När detta ställe kom till är oklart, men det kan ha skett så sent som 1907 efter skiftet då Annexens mark delades upp. Skomakaren Olof Olsson, född 1859 och hans hustru Helena född Pettersson 1865 båda från När, byggde detta moderna rätt stora hus med bakbygge. Stället innehade 16 hektar mark plus arrenden på 10 hektar, vilket gjorde det till en nästan bärkraftig gård. På bilden skymtar också en ladugård i trä med papptak. Manbyggnaden bestod troligen av farstu med bakomliggande kammare, sal t h och vardagsstuga t v, med kök i bakbygget. Huset vänder sin framsida mot vägen vilket blev vanligt vid 1800-talets slut. Här finns den inbjudande trappan upp till den eleganta snickarglädjeverandan, dit gästerna skulle gå, men som aldrig användes till vardags. Huset står på en hög sockel putsad i blockimitation, vilken bildar en källare, vilket var brukligt att bygga vid denna tid. Husets fasader är klädda med liggande hyvlad panel. Fönstren har foder med dekorativ utformning upptill. Husets skorstenar går ihop till en uppe på vinden och skorstenstoppen är murad i det moderna materialet silikattegel. Taket är spåntäckt, vilket är typiskt för tiden kring förra sekelskiftet.
Från 299 kr
Denna idylliska bild visar två boplatser söder om den kvarvarnde Hallbjänsparten, den ladugårdsgavel som skymtar längst till höger tillhör södra Mattsarveparten. Den hitre boplatsen kom till omkring 1850 som en avstyckning från den nordligaste Hallbjänsparten, då en son därifrån, Jakob Larsson född 1829, fick en bit jord att bygga på av sin far. Jakob tog sig namnet Hallgren och gifte sig 1853 med Lena Jacobsdotter född 1826 från Alva. Det kan vara de som byggde huset vi ser på bilden, men det verkar ålderdomligare med sitt sidförskjutna fönster och sina proportioner, så det kan vara ett äldre bulhus som de köpt och flyttat hit. Jakob och Lena fick döttrarna Christina Katarina 1853 och Anna Margareta 1857. Jakob drunknade redan 1860 och Lena gifte om sig 1862 med Anders Olofsson född 1831 från Mattsarve och de fick dottern Maria Olivia 1863. Ingen av döttrarna ärvde stället, utan det gjorde Anna Margaretas son Anton Hallgren född 1887. Han gifte sig 1912 med Linda Olsson född 1891 från Hallsarve och de fick tre barn. Anton dog 1927 och Linda gifte om sig 1929 med Reinhold Hansson vid Snausarve och flyttade dit. De fick två barn tillsammans, Sigrid Greta Johanna 1930 och Robert Villy 1933. Inget av barnen tog över boplatsen vid Hallbjäns och byggnaderna revs omkring 1935. Personerna på bilden kan vara Linda Hallgren 21 år med sonen Lennart 1 år på armen, Lindas mor Anna Margareta Hallgren 55 år och Lindas far. Bostadshuset i bakgrunden uppfördes av Arvid Södergren och var nybyggt när Masse tog denna bild.
Båtsmannen var en soldat i flottan och var krigsplacerad i Karlskrona, där man också utbildade sig. 5-6 gårdar i varje socken bildade en s k rote, vilken skulle stå för ett båtsmanstorp, vilket inte var särskilt populärt. Det fanns standardritningar med minimimått på hur ett båtsmanstorp med ladugård skulle se ut, men man fick bygga större, men det gjorde nästan ingen rote. Båtsmanstorpen kom därför att bli nästan exakt lika över hela ön. Det bestod av en manbyggnad i sten under faltak i enkelstugans form innehållande farstu, vardagsstuga och ett litet kök. Ladugården under fal- eller agtak innehöll ett fähus med plats för en ko, kalv, gris och några höns i ena halvan och lada i den andra. Glans torp är just ett sådant, troligen byggt på 1830-talet, då torpet beboddes av båtsman Per Kjortel och hans hustru Cajsa Stina Fröjström. I roten ingick Bjärges, Gannor, Hallbjäns, Kauparve och Mattsarve. När båtsmansorganisationen upphörde kom båtsmanstorpet att tillhöra Bjärges Melanders part. Här står Lars Georgius Jakobsson Glans, 68 år, och hans hustru Anna Catarina född Bolin från Garde, 65 år. De är vardagsklädda med förkläden och vegakeps respektive duk.
Motiv ur linköpingsfotografen Didrik von Essens samling som länge var oigenkänt men som lyckligtvis lokaliserats. Berga slott i Linköping innan det kunde bära så stolt epitet. "Slottets" kärna består av bildens huskropp som uppfördes av färgaren Jakob Widoff 1832. Färgarens dotter kom att gifta sig med tidningsmannen Carl Fredrik Ridderstad och så långt i historien användes huset som sommarviste för ägarna. Med makarna Ridderstads son Anton Ridderstad som ägare, följde förändringens vindar. Vid mitten av 1880-talet hade den historieintresserade militären grundat Östergötlands fornminnes- och museiförening och i hans planer fanns vidare att förlägga ett Östergötlands museum på gårdens ägor. Av detta blev som bekant en annan lösning men längre bar tanken att vid Berga skapa ett östgötskt friluftsmuseum, vari det ännu existerande Berga minnespark var en del i. Men slottet då! Jo, både ägaren, hans samlingar och idéer tarvade en större och mer ståndsmässig byggnad på platsen. År 1896 lät han därför bygga ut sommarbostaden till den slottsliknande byggnad som ännu består. Bilden är odaterad men 1894/95, möjligen 1896, är tänkbart som en beställning kort före ombyggnaden.
Godsfärjan "Starke", salongen efter ombyggnad. Tanken att gemensamt bygga en isbrytande färja för Kungsleden ledde till att skrovet till Starke byggdes i Kiel och att färjan byggdes klar på Lindholmens varv i Göteborg. I januari 1931 togs hon i bruk, efter en uppslitande strid om namnet⦠Mina under aktern Den 26 februari 1942 skulle Starke assistera Kungen som frusit fast utanför Rügen. Det bar sig dock inte bättre än att en drivmina fastnade under aktern på Starke och flera järnvägsvagnar spårade ur. Ombord fanns 44 mans besättning samt tio personer i restaurangpersonalen. Flertalet räddade sig över till isbrytaren Oden och Kungen, men en grupp frivilliga stannade kvar för att försöka rädda färjan. För att hålla fartyget flytande dumpades sex järnvägsvagnar över bord. En tankvagn lastad med bensin sprang läck, bensinen spred sig över isen och fattade eld. Lågorna slog upp mot Starkes skrov. Läckan var emellertid för stor och färjan gick inte att rädda, nio timmar efter minsprängningen sjönk hon. Den kvarvarande besättningen räddades ombord på Kungen
Godsfärjan "Starke", Kapten Eriksson på kommandobryggan . Tanken att gemensamt bygga en isbrytande färja för Kungsleden ledde till att skrovet till Starke byggdes i Kiel och att färjan byggdes klar på Lindholmens varv i Göteborg. I januari 1931 togs hon i bruk, efter en uppslitande strid om namnet⦠Mina under aktern Den 26 februari 1942 skulle Starke assistera Kungen som frusit fast utanför Rügen. Det bar sig dock inte bättre än att en drivmina fastnade under aktern på Starke och flera järnvägsvagnar spårade ur. Ombord fanns 44 mans besättning samt tio personer i restaurangpersonalen. Flertalet räddade sig över till isbrytaren Oden och Kungen, men en grupp frivilliga stannade kvar för att försöka rädda färjan. För att hålla fartyget flytande dumpades sex järnvägsvagnar över bord. En tankvagn lastad med bensin sprang läck, bensinen spred sig över isen och fattade eld. Lågorna slog upp mot Starkes skrov. Läckan var emellertid för stor och färjan gick inte att rädda, nio timmar efter minsprängningen sjönk hon. Den kvarvarande besättningen räddades ombord på Kungen
Ålems kyrka. Under medeltiden uppfördes en stenkyrka i Ålems kyrkby. Det var en byggnad med högt långhus och ett smalare rakslutande kor. Interiören präglades av valv uppburna av pelare. Kyrkklockorna hade sin plats i en fristående klockstapel.Vid slutet av 1700-talet räckte kyrkan inte längre till för den stigande folkmängden i församlingen. Den uppges ha rymt endast cirka 450 personer .( I den nuvarande kyrkan finns en modell av den gamla kyrkan). Kyrkoherde Anders Swebilius föreslog redan 1769 att kyrkan skulle utvidgas, men detta förslag vann inte gehör. 1781 begärde Swebilius häradssyn varvid kyrkan befanns i stort behov av reparation vilket ledde till att församlingen fattade beslut om ombyggnad. 1792 och 1811 utlystes entreprenad på byggnadsarbetet. Inga anbud kom dock in. Istället för ombyggnad fattades till slut beslut att bygga en ny kyrka istället för att renovera. Åren 1829 - 1830 uppfördes nuvarande stenkyrka strax öster om den gamla på den plats där klockstapeln tidigare hade stått. Ritningarna var gjorda av Samuel Enander. Den 30 september 1832 invigdes kyrkan av biskop Anders Carlsson af Kullberg. Kyrkan är uppförd i empirestil och består av ett rektangulärt långhus med en avslutande kor vägg i öster med en bakomligga sakristia. Tornbyggnaden med huvudingången i väster är försett med en tidstypisk lanternin krönt av ett kors. Interiören som är av salkyrkotyp täcks av ett tunnvalv med en målning av Einar Forseth utförd 1929.
Måsbergsbacken, hoppremiär. Arbetarbladet. 18 februari 1951. Ny publicering. Namn och nytt, Arbetarbladet 12 februari 2005. Redaktör Siv Berg. På 1950- och 60 talet var backhoppning en stor sport i vårt land, men Gävle hade ingen bra backe. Det hade tidigare funnits en oanvändbar backe vid Gustafsbro och en i Hemlingby. För att ge extra skjuts åt sporten beslutade Gävle skidklubb att bygga en hoppbacke på Måsberget på Brynäs. - Det var Ture Edbom, kommunalråd och backhoppare som tyckte vi borde fixa en backe. Han, jag och ett gäng från Sundsvall byggde backen tillsammans och den invigdes 18 februari 1951. Det berättar gamle backhopparräven Erik Magnusson, 80 år, Gävle, som suttit med i Skidförbundets backhoppningskommitté i 30 år och varit bisittare till Sven "Plex" Pettersson i tv i 25 år. Vid invigningen av nya Måsbergsbacken rådde våldsamt yrväder, men Erik gjorde ändå ett långt och stilfullt premiärhopp på 29 meter och kom fyra i tävlingen. Vann gjorde regerande juniormästaren Lasse Schyberger. Vid ett senare tilfälle satt Erik backrekord på 41,5 meter. Måsbergsbackens öde beseglades år 1967. - Då blåste backen omkull i en snöstorm. Backen var stadgad med vajrar, men de räckte inte till när det blåste hård nordan, berättar Erik.
I början av 1600-talet beboddes Möckelsnäs av Isak Liljesparre. Denne lät göra gården till säteri och på 1620-talet övergick detta till Arvid Pedersson Stierna. 1675 inlöstes Möckelsnäs av Germund Palm, som sedan han adlats och bytt namn till Cederhielm startade en ny, glansfull period i Möckelsnäs historia. Cederhielm blev landshövding i Skaraborgs län och upphöjdes till friherre 1718. Han påbörjade stora nybyggnader på Möckelsnäs. Han tillförde dessutom Stenbrohults kyrka allehanda gåvor och medel till en ny altartavla. Carl Linneus besökte ofta Möckelsnäs och fick stort stöd av Cederhielm för att utveckla sitt intresse för botanik och läkekonst. Så småningom köpte Cederhielms svärson Abraham Falkengren gården för 2000 daler silvermynt. (Han och hans fru ligger för övrigt begravda på Stenbrohults kyrkogård.) Dennes son, Germund Abraham Falkengren, brukade Möckelsnäs fram till 1785. 1878 köptes Möckelsnäs av kammarherren och vice häradshövdingen Carl Eduard von Horn. 1906-1908 lät han bygga ett nytt, större hus utanpå den gamla byggnaden. De små annexen byggdes på 1920- och 30-talen. Möckelsnäs stannade i familjen von Horns ägo fram till början av 1990-talet, men användes allt mer sällan.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.