Nässja kyrka uppfördes vid slutet av 1100-talet eller möjligen omkring år 1200 och i avgörande betydelse kom kyrkan att behölla sitt ursprungliga uttryck i århundranden. Kyrkan var då tornlös men när den fristående klockstapeln dömdes ut år 1695 påbörjades tillägget med ett i byggnaden integrerat klocktorn. Nästa större byggnadsarbete utfördes i mitten av 1700-talet då bland annat större fönster upptogs och kyrkan vitmenades. Under påföljande sekel väcktes flertalet gånger frågan om kyrkan borde dömas ut och rivas. Ett långt framskridet förslag var att bygga nytt och gemensamt för Örberga och Nässja. Församlingen motsatte sig förslaget och även jämnlöpande planer på genomgripande ombyggnad av kyrkan i Nässja. Oenigheten löstes omsider till församlingens fördel och efter en nödtorftig reparation år 1853 fick kyrkan kvarstå.
Från 299 kr
Samkväm i trädgården till Villa Gripen i Linköping. Huvudpersoner i sammanhanget är den uniformsklädde Theodor Wetterhall och Emil Hulthander på bänken till höger iförd halmhatt. Dessa hade under hösten 1890 grundat den tekniska fabriken Gripen med placering i stadsdelen Hejdegården och 1893 inköpte de den intilliggande villan för att bygga om den till disponentbostad. Vid Wetterhalls bord ser vi även hans hustru Agnes Teresia och Hulthanders fru Johanna Augusta samt fröken Ebba Larsson. Vid sidan om Hulthander på bänken ser vi verkmästare Nils Larsson. Bland i övrigt identifierade personer ser vi på verandan verkmästare Larssons fru Ellen och på trappan makarna Wetterhalls dotter Göta. På balkongen sitter paret Hulthanders dotter Sigrid vid sidan av prostinnan Linde och en hushållerska.
Järnbruket i Klavreström grundades år 1736 av löjtnanten Lars Silfversparre. Det ligger vid Mörrumsåns övre del mellan Enghultsjön och Norrsjön. Under den Aschanska perioden på Klafreströms bruk byggdes herrgården. Det var bergsrådet Johan Lorentz Aschan som lät bygga det stora huset till sin son och namne, ryttmästare Johans Lorentz Aschan. Arbetet påbörjades i maj 1832. Bruket i Klavreström och kringliggande järnbruk hade en likartad produktion. Av sjömalm framställdes tackjärn i masugnen. I Klavreström tillverkades i första hand stångjärn men senare även kaminer, värmepannor, kokspisar, manglar och andra bruksföremål. År 1893 förvärvades bruket av kapten Johan Melcher Ekströmer (politiker) och övertogs 1905 sonen av Carl Ivar Ekströmer. Produktionen moderniserades och hölls igång till omkring 1970, då bruket i Carl Johan Ekströmers ägo lades ner.
Stenkyrkan i Öjaby uppfördes under 1400-talet. Sakristian tillkom vid 1600-talets mitt och strax därefter ett vapenhus av trä. Det senare ersattes av ett vapenhus i sten år 1779. I mitten av 1800-talet fanns planer på att Öjaby församling tillsammans med grannförsamlingen i Härlöv skulle bygga en ny kyrka, men Öjaby valde att behålla sin gamla kyrka. Den 29 mars 1906 eldhärjades kyrkan. Branden startade i ett uthus till den närbelägna skolan men spreds med vinden även till kyrkan. En hel del inventarier hann räddas, men kvar efter eldsvådan stod bara de medeltida murarna. Det kyrkorum som sedan återskapades fick en prägel av jugend och nationalromantik, men har under senare år omgestaltats. 1942 restaurerades kyrkan under ledning av arkitekt Paul Boberg, Växjö.
Vykort, flygbild "Sanatoriet, Spenshult". Spenshults sanatorium anlades år 1911–1913 med 110 vårdplatser i Spenshults kronopark för vård av tuberkulossjuka statstjänstemän. Sanatoriet ägdes av staten och förvaltades av Överstyrelsen för Konung Oscar II:s jubileumsfond, som 1912 fått uppdraget att bygga ut sanatorietvården för både militära och civila statstjänstemän. Krav på detta hade rests i Riksdagen. Detta var det fjärde och sista så kallade jubileumssanatoriet och arkitekt var Ivar Tengbom. Sanatoriet var till viss del ett självhushåll med hönsgård, svinhus, trädgård och växthus. Uppe till vänster i bild ses odlingsytor. När tuberkulosen inte längre var en folksjukdom överläts sanatoriet år 1953 till Riksförbundet mot reumatism och ombildades till Spenshults reumatikersjukhus. Man tog emot reumatiker från hela landet för specialistvård.
Stenåsa kyrka är en kyrkobyggnad i Växjö stift. Den är församlingskyrka i Hulterstad-Stenåsa församling. När den nuvarande kyrkan i Stenåsa restaurerades 1956 påträffades rester av flera tidigare kyrkor under golvet. Den första kyrkan vars byggnadstid troligen var under 1000-talet var en träbyggnad. Denna ersattes under 1100-talet av en stenkyrka som byggdes i etapper med början av kor och absid i öster i anslutning till träkyrkans östra långhusgavel. Senare uppfördes ett nytt långhus av sten. Mitt i långhuset murades en kraftig pelare och på denna lät man västtornets östra mur vila. Vid 1200-talets mitt förlängdes kyrkan till dubbel längd med ett kor med rak östvägg .Koret var välvt med två kryssvalv. I koret fanns ett tredelat fönster med glasmålningar. Under slutet av 1700-talet aktualiserades frågan om man skulle bygga om kyrkan eller bygga en helt ny. Kostnadsaspekten var allt annat än oväsentlig. Stenåsa var inte den enda församlingen där det tog tid innan slutligt beslut fattades. 1829 tog planen om ny kyrkobyggnad form. Arkitekt Samuel Enander vid Överintendentsämbetet gjorde upp ritningarna till en empirestils inspirerade kyrkobyggnad . Grundläggning ägde rum 1830 på den medeltida kyrkans plats. Kyrkbygget fullbordades 1831 av Petter Ekholm och Peter Isberg. Invigdes ägde rum 1838 och förrättades av kontraktsprost Pehr Dahlström. Kyrkan som är byggd i kalksten består av ett långhus med rakslutande kor i öster samt sakristia i norr och torn i väster. Tornet avslutas av en åttakantig lanternin där kyrkklockorna har sin plats. Kyrkan har ingångar i väster och mitt på sydfasaden. Dörrarna blev kopparbeklädda 1956 .Interiören som är av salkyrkotyp präglas av trätunnvalvets rika dekormålningar som tillkom 1902. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia).
Stenåsa kyrka är en kyrkobyggnad i Växjö stift. Den är församlingskyrka i Hulterstad-Stenåsa församling. När den nuvarande kyrkan i Stenåsa restaurerades 1956 påträffades rester av flera tidigare kyrkor under golvet. Den första kyrkan vars byggnadstid troligen var under 1000-talet var en träbyggnad. Denna ersattes under 1100-talet av en stenkyrka som byggdes i etapper med början av kor och absid i öster i anslutning till träkyrkans östra långhusgavel. Senare uppfördes ett nytt långhus av sten. Mitt i långhuset murades en kraftig pelare och på denna lät man västtornets östra mur vila. Vid 1200-talets mitt förlängdes kyrkan till dubbel längd med ett kor med rak östvägg .Koret var välvt med två kryssvalv. I koret fanns ett tredelat fönster med glasmålningar. Under slutet av 1700-talet aktualiserades frågan om man skulle bygga om kyrkan eller bygga en helt ny. Kostnadsaspekten var allt annat än oväsentlig. Stenåsa var inte den enda församlingen där det tog tid innan slutligt beslut fattades. 1829 tog planen om ny kyrkobyggnad form. Arkitekt Samuel Enander vid Överintendentsämbetet gjorde upp ritningarna till en empirestils inspirerade kyrkobyggnad . Grundläggning ägde rum 1830 på den medeltida kyrkans plats. Kyrkbygget fullbordades 1831 av Petter Ekholm och Peter Isberg. Invigdes ägde rum 1838 och förrättades av kontraktsprost Pehr Dahlström. Kyrkan som är byggd i kalksten består av ett långhus med rakslutande kor i öster samt sakristia i norr och torn i väster. Tornet avslutas av en åttakantig lanternin där kyrkklockorna har sin plats. Kyrkan har ingångar i väster och mitt på sydfasaden. Dörrarna blev kopparbeklädda 1956 .Interiören som är av salkyrkotyp präglas av trätunnvalvets rika dekormålningar som tillkom 1902. (Uppgifterna är hämtade från WIkipedia)
När detta ställe kom till är oklart, men det kan ha skett så sent som 1907 efter skiftet då Annexens mark delades upp. Skomakaren Olof Olsson, född 1859 och hans hustru Helena född Pettersson 1865 båda från När, byggde detta moderna rätt stora hus med bakbygge. Stället innehade 16 hektar mark plus arrenden på 10 hektar, vilket gjorde det till en nästan bärkraftig gård. På bilden skymtar också en ladugård i trä med papptak. Manbyggnaden bestod troligen av farstu med bakomliggande kammare, sal t h och vardagsstuga t v, med kök i bakbygget. Huset vänder sin framsida mot vägen vilket blev vanligt vid 1800-talets slut. Här finns den inbjudande trappan upp till den eleganta snickarglädjeverandan, dit gästerna skulle gå, men som aldrig användes till vardags. Huset står på en hög sockel putsad i blockimitation, vilken bildar en källare, vilket var brukligt att bygga vid denna tid. Husets fasader är klädda med liggande hyvlad panel. Fönstren har foder med dekorativ utformning upptill. Husets skorstenar går ihop till en uppe på vinden och skorstenstoppen är murad i det moderna materialet silikattegel. Taket är spåntäckt, vilket är typiskt för tiden kring förra sekelskiftet.
Denna idylliska bild visar två boplatser söder om den kvarvarnde Hallbjänsparten, den ladugårdsgavel som skymtar längst till höger tillhör södra Mattsarveparten. Den hitre boplatsen kom till omkring 1850 som en avstyckning från den nordligaste Hallbjänsparten, då en son därifrån, Jakob Larsson född 1829, fick en bit jord att bygga på av sin far. Jakob tog sig namnet Hallgren och gifte sig 1853 med Lena Jacobsdotter född 1826 från Alva. Det kan vara de som byggde huset vi ser på bilden, men det verkar ålderdomligare med sitt sidförskjutna fönster och sina proportioner, så det kan vara ett äldre bulhus som de köpt och flyttat hit. Jakob och Lena fick döttrarna Christina Katarina 1853 och Anna Margareta 1857. Jakob drunknade redan 1860 och Lena gifte om sig 1862 med Anders Olofsson född 1831 från Mattsarve och de fick dottern Maria Olivia 1863. Ingen av döttrarna ärvde stället, utan det gjorde Anna Margaretas son Anton Hallgren född 1887. Han gifte sig 1912 med Linda Olsson född 1891 från Hallsarve och de fick tre barn. Anton dog 1927 och Linda gifte om sig 1929 med Reinhold Hansson vid Snausarve och flyttade dit. De fick två barn tillsammans, Sigrid Greta Johanna 1930 och Robert Villy 1933. Inget av barnen tog över boplatsen vid Hallbjäns och byggnaderna revs omkring 1935. Personerna på bilden kan vara Linda Hallgren 21 år med sonen Lennart 1 år på armen, Lindas mor Anna Margareta Hallgren 55 år och Lindas far. Bostadshuset i bakgrunden uppfördes av Arvid Södergren och var nybyggt när Masse tog denna bild.
Båtsmannen var en soldat i flottan och var krigsplacerad i Karlskrona, där man också utbildade sig. 5-6 gårdar i varje socken bildade en s k rote, vilken skulle stå för ett båtsmanstorp, vilket inte var särskilt populärt. Det fanns standardritningar med minimimått på hur ett båtsmanstorp med ladugård skulle se ut, men man fick bygga större, men det gjorde nästan ingen rote. Båtsmanstorpen kom därför att bli nästan exakt lika över hela ön. Det bestod av en manbyggnad i sten under faltak i enkelstugans form innehållande farstu, vardagsstuga och ett litet kök. Ladugården under fal- eller agtak innehöll ett fähus med plats för en ko, kalv, gris och några höns i ena halvan och lada i den andra. Glans torp är just ett sådant, troligen byggt på 1830-talet, då torpet beboddes av båtsman Per Kjortel och hans hustru Cajsa Stina Fröjström. I roten ingick Bjärges, Gannor, Hallbjäns, Kauparve och Mattsarve. När båtsmansorganisationen upphörde kom båtsmanstorpet att tillhöra Bjärges Melanders part. Här står Lars Georgius Jakobsson Glans, 68 år, och hans hustru Anna Catarina född Bolin från Garde, 65 år. De är vardagsklädda med förkläden och vegakeps respektive duk.
Motiv ur linköpingsfotografen Didrik von Essens samling som länge var oigenkänt men som lyckligtvis lokaliserats. Berga slott i Linköping innan det kunde bära så stolt epitet. "Slottets" kärna består av bildens huskropp som uppfördes av färgaren Jakob Widoff 1832. Färgarens dotter kom att gifta sig med tidningsmannen Carl Fredrik Ridderstad och så långt i historien användes huset som sommarviste för ägarna. Med makarna Ridderstads son Anton Ridderstad som ägare, följde förändringens vindar. Vid mitten av 1880-talet hade den historieintresserade militären grundat Östergötlands fornminnes- och museiförening och i hans planer fanns vidare att förlägga ett Östergötlands museum på gårdens ägor. Av detta blev som bekant en annan lösning men längre bar tanken att vid Berga skapa ett östgötskt friluftsmuseum, vari det ännu existerande Berga minnespark var en del i. Men slottet då! Jo, både ägaren, hans samlingar och idéer tarvade en större och mer ståndsmässig byggnad på platsen. År 1896 lät han därför bygga ut sommarbostaden till den slottsliknande byggnad som ännu består. Bilden är odaterad men 1894/95, möjligen 1896, är tänkbart som en beställning kort före ombyggnaden.
Godsfärjan "Starke", salongen efter ombyggnad. Tanken att gemensamt bygga en isbrytande färja för Kungsleden ledde till att skrovet till Starke byggdes i Kiel och att färjan byggdes klar på Lindholmens varv i Göteborg. I januari 1931 togs hon i bruk, efter en uppslitande strid om namnet⦠Mina under aktern Den 26 februari 1942 skulle Starke assistera Kungen som frusit fast utanför Rügen. Det bar sig dock inte bättre än att en drivmina fastnade under aktern på Starke och flera järnvägsvagnar spårade ur. Ombord fanns 44 mans besättning samt tio personer i restaurangpersonalen. Flertalet räddade sig över till isbrytaren Oden och Kungen, men en grupp frivilliga stannade kvar för att försöka rädda färjan. För att hålla fartyget flytande dumpades sex järnvägsvagnar över bord. En tankvagn lastad med bensin sprang läck, bensinen spred sig över isen och fattade eld. Lågorna slog upp mot Starkes skrov. Läckan var emellertid för stor och färjan gick inte att rädda, nio timmar efter minsprängningen sjönk hon. Den kvarvarande besättningen räddades ombord på Kungen
Godsfärjan "Starke", Kapten Eriksson på kommandobryggan . Tanken att gemensamt bygga en isbrytande färja för Kungsleden ledde till att skrovet till Starke byggdes i Kiel och att färjan byggdes klar på Lindholmens varv i Göteborg. I januari 1931 togs hon i bruk, efter en uppslitande strid om namnet⦠Mina under aktern Den 26 februari 1942 skulle Starke assistera Kungen som frusit fast utanför Rügen. Det bar sig dock inte bättre än att en drivmina fastnade under aktern på Starke och flera järnvägsvagnar spårade ur. Ombord fanns 44 mans besättning samt tio personer i restaurangpersonalen. Flertalet räddade sig över till isbrytaren Oden och Kungen, men en grupp frivilliga stannade kvar för att försöka rädda färjan. För att hålla fartyget flytande dumpades sex järnvägsvagnar över bord. En tankvagn lastad med bensin sprang läck, bensinen spred sig över isen och fattade eld. Lågorna slog upp mot Starkes skrov. Läckan var emellertid för stor och färjan gick inte att rädda, nio timmar efter minsprängningen sjönk hon. Den kvarvarande besättningen räddades ombord på Kungen
Ålems kyrka. Under medeltiden uppfördes en stenkyrka i Ålems kyrkby. Det var en byggnad med högt långhus och ett smalare rakslutande kor. Interiören präglades av valv uppburna av pelare. Kyrkklockorna hade sin plats i en fristående klockstapel.Vid slutet av 1700-talet räckte kyrkan inte längre till för den stigande folkmängden i församlingen. Den uppges ha rymt endast cirka 450 personer .( I den nuvarande kyrkan finns en modell av den gamla kyrkan). Kyrkoherde Anders Swebilius föreslog redan 1769 att kyrkan skulle utvidgas, men detta förslag vann inte gehör. 1781 begärde Swebilius häradssyn varvid kyrkan befanns i stort behov av reparation vilket ledde till att församlingen fattade beslut om ombyggnad. 1792 och 1811 utlystes entreprenad på byggnadsarbetet. Inga anbud kom dock in. Istället för ombyggnad fattades till slut beslut att bygga en ny kyrka istället för att renovera. Åren 1829 - 1830 uppfördes nuvarande stenkyrka strax öster om den gamla på den plats där klockstapeln tidigare hade stått. Ritningarna var gjorda av Samuel Enander. Den 30 september 1832 invigdes kyrkan av biskop Anders Carlsson af Kullberg. Kyrkan är uppförd i empirestil och består av ett rektangulärt långhus med en avslutande kor vägg i öster med en bakomligga sakristia. Tornbyggnaden med huvudingången i väster är försett med en tidstypisk lanternin krönt av ett kors. Interiören som är av salkyrkotyp täcks av ett tunnvalv med en målning av Einar Forseth utförd 1929.
Måsbergsbacken, hoppremiär. Arbetarbladet. 18 februari 1951. Ny publicering. Namn och nytt, Arbetarbladet 12 februari 2005. Redaktör Siv Berg. På 1950- och 60 talet var backhoppning en stor sport i vårt land, men Gävle hade ingen bra backe. Det hade tidigare funnits en oanvändbar backe vid Gustafsbro och en i Hemlingby. För att ge extra skjuts åt sporten beslutade Gävle skidklubb att bygga en hoppbacke på Måsberget på Brynäs. - Det var Ture Edbom, kommunalråd och backhoppare som tyckte vi borde fixa en backe. Han, jag och ett gäng från Sundsvall byggde backen tillsammans och den invigdes 18 februari 1951. Det berättar gamle backhopparräven Erik Magnusson, 80 år, Gävle, som suttit med i Skidförbundets backhoppningskommitté i 30 år och varit bisittare till Sven "Plex" Pettersson i tv i 25 år. Vid invigningen av nya Måsbergsbacken rådde våldsamt yrväder, men Erik gjorde ändå ett långt och stilfullt premiärhopp på 29 meter och kom fyra i tävlingen. Vann gjorde regerande juniormästaren Lasse Schyberger. Vid ett senare tilfälle satt Erik backrekord på 41,5 meter. Måsbergsbackens öde beseglades år 1967. - Då blåste backen omkull i en snöstorm. Backen var stadgad med vajrar, men de räckte inte till när det blåste hård nordan, berättar Erik.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.