Visby 107:1
Från 299 kr
Gunnebo slott med parken. Bilden visar Gunnebo slott från söder, med den i fransk stil ordnade parken. Slottet byggdes under åren 1784 - 1796 av den rike göteborgsköpmannen John Hall d.ä. Denne lät egentligen uppföra slottet såsom ett sommarställe för sig och sin familj. I familjen föddes en son, som också fick förnamnet John. Han kallades med tiden John Hall d.y. Sonen var föräldrarnas "ögonsten". Som liten fick hann sova i en silvervagga, och den stolte fadern betygade, att sonen skulle bli så rik, att han aldrig någonsin skulle kunna bli fattig. Här på Gunnebo fördes på den tiden ett festligt liv. Många fina herrskap kom hit från Göteborg för att roa sig och njuta av det lyxiga livet. Här fanns bl.a. stora växthus (orangerier), där man odlade vindruvor, apelsiner och andra sydfrukter. Fadern hade stor affärsverksamhet i Göteborg, men sonen, som en gång skulle övertaga sin fars affärsrörelse, var inte intresserad av sådan sysselsättning. Han tyckte det var mera intressant att ströva omkring i skog och mark och studera naturen. Särskilt var han fängslad av att studera ormarnas liv. Han hade t.o.m. en "ormgrop" på Gunnebo. Efter faderns död måste dock sonen överta skötseln av affärerna. Det lyckades dåligt. Hans medarbetare lurade honom, affärerna gick i konkurs och till slut måste t.o.m. Gunnebo säljas. John Hall d.y. for då till Stockholm för att övervaka rättegången, som blev en följd av konkursen. Han sökte hjälp hos sina vänner att återfå sin egendom, men ingen var villig att bistå honom, och han blev nu alldeles utfattig. Det berättas, att han strövade omkring på gatorna och fick tigga sitt bröd. Till slut dog han utarmad och glömd i ett brygghus i Stockholm. Gunnebo såldes på auktion 1833 och gick sedan genom många ägares händer och råkade då i förfall. År 1889 inflyttade friherre Carl Sparre och hans maka Hilda Sparre på Gunnebo. Dessa makar försökte återställa Gunnebo i sitt ursprungliga skick. Efter deras död inköptes egendomen av Mölndals stad år 1949, och slottet och parken vårdas nu såsom ett särskilt kulturminne från gången tid.
Jakob Alfvegren lär ha byggt detta hus redan 1885, det är mycket tidigt för den här typen av snickarglädjehus. Det syns att Jakob var byggnadssnickare och det var kanske det som gjorde att han följde med sin tid och därför var tidigt ute med ett modernt hus till sig och familjen. Ett annat årtal säger 1895, vilket verkar mera rimligt även om trädgården ser rätt uppvuxen ut. Huset har alla moderna attribut med liggande panel, spåntak, lövsågade dekorationer runt fönster och vindskivor, en öppen veranda och tom hängrännor och stuprör på framsidan. Jakob var född 1858 mitt över vägen och byggde här upp ett mindre lantbruk vid sidan av sitt byggnadssnickeri. Han var också spelman. Han gifte sig 1884 med Maria Alberina Levin född 1857 från Gerum och de fick två barn. Sonen Rudolf Alfvegren född 1890 tog över gården 1918. Han blev gift 1912 med Hulda Johanna Svensson född 1890 i Västerhejde och det var kanske de som köpte in merparten av jorden till gården. De fick två barn, varav dottern Hildegard Alfvegren född 1915 tog över 1949, gift 1940 med Charles Henry Hansson född 1914 från Robbenarve i Garde. De fick tre barn, men inget tog över gården, utan den såldes till guldsmeden Bengt Söderlund. Han sålde den avstyckade gården 1969 som fritidsfastighet till Sten Lindbom från Stockholm. På bilden ser vi en stolt Jakob Alfvegren posera utanför sitt hus!
Palladiumhuset innan det blev biograf. Hörnan Norra Långgatan - Larmgatan. Svenska folkförbundet var en politisk propagandaorganisation som grundades 1906 i Stockholm under intryck av unionsupplösningen. Det verkade för ett nationellt, försvarsvänligt och särskilt antisocialistiskt program. Åtminstone till en början var Svenska folkförbundet ett organ för sådana arbetar- och småfolkskretsar som ogillade socialismen och bland annat motsatte sig kollektivanslutning till Socialdemokraterna. Ett betydande antal lokalavdelningar bildades och propagandaverksamheten, inte minst konkurrensen mellan "blå bilar" och "röda bilar". Den "blå bilen" började färdas några veckor före den röda valåret 1911. Bilen var från början grålackerad men lackerades om efter spydiga kommentarer för att motsvara namnet. Förbundets huvudsakliga ambition var att bekämpa socialismen för att åstadkomma "nationell samling", inte att undanröja de tänkta orsakerna till socialismen. Alla orättmätiga krav på reformer och andra samhällsförändringar som endast gagnade delar av nationen, arbetarklassen, avvisades. Motståndet mot förbundets antisocialistiska propaganda från SAP var relativt svagt och oorganiserat. Förutom bilarna valde man att ignorera den. Någon stor politisk betydelse hade inte Svenska folkförbundet.[1] Förutom ett stort antal broschyrer utgav Svenska folkförbundet halvveckotidningen Svenska folkviljan (1906-1919) och Riket (1919-1924, månadsskrift 1925-1927 - därefter mera sporadiskt t.o.m. 1931). I huvudsak har Svenska folkförbundet varit en hjälporganisation till högerpartiet. I samma mån som Allmänna valmansförbundet börjat bedriva modern politisk propaganda har Svenska folkförbundet inskränkt sin verksamhet. Lokalavdelningar har under denna tid upphört. Bland ledarna återfinns Folkförbundar-Norman.
'Monterad häger. :: :: Text till bilden: ''Hägern, en lika ståtlig som storväxt vadare, är likasom största antalet af dem en en fogel, som lemnar oss om hösten och först återkommer, då isen smält. Han söker sin föda i vatten af fisk och andra vattenkräk. Der står eller vadar han tidt och ofta upp öfver hälarna och är en särdeles skicklig fiskare. Han bygger sitt bo i skogshult högt upp i trädens kronor, hvarest man då oftast träffar många par t.o.m. i samma träd. Deri liknar han således äfven den s.k. råkan, hvilken ock bildar stora kolonier. Mellantåns klo, som invändigt är kamlikt tandad, utmärker detta slägte, som räknar ett stort antal arter både i gamla och nya verlden. Den starka böjningen på halsen är ock egendomlig, men framförallt är denna fogel i flygten nästan oigenkännelig, emedan den derunder håller halsen så tillbakadragen, att, om ej de långa benen röjde honom, man lätt skulle anse honom för en örn eller dylikt.'' /August Wilhelm Malm år 1866. :: :: :: Serie med fotonr. 7079:1-37. Fotografierna är monterade i en liten bok, inbunden, med titel ''Fotografier öfer Däggdjur och foglar. Texter av A. W (1866). Malm. Boken återfinns i Göteborgs Naturhistoriska Museums bibliotekssamling under ''Äldretryck''. På baksidan av varje foto finns en text om arten. :: :: Se även fotonr. 5693:1-4.'
arkitektur, i staden
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.