Oxdjupet vid Oskar-Fredriksborgs fästning, Vaxholm, 1937. Vaxholms fästning, befästningar anlagda för att försvara inloppet till Stockholm. Gustav Vasa lät 1549 bygga ett torn på Vaxholmen för att spärra inloppet vid Kodjupet, och efter hand tillkom andra anläggningar, bl.a. tornet Fredriksborg vid Oxdjupet. Sitt nuvarande utseende fick anläggningen på Vaxholmen efter en total ombyggnad, färdig 1863, men den var redan då omodern. Försvaret byggdes ut ytterligare under 1800-talets senare del med bl.a. Oscar-Fredriksborgsfortet vid Oxdjupet. http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=340203 Nationalencyklopedin 2002-03-15
Från 299 kr
"Järnhandelshuset" i Norberg. Givaren föddes i lägenheten längst upp till vänster den 9/4 1914. "Till vänster ses Edlunds manufakturaffär, därefter en hattaffär och så järnhandeln. Bilden är troligen tagen ca 1918. Okända personer står framför huset. "Järnhandlaren" Ringlund bodde på första våningen till höger i huset och Edlund bodde på andra sidan av huset. Överst var ett par enkelrum och två lägenheter på 3-4 rum vardera. Vi som bodde i huset umgicks i synnerhet på jularna då vi hade julgransplundringar i alla lägenheterna." Ringlund kom till Norberg och öppnade järnhandel i Abrahamsgården. Han lät sedan bygga "Järnhandlarhuset". Hans son Josef Ringlund tog sedan över.
Saidas föräldrar i Sibirien år 1956. Anna och Ivan Rosin tvångsförflyttades (deporterades) från Estland till Sibirien 1950. De var där i nio år och lyckades bygga upp en dräglig tillvaro med kor, höns och egen trädgård. I bakgrunden ses deras eget hus. Kossorna hette Vera och Hjärta. Hösten 1944 flydde 32.000 estländare från kriget i Estland till Sverige. Ett sextiotal personer tog jobb på August Werners textilfabrik i Lindome. Kvinnorna arbetade i spinneriet och männen i färgeriet. Mer information finns i uppsatsen "Estländska textilarbetare i Lindome" som finns i Mölndals stadsmuseums interna arkiv.
Stationshuset i Bosjön tillhörandes Lindfors-Bosjöns järnväg, LBB. 1913 färdigställdes den smalspåriga järnvägen mellan Lindfors och Bosjön, ett projekt drivet av brukspatronen Albert Bergström. Hans idé var att bygga en lätt och billig järnväg, med låga tillverknings- och underhållskostnader. Trafiken bestod främst av gods från de närliggande sågverken och skogsbruket, men även persontrafik förekom på linjen. LBB hade två enkla ånglok, Petter och Lotta. Loket på bilden är Petter. LBB gick i konkurs i början av 1920-talet och köptes strax därefter av Uddeholmsbolaget. Banan började rivas upp redan under 1930-talet och 1949 så var hela banan borta.
Masse har tagit 15 bilder av kyrkan vid olika tillfällen under en period av 16 år. Här ser man den rätt slitna södra fasaden och en bit av faltaket, som verkar vara i gott skick. Några gångar till kyrkans 3 portar finns inte och endast två gravar är synliga. Långhuset t v är byggt i romansk stil på 1220-talet och till det hörde ett kor med tvärskepp, den södra tvärskeppsgaveln syns mitt på bilden. Till denna kyrka hade man planerat ett stort torn i väster. I stället för att bygga tornet, rev man det gamla koret på 1280-talet utom södra tvärskeppsväggen och byggde ett nytt kor med sakristia i gotisk stil, man återanvände det gamla korets stenmaterial. Fasaden har tre portar, unikt bland Gotlands kyrkor. T v ses likporten, i mitten församlingsporten och t h konfirmandporten.
En närbild på en idryssja på åbrinken nedanför Nybro. Ryssjan har dubbla kammare, det främre för större fisk och ett inre för mindre. Bredvid ligger arm- och stjärtstakar. Man ser hur stolparna är arrangerade, så det genom stjärtstakens ring går att skjuta ut och ner ryssjans stjärt i vattnet och sen binda staken i stolparna. På andra sidan ån syns flera anläggningar för ryssjor. Bilden är tagen i april när iden som bäst gick upp i ån för att leka. I bakgrunden ses en mycket enslig boplats. Här nere nära stranden måste det ha varit extremt stormutsatt utan ett enda träd som skydd. Troligen har någon fattig fått bygga sin bostad här av ett gammalt bulhus med en liten ladugård.
Enligt Lauboken är smedjan helt i bulkonstruktion med faltak byggd 1880. Om det stämmer är det väldigt sent för en så pass gammalmodig byggnad. Särskilt anmärkningsvärd är stolpen, mittsulan, på gaveln, vilken bär upp nockåsen. Det här är ett förhistoriskt sätt att bygga på, vilket har levt kvar i enklare byggnader långt fram i tiden. Att en byggnad med en sådan konstruktion finns kvar är unikt. Dess proportioner vittnar också om äldre förebilder. Smedjan ligger öster om gårdens övriga byggnader i kanten av beteshagarna. Man ansåg att smedjor var brandfarliga och därför placerades de ofta en bit från övriga byggnader. Denna byggnad förföll sakteliga, men revs tack och lov inte bort. 2007 (?) mättes smedjan upp av studenter på Högskolans byggnadsvårdsutbildning och därefter gjorde man en exakt kopia av den, det ursprunliga virket var så murket, att det inte gick att återanvända. Fastighetsägaren stod för framtagningen av virket.
Detta ställe kom till 1921 när Arvid Karlsson född 1890 från Hallsarve, son till Masses gode vän Halsrä-Hans, köpte tomten och lite jord av Smiss. Arvid gifte sig 1922 med Alice Lovisa Hedström född 1903 i USA, dotter till Josefina Jakobsdotter från Fie. De byggde det här moderna bostadshuset 1922, typiskt för tiden var att bygga i vinkel med en glasveranda i hörnet och plåt på taket. 1928 köpte de in mera mark och de brukade den till 1965. Arvid och Alice fick två barn, varav ena sonen Lennart Karlsson född 1935 ärvde gården. Han gifte sig med Kerstin Thomsson född 1940 från Sallmunds i Vänge och bosatte sig där, de slog ihop Källstäde med Sallmunds. Marken är numera utarrenderad och huset hyrs ut på sommaren.
Tydligen har man börjat etablera gårdsparten på västra sidan av vägen. Denna bulbyggnad med halmtak är inte så gammal även om taket ser rätt taget ut. Byggnaden kan vara tillkommen efter branden 1865, men även lite senare. Den är byggd i rätt klent virke, den är ganska hög och bred, med två mötare, stolpar på gaveln, vilket är vanligt på yngre byggnader, äldre hade bara en mötare i mitten. Det ser ut som man planerat att fortsätta att bygga åt höger, hammarbandet sticker ut uppe vid takfoten. Till vänster ligger kohuset, till höger stallet med hoimd, därefter ett portlider. Det ser lite ödsligt och övergivet ut som på de andra ladugårdsbilderna från denna part.
Dessa ladugårdsbyggnader lär ha byggts 1867 efter branden 1865. De korsspröjsade fönstren verkar lite för moderna för att vara från 1860-talet, de brukar inte uppträda förrän omkring 1880, men kanske var man ovanligt tidigt ute här på Botels. Byggnaderna har branta halmtak, vilket var det brukliga under 1800-talets andra hälft. När man från förra sekelskiftet började bygga foderloft i resvirke, flackade man ner taken. Halmtaken har nästan alltid breda vindskivor som avslutades med ett par stiliserade huvuden vid nocken. Ladugården till höger innehöll fr v ett fähus med hoimd, hörum, därefter en port, sedan ytterligare ett fähus, sedan troligen lada. Ladugården till vänster ser ut att innehålla idel fähus, varav det med dubbeldörrar skulle kunna vara stall.
Nässja kyrka uppfördes vid slutet av 1100-talet eller möjligen omkring år 1200 och i avgörande betydelse kom kyrkan att behölla sitt ursprungliga uttryck i århundranden. Kyrkan var då tornlös men när den fristående klockstapeln dömdes ut år 1695 påbörjades tillägget med ett i byggnaden integrerat klocktorn. Nästa större byggnadsarbete utfördes i mitten av 1700-talet då bland annat större fönster upptogs och kyrkan vitmenades. Under påföljande sekel väcktes flertalet gånger frågan om kyrkan borde dömas ut och rivas. Ett långt framskridet förslag var att bygga nytt och gemensamt för Örberga och Nässja. Församlingen motsatte sig förslaget och även jämnlöpande planer på genomgripande ombyggnad av kyrkan i Nässja. Oenigheten löstes omsider till församlingens fördel och efter en nödtorftig reparation år 1853 fick kyrkan kvarstå.
Samkväm i trädgården till Villa Gripen i Linköping. Huvudpersoner i sammanhanget är den uniformsklädde Theodor Wetterhall och Emil Hulthander på bänken till höger iförd halmhatt. Dessa hade under hösten 1890 grundat den tekniska fabriken Gripen med placering i stadsdelen Hejdegården och 1893 inköpte de den intilliggande villan för att bygga om den till disponentbostad. Vid Wetterhalls bord ser vi även hans hustru Agnes Teresia och Hulthanders fru Johanna Augusta samt fröken Ebba Larsson. Vid sidan om Hulthander på bänken ser vi verkmästare Nils Larsson. Bland i övrigt identifierade personer ser vi på verandan verkmästare Larssons fru Ellen och på trappan makarna Wetterhalls dotter Göta. På balkongen sitter paret Hulthanders dotter Sigrid vid sidan av prostinnan Linde och en hushållerska.
Järnbruket i Klavreström grundades år 1736 av löjtnanten Lars Silfversparre. Det ligger vid Mörrumsåns övre del mellan Enghultsjön och Norrsjön. Under den Aschanska perioden på Klafreströms bruk byggdes herrgården. Det var bergsrådet Johan Lorentz Aschan som lät bygga det stora huset till sin son och namne, ryttmästare Johans Lorentz Aschan. Arbetet påbörjades i maj 1832. Bruket i Klavreström och kringliggande järnbruk hade en likartad produktion. Av sjömalm framställdes tackjärn i masugnen. I Klavreström tillverkades i första hand stångjärn men senare även kaminer, värmepannor, kokspisar, manglar och andra bruksföremål. År 1893 förvärvades bruket av kapten Johan Melcher Ekströmer (politiker) och övertogs 1905 sonen av Carl Ivar Ekströmer. Produktionen moderniserades och hölls igång till omkring 1970, då bruket i Carl Johan Ekströmers ägo lades ner.
Stenkyrkan i Öjaby uppfördes under 1400-talet. Sakristian tillkom vid 1600-talets mitt och strax därefter ett vapenhus av trä. Det senare ersattes av ett vapenhus i sten år 1779. I mitten av 1800-talet fanns planer på att Öjaby församling tillsammans med grannförsamlingen i Härlöv skulle bygga en ny kyrka, men Öjaby valde att behålla sin gamla kyrka. Den 29 mars 1906 eldhärjades kyrkan. Branden startade i ett uthus till den närbelägna skolan men spreds med vinden även till kyrkan. En hel del inventarier hann räddas, men kvar efter eldsvådan stod bara de medeltida murarna. Det kyrkorum som sedan återskapades fick en prägel av jugend och nationalromantik, men har under senare år omgestaltats. 1942 restaurerades kyrkan under ledning av arkitekt Paul Boberg, Växjö.
Vykort, flygbild "Sanatoriet, Spenshult". Spenshults sanatorium anlades år 1911–1913 med 110 vårdplatser i Spenshults kronopark för vård av tuberkulossjuka statstjänstemän. Sanatoriet ägdes av staten och förvaltades av Överstyrelsen för Konung Oscar II:s jubileumsfond, som 1912 fått uppdraget att bygga ut sanatorietvården för både militära och civila statstjänstemän. Krav på detta hade rests i Riksdagen. Detta var det fjärde och sista så kallade jubileumssanatoriet och arkitekt var Ivar Tengbom. Sanatoriet var till viss del ett självhushåll med hönsgård, svinhus, trädgård och växthus. Uppe till vänster i bild ses odlingsytor. När tuberkulosen inte längre var en folksjukdom överläts sanatoriet år 1953 till Riksförbundet mot reumatism och ombildades till Spenshults reumatikersjukhus. Man tog emot reumatiker från hela landet för specialistvård.
Stenåsa kyrka är en kyrkobyggnad i Växjö stift. Den är församlingskyrka i Hulterstad-Stenåsa församling. När den nuvarande kyrkan i Stenåsa restaurerades 1956 påträffades rester av flera tidigare kyrkor under golvet. Den första kyrkan vars byggnadstid troligen var under 1000-talet var en träbyggnad. Denna ersattes under 1100-talet av en stenkyrka som byggdes i etapper med början av kor och absid i öster i anslutning till träkyrkans östra långhusgavel. Senare uppfördes ett nytt långhus av sten. Mitt i långhuset murades en kraftig pelare och på denna lät man västtornets östra mur vila. Vid 1200-talets mitt förlängdes kyrkan till dubbel längd med ett kor med rak östvägg .Koret var välvt med två kryssvalv. I koret fanns ett tredelat fönster med glasmålningar. Under slutet av 1700-talet aktualiserades frågan om man skulle bygga om kyrkan eller bygga en helt ny. Kostnadsaspekten var allt annat än oväsentlig. Stenåsa var inte den enda församlingen där det tog tid innan slutligt beslut fattades. 1829 tog planen om ny kyrkobyggnad form. Arkitekt Samuel Enander vid Överintendentsämbetet gjorde upp ritningarna till en empirestils inspirerade kyrkobyggnad . Grundläggning ägde rum 1830 på den medeltida kyrkans plats. Kyrkbygget fullbordades 1831 av Petter Ekholm och Peter Isberg. Invigdes ägde rum 1838 och förrättades av kontraktsprost Pehr Dahlström. Kyrkan som är byggd i kalksten består av ett långhus med rakslutande kor i öster samt sakristia i norr och torn i väster. Tornet avslutas av en åttakantig lanternin där kyrkklockorna har sin plats. Kyrkan har ingångar i väster och mitt på sydfasaden. Dörrarna blev kopparbeklädda 1956 .Interiören som är av salkyrkotyp präglas av trätunnvalvets rika dekormålningar som tillkom 1902. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia).
Stenåsa kyrka är en kyrkobyggnad i Växjö stift. Den är församlingskyrka i Hulterstad-Stenåsa församling. När den nuvarande kyrkan i Stenåsa restaurerades 1956 påträffades rester av flera tidigare kyrkor under golvet. Den första kyrkan vars byggnadstid troligen var under 1000-talet var en träbyggnad. Denna ersattes under 1100-talet av en stenkyrka som byggdes i etapper med början av kor och absid i öster i anslutning till träkyrkans östra långhusgavel. Senare uppfördes ett nytt långhus av sten. Mitt i långhuset murades en kraftig pelare och på denna lät man västtornets östra mur vila. Vid 1200-talets mitt förlängdes kyrkan till dubbel längd med ett kor med rak östvägg .Koret var välvt med två kryssvalv. I koret fanns ett tredelat fönster med glasmålningar. Under slutet av 1700-talet aktualiserades frågan om man skulle bygga om kyrkan eller bygga en helt ny. Kostnadsaspekten var allt annat än oväsentlig. Stenåsa var inte den enda församlingen där det tog tid innan slutligt beslut fattades. 1829 tog planen om ny kyrkobyggnad form. Arkitekt Samuel Enander vid Överintendentsämbetet gjorde upp ritningarna till en empirestils inspirerade kyrkobyggnad . Grundläggning ägde rum 1830 på den medeltida kyrkans plats. Kyrkbygget fullbordades 1831 av Petter Ekholm och Peter Isberg. Invigdes ägde rum 1838 och förrättades av kontraktsprost Pehr Dahlström. Kyrkan som är byggd i kalksten består av ett långhus med rakslutande kor i öster samt sakristia i norr och torn i väster. Tornet avslutas av en åttakantig lanternin där kyrkklockorna har sin plats. Kyrkan har ingångar i väster och mitt på sydfasaden. Dörrarna blev kopparbeklädda 1956 .Interiören som är av salkyrkotyp präglas av trätunnvalvets rika dekormålningar som tillkom 1902. (Uppgifterna är hämtade från WIkipedia)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.