Boningshuset till Bondorlunda Mellangård väcker i förstone inga andra tankar än vad äldre landsbygdshus i allmänhet plägar göra. Huset skulle oavsett komma i fokus och kunna kallas för "torpet som födde en bästsäljare". Här menas Ica-förlagets klassiker "Så vårdas torp och gårdar" och som blivit en riktig bästsäljare, rent av kallats byggnadsvårdarens bibel. Upprinnelsen står att finna i konstvetarna med mera Axel Unnerbäck och Göran Söderströms förvärv av fastigheten 1967. Då verkligt nedgånget men genom herrarnas varliga upprustning bildade arbetet fond för bokens tips och råd. Här dokumenterat en tid före dess, 1953.
Från 299 kr
Butiksskylten har sannerligen haft sina föregångare. Järnhandelsfirman utmed Kungsvägen i Mjölby bar sitt namn på adressen från 1870-talet till år 1996. Därefter ytterligare några år från ett nytt läge på andra sidan Kungsporten. Bakom firmans start låg den så kallade "Mjölbykungen" Clas Göran Hagelin. Järnhandeln var endast en liten del av vad denne företagsamme man åstadkom under sin livstid. Mjölbys första postföreståndare, hotelldirektör och initiativtagare till Östgöta enskilda banks kontor i Mjölby och dess första verkställande direktör är något av hans resultat. Nämnas måste även hans avgörande roll till att stambanan kom att dras genom Mjölby. Utan nationell järnväg hade Mjölby sannolikt aldrig blivit stad. Foto 1986.
Vad som identifierats som gossen Bror Sandersson i 10-årsåldern. Möjligtvis porträtterad av sin äldre och fotointresserade bror Gideon. Inte heller är platsen med säkerhet bestämd, vilket kan sakna betydelse, men familjens hem vid Djurgårdsgatan 19 är ett rimligt antagande. Gossens far drev den framgångsrika firman Alfr. Sanderssons Linjeringsmaskinfabrik och från år 1904 var företaget förlagt till den nämnda adressen. I förstone bodde familjen i gårdens ännu bevarade lusthus, men under 1909 skulle det gulputsade och likaså bevarade huset utmed gatan stå färdigt. Bror kom vidare att ta över företaget i kompanjonskap med sina bröder. Foto omkring 1905.
En liten gosse tittar förundrat mot den sannolikt välklädde fotografen och hans otympliga kamerautrustning. Den pensionerade generalmajoren Fritz Lovén dokumenterade flitigt sin hemstad Linköping och rimligtvis visste han vad pojken levde i ovetskap om, att miljön i hans kvarter inte var för evig. De gamla trähusen skulle i själva verket rivas kort efter mötet för att ge plats för det så kallade Borgarhemmet med fasader utmed Apotekaregatan och Nygatan. Den gamla gårdens gatuhus mot Nygatan ses i husradens bortre ände. Det höga fasaden som anas i fonden motsvarar dagens Nygatan 39. Foto omkring 1910.
Runorna, och rimligtvis även futharken, skapades troligen under de två första århundradena efter Kristus och har troligen påverkats av både det romerska och det grekiska alfabetet. Det finns en mängd olika teorier kring runornas uppkomst, och någon absolut säker teori är antagligen svår att fastställa. Vad man vet är att runorna uppkom bland germanstammar på kontinenten. Uppkomsten tycks vara starkt knuten till den ökade kontakt som germanerna hade med Romarriket runt år 0 och den folkvandringsperiod som följde. De äldsta runfynden har daterats till ungefär 150 e.Kr. till 200 e.Kr. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)
Här ser vi stugans baksida. Bakdörren tyder på att det fanns ett litet kök innanför framför skorstensstocken. T h måste bostadsrummet ha legat och t h var det "sal". Möjligen var det tvärs om med rummen. Huset var ett inpanelat bulhus, man skymtar riskallarna/bjälkändarna, med spåntak, senare täckt med papp. Det sägs att Ferdinand Jacobsson hade köpt huset i Garde och flyttat hit det, gissningsvis fick det då panel och spåntak. Men vad bodde den förste ägaren Niklas Larsson i så fall i? Det yngre huset t h står ofärdigt och oanvänt.
Denna bild är mycket intressant, för den visar att gårdsplatsen dels har en historia före Per Olssons tid, dels att ytterligare gamla ladugårdsbyggnader tycks ha legat på en tomt sydväst om de nuvarande tillhörig Hallbjäns, se Bild 814-819. Det här förklarar att Per Olssons part stundtals har gått under Hallbjänsnamnet. På bilden ser vi hur den nya ladugården håller på att byggas längst t v. De gamla ladugårdarna i sten och bulteknik är mycket storbyggda och vittnar om en betydande gårdspart. Vad hände med den? Hur kom det lilla stället till som kom efter på denna tomt? Se Bild 814-819!
Här ser vi ladugården, som enligt Lauboken skall vara 6 år gammal. Men det är med största sannolikhet en ombyggd ladugård, se Bild 1093. Den bestod av från vänster tröskhus med lada, ladportarna sitter på traditionellt vis i vinkeln vid tröskhuset. Längan i mitten togs upp av dubbla fähus med port emellan, frågan är om det inte fanns grishus och lammhus här också iom att det är två fönster på ena sidan om dörrarna. Vad längan t h innehöll är fn inte känt. Ladugården har stenväggar till fähusdelen och träväggar till foderloftet och många småspröjsade fönster på för tiden traditionellt vis, liksom halmtaket.
Källaren t h är som byggnadstyp mycket gammal. Formen, det flacka taket och dörren mitt på gaveln är typiska uttryck för vikingatidens och tidiga medeltidens bostadshus, fast de var i regel av trä. Vad småhusen t v använts till är inte uppenbert, men den vänstra delen med inåtgående dörr borde ha varit dass. Den högra har utåtgående dörr, men man får ingen vägledning om funktionen. Byggnaderna ser lite övergivna ut på bilden, gräset växer upp framför dörrarna och inga stigar leder dit. De finns nog med på nån annan bild, kolla!
Den här bulbyggnaden är av mycket hög ålder, det ser man genom det ovanligt branta agtaket, den ringa bredden och de låga väggarna. Den kan vara en rest av ett större byggnadskomplex. Vad den har haft för funktion går inte att utröna. Närmast gaveln är ett portlider, som när bilden togs ser ut att användas som vedbod med tanke på huggpacken, rishögen och de kasserade virkesbitarna på gaveln, samt vedhögen t h. Bulbyggnaden kan härstamma från denna parts tillkomst 1732 eller möjligen ännu länge tillbaka.
Här ser man Lars Anderssons små uthus. De är 10-12 år gamla på bilden om det stämmer att han bebyggde platsen ungefär år 1900. Bodarna i resvirke med halmtak är tämligen nya, medan den med faltak verkar äldre, både till formen och att man ser att bortre halvan är byggd i bulteknik. Hönan står också på resterna av något byggnadslikt. Det är svårt att veta vad de små uthusen har använts till. Lars kunde nog ha ett par grisar och uppenbarligen höns, fast det bara syns en enda höna. Redskapsbodar förstås. Vedbod med dass är det nog t h. Där bakom skymtar Mattsarve kvarn.
Det var inte bara bakbygget till manbyggnaden som köptes in och flyttades hit, se Bild 605, utan även uthuset är ett hitflyttat bulhus. Det har panelats in och byggts på med ett foderloft täckt med ett spåntak. Skarven i spåntaket och den lite olika mörkheten på panelen kan tyda på att uthuset är uppfört i två etapper. Vad det innehållit är oklart, men foderluckan i väggen tyder på att det var fähus innanför. Man kan ha haft 1-2 kor, någon gris och lite höns. Grannens bulladugård står precis rygg i rygg! Än idag!
Makarna August Larsson och Karolina Johansdotter i Attarp. Bördig från Södra Vi hade August redan i ungdomen kommit till Svinhult. År 1880 dristade han sig att köpa ett litet hemman i byn Skeppshult. Makan Karolina var för sin del född och uppvuxen i Ingatorp och hade installerat sig i Augusts hemman efter att de ingått äktenskap 1883. Tio år och fyra barn senare köpte makarna en större del i Attarps rusthåll, dit fotografiet tagit oss. Här sitter de i grönskan på ålderns höst och kan enligt vad källorna berättar se tillbaka på ett lyckligt bondeliv.
Anna Linder med, vad som tolkas, Maria Wising i famnen. Anna föddes i Linköping 1867 som dotter till domprosten Carl Vilhelm Linder och makan Ulrika Wallenberg. I vuxen ålder lärare vid stadens elemantarläroverk för flickor och efter vidare studier seminarieadjunkt och lektor vid läroverken i Landskrona och senare Kalmar. Från 1927 åter boende i Linköping. Flickan Maria Wising skulle i sitt liv bli mer känd som Maj von Dardel, som i sitt första äktenskap var gift med Raoul Wallenberg (den äldre) och således mor till diplomaten Raoul Wallenberg (den yngre).
En för Linköping sällsynt dokumentation från området av Kanberget. Fotoåret var 1916 men miljön är påfallande sig lik till våra dagar. Vy västerut från det så kallade Lorichska huset med blick över gården till Storgatan 84. I fonden skymtar villorna Kaserngatan 7 och till höger nummer 5. Vad som försvunnit sedan bilden togs är trähusen hitom villorna. De tillhörde Wahlbecks repslageri som vid tiden ännu bedrev sin verksamhet från Kanbergets norra delar. Annat som försvunnit är stadens vattenreservoar som tornar upp sig till vänster i bild. Efter att det intilliggande vattentornet invigts 1910 kom den öppna vattenanläggningen så småningom att tas ur bruk och vidare rivas.
Sockerbruket i Ljung har varit ruin i mycket längre tid än det var i bruk. Tiden i funktion var nämligen ytterligt kort, endast ett fåtal år på 1870-talet. Det var säteriets dåvarande ägare Claes von Mecklenburg som år 1871 grundade "Aktiebolaget för hvitbetsockerindustri i Sverige". Verksamhetsidén var att anlägga eller förvärva sockerfabriker i landet. Den nittio meter långa bruksbyggnaden i Ljung uppfördes skyndsamt på ett drygt halvår. Produktionens lönsamhet motsvarade emellertid inte alls vad investerare önskat. Redan 1874 lades därför sockerproduktionen ned i Ljung och byggnaden lämnades åt sitt öde.
Med extern hjälp har denna vy lokaliserats och den visar sig visa ett stycke gryende Tannefors vid sidan av kvarnbyns äldre bebyggelse. Vad som senare ska bli Nya Tanneforsvägen smiter förbi Augustberg, där handlare August Curman friköpt lägenheten Snutlyckan. På platsen lät han omkring 1870 uppföra "Villa Curman" med väl tilltagen veranda och oblyg snickarglädje. Fotografiet är odaterat men torde vara taget omkring år 1900. Husets läge motsvarar dagens Nya Tanneforsvägen 57. . Motiv ur Didrik von Essens samling där vi trots det högra husets särpräglade karaktär inte lyckats lokalisera platsen. Utifrån Essens verksamhetsområde är bilden möjligen tagen i Linköping med omnejd. Här behöver vi hjälp.
Ett sällskap har dukat upp intill bostaden. Det är vad vi ser och förutom dateringen 1902 följer ingen information med bilden. Med extern hjälp har vi lyckligtvis kommit så mycket längre. Bilden togs i centrala Linköping. Husens karaktär skulle annars placera dem i stadens utkant men i kvarteret Badhusets inre grupperade sig fyra lika gårdshus, varav bilden visar de två västligast belägna. Adressen var Badhusgatan 3. Samma källa har även lyckats identifiera sällskapets inre krets. Runt det dukade bordet står tapetserare Carl Johan Teodor Jonsson vid sidan av makan Mathilda och parets uppskattningsvis fyra yngsta döttrar.
Tidigt porträtt av Therese Askenbeck. Taget i snar tid, ety hon avled redan år 1863. Föddes gjorde hon i Linköping, året var 1835. Hennes föräldrar var konditorn Nils Gustaf Askenbeck och Hedvig Elisabeth, född Bergström. Familjen bodde invid Storgatan i Linköping. I förstone i vad tiden kallade Bielkeska gården och från 1851 i von Lingens gård. Från 1858 var Therese gift med handlare Carl Tibell men som redan sagts blev äktenskapet kortvarigt. I november månad 1863 avled Therese i sviterna av lungsot, blott 28 år gammal. Kort före hade även makarnas yngsta dotter dött och kvar stod handlare Tibell med dottern Ebba.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.