LEVERANS 2-5 DAGAR OCH FRAKTFRITT ÖVER 599 KR
Eget foto
Sök Sök
Favoriter
Favoriter

Varukorg Varukorg
Varukorg

tillägg
+kr
Summa: kr

Sökresultat för Lödning

Antal träffar: 1272
Anders Petter Danielsson riksdagsman Dyestad Runsten sn Öland född 1/12 1839 död 18/12 1897. Hans föräldrar var hemmansägaren Daniel Jonsson och Kajsa Larsdotter. Han gifte sig vid 21-års ålder och övertog då föräldranas hemman i Dyestad. Hemmanet blev under årens lopp betydligt förbättrat och tillökat. Redan som ung man anlitades Danilsson livligt av ortsbefolkningen när skrivhjälp behövdes, han åtog sig bouppteckningar, värderingar och auktioner samt uppträdde även som rättegångsombud. Han var från 1862 till sin död kommunalstämmans ordförande i sin socken. Invaldes 1865 i landstinget och 1872 i andra kammaren, där han blev en inflytelserik ledamot. Vice talman 1891-94 samt 1897 statsrevisor. Sitt medfödda sparsamhetsnit frångick Danielsson , då det gällde anslag till fornminnesvård på Öland eller statsinköp av Linnés Hammarby. Eljest röstade Danielsson vid votering om anslag mot lantmannapartiets ledning. Vid 1885-års riksdag var Danielsson en av de hätskaste motståndare till nya värnpliktslagen. Men under senare år gjorde sig en viss omsvängning hos honom märkbar i förhållande till försvaret. Vid 1892-års urtima riksdag stödde Danielsson livligt det Boströmska förslaget till försvarsreform, som då äntligen kunde föras i hamn. Hösten 1894 angreps Danielsson av kallbrand och måste låta amputera sitt ena ben. Han lyckades därefter ej helt återvinna sin gamla ledarställning i riksdagen. Personligen var Danielsson en duglig, flädfri, omtänksam och vänsäll man. John Falk.

Anders Petter Danielsson riksdagsman Dyestad Runsten sn Öland född 1/12 1839 död 18/12 1897. Hans föräldrar var hemmansägaren Daniel Jonsson och Kajsa Larsdotter. Han gifte sig vid 21-års ålder och övertog då föräldranas hemman i Dyestad. Hemmanet blev under årens lopp betydligt förbättrat och tillökat. Redan som ung man anlitades Danilsson livligt av ortsbefolkningen när skrivhjälp behövdes, han åtog sig bouppteckningar, värderingar och auktioner samt uppträdde även som rättegångsombud. Han var från 1862 till sin död kommunalstämmans ordförande i sin socken. Invaldes 1865 i landstinget och 1872 i andra kammaren, där han blev en inflytelserik ledamot. Vice talman 1891-94 samt 1897 statsrevisor. Sitt medfödda sparsamhetsnit frångick Danielsson , då det gällde anslag till fornminnesvård på Öland eller statsinköp av Linnés Hammarby. Eljest röstade Danielsson vid votering om anslag mot lantmannapartiets ledning. Vid 1885-års riksdag var Danielsson en av de hätskaste motståndare till nya värnpliktslagen. Men under senare år gjorde sig en viss omsvängning hos honom märkbar i förhållande till försvaret. Vid 1892-års urtima riksdag stödde Danielsson livligt det Boströmska förslaget till försvarsreform, som då äntligen kunde föras i hamn. Hösten 1894 angreps Danielsson av kallbrand och måste låta amputera sitt ena ben. Han lyckades därefter ej helt återvinna sin gamla ledarställning i riksdagen. Personligen var Danielsson en duglig, flädfri, omtänksam och vänsäll man. John Falk.

Från 299 kr
Sångkören och gosskören under ledning av Axel Österberg.

Sångkören och gosskören under ledning av Axel Österberg. "Unga röster". 1:a raden från vänster: Gösta Svensson, Bror Svensson, Bertil Bengtsson, Bertil Rignell, John Henry Johansson, Olle Eriksson, Carl Svensson (Svenring), Valter Berg, Stig Johansson, Lennart Nilsson, Rolf Johansson, ?, Bertil Dahlin, Stig Johansson, Artur Svensson, Uno Dahl. 2:a raden: ?, Anna Johansson, Lilly Eliasson, ?, Inga-Greta Andersson, Elsa Karlsson, Maj Hallén, Inga Martinsson, Harriet Stenberg, Anna-Lisa Larsson, Lizzie Johansson, Britt Östlin, Märta Johansson, Olga Bengtsson, Sally Andersson, Kerstin Johansson, Ebba Axelsson, ?, Margit Pramwall, Ingrid Hallberg, ?,. 3:e raden: ?, Birgit Johansson, Vera Andersson, Margit Johansson, Rut Bengtsson, Gunda Fritzman, Stina Hultin, Inga-Greta Larsson, Maj Friberg, Lizzie Johansson, Lizzie Hjalmarsson, Bengtsson, Elsa Martinsson, Anna-Lisa Hallberg, Anna-Lisa Bengtsson, Elsa Salomonsson, Ragna Pihl, ?, Linnea Strandberg, Anna-Lisa Andreasson, Lasse Larsson. 4:e raden: Junis Olausson, ?, Gullan Bengtsson, Wanja Eliasson, Ann-Mari Österberg, Vanja Pettersson, Maj Olsson, Iris Nilsson, Ingegärd Granat, Gunvor Kjellström, Eva Berg, Signe Berntsson, Karin Mossberg, Lilly Larsson, Greta Pålsson, Karin Johansson, Kerstin Bartholdsson, Gertrud Carlsson, Lalle Eliasson, Lillebror Sörström, Nisse Nilsson, Ivar Hjalmarsson, Erik Karlsson(?). 5:e raden: Greta Hallberg, Gulli Nilsson, Ruth Gunnarsson, Ella Bengtsson, Asta Börjesson, Greta Nord, Ruth Helin, Margareta Johansson, Karl-Eriik Weddig, Arne Johansson, Gunnar Dahlin, Ivar Samuelsson, Sven Johansson, Tage Svensson, Nils Svensson, Rosa Eliasson, Kerstin Svensson, Evy Helin, Lolle Olsson, Astor Boman, Ove Eliasson, Gösta Appelgren. Körerna är fotograferade framför Rosenfredsskolans entré.

Från 299 kr
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr
Tändsticksetikett från Fredriksdahls tändsticksfabrik. Åberg. År 1855 flyttades tillverkningen till Kalmar och firman fick då namnet Fredriksdahls Tändsticksfabrik, belägen på gränsen till >Manilla på den s.k. Kantorsgården. Fastigheten kom senare att ingå i Arencos område. Tidvis kallades F även Gamla Tändsticksfabriken, Manilla Tändsticksfabrik respektive Kalmar Tändsticksfabrik, ej att förväxla med det företag som startade 1906 med samma namn. Åberg drev fabriken fram till 1870, dock med produktionsuppehåll 1861-1866. Under en kort period stod Frans Fagerström som ägare. Fotografen Erik Kreuger gick in som delägare 1868 och två år senare övertog hans bror Pehr Edvard >Kreuger företaget genom sin firma P. E. Kreuger & Jennings ägandet. Till fabriksledare utsågs Edvard Kreuger, son till P.E. Kreuger och far till Ivar och Torsten Kreuger. Genom familjen Kreugers insteg som ägare i denna fabrik kom F framöver att indirekt få stor betydelse för hela världens tändsticksindustri. Liksom flera andra svenska >tändsticksfabriker såldes F 1887 till det nya försäljningsbolaget The Swedish Match Company som emellertid gjorde konkurs några år senare men fabrikerna drevs vidare under likvidation fram till 1910. F drevs sedan vidare av familjen Kreuger fram till 1913, då den gick upp i det nybildade bolaget Förenade Svenska Tändsticksfabriker, ofta kallat Kalmartrusten, under Ivar Kreugers ledning. År 1917 bildades det stora bolaget Svenska Tändsticks AB genom sammanslagning av Jönköpingstrusten och Kalmartrusten, även det med Ivar Kreuger som vd. F som var byggd i trä brann ner 1907 men återbyggdes följande år och fabriken placerades då på andra sidan järnvägen där Postens terminal numera är belägen. Fabriken byggdes ut 1916 men 1924 upphörde verksamheten och all produktion i Kalmar koncentrerades till >Kalmar Tändsticksfabrik. Som mest var 240 personer sysselsatta vid F. Lokalerna övertogs av AB K. G. Johansson Metallskrot. (Uppgifterna är hämtade från http://www.kalmarlexikon.se/index.php/f/fredriksdahls-taendsticksfabrik.html)"/>

Åberg. År 1855 flyttades tillverkningen till Kalmar och firman fick då namnet Fredriksdahls Tändsticksfabrik, belägen på gränsen till >Manilla på den s.k. Kantorsgården. Fastigheten kom senare att ingå i Arencos område. Tidvis kallades F även Gamla Tändsticksfabriken, Manilla Tändsticksfabrik respektive Kalmar Tändsticksfabrik, ej att förväxla med det företag som startade 1906 med samma namn. Åberg drev fabriken fram till 1870, dock med produktionsuppehåll 1861-1866. Under en kort period stod Frans Fagerström som ägare. Fotografen Erik Kreuger gick in som delägare 1868 och två år senare övertog hans bror Pehr Edvard >Kreuger företaget genom sin firma P. E. Kreuger & Jennings ägandet. Till fabriksledare utsågs Edvard Kreuger, son till P.E. Kreuger och far till Ivar och Torsten Kreuger. Genom familjen Kreugers insteg som ägare i denna fabrik kom F framöver att indirekt få stor betydelse för hela världens tändsticksindustri. Liksom flera andra svenska >tändsticksfabriker såldes F 1887 till det nya försäljningsbolaget The Swedish Match Company som emellertid gjorde konkurs några år senare men fabrikerna drevs vidare under likvidation fram till 1910. F drevs sedan vidare av familjen Kreuger fram till 1913, då den gick upp i det nybildade bolaget Förenade Svenska Tändsticksfabriker, ofta kallat Kalmartrusten, under Ivar Kreugers ledning. År 1917 bildades det stora bolaget Svenska Tändsticks AB genom sammanslagning av Jönköpingstrusten och Kalmartrusten, även det med Ivar Kreuger som vd. F som var byggd i trä brann ner 1907 men återbyggdes följande år och fabriken placerades då på andra sidan järnvägen där Postens terminal numera är belägen. Fabriken byggdes ut 1916 men 1924 upphörde verksamheten och all produktion i Kalmar koncentrerades till >Kalmar Tändsticksfabrik. Som mest var 240 personer sysselsatta vid F. Lokalerna övertogs av AB K. G. Johansson Metallskrot. (Uppgifterna är hämtade från http://www.kalmarlexikon.se/index.php/f/fredriksdahls-taendsticksfabrik.html)" >Tändsticksetikett från Fredriksdahls tändsticksfabrik. "Fredriksdahls Tändsticksfabriks Paraffinerade Säkerhetständstickor" Fredriksdahls Tändsticksfabrik har sitt ursprung i den tändsticksfabrik som startades 1847 i Vassmolösa av Frans Otto >Åberg. År 1855 flyttades tillverkningen till Kalmar och firman fick då namnet Fredriksdahls Tändsticksfabrik, belägen på gränsen till >Manilla på den s.k. Kantorsgården. Fastigheten kom senare att ingå i Arencos område. Tidvis kallades F även Gamla Tändsticksfabriken, Manilla Tändsticksfabrik respektive Kalmar Tändsticksfabrik, ej att förväxla med det företag som startade 1906 med samma namn. Åberg drev fabriken fram till 1870, dock med produktionsuppehåll 1861-1866. Under en kort period stod Frans Fagerström som ägare. Fotografen Erik Kreuger gick in som delägare 1868 och två år senare övertog hans bror Pehr Edvard >Kreuger företaget genom sin firma P. E. Kreuger & Jennings ägandet. Till fabriksledare utsågs Edvard Kreuger, son till P.E. Kreuger och far till Ivar och Torsten Kreuger. Genom familjen Kreugers insteg som ägare i denna fabrik kom F framöver att indirekt få stor betydelse för hela världens tändsticksindustri. Liksom flera andra svenska >tändsticksfabriker såldes F 1887 till det nya försäljningsbolaget The Swedish Match Company som emellertid gjorde konkurs några år senare men fabrikerna drevs vidare under likvidation fram till 1910. F drevs sedan vidare av familjen Kreuger fram till 1913, då den gick upp i det nybildade bolaget Förenade Svenska Tändsticksfabriker, ofta kallat Kalmartrusten, under Ivar Kreugers ledning. År 1917 bildades det stora bolaget Svenska Tändsticks AB genom sammanslagning av Jönköpingstrusten och Kalmartrusten, även det med Ivar Kreuger som vd. F som var byggd i trä brann ner 1907 men återbyggdes följande år och fabriken placerades då på andra sidan järnvägen där Postens terminal numera är belägen. Fabriken byggdes ut 1916 men 1924 upphörde verksamheten och all produktion i Kalmar koncentrerades till >Kalmar Tändsticksfabrik. Som mest var 240 personer sysselsatta vid F. Lokalerna övertogs av AB K. G. Johansson Metallskrot. (Uppgifterna är hämtade från http://www.kalmarlexikon.se/index.php/f/fredriksdahls-taendsticksfabrik.html)

Från 299 kr
Forskning på Göteborgs universitetsbibliotek 1984-05-16. Vid ett studium av tidningen Bohusläningen nr 72 utgiven den 22 juni 1895 (Universitetsbiblioteket i Göteborg, film) har uppmärksammats ett längre referat angående längdbanan genom Bohuslän. Ett möte om denna hölls tisdagen den 18 juni 1895 i Ljungskile med ett halv hundratal personer. I referatet omnämnes som talare vid mötet Landshövdingen greve Snoilsky, översten Fjellman och rektorn sedemera riksdagsmannen Hans Homlin. Såsom redaktionssekreterare i tidningen Bohusläningen tjänstgjorde vid denna tid Alias Holmsten. Enär alla dessa ovannämnda personer befunno sig i Ljungskile tisdagen den 18 juni 1895 och fotografiet togs samma dag med bl.a dessa personer kan man förmoda att fotografiet hade något samband med mötet angående längdbanan. Martin Bratt Länsassessor vid Länstyrelsen i Göteborgs och Bohuslän. Fotografi taget i Lyckorna den 18 juni 1895 av Rob. Lindahl Ljungskile. Fotografiet är en förstoring av ett original i storlek 14.3 ggr 10.5, vilket förvaras hos fd Länsassessorn Martin Bratt, Pl. 8117, 422 47 Hisings Backa. Personerna på fotografiet föreställer från vänster till höger nedre raden 1. Grosshandlaren Carl Leopold Berggren, Göteborg (1830 - 1915) (morfar till Martin Bratt) 2. Fru Violet Hagman, född Macfie (1871 - 1947). Källa: Ulf Hagman 3. Presidenten i Kgl. Göta Hovrätt, friherre Otto Wilhelm Stael von Holstein, Jönköping(1834 - 1902 4. Landshövdingen i Göteborgs och Bohus län, greve Gustaf Fredrik Snoilsky. Göteborg (1833 - 1897) 5. Översten och chefen för Kgl Bohusläns regemente Mathias Fjellman, Uddevalla (1835 - 1905) 6. Ledamoten av riksdagens andra kammare under åren 1896 - 1901, Hans Homlin (1844 - 1901) övre raden 7. Redaktionssekreteraren Elias Holmsten från Bohusläningen i Uddevalla. 8. Inginjör Agard Hagman (1857 - 1932), gift med nr 2 9 Kronolänsmannen i Fräkne härad Carl August Lindskog, f 1858 10. Okänd herre 11. Inginjören Edward Macfie från Uddevalla (1857 -1934) 12. Sannolikt godsägaren Magnus Wilfrid Ullman från Saltkällan, född 1854 13. Telegrafkommissarien Henrik August Åberg från Uddevalla, född 1831 14. Överstelöjtnanden August Waldemar Nathanael Ryding, A 2, Göteborg (1838 - 1914) 15. Herr Robert Macfie, Anfasteröd (1842 - 1921) 16. Okänd herre 17. Okänd herre. Ovanstående uppgifter har inhämtats dels från en originalet bifogad personförteckning uppgjord av en okänd person, dels med ledning av denna förteckning från officiella kalendrar. Martin Bratt fd länsassessor

Forskning på Göteborgs universitetsbibliotek 1984-05-16. Vid ett studium av tidningen Bohusläningen nr 72 utgiven den 22 juni 1895 (Universitetsbiblioteket i Göteborg, film) har uppmärksammats ett längre referat angående längdbanan genom Bohuslän. Ett möte om denna hölls tisdagen den 18 juni 1895 i Ljungskile med ett halv hundratal personer. I referatet omnämnes som talare vid mötet Landshövdingen greve Snoilsky, översten Fjellman och rektorn sedemera riksdagsmannen Hans Homlin. Såsom redaktionssekreterare i tidningen Bohusläningen tjänstgjorde vid denna tid Alias Holmsten. Enär alla dessa ovannämnda personer befunno sig i Ljungskile tisdagen den 18 juni 1895 och fotografiet togs samma dag med bl.a dessa personer kan man förmoda att fotografiet hade något samband med mötet angående längdbanan. Martin Bratt Länsassessor vid Länstyrelsen i Göteborgs och Bohuslän. Fotografi taget i Lyckorna den 18 juni 1895 av Rob. Lindahl Ljungskile. Fotografiet är en förstoring av ett original i storlek 14.3 ggr 10.5, vilket förvaras hos fd Länsassessorn Martin Bratt, Pl. 8117, 422 47 Hisings Backa. Personerna på fotografiet föreställer från vänster till höger nedre raden 1. Grosshandlaren Carl Leopold Berggren, Göteborg (1830 - 1915) (morfar till Martin Bratt) 2. Fru Violet Hagman, född Macfie (1871 - 1947). Källa: Ulf Hagman 3. Presidenten i Kgl. Göta Hovrätt, friherre Otto Wilhelm Stael von Holstein, Jönköping(1834 - 1902 4. Landshövdingen i Göteborgs och Bohus län, greve Gustaf Fredrik Snoilsky. Göteborg (1833 - 1897) 5. Översten och chefen för Kgl Bohusläns regemente Mathias Fjellman, Uddevalla (1835 - 1905) 6. Ledamoten av riksdagens andra kammare under åren 1896 - 1901, Hans Homlin (1844 - 1901) övre raden 7. Redaktionssekreteraren Elias Holmsten från Bohusläningen i Uddevalla. 8. Inginjör Agard Hagman (1857 - 1932), gift med nr 2 9 Kronolänsmannen i Fräkne härad Carl August Lindskog, f 1858 10. Okänd herre 11. Inginjören Edward Macfie från Uddevalla (1857 -1934) 12. Sannolikt godsägaren Magnus Wilfrid Ullman från Saltkällan, född 1854 13. Telegrafkommissarien Henrik August Åberg från Uddevalla, född 1831 14. Överstelöjtnanden August Waldemar Nathanael Ryding, A 2, Göteborg (1838 - 1914) 15. Herr Robert Macfie, Anfasteröd (1842 - 1921) 16. Okänd herre 17. Okänd herre. Ovanstående uppgifter har inhämtats dels från en originalet bifogad personförteckning uppgjord av en okänd person, dels med ledning av denna förteckning från officiella kalendrar. Martin Bratt fd länsassessor

Från 299 kr
Personalgrupp. Arbetare och ledning vid Gunnebofabriken (kv Valen 3) uppställda framför en av fabriksbyggnaderna. Från vänster översta raden 1. Karl Pettersson, 2. Nils Bruce, 3. - Holmberg, 4. John Börjesson;

Personalgrupp. Arbetare och ledning vid Gunnebofabriken (kv Valen 3) uppställda framför en av fabriksbyggnaderna. Från vänster översta raden 1. Karl Pettersson, 2. Nils Bruce, 3. - Holmberg, 4. John Börjesson; "Jim", 5. Charles "Chals" Andersson, 6. Sture Sandberg, 7. Erik Johansson, 8. Karl Bengtsson; "Olas Kalle", 9. okänd, 10. okänd, 11. David Persson; "Smålänningen", 12. Sven Andersson, 13. Paul Johansson, 14. Karl Eliasson; "Kalle", 15. Håkan Håkansson; "Hôpp", 16. Torsten Karlsson, 17. Rickard Karlsson; "Dômpa-Richard", 18. Erik Eriksson, 19. Ingemar Fälth, 20. Karl Johan Gylén, 21. August Johansson, 22. Sven Lorentzon, 23. okänd, 24, Bror Andersson. Andra raden uppifrån: 25. Erik Svensson, 26. Harry Karlsson; "Härtla", 27. okänd, 28. okänd, 29. Albanus Lindhov, 30. okänd, 31. okänd, 32. Karl Rosengren; "Kalle Bräck", 33. Birger Lindström, 34. - Johansson; "Mojen", 35. Gunnar Berntsson, 36. Karl Johansson; "Lådekalle", 37. Gunnar Johansson, 38. Valter Emanuelsson, 39. Bertil Emanuelsson (Bror till Valter E), 40. Åke Johansson; "Tjotte", 41. Fabian Andersson, 42. okänd, 43. -Fälth; pappa till nr 19, 44. okänd, 45. Ivar -; "Färjans", 46. okänd, 47. - Friberg. Tredje raden uppifrån: 48. okänd, 49. - Hallden; "Gökas", 50. - Karlsson; tråddragare, 51. - Karlsson, bror till nr 50, 52. okänd, 53. Herder Andersson, 54. Evald -, 55. okänd, 56. Ivar Johansson; "Rymans dräng", 57. - -, "Rannelien", 58. okänd, 59. - Strandberg, 60. Ivar Martinsson, 61. okänd, 62. okänd, 63. Per Nilsson; "Klippans Pelle", 64. Knut Hendberg, 65. - Bengtsson; Jobbade i spiken, 66. okänd, 67. Leopold Bengtsson, 68. Holger Gustavsson; "Pix", 69. Karl Johansson; "Vite Kalle-Eriks pappa", elektriker och tråddragare, 70. okänd, 71. Karl Bengtsson; snickare, pappa till nr 67. Andra raden nerifrån: 72. okänd, 73. okänd, 74. - -, "Lubbe", 75. Max -, 76. - -; buntare på lagret (?), 77. - Pettersson; "Västeråsar´n", 78. Bernhard -, 79. Erik Emanuelsson; "Kanin", 80. Bengt Gunnebrink, 81. okänd, 82. - Granat, 83. Anton -; tråddragare, 84. Karl-Johan Börjesson, 85. John Apelkvist, 86. John Jönsson; "Tagga-Jöns", 87. Göran Johansson, 88. Erik Nilsson, 89. okänd, 90. Bror Karlsson, 91. Karl Pålsson; "Môsa-Kalle", 92. - -; "Kalle Bölja, 93. - -; "Janse Kalle", 94. Folke Johansson, 95. - Johansson; linslagare. 96. Göte Anbar, 97. Abel Karlström; verkstadsarbetare (Gustav?), 98. Axel Apelkvist. Första raden från vänster: 99. Jim (?) -; "Revolvern", 100. Inge Dahlin; bosatt på Platsarna, 101. Allan Andersson; "Svanbergs-Allan", 102. Arne Berntsson; "Rallar´n", linslagare, 103. Allan Olsson; arbetade vid härdugnen, 104. Knut Johansson; "Brunn-Kroken", 105. - Carlstein, 106. Göte Johansson; "Ape-Bengt", 107. Martin Andersson; "Spaderknekt", förman, 108. Karl Lund; ingenjör, 109. - Samuelsson; kassör, 110. Kurt Helander; arbetade på kontoret, 111. Harry Sandberg; arbetade på kontoret, 112. Johan Andersson; "Dege-Johans-Lotta", förman, 113. Oskar Finnström; bas i drageriet, 114. okänd, 115. August Bengtsson; snickare, 116. - Blom; verkstadsförman, 117. Gustav Bohdin; chef för lagret, 118. Otto Magnusson; linslagarbas, 119 - Nicklasson; var från Getterön, 120. Georg Blom; son till nr 116, 121. - -; "Raneliens pojk", son till nr 57, 122. Stig Bremer, 123. Karl-Erik Johansson; "Vite Karl-Erik", son till nr 69, 124. Gösta Nilsson; "Svarte-Gösta", 125. okänd.

Från 299 kr
61 62 63 64

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår