Torslunda kyrka Torslunda kyrka är en kyrka som ligger på Öland och tillhör Torslunda församling. Kyrkan är byggd i sten och är kalkad på utsidan. Kyrkogården är relativt stor. Intill kyrkan ligger församlingshem och pastorsexpedition. I sin nuvarande form består kyrkan av ett rektangulärt långhus med kor i öster och torn i väster. Ursprungliga kyrkan uppfördes på 1100-talet. Det rakt avslutade koret tillkom på 1200-talet. Bortsett från kyrktornet fick kyrkan sin nuvarande form år 1776. Kyrktornet byggdes till 1819 och ersatte en klockstapel. (Hämtat från Wikipedia)
Från 299 kr
Torslunda kyrka. Torslunda kyrka är en kyrka som ligger på Öland och tillhör Torslunda församling. Kyrkan är byggd i sten och är kalkad på utsidan. Kyrkogården är relativt stor. Intill kyrkan ligger församlingshem och pastorsexpedition. I sin nuvarande form består kyrkan av ett rektangulärt långhus med kor i öster och torn i väster. Ursprungliga kyrkan uppfördes på 1100-talet. Det rakt avslutade koret tillkom på 1200-talet. Bortsett från kyrktornet fick kyrkan sin nuvarande form år 1776. Kyrktornet byggdes till 1819 och ersatte en klockstapel. (Hämtat från Wikipedia)
Per Olsson använde den gamla ladugårdens framvägg vid nybygget, men gjorde en ny bakvägg iom att den nya ladugården skulle få en större bredd. Dessutom byggdes ett foderloft i sten. Här har man provisoriskt fogat ihop den nya och gamla delen i väntan på att bygga vidare. Det kom dock att ta tid, inte förrän omkring 1950-talets mitt fullföljdes det planerade ladugårdsbygget. Den gamla ladugårdsdelen innehöll ett fähus med hoimd och på gaveln troligen ett lamm- eller grishus. T h står ett enkelt dass.
Trots att gården var liten, hade man omfattande ekonomibyggnader. Denna ladugård har troligen två kohus och ett stall, samt lada och tröskhus med tillbyggd vedbod. Ladugården kan vara uppförd 1897. Från ungefär 1880 var det brukligt med ett foderloft, vars väggar var i sten likt fähusdelarna under. De korsspröjsade fönstren är typiska för tiden, liksom spåntaken som slog igenom då. Här har man täckt spåntaket med papp i lodstående vådor, vilket var vanligt i början på 1900-talet. Oskar Jakobsson, 45 år detta år, var måg på gården, gift med dottern Maria Lorentina, 46 år och ägare till gården mellan 1899 och 1943.
När denna gårdspart flyttades till sin nuvarande plats här på nordvästra sidan om Andersekväiar är ännu inte känt. Det kan ha skett när parten etablerades 1732, men hur partena flyttats vid Botels är inte lätt att få grepp om. Bilden är tagen just vid nerfarten till Andersekviorna. Här ser vi ladugården, där den långa delen i sten under halmtak är tämligen nybyggd. T h står ett tröskhus under faltak från omkring 1870. Byggnaden i bulteknik t v är mycket märklig och av hög ålder.
Oskar (J O) Larsson Fie och troligen sonen Emil föser jord, den tidens schaktredskap. Vid plöjning och harvning hade man en tendens att dra med sig jorden utåt åkerns kanter, men här verkar man jämna till någonting mitt på. Kanske har man grävt bort en stor sten och fyller ut efter den. Oskar och Emil har sedvanlig klädsel. Det är svårt att avgöra var de arbetar. Landskapet är öppet, en bandtun men inga byggnader syns. Längst bort skymtar en naken höjdsträckning, som skulle kunna vara Lausbackars östra sida.
Masse har tagit en fin överblicksbild av Husarve från stora landsvägen. Från vänster ser vi gårdens smedja i bulteknik, därefter manbyggnaden, brygghusflygeln, bulmagasinet, grishuset och sist ladugården, vars fähusdel är i sten och laddel i bulteknik, något som var ganska vanligt. På ladans gavel skymtar något bygge, som inte finns kvar idag. Längst till höger ser man lite av uthusbyggnaderna på Bönde Olssons och Hults, se Bild 695-702. Vi ser också tunarna i landskapet och att man delvis har börjat med slantunar av sågat virke längs med landsvägen.
Namnet "Fie" är en förvanskning av "Fide", "Fite", som betyder fuktig strandäng. Fie är socknens sydligaste gård liggande mot det stora sund som fanns mot När på sten- och bronsåldern, så här fanns för länge sedan vidlyftiga strandängar. Man uppför en ny manbyggnad, inte för att den gamla är dålig, utan för att den är gammalmodig. Det visar att det fanns rätt goda resurser, det var ekonomi i lantbruket. Sedan handlade det naturligtvis också om ägarnas initiativkraft. Just Emil Kristiansson tycks ha varit mycket energisk och mycket noga med att följa med sin tid och han skaffade nya maskiner och annat, se andra bilder.
Denna bild är mycket intressant, för den visar att gårdsplatsen dels har en historia före Per Olssons tid, dels att ytterligare gamla ladugårdsbyggnader tycks ha legat på en tomt sydväst om de nuvarande tillhörig Hallbjäns, se Bild 814-819. Det här förklarar att Per Olssons part stundtals har gått under Hallbjänsnamnet. På bilden ser vi hur den nya ladugården håller på att byggas längst t v. De gamla ladugårdarna i sten och bulteknik är mycket storbyggda och vittnar om en betydande gårdspart. Vad hände med den? Hur kom det lilla stället till som kom efter på denna tomt? Se Bild 814-819!
Ladugårdsbyggnaderna har förnyats rejält sedan Bild 832 och 834. Bara magasinet och vedboden på dess hitre gavel står kvar, magasinet har förlängts med en sektion som det ljusa taket visar. Den gamla stenbyggnaden med brant faltak är borta, liksom tröskhuset (möjligen ombyggt) och hela den gamla ladugården och en helt ny ladugård med fähusdel i sten och foderloft i trä under halmtak har uppförts. Hela längan mot vägen innehåller stall, kohus, grishus mm, medan den breda och höga delen hitåt innehåller lada med mycket stort loft.
Här ser vi hela den moderna ladugården med nedervåningen i sten med vitkalkad puts och foderloftet i trä målat med falu rödfärg, där är fönstren vita. Nedervåningens dörrar, portar och fönster är säkerligen gulbruna. Taket är täckt med halm. Till vänster ser vi tröskhuset, frågan är om det verkligen innehåller en tröskvandring, den tiden var nog egentligen förbi, socknen hade köpt in en lokomobil i slutet av 1800-talet, vilken troligen användes som kraftkälla både till sågning och tröskning. I hörnet är ladan och i mitten de tre fähusen.
En härlig bild av Bönde från Masses kamera! Bakom flera tunar ses manbyggnaden, flygeln och ladugårdsbyggnaderna. Det är en klassisk gårdsmiljö byggd enligt den gängse s k götiska gårdsplanen med manbyggnad och ladugård stående parallellt mot varandra och med området däremellan uppdelat i lillgård med manbyggnad och flygel och storgård med ladugård och övriga uthusbyggnader. Man ser tydligt att flygeln är tillbyggd. Ladugården verkar ålderdomlig, den högra 2/3 med stort agtak är byggd i sten ända upp i gavelspetsen, vilket bara de allra äldsta hade.
Här ser vi en närbild på den märkliga visthusboden/källaren som stod mellan manbyggnadens östra hörn och fönstret, se Bild 658. Om båda rummen haft källarfunktion är osäkert, källare brukar inte ha fönster. Saltskadorna på väggen intill högra dörren tyder på att källaren låg här. Förr slabbade man mycket med saltlaken i kött- och fisktunnorna och den sög väggarna i sig. Salt fräter på puts och sten, därav skadorna. Rummet med fönster måste ha haft en annan funktion. Snickarbod?? En ny större källare byggdes senare mot flygelns östra gavel med ingång från brygghuset.
Det här är en imponerande ladugårdsbyggnad, uppförd 1867 och lite ombyggd på 1910-talet med större dörrar och fönster. Gaveln med mindre fönster i två våningar är orörd. Den är också uppförd i sten ända upp till hanbalken, så bara översta gavelspetsen är brädklädd. Det är ett äldre sätt att bygga än fähuset bredvid, där hela gavelfältet är brädklätt och resningen är något flackare. Beteshagen är avgränsad mot ladugårdstomten med en mycket kraftfull slantun byggd av rejäla stolpar och breda bräder. Grinden t h är av traditionell modell med slanorna intappade i stolpar med korslagda snedsträvor. Ris i hagen tyder på torrsommar, där djuren stödutfodrats med löven från avhuggna askkvistar.
Byggenskapen gick tydligen i ett rasande tempo på Anderse! 1910 byggdes den nya manbyggnaden, strax efter den nya ladan och här 1914 är den nya ladugården just färdig, bruklaven står ännu kvar! Det är lite märkligt att halm ännu var ett gångbart taktäckningsmaterial. Det tyder på att man hade ont om skog till att såga spån av, det var annars nog det naturliga materialet. Ladugården är modern med fähus i sten med stora rikt spröjsade fönster och föderloft i rödmålat trä, likaså med fönster. Dörrarna till fähusen är stora och breda.
Här ses den år 1910 uppförda nya manbyggnadens baksida, framsidan vetter mot vägen, till skillnad mot den gamla manbyggnaden som hade gaveln mot vägen. Det nya huset är byggt i trä med källare i sten, köks- och kammarbakbygge med vardagsingång och under den nedgång till källaren. Detta måste ha varit en stor investering, vilken man klarade av trots att barnen Oskar och Berta löstes ut med sammanlagt 10 hektar av gårdens omkring 40 hektar jord. Sonen Anton och hans fru Elin övertog gården 1917. Personerna är troligen fadern Petter Olofsson, 58 år, styvmodern Sofia Katarina, 51 år och sonen Anton Olsson, 30 år.
Vinterbild från Djurgårdsgatan i Linköping. I blickfånget den vid tiden kallade Lilla stugan på den senare tillkomna adressen Djurgårdsgatan 15 i Linköping. Bakom grenverket skymtar Wallenbergska gården. Den uppfördes som Åmanska gården omkring 1830 och var då placerad precis utanför Linköpings stadsgräns. För att införliva fastigheten med staden flyttade man sonika gränsen något söderut, bortom det vackra tvåvåningshuset, som därmed länge kom att bli stadens sydligaste gård. I sammanhanget bör nämnas den lilla föga uppmärksammade sten som ännu står på platsen invid Djurgårdsgatan med inskften; "Stadens gräns till år 1911". Stenen minner om den påtalade stadsgräns som fram till 1911 löpte mellan Linköpings stad och landsförsamlingen Sankt Lars.
År 1904 påträffades ett runstensstycke i åkern nordost om Viby Källgård. Stenen visade sig utgöra toppdel till den större sten som fornforskaren Carl Fredrik Nordenskjöld redan under 1870-talet omtalat ligga som tröskel vid kordörren till Viby kyrka. Nordenskjöld lät resa tröskelstenen på kyrkogården men det skulle som beskrivits dröja 30 år före bitarna kunde förenas. Så blev dock ej fallet. Runstensstycket försvann kort efter upptäckten och har till dags dato inte återträffats. På detta unika fotografi ser vi dock hur det togs sig ut.
Sommaren 1975 reste hembygdsentusiaster i Tjärstad den tidigare resta stenen invid Alberga. Närvarande var också antikvarie Lars Löfstrand från Östergötlands museum. På platsen stod framtill 1861 ytterligare en rest sten. Den bildar sen dess underlag för murstocken i det nämnda, utskiftade och näraliggande hemmanet Alberga nära Boda. Enligt traditionen sattes blombuketter vid den resta stenen på midsommaraftnarna. Traditonen började omkring 1870 och höll sedan på ett 50-tal år framåt. Antikvarie Anders Lindahl kunde vid ett besök också konstatera att stenen stått i en förmodad järnåldersgrav innan rensningen.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.