkomma till länet och Norrköping. Där avled hon 1903, då boende i kvarteret Lärkan.
Bernhard Aurelius föddes in i en släkt med påfallande många kyrkomän. Född i ett prästhem i Gamleby påbörjade han sina högre studier vid Linköpings gymnasium och gick därefter vidare för teologisk utbildning vid Uppsala universitet. Där avlade han examen 1860 och prästvigdes året därpå. Därefter följde tjänst som vice pastor i Risinge, Vånga, Stora Åby och Vreta kloster, innan han år 1867 erbjöds platsen som komminister i Hannäs. Efter tre år i den befattningen öppnade sig en ny möjlighet för honom. I Åsbo hade den åldrige kyrkoherde Borre avlidit och i oktober månad 1870 installerade sig Aurelius som församlingens nya prästman. Precis inflyttad gifte han sig med Sigrid Elisabet Matilda Peterson, bördig från Vreta kloster. Äktenskapet kom upplysningsvis att bära sex barn, varav fyra överlevde barnåren. Ur ett herdaminne får vi även veta något om de karaktärsdrag Aurelius bar. Där lovordas han som en synnerligen god präst med ett föredömligt uppträdande mot församlingsborna, vilka särskilt uppskattade hans drag av frid, godmodighet och låga anspråk. Dock kunde han enligt en församlingsbo vara "lite sinksammer på predikstoarn å ve husförhöra", men det får vi förmoda att de flesta hade överseende med. Bernhard Aurelius avled i Marstrand i samband med en badresa sommaren 1881.
Motiv ur linköpingsfotografen Didrik von Essens samling som länge var oigenkänt men som lyckligtvis lokaliserats. Berga slott i Linköping innan det kunde bära så stolt epitet. "Slottets" kärna består av bildens huskropp som uppfördes av färgaren Jakob Widoff 1832. Färgarens dotter kom att gifta sig med tidningsmannen Carl Fredrik Ridderstad och så långt i historien användes huset som sommarviste för ägarna. Med makarna Ridderstads son Anton Ridderstad som ägare, följde förändringens vindar. Vid mitten av 1880-talet hade den historieintresserade militären grundat Östergötlands fornminnes- och museiförening och i hans planer fanns vidare att förlägga ett Östergötlands museum på gårdens ägor. Av detta blev som bekant en annan lösning men längre bar tanken att vid Berga skapa ett östgötskt friluftsmuseum, vari det ännu existerande Berga minnespark var en del i. Men slottet då! Jo, både ägaren, hans samlingar och idéer tarvade en större och mer ståndsmässig byggnad på platsen. År 1896 lät han därför bygga ut sommarbostaden till den slottsliknande byggnad som ännu består. Bilden är odaterad men 1894/95, möjligen 1896, är tänkbart som en beställning kort före ombyggnaden.
Rantzaumonumentets avtäckning. Stenen invigdes av prins Carl den 26 juni 1938 till minne över danske fältherren Daniel Rantzau som stupade här 1569, men också för att stenen "i alla tider kunna bära vittnesbörd om att fred råder och alltid skall råda mellan Danmarks och Sveriges folk." som prinsen sa i i sitt invigningstal. Närvarande var prins Harald av Danmark liksom högre svenska och danska militärer. Stenen är omkring tre meter hög och en meter bred. Själva reliefen med Ranzaus bild är ca en halv meter hög och placerad så att han ser mot Varbergs fästning. Den latinska inskriptionen nedtill betyder "Skilda öden vid skilda tider" (Diverso tempore diversa fata). På grund av det strategiska läget vid Varbergs fästning har klippan flera gånger under historien använts för att ställa upp artilleripjäser vid belägringar av slottet. Under 1800-talet kallades platsen för "Daniels klippa" och 1861 lät Leonhard Fredrik Rääf där hugga in ett kors och namnet Daniel Rantzow (alternativ stavning); nu vid monumentets fot. Redan 1913 kom idén upp att resa en monument över Rantzau men föll i träda tills byggmästare A. Tell i Kungsbacka återupptog saken. En insamling skedde 1936 i Danmark och Varbergs stad ordnade med platsen. Vid invigningen uttryckte Varbergs stadsfullmäktiges ordförande, riksdagsman Sven Larsson, att staden med stor glädje emottog minnesstenen och lovade att vårda den väl.
Ur byggmästare Johannes Nilssons fotoalbum från 1914. Rosenfredsskolan uppfördes under Nilssons ledning 1910-1912, efter ritningar av arkitekt Lars Kellman som även ritat Varbergs Teater. Ur skolan marscherar män från Landstormen med gevär på axlarna, med anledning av första världskriget. . Troligen har de just varit på inskrivning och är på väg mot Varbergs fästning. Landstormen hade inga uniformer, de bar sina privata kläder, men skulle bära fälttecken vilket enligt 1914 års infanteriinstruktion utgjordes det av ett landstormsmärke som skulle bäras väl fästat, och på avstånd synligt, samt landstormsarmbindel. Vid första världskrigets utbrott var de beväpnade med Remingtongevär. Landstormen fanns i Sverige mellan 1885-1942 och bestod först av ålderklasserna 33–40, men åldersspannet ändrades flera gånger. Uppgifter hänförde sig oftast till lokalförsvarets område, främst skulle de trygga fälthärens mobilisering; bevaka gränser och kuster; tjänstgöra som säkerhetsbesättningar i fästningar samt skydda förbindelseleder. Då hade de fått fem dagars utbildning, men vid stora nedskärningar inom försvaret vid 1920-talets början slopades såväl Landstormens övningar som deras gevär. Som en reaktion på detta detta började kvinnor erbjuda ekonomiskt stöd till Landstormen vilket ledde till bildandet av Sveriges Landstormskvinnor, grunden till den svenska Lottakåren.
Porträtt av damimitatör Charles Leidberg i scendräkt. Under flera år uppträdde Karl (Carl) Johan Lidberg (Liedberg/Leidberg) som så kallad "damimitatör" på varietéer och marknader.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.