En sekund av livet på och runt Stora torget i Linköping. Fotografiet togs omkring förra sekelskiftet och trots sin klumpiga utrustning tycks fotografen hanterat den obemärkt och gav oss ett för tiden intimt ögonblick i människors vardag. En vandring i bilden stannar vid mannen till vänster som blickar ut över torget invid sin bycicle, kanske en Gripen tillverkad i staden. Sökte han månne någon bekant eller var han bara ute och finåkte? Rakt mot betraktaren möter oss två myndiga herrar i höga stövlar och kravatter. Något väcker deras intresse mot hållet av Jonn O Nilsons pampiga hus. Närmast utbyter väninnor tankar och de tycks förtroliga, fotografen får inget höra. På torget i bakgrunden reser sig skacklar mot himlen och markerar en blygsam torghandel. Vid ett av salustånden skymtar en försäljerska som hastigt stillar hungern. Undra vad hon fick till livs.
Från 299 kr
Jakob Söderlund är på väg till slåtterarbete. Han har lien med sig. Lien består av örvet, skaftet, med örvkrokarna, handtagen och sigden, liebladet. Sigden spänns fast på örvet med den smidda nackskruven med bygel. På örvkrokarna sitter fästet för sigdspånet, det bryne man hade med sig för att bryna upp sigden när den började bli slö. Men sigden skulle vara mycket noggrant grundslipad på vässten före slåtterarbetet, sigdspånet var bara till för det fina underhållet av eggen. En brasigde kallades för dagsbitare, dess egg höll sig vass hela dagen med hjälp avbryning med sigdspånet. Hade man inte en dagsbitare, fick man byta sigde underdagens lopp. Se Bild 4 och 6. Jakob Söderlund, 78 år, Masses granne, har förutom lien och sigdspånet med sig en matpåse och drickbytta på axeln. Han har sedvanliga arbetskläder och vegakeps. Han bodde fattigt på ett litet torpställe på backen med 1 ko, 2 grisar och några höns, men ingen mark. Stället med alla byggnader är kvar.
August Melander har byggt om ladugården, bara det gamla kohuset är kvar. Men han har troligen återanvänt murarna från den förra ladugården, men murat igen portarna och tagit upp en ny gödseldörr och flera fönster spröjsade i tidens smak. Ladugården har också förlängts, den gamla slutade där ladporten börjar. Man byggde således en ny lada hitom den gamla, vilket innebar att ladugården förlängdes och tröskhuset och bodarna revas bort och gårdsplanen blev motsvarande plats större. Senare byggdes ytterligare en ladugårdslänga i anslutning till nya ladan. Ladugården har försetts med ett foderloft i trä med många spröjsade fönster. Det halmtäckta taket är flackare än det gamla kohusets, vilket gav sämre vattenavrinning, men det var modernt så här. Likaså det stora komplicerat spröjsade fönstret uppe i gavelspetsen.
Här ser vi Lars Olssons (Olofssons) ladugård. Den har troligen haft agtak en gång, men senast omkring 1890 blivit ombyggd med foderloft och spåntak. Just att taket blivit så dåligt och lappats överallt med nya istuckna spån, visar att taket (och hela foderloftet) bör vara minst 25 år gammalt. Det var vanligt att man provisoriskt lagade spåntak så här, då kunde det hålla 5-10 år till. Annars bytte man ut en sektion i taget, vilket man kan se på ett spåntaks mörkhet. Ladugården innehöll lada längst till vänster, bara ladportarna är med här. Därefter följer en hoimd, luckan syns i väggen ovanför fjäderharven, och tillhörande kohus. I mitten med dubbeldörrarna var det nog stall med hoimd till höger. Längst till höger var det kanske ungnötshus, grishus mm.
Norr om kyrkan fanns på medeltiden en kastal, ett försvarstorn, troligen byggt på 1100-talets andra hälft. Dess bas är den största på Gotland och fanns det en proportionalitet mellan ytan på marken och höjden, så har det här varit Gotlands högsta kastal, c:a 6 våningar hög, större än Kruttornet i Visby. Mot kastalen byggdes på 1200-talets mitt en ny prästgårdsbostad i sten, varvid kastalen inkorporerades i prästgården. Under de fattiga tiderna efter medeltiden orkade Lau inte hålla egen präst längre, 1595 slog Lau och När ihop till ett pastorat och prästen flyttade till den större prästgården på När. Lau prästgård användes en tid till klockarbostad, men övergavs på 1700-talet, varvid hela komplexet rasade ihop. På Masses tid var det bara en gräsbevuxen hög kulle med ett uppstickande valv från bottenvåningen kvar av prästgården och kastalen, vilket bilden visar med utsikt över den öppna bygden mot öster. På 1930-talet grävdes ruinen ut.
Masse har stått vid gårdens infart och tagit denna bild av ladugården. Den har agtak i gott skick och man kan undra om man verkligen redan 4 år efter det att denna bild togs byggde om den? Men Bild 1091 visar dess nya utseende, så någon gång före dess måste det ha skett. Om man ser på ladugården på denna bild och jämför med Bild 1089, så är det säkerligen samma ladugård. Man bara rev agtaket och höjde väggarna med ett foderloft, satte i moderna fönster osv. T ex blev hoimdluckan närmast ladporten ett fönster och dörrarna mitt mellan fähusen lät man sitta kvar. Ladugårdsflygeln t h stod redan 1906, vilket förklarar att den är äldre än ladugårdens ombyggnad och fått lappat spåntak 1914, se Bild 1091. Här hade man nog vedbod på gavdeln, men det finns vedstaplar t v också.
Oskar Jakobsson var son till Bjärges-mor Stina Jakobsson född Nilsdotter, se Bild 555-560. När gården styckades vid skiftet och revs, byggde Oskar, 39 år, och hans fru Laura, 36 år född Löfgren från Hemmor, detta torpställe vid Folkedarvevägen och kallade det "Fridhem". Det var ett vanligt namn vid förra sekelskiftet, kanske inspirerat av prinsessan Eugenies sommarresidens söder om Visby med detta namn. Huset är byggt i den tidens enkla stil med liggande troligen röd panel, vita foder och gröna fönsterbågar och dörrar. Taket är klätt med papp i lodstående i vådor på ett underlag av spån. Tegelskorstenen är tjärad. Det hela ser nytt och prydligt ut. Märkligt nog är Oskars och Lauras Fridhem sedan länge borta, bara några fruktträd återstår. Oskars och Lauras två barn Sven och Helfrid flyttade till Visby och Laura flyttade dit efter Oskars död. Ingen tog över "Fridhem".
Söder om kyrkan var förr bara åkrar, så när som på en liten markplätt avsatt för sockenmagasinet mitt emot kyrkans södra stiglucka. 1897 flyttade man sockenmagasinet till öster om kyrkan där förut skolan låg och byggde en ny modern skola framför kyrkan. Vid skolans synliga gavel och tre fönster in på långsidan låg den s k storskolan och vid andra gaveln med två fönster på långsidan låg småskolan. I vinkelbygget var det lärarbostäder. Skolan är således endast 5 år gammal på bilden. Någon väg till Sunnkörke och Gannor gick inte förbi skolan vid denna tid. En östlig väg gick från kurvan vid Lau f d kvarn och en västlig, "Trullkväiar" kallad, gick från kurvan vid Botels och snett upp mot Gannor. Träden runt kyrkan är troligen planterade på 1840-talet och kompletterade främst på norra sidan på 1880-talet. Lägg märke till pojkarna (?) som klättrat upp på kyrkans taknock!
Det här är en klassisk Massebild där han avbildat de båda Kauparveparterna väl synliga i det öppna landskapet. Masse har stått på åkern på andra sidan landsvägen vid Kotorget och fått med bandtunen i förgrunden och parternas slantunar där bakom. När parterna flyttades upp hit, byggde man på traditionellt vis alla ladugårdsbyggnaderna framför manbyggnaderna, se Bild 924-927. Efter bara drygt 30 år rev man dessa och byggde nya stora ladugårdar i sten bakom respektive vid sidan om manbyggnaderna. Manbyggnaderna är stora och har både bakbyggen och flyglar, vilket är ganska ovanligt, i regel har man antingen det ena eller det andra. Till vänster ser vi Lars Petterssons, numera Andreas Petterssons part och till höger Jakob Larssons.
Det var inte bara manbyggnaden och brygghuset som var ålderdomligt på denna part, det var delvis uthusen också. Fähuset t v i bulteknik med agtak är riktigt gammalt, så här smala och låga var ladugårdarna på 1600-talet. Troligen är den en rest av en större ladugårdslänga. Den innehöll två fähus, eftersom dörrarna är smala är det nog fråga kohus, möjligen kan det ena vara lamm- och grishus. I senare tid har man lagt in små fönster invid dörrarna. Utanför ligger en höhög. Men vad "lådan" är för något är inte lätt att veta, en bruklave? Tröskhuset är en ung byggnad med halmtak, sannolikt byggd på den plats där bulfähusets förlängning stått. Man ser att vandringshjulet ännu är kvar.
Lyanders hade som alla andra en ladugård, om än mycket liten. Fanns det bara någon liten möjlighet, så försökte man hålla sig med en ko, någon gris och lite höns för husbehovet av mjölk, smör, kött och ägg. Den här egentligen vackra bulladugården med brant faltak här innehållit en fähusdel t h och en laddel t v, den sistnämnda nog huvudsakligen använd som hoimd, hörum. Fähuset var här så stort att man kanske kunnat hålla två kor och någon kalv t v om dörren och grisstia och hönshus t h. Uppenbarligen har man inte hållit husdjur här på Lars sista år och under Vilhelminas tid. Mot gaveln står två flovedsstaplar och intill ligger okluven ved och ris, så ladugården fungerade här nog som ved- och redskapsbod, om den över huvud taget fungerade!
Tydligen har man börjat etablera gårdsparten på västra sidan av vägen. Denna bulbyggnad med halmtak är inte så gammal även om taket ser rätt taget ut. Byggnaden kan vara tillkommen efter branden 1865, men även lite senare. Den är byggd i rätt klent virke, den är ganska hög och bred, med två mötare, stolpar på gaveln, vilket är vanligt på yngre byggnader, äldre hade bara en mötare i mitten. Det ser ut som man planerat att fortsätta att bygga åt höger, hammarbandet sticker ut uppe vid takfoten. Till vänster ligger kohuset, till höger stallet med hoimd, därefter ett portlider. Det ser lite ödsligt och övergivet ut som på de andra ladugårdsbilderna från denna part.
Vilhelm och Hans visar upp den kluvna stocken. Man klöv inte bara med yxor, utan spräckte mestadels upp stocken med träkilar, blaigare, som slogs i med nydor, stora träklubbor, vilka syns i bakgrunden. Halvorna här skulle nog klyvas en gång till för att få lagom tjocklek på trolarna. Man har tagit en rätt klen stock, vilket var det vanliga, men det innebar att man använde upp föryngringen av öns skogar, därav skogsbristen på 1800-talet. Man ser också hur vridet virket var, någonting som är mycket vanligt och gjorde det svårt att klyva för hand. Man fick ut mycket mer trolar ur varje stock när man gick över till att såga dem. Man använde alltid gran till troder, men fanns inte gran fick man ta fur. Se Nr 207.
Arbetet med rågen är tillfälligt avbrutet (för middag?). En del skäupar är uppställda i rakar, andra ligger ännu på marken och väntar på att bäras ihop. Det var viktigt att skuparna ställdes upp så fort som möjligt, så att inte säden skulle kunna ta skada, fukt och annat. Se Bild 40! Bilden är tagen på åkern väster om gården upp mot Käldvägen. Bilden visar förutom skuporna även en avsevärd bit av Laus backars östra sida. Backarna ger idag intryck av att länge ha varit skogsbevuxna, men visar sig på denna bara drygt 100 år gamla bild vara helt nakna. Pricken längst bort på backarna är Botvide kvarn, den vita fläcken t v är det allmänna stenbrottet för byggnadssten. En nyuppsatt slantun av troligen sågat virke avgränsar åkern. Ovanför tunen i bildens mitt ser det ut att stå en liten okänd byggnad med agtak.
Enligt uppgift porträtt av Anders Johan Samuelsson. Född 1864 i Viprödsle, Kisa socken som son till Samuel Gustaf Bengtsson och Charlotta Albertina Jonsdotter. Från 1888 gift med Augusta Mathilda Johansdotter från Malexander. Den äktenskapliga lyckan varade bara i drygt tre år. Endast dagar efter nedkomsten av parets tredje barn avled modern, rimligtvis i sviterna av födseln. Kort därefter gifte Anders Johan om sig med Augusta Josefina Johansdotter, bördig från Västra Harg. Efterhand flyttade makarna med sin förstfödda till Kisa för att bli brukare i Lindhylta. Här fick paret ytterligare tre barn innan Anders Johan i maj månad 1900 hastigt dog av lungsot. Kvar stod änkan och barnen utan egen försörjning. Som så kallad inhyses kämpade Augusta Josefina vidare tills hon själv dog i sviterna av magcancer 1904. De efterlevande barnen skingrades till släktingar i Ulrika respektive Västra Harg. Ett inte ovanligt öde i äldre tider.
Lärarkollegiet vid dåvarande samrealskolan i Falköping 1912. Vid bordet: fr.v. Maria Bergström, G. Ringheim, Elsa Wange (gift Hill och in på 1940-talet verksam som lär. vid skolan), Emy Jansson, Emy Helander (dotter till prosten Helander i Falköping och sen. läroverkslär. i Vänersborg, där hon avled 1973). Clara Blaag? (Klara Bang)? vid bordsänden, rektor Drakenberg, vid högra sidan adjunkterna B. Malmström, G. Svensson och A. Larsson, gymnastiklär. J.A. Ahlberg (far till frk Ahlberg Hwassgatan Falköping), sångläraren Alfred Hallenius samt slöjdlär. Samuel Qvänsel. I bakgrunden vaktmästaren A. Andersson. Kollegierummet fanns i stort sett oförändrat 30-40 år fram i tiden. Disponerades efter ombyggnad för andra ändamål. Själva läroverksbyggnaden är densamma - 1912 var den bara något år gammal. Namnuppgifter m.m. ur tidningsartikel - Falköpings Tidn. 31.8.1974.
VGJ sjukhuståg, vagn C 1035 (Västergötland - Göteborg Järnväg) Smalspår 891mm Svenska staten köpte VGJ gruppen och alla andra smalspåriga järnvägsbolag i Skaraborgs län 1948, i samband med detta köp ändrades spårvidden från 891mm till (normalspår) 1435mm. År 1914-16 beställde VGJ 9 stycken 2-axliga personvagnar hos Kockums. Vagnarna var klädda med träpanel, och hade högt tak. Vagnarna med nummer 1035-1037 levererades som C-vagnar (samtliga foton kommer från SvJM/Nybergska samlingen) Begreppet var sjuktransporttåg, man konstaterade mycket snabbt att operationer var inte lämpligt att utföra på ett rullande tåg, utan detta gjordes nog bara i yttersta nödfall. Varje brigad hade ett tilldelat sjuktransporttåg som kunde evakuera skadade till lasarett som inte låg i en krigszon Svenska staten köpte VGJ gruppen och alla andra smalspåriga järnvägsbolag i Skaraborgs län 1948
Text i guld på etuiets lock: MINNEN FRÅN GUSTAFSBERG Fotografiet är uppklistrad på grå papp. Stämpel på baksidan: ROB. LINDAHL LYCKORNA LJUNGSKILE Handskriven text på baksidan fotografiet: "1901 i Lyckorna. Hotell." Detta brev fanns med i etuiet med Kabinettfoton. Herr Dr. Kristiansson. Vid genomgång av div. kuvert och portföljer fann jag dessa fotografier, som kanske kan vara av intresse för Museets porträtt-samling. PÅ baksidan av dem har min make identifierat en del av de avkonterfejade, som på den tiden vistades i Gustafsberg. Damernas klädedräkter med helt ansiktsflor och handskar, pojkarnas 2-hjulingar samt de unga herrarnas pampiga skägg borde kunna roa även nutida besökare. Dessutom en del fotos från Marstrand, Lysekil, Lyckorna samt några siluetter klippta i Gustafsberg. Med vänlig hälsning Ebba Wittenström. Måste få uttrycka min livliga förtjusning över den utomordentligt vackra och värdefulla tavelsamlingen i Museet. Skulle bara vilja sätta upp en ordentlig reklam-affisch i Hotellen för denna pärla i turistavseende.
Skioptikonbild från Institutionen för fotografi vid Kungliga Tekniska Högskolan. Använd av professor Helmer Bäckström som föreläsningsmaterial. Bäckström var Sveriges första professor i fotografi vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm 1948-1958. Kromoskop. Apparat för direkt betraktande av tre-färgsdiapositiv enligt additiv metod. Diapositiv belyses genom färgade ljusfiltren och sammanförs optiskt med hjälp av halvgenomskinliga speglar. Denna typ av fotografier är att betrakta som de första färgbilderna. De var dock inte fixerade och kunde bara bertraktas genom apparaten. Kromoskopets historia: Det första praktiska genombrottet för att betrakta färgfotografi uppfunnen 1891 av Fredrich Ives (1856-1937), i Philadelphia. Tre negativ, ett i varje grundfärg (grön, röd blå) på en enda plåt. Diapositivet gjordes direkt från den plåten och betraktades i en apparat som Ives kallade "fotokromoskopet".
Text i guld på etuiets lock: MINNEN FRÅN GUSTAFSBERG Bilden är uppklistrad på ljusgrå papp. Stämpel på baksidan fotogtafiet: "ROB. LINDAHL LYCKORNA LJUNGSKILE" Handskriven text på baksidan fotografiet: "Bazar i Lyckorna 1901". Detta brev fanns med i etuiet med Kabinettfoton. Herr Dr. Kristiansson Vid genomgång av div. kuvert och portföljer fann jag dessa fotografier, som kanske kan vara av intresse för Museets porträtt-samling. PÅ baksidan av dem har min make identifierat en del av de avkonterfejade, som på den tiden vistades i Gustafsberg. Damernas klädedräkter med helt ansiktsflor och handskar, pojkarnas 2-hjulingar samt de unga herrarnas pampiga skägg borde kunna roa även nutida besökare. Dessutom en del fotos från Marstrand, Lysekil, Lyckorna samt några siluetter klippta i Gustafsberg. Med vänlig hälsning Ebba Wittenström. Måste få uttrycka min livliga förtjusning över den utomordentligt vackra och värdefulla tavelsamlingen i Museet. Skulle bara vilja sätta upp en ordentlig reklamaffisch i Hotellen för denna pärla i turistavseende.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.