Masse kallar denna vackra byggnad för lammhus, men den innehöll många funktioner, det finns fyra dörrar. Den hitre dörren verkar onödigt bred för att vara till ett lammhus, snarare till russ. Utrymmet intill skulle kunna ha varit en hoimd, men varför dörr då? Den nya dörrarna gick kanske till en vagnbod och längst bort var det kanhända lammhus. Det är vedtravar mot gaveln, något utrymme tjänade möjligen som vedbod. Men det är bara en grov gissning. Halmtaket avslutas på sedvanligt sätt med breda vindskivor med den dekorativa avslutningen upptill. Och en fågelholk som på nästan alla äldre uthus.
Från 299 kr
Stendelen av ladugården är nog äldre än buldelen, vilken verkar vara ställd mot stenladugården. Om det är den vänstra buldelen som innehåller vedbod, eller om den är bakom den lilla dörren i mitten vet vi inte. Den högra delen innehåller lammhus med hoimd. Stendelen har byggts om, man ser det på putsfläckarna efter nyinsatta dörr- och fönsterkarmar. Längst t v är det ett mindre fähus, kanske för grisar. Sedan följer ett stort fähus med dubbla båsrader och hoimd till vänster och därefter ytterligare ett nyinrett fähus.
Dessa små uthus ser mycket ålderdomliga ut. De verkar vara äldre än från 1870-talet och är därför förmodligen inköpta och återanvända på detta boställe. Det är troligen 4 sammanbyggda små bulbyggnader med halmtak, som delvis är brädklädda. På gavlarna är små skjul tillförda, varav det med halmtaket är säreget. Alla byggnadsdelar är nog fähus utom skjulet med faltak, vilket kan vara vedbod. Vilka djur man hållit är osäkert, särskilt med tanke på att man inte hade någon jord att tala om förrän 1911. Det kan ha varit 1-2 kor, ett par kalvar, någon gris, några lamm och lite höns. Jordlösa fick slå och beta vägkanter och dikesrenar.
Det här är en imponerande ladugårdsbyggnad, uppförd 1867 och lite ombyggd på 1910-talet med större dörrar och fönster. Gaveln med mindre fönster i två våningar är orörd. Den är också uppförd i sten ända upp till hanbalken, så bara översta gavelspetsen är brädklädd. Det är ett äldre sätt att bygga än fähuset bredvid, där hela gavelfältet är brädklätt och resningen är något flackare. Beteshagen är avgränsad mot ladugårdstomten med en mycket kraftfull slantun byggd av rejäla stolpar och breda bräder. Grinden t h är av traditionell modell med slanorna intappade i stolpar med korslagda snedsträvor. Ris i hagen tyder på torrsommar, där djuren stödutfodrats med löven från avhuggna askkvistar.
Här ser man Lars Anderssons små uthus. De är 10-12 år gamla på bilden om det stämmer att han bebyggde platsen ungefär år 1900. Bodarna i resvirke med halmtak är tämligen nya, medan den med faltak verkar äldre, både till formen och att man ser att bortre halvan är byggd i bulteknik. Hönan står också på resterna av något byggnadslikt. Det är svårt att veta vad de små uthusen har använts till. Lars kunde nog ha ett par grisar och uppenbarligen höns, fast det bara syns en enda höna. Redskapsbodar förstås. Vedbod med dass är det nog t h. Där bakom skymtar Mattsarve kvarn.
Kyrkoherde Carl Magnus Wezén på äldre dagar. Likväl skulle han komma att leva åtminstone i närmare 30 år efter att fotografiet togs. Född 1832 i Böckestad västergård strax öster om Linköping, kom han efter teologiska studier och påföljande karriär som kyrkoman att från 1878 bli kyrkoherde i Västra Husby församling. Från 1861 var han gift med prästdottern Maria Charlotta Theodora Cnattingius. Äktenskapet upplöstes med hustruns död i lungkatarr 1896 men Carl Magnus kom som antydds få ett långt liv som till slut nådde sin ände den 19 december 1928. Han var då på sitt 97:e levnadsår.
Den i äldre tider benämnda Neumanska gården i Linköping. Uppkallad efter målarmästaren August Neuman, som år 1886 erhöll tillstånd att uppföra fastigheten. I gatuplanet drev han sin tapet- och färghandel. En granskning av butikens skyltning visar att han vid sidan av mer självfallna varor även sålde fiskeredskap och till och med krocketspel. Huset låg fram tills det revs 1967 utmed Ågatan nära korsningen mot Gråbrödragatan. Till höger skymtar Huitfeltska gården som nedmonterades 1949 för transport till Gamla Linköping. För övrigt friluftsmuseets första byggnad. Bilden har lämnat oss odaterad. Ett rimligt antagande kan vara omkring år 1890.
1927 önskade Frälsningsarmen uppföra en ny lokal i Norrköping. På den valda platsen i kvarteret Kapellhorvan fanns en äldre källare överbyggd med ett magasin i trä från senare tid. Detta föranledde Östergötlands museum att företa en antikvarisk undersökning. Ammanuens Bengt Cnattingius beskriver källaren som uppförd av dels kluven dels oberarbetad granit som murats samman och putsats, täckt av ett tunnvalv likaledes av granit. Rummets dimmensioner var 4,25 x 6 m med öst-västlig huvudriktning. Då källaren inte som tidigare bedömts ha medeltida ursprung, tillstyrktes att den fick rivas. Bilden visar del av källaren mot väster.
Miljö i Linköping som för sin orientering kräver en numera hög ålder eller en synnerligen god kännedom om stadens äldre uttryck. I blickfånget Repslagaregatan 25 som motsvarar del av dagens affärs- och kontorshus som i sin längd fyller ytan mellan Nygatan och det förra Sparbanks-huset. Vid tiden för bilden, 1963, mötte Göran Dyks gata ännu Repslagaregatan. Notera den sistnämnda gatans smala löp från den öppna ytan och i dess riktning mot Storgatan. Den öppna ytan, då bilparkering, kom förövrigt ge plats för varuhuset Gyllen.
Makarna Hydén med döttrar och gäster vid sommarbostaden Talludden i Sandvik. Upplysningsvis uppfördes huset ursprungligen på den så kallade Kreatursvallen i Linköping i samband med 1898 års lantbruksmöte i staden, men flyttades därefter till en natursköna plats med utsikt över sjön Roxen. På verandan ser vi från vänster Gottfrid Söderberg, svåger respektive bror till makarna Hydén, följd av fru Maria Sofia Hydén, född Söderberg. Mot stolpen lutar sig Axelina Lundblad, dotter till den äldre mannen mellan barnen, kamrer Axel Lundblad. Barnen är makarna Hydéns döttrar Anna och Lisa. Längst till höger i bild sitter fadern, järnhandlare Mauritz Hydén. Fotoår omkring förra sekelskiftet.
Familjen Reuterswärd med gäster samlade för fotografering på trappan till Västanå i Borensberg. Foto 1893 eller möjligen 1894. Familjen Reuterswärd hade fast adress i Linköping och disponerade Västanå vid tiden som sommarbostad. Makarna Wilhelm Reuterswärd och Carolina af Robson är paret som sitter på var sin sida om en äldre släkting, möjligtvis Wilhelms mor. Ovan gruppen står Wilhelm Reuterswärds dotter Augusta från hans första äktenskap vid sidan av makarnas gemensamma dotter Elin. På trappsteget sitter paret Reuterswärds yngsta barn Eva och Kristina. Längst till vänster respektive höger står familjens vänner överstelöjtnant Fabian Vilhelm af Ekenstam och kapten Hjalmar Ekström.
Valla bär en komplicerad historia. Från medeltiden var "Wallom" delat på flera ägare. Först år 1766 gjordes gården till egendom av assessor Lars Sparschuch. Av intresse kan vara att området för dagens Linköpings hamn och stadens järnvägsstation ännu då ingick i gårdens ägor. Efterhand inköptes Valla av handlaren Johan Gustaf Westman. År 1856 skänkte handlaren gården till sonen Leonard, som närmast omedelbart lät uppföra nuvarande huvudbyggnad. Flygelbyggnaden till vänster i bilden är av äldre datum och ska tidigare använts som transportfängelse. Vid reparationsarbeten har man tillvaratagit tegel med årtalen 1611, 1700 och 1780. Här en vy från den då närmare tre hektar stora trädgården.
Anna Linder med, vad som tolkas, Maria Wising i famnen. Anna föddes i Linköping 1867 som dotter till domprosten Carl Vilhelm Linder och makan Ulrika Wallenberg. I vuxen ålder lärare vid stadens elemantarläroverk för flickor och efter vidare studier seminarieadjunkt och lektor vid läroverken i Landskrona och senare Kalmar. Från 1927 åter boende i Linköping. Flickan Maria Wising skulle i sitt liv bli mer känd som Maj von Dardel, som i sitt första äktenskap var gift med Raoul Wallenberg (den äldre) och således mor till diplomaten Raoul Wallenberg (den yngre).
Porträtt av Emelie Piper. Född på Löfstad slott 1857 som dotter till godsets ägare, makarna Charles Emil och Sophie Piper. Efter moderns tidiga bortgång valde Emelie att som ogift vårda sin åldrande far och bistå honom i skötseln av godset. Fadern gick bort 1902 och Löfstad ärvdes av Emelie och hennes äldre syster Sophie. Emelie löste emellertid ut systern och blev ensam ägare till sin död 1926. Hon kunde därför följa sin vilja att testamentera slottet, parken och ägorna till Riddarhuset, medan inventarierna tillföll Östergötlands fornminnes- och museiförening (nuvarande Östergötlands museum).
Vy över Stångån i Landeryd med blick mot Slattefors herrgård. Huvudbyggnaden uppfördes år 1820 av landshövding Carl von Nieroth men redan år 1823 gick gården över i släkten Bielkes ägo. Egendomen har emellertid äldre anor och kan följas till 1500-talet och släkten Slatte. Vid tiden för bilden disponerades huvudbyggnaden av änkegrevinnna Edit Bielke med barnen Gunilla och Thure Gabriel. I övrigt på bilden kan noteras gårdens badhus som placerats en bit från bostaden där vattendjupet bättre tillät bad. Den skräpiga ytan närmast betraktaren får sin förklaring i den järnvägsbro som vid fototillfället var under uppförande bakom fotografen.
Efter att Kaserngatan lagts ut i början av 1900-talet, uppfördes raskt en räcka påkostade villor utmed vägstråket. Först ut att bebyggas var området som idag omfattar kvarteret Eken. Kaserngatan 7, ett stycken in på gatan från norr, är ett representativt exempel på villa byggd i tidens nationalromantiska smak. Till vänster skymtar Kaserngatan 5 i en stramare uttolkning av stilen. I bakgrunden, på stadens högsta höjd, ses två generationer av anläggningar för Linköpings vattenförsörjning. Till vänster den äldre anläggningen i form av en öppen vattenreservoar. Till höger stadens nya vattentorn, uppfört efter ritningar av Axel Brunskog och invigt 1910.
Motiv från Råby chokladfabrik, strax öster om Ljungsbro. Rörelsen grundades 1892 av den i Motala verksamma grosshandlaren John Anderson, varför rörelsens egentliga namn var Motala chokladfabrik. På platsen bedrevs tillverkningen i äldre industrilokaler som arrenderades av friherrinnan Helene von Mecklenburg. Redan året efter grundläggningen kom Olof German Svensson att knytas till bolaget och i egenskap av disponent bidrog han med nya ägare i Cloetta starkt till att utveckla tillverkningen som vartefter erhöll ett allt större anseende. Företagets tid vid Råby blev emellertid kort, knappa tio år. Vid tiden för bilden upplevdes fabrikslokalerna alltmer orationella och redan 1902 kom ny fabrik att stå klar vid Malfors.
Motiv som tidigare gäckat oss. Vaga uppgift fanns om Olivehult och godsägare Nyström men inte begripliga nog för att med säkerhet placera platsen. Med hjälp av lokalhistoriskt orienterade har vi hamnat på Kristbergs rusthålls ägor, vars ägofigur ännu når sjön Boren. Gården ingick i det godsinnehav som den välkända byggmästaren Abraham Nyström och vidare hans söner byggt upp. Som rorsman i bilden sitter rimligtvis barnbarnet Georg Nyström, som vid tiden för bilden arrenderade rusthållet. Med sig i båten har han med motsvarande rimlighet sin hustru Tyra, född Ekstam. Den äldre kvinnan på bänken i bakgrunden svarar mot Georgs moster, den på gården inneboende Vilhelmine Möller.
Med extern hjälp har denna vy lokaliserats och den visar sig visa ett stycke gryende Tannefors vid sidan av kvarnbyns äldre bebyggelse. Vad som senare ska bli Nya Tanneforsvägen smiter förbi Augustberg, där handlare August Curman friköpt lägenheten Snutlyckan. På platsen lät han omkring 1870 uppföra "Villa Curman" med väl tilltagen veranda och oblyg snickarglädje. Fotografiet är odaterat men torde vara taget omkring år 1900. Husets läge motsvarar dagens Nya Tanneforsvägen 57. . Motiv ur Didrik von Essens samling där vi trots det högra husets särpräglade karaktär inte lyckats lokalisera platsen. Utifrån Essens verksamhetsområde är bilden möjligen tagen i Linköping med omnejd. Här behöver vi hjälp.
1927 önskade Frälsningsarmen uppföra en ny lokal i Norrköping. På den valda platsen i kvarteret Kapellhorvan fanns en äldre källare överbyggd med ett magasin i trä från senare tid. Detta föranledde Östergötlands museum att företa en antikvarisk undersökning. Ammanuens Bengt Cnattingius beskriver källaren som uppförd av dels kluven dels oberarbetad granit som murats samman och putsats, täckt av ett tunnvalv likaledes av granit. Rummets dimmensioner var 4,25 x 6 m med öst-västlig huvudriktning. Då källaren inte som tidigare bedömts ha medeltida ursprung, tillstyrktes att den fick rivas. Bilden visar del av källare. Vy från sydost.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.