Vykort, "Sannarps gård i Heberg." Godset har medeltida anor. I början av 1400-talet ägdes gården av stormannen Åke Axelsson-Thott på Hjuleberg. Omkring 1570 bildades godset Sanderup, som betyder nybygge på sandig mark utav Cortis Clausen-Thott, sonson till Axelsson. Under åren utvidgades gården och 1580 fick den sätesrättigheter. Efter hans död 1611 drev änkan gården vidare och efter hennes död deras döttrar. Den äldre mangårdsbyggnaden ses till höger och 1902 uppförde dåvarande ägaren Michael Aagaard Treschow flygeln som ses till vänster. Den innehöll 18 rum, två bad och fem wc och revs 1950.
Från 299 kr
Johan Bengtsson äldre man, vilar sig sittande på relingen till av en flatbottnad träeka med fisklådor och ankare i. Båten var ilandfluten. Johan Bengtsson, adress Olofsbo 4 levde med familj på 4 tunnland jord och fiske. Han hade för vanna att gå längs stranden och samla drivved till bränne. När hans händer inte orkade att bära längre på ålderns höst, drog han veden efter sig i en fisklåda och snöre över axeln. Johan blev 102,5 år gammal. Läs mer om Johan i boken Olofsbo vår hemby 1996.
Född i småländska Högsby kom Mathilda som barn och faderns yrke som trädgårdsmästare till egendomen Ulvåsa nära Motala. När hon i övre tonåren lämnade barndomshemmet var det rimligtvis genom faderns yrkeskontakter som steget förde henne till Linköping och en plats som mamsell i förre "kungsträdgårdsmästaren" Per Georg Dahlbergs hushåll. Efter en tid i det Dahlbergska hemmet avled husfadern och omständigheten för Mathilda blev gissningsvis osäker. Fortsättningen för hennes liv fann hon emellertid i den levnadsglade, (titulära) borgmästaren Fredrik Behm. Han var visserligen 40 år äldre än Mathilda men bar sina dokumenterade värden, möjligtvis med betoning på "väl". Äktenskapet tycks blivit gott och kom att vara i knappa 20 år. Foto omkring 1865.
Den forna handelsgården Hunnebergsgatan 22 inköptes av Linköpings stad 1956. Ett uttalat motiv var att åtminstone bevara gatuhuset, men underhållet kom likväl att eftersättas. Fotoåret 1961 visar husets dåvarande skick som ytterligare kom att försämras och vid mitten av 1970-talet nå en diskussion om rivning. Gården räddades dock genom ett privat initiativ. År 1977 köptes gården av revisorn Curt Sjödell. Köpeskillingen var en krona och under sakkunning hjälp restaurerades gårdens hus till sin forna glans och färgsättning. Gatuhuset var ursprungligen uppfört 1857 och gårdens äldre benämning "Markska gården" var hämtad från den senare ägarfamilgen Marks von Würtenberg.
Det som skulle komma att bli kvarteret Detektiven i Linköping var i äldre tid delad i fyra tomter, Tannefors kvarter 68-71. Tomterna lades ut efter tillkomsten av Drottninggatan vid mitten av 1800-talet. Tidigt nyttjades tomt 68 mot Sankt Larsgatan, där stadens då nya flickskola uppfördes. Övriga tomter österut bebyggdes efterhand med relativt ordinära huskroppar. År 1863 stod tomt 70 bebodd med bildens hus. Som första ägare finner vi fånggevaldigern Gustaf Peterson med familj. Hans yrkestitel är rimligtvis inte självklar för dagens läsare men kan enkelt förklaras som fångvaktare med särskilt ansvar för fångtransporter. Foto 1965.
Vad som identifierats som gossen Bror Sandersson i 10-årsåldern. Möjligtvis porträtterad av sin äldre och fotointresserade bror Gideon. Inte heller är platsen med säkerhet bestämd, vilket kan sakna betydelse, men familjens hem vid Djurgårdsgatan 19 är ett rimligt antagande. Gossens far drev den framgångsrika firman Alfr. Sanderssons Linjeringsmaskinfabrik och från år 1904 var företaget förlagt till den nämnda adressen. I förstone bodde familjen i gårdens ännu bevarade lusthus, men under 1909 skulle det gulputsade och likaså bevarade huset utmed gatan stå färdigt. Bror kom vidare att ta över företaget i kompanjonskap med sina bröder. Foto omkring 1905.
Motiv från Linköpings kommuns fritidsanläggning Sätravallen söder om Bestorp. Fotoåret 1950 hade Linköpings stad nyligen inköpt anläggningen, som kom att utvecklas men ännu bar spår från platsens tidigare historia. I äldre tider skrevs området som Tutebo utjord och var bebyggt med det omkring förra sekelskiftet friköpta torpet Roligheten. Köparens son, Karl Oskar Sjöberg, blev den siste, fast boende i stugan och han drev den lilla gården till åtminstone år 1940. Kort därefter övertog Friluftsfrämjandet området och inledde den verksamhet som Linköpings stad, som nämnts, kom att överta.
Närbild i ett kök (se 2024_1482) på taklampa, köksbord och fönster, Krokslättsgatan 18 i Mölndal 2023-06-21. På bordet står diverse köksföremål. I fönstret hänger en röd/vit kappa och utanför ses grönskande buskar. På väggen till höger sitter ett väggur av äldre modell. En dörröppning skymtar bredvid. Fotodokumentation av ett friliggande bostadshus/villa byggt 1932 med fyra (4) våningsplan. Byggnaden har tvättstuga i källaren samt torkvind på övervåningen. Boarea: 140 kvm, totalarea: 1004 kvm. Villan är ombyggd och fördelad på fyra (4) hyreslägenheter. Relaterade motiv: 2024_1415 - 1541.
"Knäcken" eller "Knäckakrogen" mitt för nerfartsvägen till Pataholms köping. När forbönderna for från Kalmar hem åt Dasebygden (dasar = timmerkörare) tog de sig först en sup vid Galgkrogen, sedan i Ryssby krog och så i "Knäcken" - då var di knäckte - sist i Staby krog "om di stog". En urmakare Möller, son till sista gästgivaren lade ner rörelsen där, han var far till Möller i Njutemåla och handlanden Möller vid Pata. Möller byggde det nuvarande huset omkring 1880. På urtavlan å klockan står: E. MÖLLER. BETEL" Den äldre byggnaden låg i vinkel, till vänster. Vid vägen diverse skjul. Brunnen nere i korset kallas "Knäckabrunnen". (Hofrén)
Bakom staketet hukar den ryggåsstuga som trots sitt centrala läge i Linköping kom att få stå kvar långt in i 1900-talet, enligt uppgift till 1935. Tidigare ett svårbegripligt faktum då ett flertal äldre fotografier visar stugan i ett läge längre ut mot gatan och till hinder för passerande längs Klostergatan. Den aktuella bilden från omkring 1920 förklarar rimligtvis varför huset kunde stå kvar till mitten av 1930-talet. Det tycks helt enkelt ha flyttats ett stycke in på gården och lämnat vägbanan fri. Stugan låg tills den slutligen revs invid Baptistkyrkan. Foto omkring 1920.
Ågatan 37 och Klostergatan 23 i Linköping bildade i äldre tiden en fastighet. I ett lagt förslag att räta Ågatan skulle den tilltänkta sträckningen passerat genom tomten men av detta blev intet. Detta och inte minst den senare tiders rivningar i området har återkommande hotat husen in i vår egen tid. Den bortre längan revs mycket riktigt kort efter bildens tillkomst 1987 men den främre huskroppen räddades efter en infekterad tvist mellan kommunen och en då aktuell exploatör. Nedgånget och efter en brand återstod inte mycket av huset men efter återuppbyggnaden har fastigheten skänkt glädje som restaurang och är för Linköpingsborna väl bekant som Gula huset.
Dessa små uthus ser mycket ålderdomliga ut. De verkar vara äldre än från 1870-talet och är därför förmodligen inköpta och återanvända på detta boställe. Det är troligen 4 sammanbyggda små bulbyggnader med halmtak, som delvis är brädklädda. På gavlarna är små skjul tillförda, varav det med halmtaket är säreget. Alla byggnadsdelar är nog fähus utom skjulet med faltak, vilket kan vara vedbod. Vilka djur man hållit är osäkert, särskilt med tanke på att man inte hade någon jord att tala om förrän 1911. Det kan ha varit 1-2 kor, ett par kalvar, någon gris, några lamm och lite höns. Jordlösa fick slå och beta vägkanter och dikesrenar.
Karl Larsson plöjer med en modern vändplog med dubbla handtag. Plogen dras av två stutar av Gotlandsras. Karl Larsson var 28 år när bilden togs. Han är klädd i skjorta med jacka, byxor och skärmmössa. I bakgrunden syns den äldre agtäckta och den yngre spåntäckta ladugården vid Gannor. Mellan ladugården och ekipaget står en bandtäun och en staintäun. Längst t h skymtar troligen manbyggnaden på norra parten av Kauparve, bakom Karls rygg ladugården till Fie västra part och alldeles t h därom vingarna till den stora väderkvarn som stod på backarna c:a 150 m nordväst om Kauparve vid Käldvägen.
Smedjan står som ett bakbygge till flygelns snickarbod, det finns en inre dörr mellan dem. Smedjan verkar med sitt vildlagda flistak vara äldre än flygeln, men det är troligen tvärs om: en av magasinsloftets vädringsluckor är igensatt när smedjans tak kom att dölja den. Smedjan har utåtgående dubbeldörrar, vilket är typiskt. Smedjor och vagnbodar var de enda byggnaderna med utåtgående dörrar iom att dörrarna inte fick ta upp utrymme invändigt pga av alla saker och redskap innanför. Ursprungligen hade smedjan luckor i stället för fönster. Snickarbodens blyinfattade fönster är återanvänt från manbyggnadens vardagsstuga, när dess fönster moderniserades på 1800-talets mitt. I förgrunden skymtar bruklavar.
Här ser vi Mårtenssons manbyggnad, vilken enligt Lauboken skall vara uppförd 1880. Det kan stämma med tanke på byggnadens proportioner, att golvet ligger en bit upp från marken, jämför flygeln, och att taket är ganska flackt och utdraget. Men huset ser ut att sakna sockel vilket det borde ha och fönstren ser äldre ut, man borde ha åtminstone något trekantsfönster också vid denna tid. Den låga brygghusflygeln ser betydligt ålderdomligare ut, den är lägre och faltaket är brantare. Den bör ha innehållit brygghus och drängkammare/snickarbod.
Masse har tagit denna fina bild av Sunkörkepartenas ladugårdar stående på den väg, som förr ledde upp till Sunnkörke från kurvan väster om nuvarande bygdegården vid stora landsvägen. Vi ser från väster södra partens nyare ladugårdsdel och äldre ladugårdsdel. Sedan följer norra partens tillbyggda tröskhus med spåntak och sedan den mäktiga ladugårdslängan med sitt tunga agtak. På gaveln står en mindre agtäckt byggnad av okänd funktion. En svag väg kan anas efter stenmuren t v och den borde ha lett upp till det högra portlidret, som borde ha varit partens infart.
Masse tycks ha haft bra kunskap om Lau innan han började fotografera 1902. Det märks att han valde att fota hotade byggnader och företeelser först om han kunde. Ändå försvann en del under den tid han var ute med kameran innan han hann ta någon bild. Här på Smiss har han förevigat ett liten enkel men mycket ålderdomlig byggnad, en lambgift som bara består av ett brant troligen halmtak. Så här fast mycket större såg bostadshusen ut på äldre järnåldern! Uppenbarligen användes den ännu som lambgift 1903, vilket den inte gjorde några år senare, se Bild 1050.
Lars och Charlotta lär ha byggt ladugården samtidigt med bostadshuset 1865, men de kunde knappast ha hunnit med detta på ett år, så någon av byggnaderna måste vara ett par äldre eller yngre. Ladugården är knappast enhetligt uppförd. Mittdelen i bulteknik är äldst, den har troligen rymt grishus till vänster och kohus till höger. Sedan har man byggt på laddelarna vid varje gavel. Dessutom tycks det finnas en bod på vänstra gaveln med halmtak. Längst till vänster skymtar dasset och till höger syns telefonstolpen med luftledning!
Denna lilla gård kom till 1910 då Arvid Persson född 1877 från Mattsarve köpte jord av Lars Per Hallander Hallbjäns, vilken sålde bort hela denna gårdspart i smålotter. Arvid var gift 1903 med Hanna Byström född 1871 från Alskog och de bebyggde boplatsen. Detta bostadshus byggde de 1912 och byggde till det 1924. Huset är uppfört av resvirke med liggande panel och taket är täckt med spån. Det ser lite äldre ut än 4 år gammalt, men kan knappast vara det. Det är sannolikt Arvid 39 år och hans fru Hanna 45 år som sitter mot husväggen. Sonen Ragnar 12 år står nog bredvid trappan, men den som står på den är okänd.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.