Bilden visar S:t Larsgatan och Storgatan. Fotografen står på S:t Larsgatan och fotograferar ner mot Trädgårdstorget. Det torn med markis och balkonger man ser på höger sida, tillhör Östgötabankens kontor, på andra sidan Storgatan ligger Anna Pettersson, garnbyte och trikåaffär samt ett parfymeri. Till vänster i bild Trädgårdsföreningens frö- och blomsterhandel. Till höger i bild Tornbergska gården även kallad Götahuset. I slutet av 1940-talet breddades S:t Larsgatan och den lägre delen av huset togs bort. Huset flyttades till Gamla Linköping från Storgatan 38. Byggnaden uppfördes efter den svåra branden år 1700 av rektor Simon Löfgren (d 1723). 1762 köpte Zacharias Lindberg (1727-86), denne drev en manufakturaffär och grundade stadens första industri, en bomulls- och linnefabrik. 1792 köpte guldsmeden Nils Tornberg huset och gav byggnaden dess nuvarande utseende genom att putsa den och ge den sin fronton. Dock behöll byggnaden ännu vid mitten av 1800-talet sitt spåntak.
Från 299 kr
Det närmar sig premiär för Giv oss fred. Samlade runt en modell av skådeplatsen, från vänster: Rune Lindström (författare och regissör), Astrid Söderbaum (den första som spelat Malena Rödkåpa), Holger Eklöv (Arboga Lions), Sten Wahlgren (Arboga Lions) och Thorolf Engström (scenograf). Bilden finns med i Reinhold Carlssons bok "Arboga objektivt sett". "Giv oss fred", även kallat "Arbogaspelet", är ett teaterstycke skrivet av Rune Lindström 1961. Handlingen, som är inspirerad av Arbogas klosterhistoria, är förlagt till början av 1500-talet. Uruppförandet skedde den 11 augusti 1962 och Rune Lindström spelade Engelbrekt Gertsson. Lions Club i Arboga stod för arrangemanget. Föreställningarna regnade bort och det blev ett stort ekonomiskt bakslag för föreningen. Spelet har framförts igen; 1987, 1988, 2012 och 2015 av medlemmar i "Bygdespelets Vänner".
Repetition av skådespelet "Giv oss fred". Skådespelaren Sture Ström sitter till häst. Kusken Gustav Jansson är med och håller reda på hästen. Platsen är uppbyggd med klocktorn och stadsmur. Till höger ligger ett timmerhus. I bakgrunden ses Arbogaån och tornet på Heliga Trefaldighetskyrkan. "Giv oss fred", även kallat "Arbogaspelet", är ett teaterstycke skrivet av Rune Lindström 1961. Handlingen, som är inspirerad av Arbogas klosterhistoria, är förlagt till början av 1500-talet. Uruppförandet skedde den 11 augusti 1962 och Rune Lindström spelade Engelbrekt Gertsson. Lions Club i Arboga stod för arrangemanget. Föreställningarna regnade bort och det blev ett stort ekonomiskt bakslag för föreningen. Spelet har framförts igen; 1987, 1988, 2012 och 2015 av medlemmar i "Bygdespelets Vänner". Fler bilder finns i Reinhold Carlssons bok "Arboga objektivt sett".
Publiken samlad för att se skådespelet "Giv oss fred" på museigården. Mannen som står upp, är Lars David Hamrelius. Snett till höger, nedanför honom, sitter en man som kan vara Olle Göransson. Framför honom sitter Bo Jansson och Barbro Jansson och studerar programmet. "Giv oss fred", även kallat "Arbogaspelet", är ett teaterstycke skrivet av Rune Lindström 1961. Handlingen, som är inspirerad av Arbogas klosterhistoria, är förlagt till början av 1500-talet. Uruppförandet skedde den 11 augusti 1962 och Rune Lindström spelade Engelbrekt Gertsson. Lions Club i Arboga stod för arrangemanget. Föreställningarna regnade bort och det blev ett stort ekonomiskt bakslag för föreningen. Spelet har framförts igen; 1987, 1988, 2012 och 2015 av medlemmar i "Bygdespelets Vänner".
Publiken väntar på föreställningen "Giv oss fred". På nedersta raden, från vänster, sitter Mona-Lisa Bergström, Christel Krisat och Thomas Bergström. Sufflören sitter i mitten. På andra raden, längst till höger, ses Inger Kanders. På mitten, i bildens överkant, ses Lars David Hamrelius och till höger om honom Bo Jansson och Barbro Jansson. "Giv oss fred", även kallat "Arbogaspelet", är ett teaterstycke skrivet av Rune Lindström 1961. Handlingen, som är inspirerad av Arbogas klosterhistoria, är förlagt till början av 1500-talet. Uruppförandet skedde den 11 augusti 1962 och Rune Lindström spelade Engelbrekt Gertsson. Lions Club i Arboga stod för arrangemanget. Föreställningarna regnade bort och det blev ett stort ekonomiskt bakslag för föreningen. Spelet har framförts igen; 1987, 1988, 2012 och 2015 av medlemmar i "Bygdespelets Vänner".
Bygdespelets Vänner tackar för applåderna. De har just framfört skådespelet "Giv oss fred" på museets innegård. De två bröderna; Lasse Sommar (längst till vänster) och Florentin (blond, med ljus särk och fackla i handen) har ledande roller. Florentin spelas av Matts Deubler/Mats Deubler. "Giv oss fred", även kallat "Arbogaspelet", är ett teaterstycke skrivet av Rune Lindström 1961. Handlingen, som är inspirerad av Arbogas klosterhistoria, är förlagt till början av 1500-talet. Uruppförandet skedde den 11 augusti 1962 och Rune Lindström spelade Engelbrekt Gertsson. Lions Club i Arboga stod för arrangemanget. Föreställningarna regnade bort och det blev ett stort ekonomiskt bakslag för föreningen. Spelet har framförts igen; 1987, 1988, 2012 och 2015 av medlemmar i "Bygdespelets Vänner".
fotografi, skeppsporträtt
Meny med rätter på Sankta Gertruds gille, troligen Stockholmsutställningen 1897. Texten lyder något moderniserad som följer. Vänster sida: En timlig spis behöver vi visst/ ja låtom oss spisa utan tvist/ Med ro uti fröjd och i glädje/ Vi älskar Stockholm vår gamla stad/ Dess åsyn görer var man så glad/ vi aldrig dess bort-rivande tillstädje [tillåta]. På höger sida står vad gillet serverade: Rätter de där varje dag undfås uti Sankta Gertruds Gillestuga. Dryck av arabiska bönor. Därtill sockerbröd [ett tyskt vetebröd med mycket socker och smör] med litsla [små] rätter/Det nymodiga kalla kaffefrukost. 1 Riksdaler Suden [suden] lax med ? 75 öre Item [detsamma] med oljesås/det fransöske kalla majonäs 90 öre Kokter lax med suden ägg; en kostelig herraspis 1 rdr Kall oxe stekt med jordpärer [potatis] i oljesås med kapris/det engländare kalla Cold Roast Beef 75 öre Kall bräckter skinka med ägg 75 öre Hönspastiller [pastejer] 75 öre Tysk kejserlig frankfurter kröningskorv med pepparrot. 30 öre Bakad fågel med soppar/det fransösiske nämna volauvent aux champignons 35 öre Och må man dricka härtillika mång bägar gott herreöl från Münchens bryggeri.
'Vy från Ekebacken där Göteborgs Naturhistoriska Museum ligger. Eken och parkeringen vid gamla entren, riktning mot Skansen Kronan. :: :: Ingår i serie med fotonr. 7129:1-5 med bilder tagna för projekt ''Då och Nu'' inom bildaccessprojektet, produktion för vastarvet.se. Detta motiv jämfördes med gamla bilden med fotonr. 928. Bildtext där: :: Bilden från 1914 är tagen av John W Johansson och visar Ekebacken i Slottsskogen innan Naturhistoriska museet börjat byggas. Vyn visar en solitär vindpinad ek och i fonden Skansen Kronan. Museet invigdes 1923 och inför byggnationen fick bland annat denna ek stå kvar. Samtida tidningsartiklar var både för och emot att spara på de träd som fanns på kullen. Eken, kallad hängeken, kom att stå vid entrén och blev som ett vårdträd för museet. :: :: Idag då entrén är flyttad är det kanske mest de som parkerar på parkeringen vid eken som lägger märke till den. Tar man en titt ser man att trädet har haft ytterligare två huvudgrenar. En av dem sågades bort i början av 1930-talet för att inte växa in i husväggen. Numera växer en liten glasbjörk där grenen satt och ekens ihåliga stam har fyllts igen av cement.'
Porträtt av fru Johanna Olofsson. Född 1832 på Jursla ryttmästarboställe i Kvillinge som dotter till sergeanten Frans Johan Olofsson och makan Anna Fredrika Görges. Fadern hade emellertid gått bort en tid före Johannas nedkomst och därav följde ett antal flyttningar inom församlingen för den kvarvarande familjen. År 1856 förmäler källorna att hon då ingick i kyrkoherdeparet Håhls hushåll i Rystad. Hon hade då rimligtvis redan träffat och gjort planer med vice pastorn i Kvillinge, Filip Kindmark. Den 4 maj 1858 vigdes de och förenades i Gladhammars församling där Kindmark innehade tjänsten som socknens komminister. Vid tiden för bilden hade makarna dock varit bosatta i Ledberg sedan 1863. Här skulle de bli kvar till 1876 då ny tjänst i Appuna erbjudits maken. Tiden där blev emellertid kort. Maken avled i maj månad 1877 och Johanna flyttade tillsammans med sonen Filip Georg till Linköping. Hon avslutade sina dagar i värmländska Skillingmark där hon sedan en tid varit boende hon sin bror. Man skrev då 7 februari 1896.
Ritning. Examensarbete. Avkopplingsvagn. Konstfackskolan. "Framtiden måste höra järnvägen till". En vitaliserad järnvägstrafik skulle ta bort överbelastningen på landsvägsnätet, minska bilolyckorna och låta folk äta, läsa, konversera under resan: det infantila sittandet på vägbanan timme efter timme kunde ju bara hypnotisera den första gulaschgenerationen bilister. Förnuftet skulle snart bli tillgängligt för argument, men då måste SJ förbättra sin produkt och lära sig sälja." En livlig debatt har på sistone pågått för att öka passageraretrafiken på järnvägen även i fråga om medel och fjärrdistanta sträckor. Många vettiga synpunkter har kommit fram men hittills har Statens Järnvägar av ekonomiska skäl tvingats att i allt för stor utsträckning glesa ut eller lägga ned persontrafiken på många sträckor. Och biltrafiken bara ökar och ökar med ökat antal olyckor och miljöförstöring som följd. Därför har jag frestats att med mitt examensarbete göra ett inlägg i debatten. Jag har valt att göra en vagn avsedd att föras i långtgående tåg och som ger möjligheter till olika slags aktiviteter, vilka gör resan trivsam och lättare och därigenom mer attraktiv. Jag har kallat vagnen "avkopplingsvagn".
En gammal manbyggnad med en nyare byggnad i vinkel och på gården en mycket hög flaggstång. Det gamla huset är förmodligen en s k långloftsstuga, vilket de två ingångarna antyder. Alltså ursprungligen en gammal högloftsstuga med en lägre ryggåsstuga i mitten och ett högre loft på ömse sida med var sin ingång. Vid godare tider har man fått råd att bygga på och lyfta upp taken till gemensam höjd och sätta in lunettfönster i loftgången som formats på ovanvåningen. Huvudentrén försågs med en veranda dekorerad med figursågade räcken, kapitäl och taklist. I många fall togs den andra ingången bort, men här behölls den och dörren med rombisk panel flankeras av pilastrar och ett kort skärmtak. Längs byggnadens takfot sitter en kraftig, lambrekängformad list. Taket täcks med enkupigt tegel och den höga stensockeln är vitkalkad och har en källaringång. Flygeln är också reslig med loftvåning men har taket täckt med stickor (pärt) och målad fasad, till skillnad från huvudbyggnaden. (Bilden beskuren pga negativets skador, ses nedtill och till vänster)
Skrivet på baksidan: Vadlaget dristigheten på Öckerö bildades 1882 och var verksamt till fram på 1950-talet. Bilden togs när de 1916 tog upp vaden tilltork på sin vadbock. Lagets medlemmar var då följande: 1. Karl Petter Olsson. 2. Aron Olsson. 3. Alexander Andreasson. 4. Jhn Palm, 19 år halvlottkarl, son till 13. 5. John Berntsson. 6. Olle Utbult, bror till 14. och farbror till 10. 7. Olle Pettersson, halvlottkarl, snickare sommartid. 8. Sven Utbult, lagets kännare, bror till 15. och svåger med 11. 9. Karl Olsson. 10. Hans Utbult 16 år. Fader till Hans, som var delägare i laget gick bort på sjön 1915. Hans fick då följa med i laget och fick faderns fulla lott till mor och syskon. Han blev senare som vuxen lagets kännare. 11. Olle Hansson, svåger med 8. och 15. 12. Birger Karlsson, vadutstyrare. 13. Karl Palm, fader till 4. 14. Hjalmar Utbult, bror till 6. och farbror till 10. 15. Natanael Utbult, bror till 8. svåger med 11. (16). Karl Bryngelsson, far till 12. var också med i laget men var inte närvarande, när fotot togs.
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Rådhuset Härnösand. År 1764 väcktes frågan om ny gymnasiebyggnad i Härnösand. Ett förslag till stenbyggnad av byggmästaren Per Hagmansson i Sundsvall omtalas 1784 men godkändes inte av Överintendentsämbetet utan remitterades till arkitekten Olof Tempelman, vars omarbetning godkändes 1785. Den viktigaste förändringen var att ett tänkt torn togs bort och den karakteristiska rotundan lades till; den kan mycket väl ha inspirerats av Gustaf III, som 1784 återvänt från sin italienska resa. Tempelmans ritningar visar en tvåvåningsbyggnad med sadeltak. Huvudfasaden har i mittaxeln en rotunda, till drygt en tredjedel av diametern indragen innanför fasadlivet och bestående av tolv släta doriska kolonner med triglyffris och en kupol, krönt av ett litet klot. Fasadpartierna på ömse sidor om pelarhallen har vardera fem fönsteraxlar med högre fönster i övervåningen. Under taklisten löper längs hela fasaden ett latinskt textband. I bottenvåningen fanns gymnasiets och trivialskolans lokaler, medan övervåningen disponerades av konsistoriet. Här finns också byggnadens största rum, festivitetssalen. Dess kateder ritades också av Tempelman och de sfinxer som flankerade katedern (nu i Härnösands bibliotek) snidades av storsnickaren Pehr Westman från Hemsön i Ångermanland. Byggnadsarbetena påbörjades 1790 och gymnasiet invigdes 20/6 1791. En jämförelse med byggnadens utseende idag visar att Tempelmans ritningar i allt väsentligt följts. Den ursprungliga färgsättningen är dock okänd. Fasaden restaurerades 1960, då den nuvarande rödaktiga färgen tillkom, och senast 1983, då den sannolikt ursprungliga blå färgen i kupolens valv togs fram. När ett nytt läroverk uppfördes 1882 såldes huset till staden och blev rådhus. Fram till 1910 var även telegrafstationen inrymd här. Bygganden inrymmer nu kommunens kansli och sessionssalar. KÄLLA: Byggnadsminnen 1978-1988 RAÄ
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.