Bröllop, brudpar och brudtärna. Bruden Britta Svensson, född i Örebro, brudgummen Artur (Svensson). Brudtärnan Kerstin Andersson (född Johansson) var vän med brudens familj. Se även Föremål-Sofie och film DVD:3. Brudtärnans klänning skänkt av Kerstin Andersson, har fått föremålsnr. ÖLM 38991. Klänningen är i rosa siden, kortärmad, skuren vid midjan. Broderad på framsidan med blått, grönt, grått silkestråd. Knäpps bak med tryckknappar, samt 3 vita knappar. Givaren Kerstin Andersson var brudtärna på bröllopet. Hennes mamma, Karin Johansson sydde klänningen år 1943 till bröllopet. Klänningen användes bara en gång.
Från 299 kr
Tryckt text på kortet: "Den gamla båkfyren står ännu på sin ställning - men hur länge. Kägelbanan lutar sig mot sitt fall." Text på bakssidan: "Tre kulturbyggnader i Marstrand håller på att rasa ihop därför att ingen vill göra något för att underhålla dem. I hembygdsföreningen i staden finns pengar, men dessa kan man inte använda eftersom hembygdsföreningen inte på flera år haft något möte. För övrigt är bara fyra marstrandsbor medlemmar i föreningen. Resten är sommargäster. Kulturminnesrådet i Bohuslän har inga pengar och kan inget göra, förklarar landsantikvarie Claes Claesson."
Det här är den s k gungplan eller navigationsplan på Söder i Gävle, som låg i hörnet av Södra Kungsgatan och Kaserngatan. Där fanns en lekplats för barn med gungor och gungbräden. Dit gick familjen Brundin ofta, eftersom det bara var ett kvarter från Södra Centralgatan 26, där familjen bodde. I bakgrunden fanns ett bageri som hette Petterssons. Här ses Eva Brundin som är ute och går med Sören i vagnen, ca 1922. Till höger bakom staketet, den vita byggnaden, låg den s k navigationsskolan. Sedan flyttades den och beredde plats för en vårdinrättning.
Missionskonferens, Länets konst, Två fingrar 17 oktober 1966 Två unga män till vänster kommer bärande på en skulptur. Den unge mannen till vänster är klädd i en mörk, långärmad tröja med en ljus tröja inunder, ljusa byxor och ljusa skor. Den unge mannen till höger är klädd i en ljus jacka med vit tröja inunder, mörka byxor och mörka skor. Bakom dem står en tranportkärra. Till höger står en ung man delvis dold bakom en stor tavla. Bara en bit av hans ljusa byxor och skor syns nedtill. Bakom honom skymtar en tavla till.
Dagny Nygård säljer lotter på Domus vid Frölundagatan i Mölndals centrum, år 1983. "MP frågar: Kommer du att lägga ner lika mycket pengar i år som förra året på julklappar? Dagny Nygård: Nej, för jag har nästan bara min hund och min katt att ge till så det blir inte så mycket. Lite ger jag också till Sjömansgården därför att jag har en son på sjön. Sjömansgården samlar in pengar och gåvor från allmänheten och skickar detta till sjömanskyrkor över hela världen. Kyrkorna i sin tur ger dessa gåvor till de svenska båtar som kommer i hamn runt jul."
Arkitektur, Klocktornet, Peking, Fotografi, Photograph
Arkitektur, Klocktornet, Fotografi, Photograph
Klocktornet, Arkitektur, Fotografi, Photograph
Gustav IV Adolf - 1792-1809
Arkitektur, Fotografi, Photograph
fotografi, photograph
Götgatan. En konstapel bevakar en bosättningsaffär vars skyltfönster krossats av sovjetiska bomber som fällts över Stockholm och Strängnäs.
Ritning. Examensarbete. Avkopplingsvagn. Konstfackskolan. "Framtiden måste höra järnvägen till". En vitaliserad järnvägstrafik skulle ta bort överbelastningen på landsvägsnätet, minska bilolyckorna och låta folk äta, läsa, konversera under resan: det infantila sittandet på vägbanan timme efter timme kunde ju bara hypnotisera den första gulaschgenerationen bilister. Förnuftet skulle snart bli tillgängligt för argument, men då måste SJ förbättra sin produkt och lära sig sälja." En livlig debatt har på sistone pågått för att öka passageraretrafiken på järnvägen även i fråga om medel och fjärrdistanta sträckor. Många vettiga synpunkter har kommit fram men hittills har Statens Järnvägar av ekonomiska skäl tvingats att i allt för stor utsträckning glesa ut eller lägga ned persontrafiken på många sträckor. Och biltrafiken bara ökar och ökar med ökat antal olyckor och miljöförstöring som följd. Därför har jag frestats att med mitt examensarbete göra ett inlägg i debatten. Jag har valt att göra en vagn avsedd att föras i långtgående tåg och som ger möjligheter till olika slags aktiviteter, vilka gör resan trivsam och lättare och därigenom mer attraktiv. Jag har kallat vagnen "avkopplingsvagn".
En sekund av livet på och runt Stora torget i Linköping. Fotografiet togs omkring förra sekelskiftet och trots sin klumpiga utrustning tycks fotografen hanterat den obemärkt och gav oss ett för tiden intimt ögonblick i människors vardag. En vandring i bilden stannar vid mannen till vänster som blickar ut över torget invid sin bycicle, kanske en Gripen tillverkad i staden. Sökte han månne någon bekant eller var han bara ute och finåkte? Rakt mot betraktaren möter oss två myndiga herrar i höga stövlar och kravatter. Något väcker deras intresse mot hållet av Jonn O Nilsons pampiga hus. Närmast utbyter väninnor tankar och de tycks förtroliga, fotografen får inget höra. På torget i bakgrunden reser sig skacklar mot himlen och markerar en blygsam torghandel. Vid ett av salustånden skymtar en försäljerska som hastigt stillar hungern. Undra vad hon fick till livs.
Jakob Söderlund är på väg till slåtterarbete. Han har lien med sig. Lien består av örvet, skaftet, med örvkrokarna, handtagen och sigden, liebladet. Sigden spänns fast på örvet med den smidda nackskruven med bygel. På örvkrokarna sitter fästet för sigdspånet, det bryne man hade med sig för att bryna upp sigden när den började bli slö. Men sigden skulle vara mycket noggrant grundslipad på vässten före slåtterarbetet, sigdspånet var bara till för det fina underhållet av eggen. En brasigde kallades för dagsbitare, dess egg höll sig vass hela dagen med hjälp avbryning med sigdspånet. Hade man inte en dagsbitare, fick man byta sigde underdagens lopp. Se Bild 4 och 6. Jakob Söderlund, 78 år, Masses granne, har förutom lien och sigdspånet med sig en matpåse och drickbytta på axeln. Han har sedvanliga arbetskläder och vegakeps. Han bodde fattigt på ett litet torpställe på backen med 1 ko, 2 grisar och några höns, men ingen mark. Stället med alla byggnader är kvar.
August Melander har byggt om ladugården, bara det gamla kohuset är kvar. Men han har troligen återanvänt murarna från den förra ladugården, men murat igen portarna och tagit upp en ny gödseldörr och flera fönster spröjsade i tidens smak. Ladugården har också förlängts, den gamla slutade där ladporten börjar. Man byggde således en ny lada hitom den gamla, vilket innebar att ladugården förlängdes och tröskhuset och bodarna revas bort och gårdsplanen blev motsvarande plats större. Senare byggdes ytterligare en ladugårdslänga i anslutning till nya ladan. Ladugården har försetts med ett foderloft i trä med många spröjsade fönster. Det halmtäckta taket är flackare än det gamla kohusets, vilket gav sämre vattenavrinning, men det var modernt så här. Likaså det stora komplicerat spröjsade fönstret uppe i gavelspetsen.
Här ser vi Lars Olssons (Olofssons) ladugård. Den har troligen haft agtak en gång, men senast omkring 1890 blivit ombyggd med foderloft och spåntak. Just att taket blivit så dåligt och lappats överallt med nya istuckna spån, visar att taket (och hela foderloftet) bör vara minst 25 år gammalt. Det var vanligt att man provisoriskt lagade spåntak så här, då kunde det hålla 5-10 år till. Annars bytte man ut en sektion i taget, vilket man kan se på ett spåntaks mörkhet. Ladugården innehöll lada längst till vänster, bara ladportarna är med här. Därefter följer en hoimd, luckan syns i väggen ovanför fjäderharven, och tillhörande kohus. I mitten med dubbeldörrarna var det nog stall med hoimd till höger. Längst till höger var det kanske ungnötshus, grishus mm.
Norr om kyrkan fanns på medeltiden en kastal, ett försvarstorn, troligen byggt på 1100-talets andra hälft. Dess bas är den största på Gotland och fanns det en proportionalitet mellan ytan på marken och höjden, så har det här varit Gotlands högsta kastal, c:a 6 våningar hög, större än Kruttornet i Visby. Mot kastalen byggdes på 1200-talets mitt en ny prästgårdsbostad i sten, varvid kastalen inkorporerades i prästgården. Under de fattiga tiderna efter medeltiden orkade Lau inte hålla egen präst längre, 1595 slog Lau och När ihop till ett pastorat och prästen flyttade till den större prästgården på När. Lau prästgård användes en tid till klockarbostad, men övergavs på 1700-talet, varvid hela komplexet rasade ihop. På Masses tid var det bara en gräsbevuxen hög kulle med ett uppstickande valv från bottenvåningen kvar av prästgården och kastalen, vilket bilden visar med utsikt över den öppna bygden mot öster. På 1930-talet grävdes ruinen ut.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.