Klapphuset - det enda återstående i Skandinavien - byggdes 1902-1906 mellan Kvarnholmen och Varvsholmen. Från början fanns klappbryggor utmed stadens stränder, vilka efter önskemål om bättre skydd mot väder och vind ersattes med klapphus. Dessa blev också viktiga mötesplatser för stadens kvinnor. Tvätten sköljdes och klappades i den bassäng som finns i byggnadens centrum. Runt bassängen löper bryggan med klappningsplatser av nedsänkta tunnor. Klapphuset är fortfarande i bruk. (Uppgiften är hämtad från Länsstyrelsen.
Från 299 kr
Ågesta kärnkraftverk. Under 2005 gjorde Tekniska museet tillsammans med Stockholms Läns Museum och Länsstyrelsen i Stockholms län en fotodokumentation av Ågesta kraftvärmeverk, Sveriges första kommersiella kärnkraftverk, Foto: Nisse Cronestrand. Bildbeskrivningar: Ingenjör Åke Bergman. Bilden föreställer: Plan 4 KoS-byggnaden rum 402. Städarna kom inte tillbaka. En stämningsbild hur det kommer att se ut när byggnaden lämnas vind för våg. Åke Bergman öppnade upp, torkade med fläktar och värme mm. Idag mår Ågesta ganska bra men det kräver omskötsel. Förklaring av system framgår av rapport :Statens Vattenfallsverk A23/60 5/4 1960.
Svanshalls Sjöfartsmuseum. Museets förestånfdare kapten Carl G. Wallin med modellen av en fullriggare Carolina (se foto av modellen). Fullriggaren Carolina. Tillhörde som votivskepp Jonstorps kyrka men togs ner vid en restaurering av kyrkan 1888 och återlämnades till släkten Smith i Jonstorp (och) som tidigare skänkt den till kyrkan. 1959. hittades vraket av modellen på en vind hos släkten Smith. Undermasterna fanns då kvar jämte någon av märsstängerna och ett par rår. Den skänktes till Svanshalls sjöfartsmuseum där kapten C. G. Wallin restaurerade den till dess nuvarande skick. Foto i juni 1962. Skåne, Malmöhus län, Jonstorps socken, Svanshall.
Ur byggmästare Johannes Nilssons fotoalbum från 1914. På de två tomterna i korsningen Västra Vallgatan-Torggatan, nuvarande kv Brunnsparken lät Handelsbolaget Fagerstedt & Palm 1870 uppföra dels detta tegelmagasin, dels ett trämagasin i tre våningar med bodar och vindar för spannmål. I tegelbyggnaden fanns salubod med kontor, två boningsrum och kök, torkria, spannmålsrum och vind. Trämagasinet rymde över 5000 tunnor havre. 1875 köptes magasinen av firman W Thorburns söner i Uddevalla och deras föreståndare för den halländska havreexporten till England, Robert Carl Thorburn Jobson, flyttade till staden. Han blev en välbeställd köpman i staden och byggnaden kallas Jobsons magasin.
fotografi, skeppsporträtt
Bild på Hovåsristningen. En man studerar hällristningar. En hällristning är en samling symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år. (Hämtat från Wikipedia)
Bild från Hovåsristningen. En man studerar hällristningar. En hällristning är en samling symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år. (Hämtat från Wikipedia)
En bild från Hovåsristningen. En man som studerar hällristningar. En hällristning är en samling symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år. (Hämtat från Wikipedia)
Bild från Hovåsristningen. Man som studerar hällristningar. En hällristning är en samling symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år. (Hämtat från Wikipedia)
Väderkvarnar står oftast på gravfält för att gravfält är högt belägna och man får då mer vind. Kvarnen närmast fotografen är en stubbkvarn. Stubbkvarn (även kallad fot- eller stolpkvarn) är en äldre typ av väderkvarn, som utmärks av att hela kvarnhuset vrids kring en "stubbe" eller "stolpe". "Stubben" kan vara av trä eller sten. Kvarntypen är mycket vanlig på Öland, för vilken "ölandskvarnen" kommit att bli en symbol. På ön finns ännu över 300 sådana kvarnar bevarade. Merparten av dem är byggda under 1700-talet. Enstaka stubbkvarnar men sammantaget ganska många finns bevarade runt om i främst norra Europa. Stubbkvarnen var jämförelsevis enkel att konstruera, och byggdes ända in på 1900-talet, ofta som husbehovskvarnar. Kugghjulen, såväl det stora (kronhjulet) och det lilla (trellan eller lyktan) tillverkades helt eller nästan helt av trä.
Väderkvarnar står oftast på gravfält för att gravfält är högt belägna och man då får mer vind. Kvarnen närmast fotografen är en stubbkvarn. Stubbkvarn (även kallad fot- eller stolpkvarn) är en äldre typ av väderkvarn, som utmärks av att hela kvarnhuset vrids kring en "stubbe" eller "stolpe". "Stubben" kan vara av trä eller sten. Kvarntypen är mycket vanlig på Öland, för vilken "ölandskvarnen" kommit att bli en symbol. På ön finns ännu över 300 sådana kvarnar bevarade. Merparten av dem är byggda under 1700-talet. Enstaka stubbkvarnar men sammantaget ganska många finns bevarade runt om i främst norra Europa. Stubbkvarnen var jämförelsevis enkel att konstruera, och byggdes ända in på 1900-talet, ofta som husbehovskvarnar. Kugghjulen, såväl det stora (kronhjulet) och det lilla (trellan eller lyktan) tillverkades helt eller nästan helt av trä.
Bild från Hovåsristningen. Hällristningar. En hällristning är en samling symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år. (Hämtat från Wikipedia)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.