Kolorerat brevkort, "Halmstad, Slottsmöllan." daterat 19 september 1903. Bilden visar Slottsmöllans fabriksanläggning vid Nissan. Vid vattenfallen i Nissan nedanför Övraby anlades redan på 1600-talet en kvarn. Sedan den använts till att producera mjöl för Halmstads slotts behov uppstod namnet Slottsmöllan. År 1848 köpte Isak Reinhold Wallberg kvarnen och ett större område däromkring och familjens färgeri och tillverkning av armékläder flyttade dit. De startade även ett tegelbruk, först för att bygga sina egna lokaler, men även för att leverera tegel till nybyggnationen i Halmstad. Fallet i Nissan användes som kraftkälla både direkt och för att generera elkraft för fabrikens maskiner. Wallbergs industri expanderade ytterligare med bland annat en ylletextilfabrik.
Från 299 kr
Kolorerat brevkort, "Halmstad. Slottsmöllan." Bilden visar Nissan med Slottsmöllans fabriker till vänster. Vid vattenfallen i Nissan nedanför Övraby anlades redan på 1600-talet en kvarn. Sedan den använts till att producera mjöl för Halmstads slotts behov uppstod namnet Slottsmöllan. År 1848 köpte Isak Reinhold Wallberg kvarnen och ett större område däromkring och familjens färgeri och tillverkning av armékläder flyttade dit. De startade även ett tegelbruk, först för att bygga sina egna lokaler, men även för att leverera tegel till nybyggnationen i Halmstad. Fallet i Nissan användes som kraftkälla både direkt och för att generera elkraft för fabrikens maskiner. Bron på bilden uppfördes av företaget 1879. Wallbergs industri expanderade ytterligare med bland annat en ylletextilfabrik.
Nya kyrkan. Före branden 1916. På 1860-talet beslöt församlingen att bygga en ny kyrka något ifrån den medeltida kyrkan. Byggmästare var P. Nordin från Trönö i Hälsingland och P.O Hillgren från Gästrikland. Kyrkan består av ett stort långhus och torn i väster där ingången finns. Väggarna är vitputtsade och taket tegelklätt. Tornhuven är klädd med kopparplåt. långhuset har tunnvälvt tak. 1916 skadades kyrkan av ett blixtnedslag. Tornspiran antändes och endast murarna återstod efter branden. Kyrkan återuppbyggdes något förändrad med A Thurdin från Härnösand som arketekt. Kyrkan återinvigdes 1919.
Gustavsbron eller Gustavs bro. Bron fått sitt namn efter det bakhåll som planerades mot Gustav III när han höll Gefle riksdag 1792. Stadsbyggmästaren Pousette lät 1772 bygga bron, som ledde landsvägstrafiken från Valbo till Gävle, på den plats där Gavelbron, som 1770 spolades bort av vårfloden, legat. Gustavsbron är en välvd stenbro med räcken av järn. Den pyramid av svensk marmor som pryder bron har överst ett namnchiffer för Gustav III krönt av en krona och där ovan inskriptionen "Gustafs Bro uppå Gefle stads och Valbo sockn kostnad sammanhwälfd DXIX Aug MDCCLXXII".
Vibyggerå kyrka. På 1860-talet beslöt församlingen att bygga en ny kyrka något ifrån den medeltida kyrkan. Byggmästare var P. Nordin från Trönö i Hälsingland och P.O Hillgren från Gästrikland. Kyrkan består av ett stort långhus och torn i väster där ingången finns. Väggarna är vitputsade och taket tegelklätt. Tornhuven är klädd med kopparplåt. långhuset har tunnvälvt tak. 1916 skadades kyrkan av ett blixtnedslag. Tornspiran antändes och endast murarna återstod efter branden. Kyrkan återuppbyggdes något förändrad med A Thurdin från Härnösand som arkitekt. Kyrkan återinvigdes 1919.
Farsta. Under medeltiden bestod Farsta by av två hemman vardera utgörande 5-öresland. De nämns i handlingarna 1322 och 1409. Gabriel Gustavsson Oxenstierna tillbytte sig bl.a Farsta från Kronan år 1640. Efter dennes död samma år ärvdes godset av riksrådet Gustaf Gabrielsson Oxenstierna. Det är troligt att gården senare fått namnet Gustavsberg efter honom. Han började bygga stenhuset vid Farsta. Första gången namnet Gustavsberg påträffats är i Värmdö kyrkoräkenskaper år 1687. År 1821 köpte grosshandlare Johan Herman Öhman Farsta för 45 000 riksdaler banko. 1852 köpte Samuel Godenius Gustavsberg. 1869-1924 ägdes Farsta av brukspatron Wilhelm Odelberg. 1924-1937 ägde bröderna Axel och Viktor Odelberg Gustavsberg och därefter Kooperativa Förbundet. /Noterat av Torsten Rolf 1964.
Oxdjupet vid Oskar-Fredriksborgs fästning, Vaxholm, 1937. Vaxholms fästning, befästningar anlagda för att försvara inloppet till Stockholm. Gustav Vasa lät 1549 bygga ett torn på Vaxholmen för att spärra inloppet vid Kodjupet, och efter hand tillkom andra anläggningar, bl.a. tornet Fredriksborg vid Oxdjupet. Sitt nuvarande utseende fick anläggningen på Vaxholmen efter en total ombyggnad, färdig 1863, men den var redan då omodern. Försvaret byggdes ut ytterligare under 1800-talets senare del med bl.a. Oscar-Fredriksborgsfortet vid Oxdjupet. http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=340203 Nationalencyklopedin 2002-03-15
"Järnhandelshuset" i Norberg. Givaren föddes i lägenheten längst upp till vänster den 9/4 1914. "Till vänster ses Edlunds manufakturaffär, därefter en hattaffär och så järnhandeln. Bilden är troligen tagen ca 1918. Okända personer står framför huset. "Järnhandlaren" Ringlund bodde på första våningen till höger i huset och Edlund bodde på andra sidan av huset. Överst var ett par enkelrum och två lägenheter på 3-4 rum vardera. Vi som bodde i huset umgicks i synnerhet på jularna då vi hade julgransplundringar i alla lägenheterna." Ringlund kom till Norberg och öppnade järnhandel i Abrahamsgården. Han lät sedan bygga "Järnhandlarhuset". Hans son Josef Ringlund tog sedan över.
Saidas föräldrar i Sibirien år 1956. Anna och Ivan Rosin tvångsförflyttades (deporterades) från Estland till Sibirien 1950. De var där i nio år och lyckades bygga upp en dräglig tillvaro med kor, höns och egen trädgård. I bakgrunden ses deras eget hus. Kossorna hette Vera och Hjärta. Hösten 1944 flydde 32.000 estländare från kriget i Estland till Sverige. Ett sextiotal personer tog jobb på August Werners textilfabrik i Lindome. Kvinnorna arbetade i spinneriet och männen i färgeriet. Mer information finns i uppsatsen "Estländska textilarbetare i Lindome" som finns i Mölndals stadsmuseums interna arkiv.
Stationshuset i Bosjön tillhörandes Lindfors-Bosjöns järnväg, LBB. 1913 färdigställdes den smalspåriga järnvägen mellan Lindfors och Bosjön, ett projekt drivet av brukspatronen Albert Bergström. Hans idé var att bygga en lätt och billig järnväg, med låga tillverknings- och underhållskostnader. Trafiken bestod främst av gods från de närliggande sågverken och skogsbruket, men även persontrafik förekom på linjen. LBB hade två enkla ånglok, Petter och Lotta. Loket på bilden är Petter. LBB gick i konkurs i början av 1920-talet och köptes strax därefter av Uddeholmsbolaget. Banan började rivas upp redan under 1930-talet och 1949 så var hela banan borta.
Masse har tagit 15 bilder av kyrkan vid olika tillfällen under en period av 16 år. Här ser man den rätt slitna södra fasaden och en bit av faltaket, som verkar vara i gott skick. Några gångar till kyrkans 3 portar finns inte och endast två gravar är synliga. Långhuset t v är byggt i romansk stil på 1220-talet och till det hörde ett kor med tvärskepp, den södra tvärskeppsgaveln syns mitt på bilden. Till denna kyrka hade man planerat ett stort torn i väster. I stället för att bygga tornet, rev man det gamla koret på 1280-talet utom södra tvärskeppsväggen och byggde ett nytt kor med sakristia i gotisk stil, man återanvände det gamla korets stenmaterial. Fasaden har tre portar, unikt bland Gotlands kyrkor. T v ses likporten, i mitten församlingsporten och t h konfirmandporten.
En närbild på en idryssja på åbrinken nedanför Nybro. Ryssjan har dubbla kammare, det främre för större fisk och ett inre för mindre. Bredvid ligger arm- och stjärtstakar. Man ser hur stolparna är arrangerade, så det genom stjärtstakens ring går att skjuta ut och ner ryssjans stjärt i vattnet och sen binda staken i stolparna. På andra sidan ån syns flera anläggningar för ryssjor. Bilden är tagen i april när iden som bäst gick upp i ån för att leka. I bakgrunden ses en mycket enslig boplats. Här nere nära stranden måste det ha varit extremt stormutsatt utan ett enda träd som skydd. Troligen har någon fattig fått bygga sin bostad här av ett gammalt bulhus med en liten ladugård.
Enligt Lauboken är smedjan helt i bulkonstruktion med faltak byggd 1880. Om det stämmer är det väldigt sent för en så pass gammalmodig byggnad. Särskilt anmärkningsvärd är stolpen, mittsulan, på gaveln, vilken bär upp nockåsen. Det här är ett förhistoriskt sätt att bygga på, vilket har levt kvar i enklare byggnader långt fram i tiden. Att en byggnad med en sådan konstruktion finns kvar är unikt. Dess proportioner vittnar också om äldre förebilder. Smedjan ligger öster om gårdens övriga byggnader i kanten av beteshagarna. Man ansåg att smedjor var brandfarliga och därför placerades de ofta en bit från övriga byggnader. Denna byggnad förföll sakteliga, men revs tack och lov inte bort. 2007 (?) mättes smedjan upp av studenter på Högskolans byggnadsvårdsutbildning och därefter gjorde man en exakt kopia av den, det ursprunliga virket var så murket, att det inte gick att återanvända. Fastighetsägaren stod för framtagningen av virket.
Detta ställe kom till 1921 när Arvid Karlsson född 1890 från Hallsarve, son till Masses gode vän Halsrä-Hans, köpte tomten och lite jord av Smiss. Arvid gifte sig 1922 med Alice Lovisa Hedström född 1903 i USA, dotter till Josefina Jakobsdotter från Fie. De byggde det här moderna bostadshuset 1922, typiskt för tiden var att bygga i vinkel med en glasveranda i hörnet och plåt på taket. 1928 köpte de in mera mark och de brukade den till 1965. Arvid och Alice fick två barn, varav ena sonen Lennart Karlsson född 1935 ärvde gården. Han gifte sig med Kerstin Thomsson född 1940 från Sallmunds i Vänge och bosatte sig där, de slog ihop Källstäde med Sallmunds. Marken är numera utarrenderad och huset hyrs ut på sommaren.
Tydligen har man börjat etablera gårdsparten på västra sidan av vägen. Denna bulbyggnad med halmtak är inte så gammal även om taket ser rätt taget ut. Byggnaden kan vara tillkommen efter branden 1865, men även lite senare. Den är byggd i rätt klent virke, den är ganska hög och bred, med två mötare, stolpar på gaveln, vilket är vanligt på yngre byggnader, äldre hade bara en mötare i mitten. Det ser ut som man planerat att fortsätta att bygga åt höger, hammarbandet sticker ut uppe vid takfoten. Till vänster ligger kohuset, till höger stallet med hoimd, därefter ett portlider. Det ser lite ödsligt och övergivet ut som på de andra ladugårdsbilderna från denna part.
Dessa ladugårdsbyggnader lär ha byggts 1867 efter branden 1865. De korsspröjsade fönstren verkar lite för moderna för att vara från 1860-talet, de brukar inte uppträda förrän omkring 1880, men kanske var man ovanligt tidigt ute här på Botels. Byggnaderna har branta halmtak, vilket var det brukliga under 1800-talets andra hälft. När man från förra sekelskiftet började bygga foderloft i resvirke, flackade man ner taken. Halmtaken har nästan alltid breda vindskivor som avslutades med ett par stiliserade huvuden vid nocken. Ladugården till höger innehöll fr v ett fähus med hoimd, hörum, därefter en port, sedan ytterligare ett fähus, sedan troligen lada. Ladugården till vänster ser ut att innehålla idel fähus, varav det med dubbeldörrar skulle kunna vara stall.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.