LEVERANS 2-5 DAGAR OCH FRAKTFRITT ÖVER 599 KR
Eget foto
Favoriter
Favoriter

Varukorg Varukorg
Varukorg

tillägg
+kr
Summa: kr

Sökresultat för 1860-talet

Antal träffar: 12889
En vårdag har Masse fotograferat hela familjen Karlsson framför manbyggnaden. Huset är troligen byggt på 1840-talet, en parstuga med pulpetfrontespiser och senare tillfogat köksbakbygge. Till höger står en brygghusflygel.

1523 ägdes Hallsarve av Oluff Haldsarue och 1570 av Peder Halgsarve. 1621 var Oluff Halgsarve ägare och 1634 Peder Hallsarwe. 1648 var Peer Hallsarwe ägare och 1653 Peer Olofsson. Här kan man gissa att det är samma släkt iom att namnen Peder (Peer) och Oluff (Olof) omväxlar med varandra, det är brukligt att fader och son har omväxlande namn.

1670 ägde Bertel Hallsarwe gården, iom att det är ett nytt namn kan det ha varit en måg. Hans dotter Catarina Bertelsdotter gifte sig 1691 med Per Olofsson från Bomunds på När och de blev ägare till den här halvan av gården, medan troligen en annan dotter gift omkring 1680 med Peer Andersson fick den andra halvan. Catarina och Pers döttrar Carin Persdotter född 1700 gift 1718 med Tomas Mattson och Kerstin Persdotter, gift 1712 med Christen Jacobsson från Hummelbos i Burs delade gårdsparten mellan sig.

Carin och Tomas tog över denna part och fick 5 barn. Tomas dog tidigt och Carin gifte om sig 1740 med drängen Jacob Jacobsson från Gerum och fick en son med honom. Äldste sonen i första äktenskapet Mattis Tomsson född 1724 gifte sig 1749 med Catarina Mårtensdotter från Uddvide i Gerum. De fick 4 barn, varav sonen Tomas Mattsson född 1756 gift 1779 med Margareta Hansdotter född 1755 från Botels blev näste ägare. Sonen Mattias Tomsson född 1780 gifte sig 1802 med Anna Nilsdotter född 1779 Kauparve. De fick hela 8 barn, varav sönerna Nils och Johan delade parten ännu en gång, det skedde omkring 1830.

Nils Mattsson född 1805 fick denna part. Han gifte sig 1831 med Greta Stina Olofsdotter född 1808 från Fie och av deras tre söner tog den äldste Tomas Nilsson född 1833 över parten. Tomas gifte sig 1858 med Stina Lisa Johansdotter född 1837 från Bönde och de fick 8 barn. Äldsta dotter Maria Tomasson född 1859 övertog parten, gift med Hans Karlsson född 1857 från Kauparve. Maria dog ung och Hans gifte om sig 1872 med Katarina Danielsson född 1858 från Fie. De fick barnen Vilhelm 1884, Oskar 1886 och Arvid 1890. Denna familj förekommer på många av Masses fotografier.

1916 övertogs gårdsparten av Vilhelm Karlsson gift 1912 med Anna Jakobsson född 1885 från Kauparve. De fick 4 barn, varav yngste sonen Bertil Karlsson född 1928, gift med Vendla Jakobsson från Vadi på När. Deras son Tomas Karlsson född 1967 tog över 1992, sambo med Jessica Johnsson född 1967 från Stockholm, de har sonen Emil Karlsson född 1992.

På bilden ser vi från vänster: Hans Karlsson 46 år, troligen sönerna Vilhelm 19 år, Oskar 17 år och Arvid 13 år. Därefter möjligen svågern Teodor Thomsson 29 år, hustrun Katarina 45 år, möjligen svågern Alfred 22 år och sist Teodors fru Josefina född Hansson 29 år.

En vårdag har Masse fotograferat hela familjen Karlsson framför manbyggnaden. Huset är troligen byggt på 1840-talet, en parstuga med pulpetfrontespiser och senare tillfogat köksbakbygge. Till höger står en brygghusflygel. 1523 ägdes Hallsarve av Oluff Haldsarue och 1570 av Peder Halgsarve. 1621 var Oluff Halgsarve ägare och 1634 Peder Hallsarwe. 1648 var Peer Hallsarwe ägare och 1653 Peer Olofsson. Här kan man gissa att det är samma släkt iom att namnen Peder (Peer) och Oluff (Olof) omväxlar med varandra, det är brukligt att fader och son har omväxlande namn. 1670 ägde Bertel Hallsarwe gården, iom att det är ett nytt namn kan det ha varit en måg. Hans dotter Catarina Bertelsdotter gifte sig 1691 med Per Olofsson från Bomunds på När och de blev ägare till den här halvan av gården, medan troligen en annan dotter gift omkring 1680 med Peer Andersson fick den andra halvan. Catarina och Pers döttrar Carin Persdotter född 1700 gift 1718 med Tomas Mattson och Kerstin Persdotter, gift 1712 med Christen Jacobsson från Hummelbos i Burs delade gårdsparten mellan sig. Carin och Tomas tog över denna part och fick 5 barn. Tomas dog tidigt och Carin gifte om sig 1740 med drängen Jacob Jacobsson från Gerum och fick en son med honom. Äldste sonen i första äktenskapet Mattis Tomsson född 1724 gifte sig 1749 med Catarina Mårtensdotter från Uddvide i Gerum. De fick 4 barn, varav sonen Tomas Mattsson född 1756 gift 1779 med Margareta Hansdotter född 1755 från Botels blev näste ägare. Sonen Mattias Tomsson född 1780 gifte sig 1802 med Anna Nilsdotter född 1779 Kauparve. De fick hela 8 barn, varav sönerna Nils och Johan delade parten ännu en gång, det skedde omkring 1830. Nils Mattsson född 1805 fick denna part. Han gifte sig 1831 med Greta Stina Olofsdotter född 1808 från Fie och av deras tre söner tog den äldste Tomas Nilsson född 1833 över parten. Tomas gifte sig 1858 med Stina Lisa Johansdotter född 1837 från Bönde och de fick 8 barn. Äldsta dotter Maria Tomasson född 1859 övertog parten, gift med Hans Karlsson född 1857 från Kauparve. Maria dog ung och Hans gifte om sig 1872 med Katarina Danielsson född 1858 från Fie. De fick barnen Vilhelm 1884, Oskar 1886 och Arvid 1890. Denna familj förekommer på många av Masses fotografier. 1916 övertogs gårdsparten av Vilhelm Karlsson gift 1912 med Anna Jakobsson född 1885 från Kauparve. De fick 4 barn, varav yngste sonen Bertil Karlsson född 1928, gift med Vendla Jakobsson från Vadi på När. Deras son Tomas Karlsson född 1967 tog över 1992, sambo med Jessica Johnsson född 1967 från Stockholm, de har sonen Emil Karlsson född 1992. På bilden ser vi från vänster: Hans Karlsson 46 år, troligen sönerna Vilhelm 19 år, Oskar 17 år och Arvid 13 år. Därefter möjligen svågern Teodor Thomsson 29 år, hustrun Katarina 45 år, möjligen svågern Alfred 22 år och sist Teodors fru Josefina född Hansson 29 år.

Från 299 kr

Tre broar.      av Gunnar Berggren.
Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar.      av Gunnar Berggren.
Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron. Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Tre broar.      av Gunnar Berggren.
Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar.      av Gunnar Berggren.
Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar.      av Gunnar Berggren.
Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar.      av Gunnar Berggren.
Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron. Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Det finns inte ingen stenhusresolution på någon av Gannorparterna, vilket är lite märkligt. Manbyggnaden på grannparten var byggd 1874 och borde ha förgåtts av ett stenhus, man bodde knappast i en manbyggnad av trä ända in på 1870-talet. Manbyggnaden på den här parten ser ut som om nedervåningen skulle vara från 1700-talets slut, medan övervåningen sannolikt är från 1800-talets mitt. Men resolutionerna från 1780-talet är förkomna och kanske byggde man stenhus på Gannor just då.

Lars Olufssons och Juditta Hansdotters son Lars Larsson gift 1707 med Brita Larsdotter fick denna part vid gårdens delning i början av 1700-talet. De fick 4 barn, varav ende sonen Lars Larsson född 1718 gift 1741 med Catarina Danielsdotter från Gumbalde övertog parten. De fick 5 barn och av dem ärvde äldste sonen Daniel född 1747 parten. Han gifte sig 1771 med Anna Christina Olofsdotter född 1746 från Bönde. De fick 6 barn och av dessa tog sonen Carl Danielsson född 1775 över parten, gift 1805 med Maja Lisa Nilsdotter född 1787 från Kauparve.

Sonen Daniel Karlsson född 1810 gifte sig med Johanna Hansdotter född 1812 från Ardre och de blev nästa ägare. Inte mindre än 7 barn föddes i äktenskapet och det blev sonen Karl Danielsson född 1840 som ärvde gårdsparten. Han gifte sig 1864 med Anna Lisa Johansdotter född 1845 från Bönde och de fick 4 barn. Ett år efter yngsta barnets födelse drunknade Karl och parten gick i sterbhus till 1886, då Anna Lisa gifte om sig med Johan Engström född 1850 från Smiss i Akebäck. Alla barnen emigrerade till Amerika. Det blev enda barnet i andra äktenskapet Hermanna Engström född 1889 som tog över, gift med Gunnar Pettersson född 1888 från Hall. De sålde gårdsparten och flyttade till Hörsne, inget av de 11 barnen tog över. Karl Jakobsson född 1882 och hans hustru Ella Maria Karolina född Andersson 1893 inflyttade från Ardre köpte denna part. Yngste sonen Stig Jakobsson född 1929 blev näste ägare, han tog senare namnet Karo Dotes. Han gifte sig med Doris Karlsson född 1931 och de fick sonen Dan Dotes, vilken har övertagit gårdsparten.

Personerna i den av humle inramade dörröppningen är svåra att identifiera. Kvinnan t v är troligen Anna Lisa Johansdotter 61 år och mannen är hennes make i andra giftet Johan Engström 56 år. En av de yngre kvinnorna måste vara dottern Hermanna 17 år, den andra kan kanske vara dottern Lina 33 år från första äktenskapet, men hon borde redan ha utvandrat. Vem pojken kan vara har inte gått att utröna.

Det finns inte ingen stenhusresolution på någon av Gannorparterna, vilket är lite märkligt. Manbyggnaden på grannparten var byggd 1874 och borde ha förgåtts av ett stenhus, man bodde knappast i en manbyggnad av trä ända in på 1870-talet. Manbyggnaden på den här parten ser ut som om nedervåningen skulle vara från 1700-talets slut, medan övervåningen sannolikt är från 1800-talets mitt. Men resolutionerna från 1780-talet är förkomna och kanske byggde man stenhus på Gannor just då. Lars Olufssons och Juditta Hansdotters son Lars Larsson gift 1707 med Brita Larsdotter fick denna part vid gårdens delning i början av 1700-talet. De fick 4 barn, varav ende sonen Lars Larsson född 1718 gift 1741 med Catarina Danielsdotter från Gumbalde övertog parten. De fick 5 barn och av dem ärvde äldste sonen Daniel född 1747 parten. Han gifte sig 1771 med Anna Christina Olofsdotter född 1746 från Bönde. De fick 6 barn och av dessa tog sonen Carl Danielsson född 1775 över parten, gift 1805 med Maja Lisa Nilsdotter född 1787 från Kauparve. Sonen Daniel Karlsson född 1810 gifte sig med Johanna Hansdotter född 1812 från Ardre och de blev nästa ägare. Inte mindre än 7 barn föddes i äktenskapet och det blev sonen Karl Danielsson född 1840 som ärvde gårdsparten. Han gifte sig 1864 med Anna Lisa Johansdotter född 1845 från Bönde och de fick 4 barn. Ett år efter yngsta barnets födelse drunknade Karl och parten gick i sterbhus till 1886, då Anna Lisa gifte om sig med Johan Engström född 1850 från Smiss i Akebäck. Alla barnen emigrerade till Amerika. Det blev enda barnet i andra äktenskapet Hermanna Engström född 1889 som tog över, gift med Gunnar Pettersson född 1888 från Hall. De sålde gårdsparten och flyttade till Hörsne, inget av de 11 barnen tog över. Karl Jakobsson född 1882 och hans hustru Ella Maria Karolina född Andersson 1893 inflyttade från Ardre köpte denna part. Yngste sonen Stig Jakobsson född 1929 blev näste ägare, han tog senare namnet Karo Dotes. Han gifte sig med Doris Karlsson född 1931 och de fick sonen Dan Dotes, vilken har övertagit gårdsparten. Personerna i den av humle inramade dörröppningen är svåra att identifiera. Kvinnan t v är troligen Anna Lisa Johansdotter 61 år och mannen är hennes make i andra giftet Johan Engström 56 år. En av de yngre kvinnorna måste vara dottern Hermanna 17 år, den andra kan kanske vara dottern Lina 33 år från första äktenskapet, men hon borde redan ha utvandrat. Vem pojken kan vara har inte gått att utröna.

Från 299 kr

Majkarnevalen i Linköping år 1951 på Stora torget i Linköping. Man ser Folkungabrunnen till vänster i bild.


Om Majkarnevalen:
I slutet av 1800-talet åkte ett gäng musicerande ungdomar genom Linköping med oxdragen vagn. Det blev starten för det som senare kallades Majkarnevalen.  Gymnasieelever från Linköping klädde ut sig och åkte genom stan på flak runt första maj, de drev gärna med sin nutidshistoria, politik och kändisar. Programmen såldes av de så kallade Majgubbarna. 

Musiken kom från Bonnkapälle, vilka man kan höra vid festliga tillfällen idag. Det började med ett gäng ungdomar från Högre Elementarskolan som klämde in sig mellan bidrag 7 och 8 i Majkarnevalen. Detta gör att det än idag står 7 ½ på ryggen på de som spelar i Bonnkapälle.  Bonnkapälle är idag en av Sveriges äldsta orkestrar. Föreningen bygger på mottot En gång kapällist, alltid kapällist.

Den sista Majkarnevalen hölls år 1996, festivalen hade då funnits i 136 år, oxar hade bytts mot traktorflak. Det inkom klagomål eftersom karnevalen innehöll fylla, ärtrör, smällar och annat, sponsorerna gav vika. Linköping hade år 1996 utvecklats till en stark studentstad, och Majkarnevalen fick konkurrens av Studentorkesterfestivalen, som finns kvar än idag.

...

385 bilder om Linköping på 1950-talet från tidningen Östgötens arkiv. Framtidstro och optimism är ord som sammanfattar Linköping på femtiotalet. Årtiondet innebar satsningar för att förbättra linköpingsbornas livsvillkor. Bostadsfrågan och trafiklösningarna dominerade den lokalpolitiska agendan.
Bilderna digitaliserades år 2013.

Majkarnevalen i Linköping år 1951 på Stora torget i Linköping. Man ser Folkungabrunnen till vänster i bild. Om Majkarnevalen: I slutet av 1800-talet åkte ett gäng musicerande ungdomar genom Linköping med oxdragen vagn. Det blev starten för det som senare kallades Majkarnevalen. Gymnasieelever från Linköping klädde ut sig och åkte genom stan på flak runt första maj, de drev gärna med sin nutidshistoria, politik och kändisar. Programmen såldes av de så kallade Majgubbarna. Musiken kom från Bonnkapälle, vilka man kan höra vid festliga tillfällen idag. Det började med ett gäng ungdomar från Högre Elementarskolan som klämde in sig mellan bidrag 7 och 8 i Majkarnevalen. Detta gör att det än idag står 7 ½ på ryggen på de som spelar i Bonnkapälle. Bonnkapälle är idag en av Sveriges äldsta orkestrar. Föreningen bygger på mottot En gång kapällist, alltid kapällist. Den sista Majkarnevalen hölls år 1996, festivalen hade då funnits i 136 år, oxar hade bytts mot traktorflak. Det inkom klagomål eftersom karnevalen innehöll fylla, ärtrör, smällar och annat, sponsorerna gav vika. Linköping hade år 1996 utvecklats till en stark studentstad, och Majkarnevalen fick konkurrens av Studentorkesterfestivalen, som finns kvar än idag. ... 385 bilder om Linköping på 1950-talet från tidningen Östgötens arkiv. Framtidstro och optimism är ord som sammanfattar Linköping på femtiotalet. Årtiondet innebar satsningar för att förbättra linköpingsbornas livsvillkor. Bostadsfrågan och trafiklösningarna dominerade den lokalpolitiska agendan. Bilderna digitaliserades år 2013.

Från 299 kr

Text på kortet:

Text på kortet: "Gustafsberg". "Gustafsberg vid Uddevalla är inte endast Sveriges äldsta badort utan dess ryktbarhet härleder sig i minst lika grad från den för tiden unika internatskolan, som år 1776 där inledde sin verksamhet till gagn för "Bohusläns fattiga pojkar". Gustafsberg hette före 1774 Baggetofta och ägdes av skeppsredaren och handelsmannen Anders Knape Hansson och hans hustru Catharina, född Hegardt. Makarna var barnlösa och testamenterade hela sin betydande egendom till en barnhusstiftelse. Konung Gustaf III stadsfäste donationsbestämmelserna och förlänade platsen namnet Gustafsberg. Barnhusskolan började sin verksamhet 1776 och meddelade undervisning i latin, moderna språk, matematik o.s.v. samt även musik. Såsom internatskola med egna lärare upphölls verksamheten till 1924. Numera är den förvandlad till skolhem, och eleverna undervisas i Uddevalla läroverk. På 1720-talet upptäcktes Baggetofta hälsobrunn, och den besöktes 1746 av Carl von Linné, som därom berättar i sin Wästgöta-resa. Såsom badort anses Gustafsberg kunna räkna sina anor från 1774, och därmed är den vårt lands äldsta. Sin glanstid upplevde badorten under förra hälften av 1800-talet, då kungligheter, adel och andra framstående kvinnor och män besökte Gustafsberg, och där drack hälsa ur surbrunnen. Efter att under många år ha legat gömd under badrestaurangens golv har brunnen nu gjorts tillgänglig, och idag kan man åter "dricka brunn" på Gustafsberg. Numera är den 200-åriga badorten livligt frekventerad. Den bjuder modern komfort i historisk mjljö och är en kostbar västkustens pärla, som skyddas inte endast av Barnhusdirektionen utan också av vårt lands högsta kulturvårdande myndigheter".

Från 299 kr

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår