Teckning av Falu koppargruva, 1687. Koppar har brutits i Kopparberget minst sedan 1200-talet. Under 1600-talet var Falu gruva Sveriges största arbetsplats och en hörnpelare i stormaktsbygget. Fram till 1687 bedrevs brytningen mestadels i dagbrott. Man började dock spränga på 1620-talet. Till en början skedde detta planlöst och det anlades gruvgångar in under dagbrotten. Midsommarhelgen 1687 störtade dagbrotten samman, ner i gruvgångarna. Än idag är gropen efter detta 500 meter bred och ungefär 100 meter djup. Då alla arbetare hade ledigt för helgen krävdes inga dödsoffer. Under 1800-talet utökades verksamheten med skogs- och pappersindustri. 1992 slogs Stora Kopparberget samman med finska Enso och blev en renodlad skogsindustri. Idag, 2024, tllverkas endast den berömda slamfärgen i Falun. Gruvan har i stället utvecklats till en stor turistattraktion. Sedan 2001 är Falu koppargruva ett av UNESCOs världsarv.
Från 299 kr
Jakob Söderlund är på väg till slåtterarbete. Han har lien med sig. Lien består av örvet, skaftet, med örvkrokarna, handtagen och sigden, liebladet. Sigden spänns fast på örvet med den smidda nackskruven med bygel. På örvkrokarna sitter fästet för sigdspånet, det bryne man hade med sig för att bryna upp sigden när den började bli slö. Men sigden skulle vara mycket noggrant grundslipad på vässten före slåtterarbetet, sigdspånet var bara till för det fina underhållet av eggen. En brasigde kallades för dagsbitare, dess egg höll sig vass hela dagen med hjälp avbryning med sigdspånet. Hade man inte en dagsbitare, fick man byta sigde underdagens lopp. Se Bild 4 och 6. Jakob Söderlund, 78 år, Masses granne, har förutom lien och sigdspånet med sig en matpåse och drickbytta på axeln. Han har sedvanliga arbetskläder och vegakeps. Han bodde fattigt på ett litet torpställe på backen med 1 ko, 2 grisar och några höns, men ingen mark. Stället med alla byggnader är kvar.
Masse har tagit 15 bilder av kyrkan vid olika tillfällen under en period av 16 år. Här ser man den rätt slitna södra fasaden och en bit av faltaket, som verkar vara i gott skick. Några gångar till kyrkans 3 portar finns inte och endast två gravar är synliga. Långhuset t v är byggt i romansk stil på 1220-talet och till det hörde ett kor med tvärskepp, den södra tvärskeppsgaveln syns mitt på bilden. Till denna kyrka hade man planerat ett stort torn i väster. I stället för att bygga tornet, rev man det gamla koret på 1280-talet utom södra tvärskeppsväggen och byggde ett nytt kor med sakristia i gotisk stil, man återanvände det gamla korets stenmaterial. Fasaden har tre portar, unikt bland Gotlands kyrkor. T v ses likporten, i mitten församlingsporten och t h konfirmandporten.
Bönde lucka är en ursprunglig stiglucka vid kyrkogårdens nordöstra hörn. Den ser idag malplacerad ut, det finns ingen väg utanför. Men det sägs att på medeltiden gick stora vägen mot Garde på denna sida om kyrkan och att det här var huvudluckan till kyrkan. Luckan är byggd av kalksten med huggna hörnkedjor och portomfattningar. På sydöstra hörnkedjan finns ornament i form av ett pentagram inhugget. Portomfattningen mot kyrkogårdssidan är omgjord, den medeltida fint huggna bågen är borttagen, delar av den ligger på kyrkogårdsmuren. I stället har man gjort en rak avslutning med en bjälke som bär upp gavelspetsens murverk. Idag är här insatt en brädvägg med dörr, så att stigluckan bildar ett rum, i vilket man har förråd för kyrkogårdens skötsel.
Att ta bort sten från åkrarna var ett evigt arbete. Små kunde man plocka och bära bort, men till stora använde man stensläp. Stensläpet placerades intill stenen, ibland grävde man ner släpet lite, och sedan vältrade man på stenen för hand eller med hävstänger. När man fått på stenen, fick stutarna släpa bort den. Större stenar som man inte kunde vältra upp, grävde man i stället ner så de hamnade under markytan. Riktigt stora stenar fick ligga kvar. Här visar Masse två sorters stensläp. Den lilla t v är av självvuxet virke, man har använt en klyka och dymlat på en tvärslå baktill. Där utöver har man lagt till två offerbitar på medarna, de var lätta att ersätta jämfört med den självvuxna biten. Det andra stensläpet är betydligt mera arbetat och liknar en enkel kälke. Den kunde användas för stora stenar.
Gödseln är utkörd på åkern och lagd i små högar från vagnen. Kvinnorna sprider ut den med moderna grepar (?), båda med vänsterhandsfattning. Det var ett rätt tungt och tidsödande arbete att sprida ut gödseln jämnt över hela åkern. Eftersom arbetet utförs i juli, har åkern sannolikt legat i träda och skall nu besås med höstsäd. Kvinnorna är troligen t v Johan Karlssons fru Hedvig 42 år när bilden togs och t h dottern Rosa Johanna Maria 20 år. De är klädda i den tidens kvinnoarbetskläder med grova förkläden. Men de har hattar i stället för huvuddukar. I bakgrunden ses gården vid Kauparve, det är den parten som ligger intill Käldvägen alldeles under Lausbackars sydligaste del. Man ser att den gamla ladugårdslängan i bulteknik t v har agtak, medan de nyare t h troligen har halm- resp spåntak. Något av manbyggnaden och flygeln syns t h. I bildens högra kant skymtar en liten väderkvarn, en stolpkvarn som har tillhört Hallsarve, sedan länge riven.
Här sitter Petter Boberg 80 år gammal på trappan till den lilla manbyggnaden, vilken han sålde efter det att bilden togs. Stället verkar lite övergivet, den nyare byggnaden till vänster innehållande brygghus, snickarbod mm (?) verkar aldrig ha blivit riktigt färdigställd och stod här oanvänd. Trädgården är obefintlig så när som på någon buske och träd, vilket var vanligt förr även på välmående gårdar, se de flesta bilder av manbyggnader eller gårdsmiljöer. Bostadshuset är en inpanelad bulstuga innehållande två rum, en liten vardagsstuga till vänster med kanske ett obetydligt kök på baksidan och en "sal" till höger, en s k ofullständig parstuga. Byggnadstypen var vanlig på mindre gårdar under 1700-talets andra hälft och levde kvar hos fattigare människor under hela 1800-talet. Huset stod kvar till 1923, då Gunnar Jakobsson rev bort det och byggde ett nytt. Huset till vänster finns ännu kvar, men hela boplatsen är flyttad närmare vägen, den låg förr längre ut.
Detta ställe kom till 1889 då Johannes Pettersson född 1863 son till båtsman Georgius Jakobsson Glans se Bild 593, köpte mark och byggde manbyggnad och ladugård. Johannes blev gift 1889 med Kristina Närstrand född 1857 från Smiss på När. Deras dotter Emmy Maria född 1890 gifte sig 1924 i Amerika med Fredrik Karlsson född 1888 från Nybygget. De tog över stället 1925 och köpte till lite jord, 1935 köpte de jorden till Fäi-Jakås gårdspart. Deras dotter Karin född 1925 gifte sig 1950 med Bengt Hedin från Bjärges i Silte. De fick 3 döttrar (?) och en son (?) och bor ännu kvar på fastigheten. Manbyggnaden innehåller troligen ett rum på varje gavel och med ett synnerligen litet kök mitt på baksidan. Bakbygget innehöll brygghus mm. Taket har täckts med papp, det hade ursprungligen spån. Vem pojken är är inte känt. T h skymtar manbyggnaden till Fies norra part.
August Jakobsson född 1877 köpte 1904 en avsöndring från Husarve som han bebyggde med byggnaderna på bilden. Manbyggnaden är en s k ofullständig parstuga i resvirke med spåntak försett med ett köksbakbygge. Åtminstone mittdelen av ladugården är sannolikt en bit av en äldre bulladugård som flyttats hit och försetts med panel och foderloft, men det kan gälla delarna på gavlarna också. August var gift 1905 med Hilma Anna Catarina Karlsson född 1878, dotter till grannen Johan Karlsson, se Bild 915. De sålde stället 1916 och köpte gården Bönde där nu Gunlög Pettersson bor. Köpare var Johan och Hilma Nykvist, som sålde den i sin tur redan 1919 till Gunnar Olsson och han sålde den 1926 till Johan Härnfelt från Dalarna, gift med Laura Olofsdotter från Bönde. 1943 sålde de fastigheten till Josef Hejdenberg född 1909 från Liffride, gift 1942 med Ester Karin Olivia Johansson född 1911 från Bjärges.
Här har vi en fin överblick över gårdens byggnader sedda från granngården Husarves potatisland. Alla byggnader finns kvar än idag, ett pannrumshus har blivit tillagt där man ser flovedstravarna mellan flygeln och bodlängan. Flygeln har blivit moderniserad genom att man byggt på det något så man fått in vädringsluckor till loftet, vilket användes som spannmålsmagasin. Man har rivit gavelspetsens stenvägg och gjort en ny i trä i stället. Troligen innehöll flygelns bortre del ett brygghus av den kraftiga skorstensstocken att döma och den hitre delen en drängkammare. Bodlängan har en bakdörr, vilket kan betyda att det här fanns ett grishus med tillhörande grisgård utanför. På ladugården ser man hur den nya delen ännu inte hunnit bli färdigmålad och färdigputsad. I den äldre delen ser man tydligt de nyinsatta fönstren, vilka finns kvar än idag. I mitten ses portlidret och portarna längre bort går till ladan.
Tomten köptes in av Lau fribaptistförsamling från Bjärges Jakobssons (?) 1888 för att här skapa en bostad till församlingens predikant, varvid manbyggnaden på bilden uppfördes. Men redan 4 år senare köptes fastigheten av handlaren August Löfgren från Hemmor, vilken innehade den till 1904, då han sålde den till Rudolf Laurin från Anderse. Edvin Pettersson, född 1877 i Garde och hans hustru Hilma född Frölander född 1887 från Etelhem köpte stället 1911 och året därpå 3,5 hektar jord. Dottern Karin född 1918 och hennes man Gustav Levin född 1915 från Alskog tog över fastigheten 1951. Manbyggnaden är uppförd i sten under spåntak, sannolikt innehållande farstu, vardagsstuga på ena gaveln och sal på den andra, samt ett litet kök mitt på baksidan. På vindsvåningen kan det ha varit inrett en gavelkammare på vardera gaveln.
Detta lilla ställe bebyggdes omkring 1830 av Jacob Hansson, som fått lite jord från sin föräldragård vid Snausarve Södergrens part. Manbyggnaden på bilden är ett inpanelat bulhus, vilket kan härstamma från ovannämnda tidpunkt. Troligen är huset en s k ofullständig parstuga: Det består av två rum på var sida om en skorstensstock i mitten. Möjligen finns ett litet kök på 1-2 kvadratmeter bakom skorstenen. Ett alldeles nytt tillbygge syns på baksidan. 1924 uppfördes en ny manbyggnad i resvirke, vilken alltjämt finns kvar. Till stället fanns en liten ladugård av okänt utseende. Miljön ser ganska fattig ut. Vad man odlar i förgrunden är oklart, det kan vara potatis. Sven Mattisson från Blekinge var gift med Maria Jakobina, barnbarn till Jacob Hansson.
Johan Alfred Nilsson/Göth föddes 1869 i backstugan Enekullen, i Karryds by i Sjösås socken. Efter konfirmation blev det drängplatser och ett par år vid Klafreströms järnbruk, innan han i 20-årsåldern blev skogsarbetare i Lappland. Här upptäckte han hur mycket hembygden betydde för honom, och han började sitt skrivande. Rallarlivet prövade han också på, tills han 1892 åkte hem och blev rotesoldat för Harshults rote fram till 1904. Samtidigt antog han soldatnamnet Göth. Både rallare- och soldatlivet lämnade stoff till flera av hans böcker. Soldattorpet hyrde han ut och i stället tog han tillfälliga arbeten mellan regementsmötena. 1899 flyttade han till Braås nya stationsområde, gifte sig och blev sågverksarbetare. 1930 kunde Göth flytta in i sitt nya hem i Braås, och nu blev han författare på heltid. Förutom ytterligare ett antal böcker, teaterpjäser, en diktsamling och tidningsartiklar lämnade Göth c:a 140 faktaanteckningar till Nordiska museet och skickade många bidrag till Folklivsarkivet i Uppsala, Samfundet för Hembygdsvård med flera.
Landeriet Lyckhem i Vänersborg. Foto från ca 1895 - 1906. Tomten inköptes av Doktor G. Sandmark 1832. Byggnaden, vilken enligt tidiga källor, ska ha varit uppförd på Fredrikslund, ska ha blivit flyttad hit på 1830-talet. Att byggnaden stod här 1834 står klart, då Sandmark kunde flytta in, efter det att hans hus vid torget blivit lågornas rov i branden 1834. Till Lyckhem hörde 1889 två tunnland jord, 300 fruktträd och många bärbuskar. Runt 1895 är Kamrer P Sahlberg ägare, och det är nu byggnaden får det utseende som ses på bilden. Före Sahlberg var patron C. E. Svedberg ägare till stället. Sista privata ägaren till Lyckhem är Victor Häckner, som 1907 säljer det till staden. Mellan 1907 och 1922 kom Lyckhem att användas av Drottning Sofias stiftelse, som Asylen för blinda och obildbara idioter. Från 1950-talet, fram till mitten av 1970-talet tog lasarettet byggnaden i anspråk p.g.a. lokalbrist. Lyckhem revs 1977.
Denna boplats kom till omkring 1865 då Hans Löfgren född 1834 från Hemmor köpte en avsöndring från Hemmor och bebyggde dess tomt. Hans var gift med Anna Brita Nilsdotter född 1841 från Vastäde i Hablingbo och de fick 3 barn. Dottern Amanda Löfgren född 1872 tog över stället, gift 1894 med drängen August Johansson född 1862 från Nässjö. De fick 3 söner, varav yngste sonen Albert Löfgren född 1910 blev näste ägare 1931. Albert var målarmästare och biodlare. Han rev troligen bostadshuset och byggde ett nytt kortare och högre hus, men bakbygget behölls. Han byggde också en ny ladugård 1946. 1983 köpte bröderna Kjell Lindén född 1955 och hans fru Anne född Näsström född 1955 och Göran Lindén född 1947 och hans fru Ulla-Britt född Johansson 1947 från Stockholm fastigheten av Abert Johanssons dödsbo. De delade fastigheten på så vis att Kjell och Anne fick bostadshuset och Göran och Ulla-Britt ladugården, vilka de byggde om till en permanentbostad. Båda familjerna bor alltjämt här. På bilden ser vi bostadshuset med köks- och brygghusbakbygge, troligen ett inpanelat bulhus. Framför det står familjen Löfgren och dessa skulle kunna vara från vänster: sonen August Löfgren 36 år, mågen August Johansson 42 år, dottern Amanda född Löfgren 32 år, dottersonen Viktor Johansson 8 år, fadern Hans Löfgren 70 år och modern Anna Britta Nilsdotter 63 år.
Brita Christina Larsdotter (1805-1888) från Halvands i Garde var gift med båtsman Lars Ahlsten Glömsker. När hon blev änka gifte hon om sig med Nils Larsson Ahlström född 1806 från Gyle i Ala. De bosatte sig här 1852, var de bodde förut är inte känt, möjligen vid Bönde. De fick tre barn, varav dottern Helena Maria (1840-1902) tog över. Hon gifte sig 1863 med Anders Petter Andersson Häglund (1835-1920) från Hemmor. De fick 4 barn, men ingen tycks ha tagit över. Efter Anders Petters död revs gårdplatsen bort. Bilden är tagen från gamla Bjärgeskvior, som gick från kastalruinen snett upp över backarna mot kapellet vid Bjärges. Bakom bandtunar ser vi manbyggnaden, brygguset och ladugården. Manbyggnaden är 1700-talsmässig, en parstuga något mindre än genomsnittet. Baksidan är blind som det brukar vara på 1700-talshusen, längs väggarna på baksidan stod sparlakanssängarna och då kunde man inte ha fönster där, bara till kammaren mitt i huset. Fönstren är av 1800-talstyp. Före spåntaket hade huset sannolikt faltak. Brygghuset är ett reveterat bulhus eller ett pinnmurshus, vilket sistnämnda har tunna stenväggar i bulfälten i stället för bular. Det ser ut som om man har pinnat upp hela gavelspetsen med sten också. Faltaket och den höga skorstenen är ursprungliga. I bakgrunden skymtar ladugården med sitt faltak.
Varför Oskar Pettersson inte köpte barndomshemmet utan det här stället är inte känt, kanske var barndomshemmet för dyrt. När man ser dessa enkla uthusbyggnader, kan man tänka sig att värdet på dem inte var högt. Om det fanns någon manbyggnad vid köpet är inte klarlagt, inte ens om tomten var bebyggd, men Oskar köpte ett litet bulbostadshus och flyttade hit det 1908, se Bild 591. Uthusbyggnaderna ser äldre ut än 5-6 år, men väder och vind sliter fort i enkla trähus, fast tomten och stigen ser etablerad ut. Den större byggnaden har ett fönster av sådan sort som bostadshus har. Det skulle kunna innebära att detta är det ursprunliga bostadshuset till ett synnerligen enkelt boställe och att Oskar köpte det och granntomten och flyttade dit bulhuset, som fick bli den nya bostaden. De små bodarna var förmodligen redskapsbod, dass, vedbod och kanske fanns där någon gris och höns. Den stora byggnaden skulle kunna hysa en ko med kalv, om den nu inte var bostad åt tex fadern Lars Glans. Fruktträden i förgrunden ser tämligen nyplanterade ut. Se Bild 596.
När detta ställe kom till är oklart, men det kan ha skett så sent som 1907 efter skiftet då Annexens mark delades upp. Skomakaren Olof Olsson, född 1859 och hans hustru Helena född Pettersson 1865 båda från När, byggde detta moderna rätt stora hus med bakbygge. Stället innehade 16 hektar mark plus arrenden på 10 hektar, vilket gjorde det till en nästan bärkraftig gård. På bilden skymtar också en ladugård i trä med papptak. Manbyggnaden bestod troligen av farstu med bakomliggande kammare, sal t h och vardagsstuga t v, med kök i bakbygget. Huset vänder sin framsida mot vägen vilket blev vanligt vid 1800-talets slut. Här finns den inbjudande trappan upp till den eleganta snickarglädjeverandan, dit gästerna skulle gå, men som aldrig användes till vardags. Huset står på en hög sockel putsad i blockimitation, vilken bildar en källare, vilket var brukligt att bygga vid denna tid. Husets fasader är klädda med liggande hyvlad panel. Fönstren har foder med dekorativ utformning upptill. Husets skorstenar går ihop till en uppe på vinden och skorstenstoppen är murad i det moderna materialet silikattegel. Taket är spåntäckt, vilket är typiskt för tiden kring förra sekelskiftet.
När två av Per Hanssons söner, Per och Carl Johan Persson år 1847 köpte sina föräldrars gårdspart, delade de den mellan sig. Per fick den part som blev den Petterssonska parten, se Bild 918 mfl, och Carl Johan fick den här parten. Carl Johan Persson född 1819 gifte sig 1848 med Brita Greta Larsdotter född 1821 från Gumbalde. Av deras 4 barn blev det blev det sonen Carl Oskar Carlsson född 1850 som tog över. Han gifte sig 1871 med Maragreta Maria Christensdotter född 1852 från Botvide. De fick 6 barn, varav sonen Vilhelm Karlsson född 1876 tog över. Han gifte sig 1902 med Alma Christensdotter född 1880 från Smiss södra part och Vilhelm flyttade dit och slog ihop sin föräldragård med sin nya gård, så denna part försvann och byggnaderna revs ner. Man kan undra vad de övriga syskonen tyckte om det? Masse tog påpassligt en bild av denna parts manbyggnad och flygel alldeles innan den revs. Man ser att det hela verkar lite övergivet och att gräset växer högt. Manbyggnaden var en vacker parstuga från 1840-talet med tillhörande brygghusflygel. Byggnaderna ser ut att vara i gott skick. Kunde ingen ha köpt dem i stället för att de revs bort kan man tycka?
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.