Post mortem, traditionen att avporträttera personer som nyligen avlidit, för att ha porträttet framme i hemmet, finns i konsten från 1600-talet och var en vanlig praktik i fotografiets barndom på 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet. Döden var en del av livet och det var vanligt att den avlidne låg i hemmet på lit-de-parade, dvs i sin säng eller i en öppen kista där anhöriga och vänner kunde komma förbi för ett sista farväl. Innan handkameran blev vanlig togs porträtten ofta av kringresande fotografer. Genom kläder, blomsterdekorationer och olika symbolladdade element tillfördes genren en egen estetik. Porträtten fyller en tydlig minnesfunktion.
Från 299 kr
Porträtt av Elisabeth "Betty" Mörner. Född i Blädinge socken 1837 som dotter till greve Nils Gustaf Mörner och hustrun Eva von Platen. Fadern gick bort i Elisabeths barndom och hon kom tidigt att bli inneboende hos släktingar på godset Dagöholm i Lerbo. När familjen vidare bröt upp från Dagöholm för ny tillvaro i Nyköping och senare Bettna, följde Elisabeth med och blev kvar i hushållet tills hon ensam flyttade till Stockholm. Man skrev då 1874 och i huvudstaden skulle hon förbli till sin död 1911. Hon avled som ogift, skriven på Brahegatan.
Skolläraren G.W. Lundin med skolklass. Karl Plith står som nr två från vänster i näst översta raden. Även några andra ynglingar är kända. Femte i översta raden är Johan Flod. Fjärde i samma rad Erik Jonsson, son till en handlande Alfred Jonsson, kallad "Lump-Jonsson". Nummer två i nedersta raden är August Sahlqvist (blivande järnvägsman och trädgårdsmästare på Mösseberg?). Nr. fyra är Karl Ljungblom. En broder till denne var Magnus Ljungblom, blivande läroverksadjunkt som skrivit åtskilligt om Falköping från sin barndom. Skolan var gamla folkskolan på tomten där Vårdcentralen nu är belägen.
Ungdomsporträtt av fröken Alida Larsdotter. Född 1857 och uppvuxen på Kottebo rusthåll i Ulrika som dotter till rusthållare Lars Magnus Olofsson och makan Margaretha Larsdotter. Likt de flesta före vår tid var hennes barndom kantad av dödsbud. I dagarna runt hennes egen födelse dog två systrar, sannolikt i den rödsotsepidemi som drog över Östergötland 1857. Den yngre systern, 7-åriga Christina Sofia, dog blott två dagar efter Alidas nedkomst. Den äldre systerns hemkallan lät vänta på sig i ytterligare några dagar. Dessförinnan hade två bröder i späd ålder insomnat med något års mellanrum. Tidsskillnaden gav föräldrarna för övrigt möjlighet och vilja att ge dem samma namn, Nils Victor. Åter till fotografiet har vi skäl att se en tillitsfull Alida. För hennes överlevande syskon hade det ordnats respektabla yrken och själv såg hon fram mot det egna bröllopet. I december 1887 beseglades det tillsammans med Anders Gustaf Olsson, hemmansägarson i Lilla Farsbo.
Anna Klingspor i linköpingsfotografen Maria Teschs ateljé. Året är 1908 och hon har varit gift med kapten Carl Ridderborg i 20 år. Helt nyligen har de tillträtt fideikommisset Ribbingshov i Norra Vi, där de är bosatta med sina tre döttrar. Vägen dit hade för Annas del gått genom en barndom i Enköpings-Näs där föräldrarna ägde Nybyholms gård, via en kortare tid på Lagnö säteri i Aspö till Uppsala stad. År 1885 flyttade familjen till Stockholm och bosatte sig i en våning i kvarteret Höjden. Här blev Anna kvar till sitt eget giftemål 1888. I förstone kom hon och maken att bosätta sig i den till honom ärvda gården Öna i Tjällmo. Under perioden 1903 till 1907 var istället Motala makarnas hemvist och från det sistnämnda året är skildringen av Annas liv tillbaka till styckets ingress.
Porträtt av Gustaf R Andersson. Om initialbokstaven ska knytas till hans första eller andra mellannamn, Rudolf och Raginius, skall här inte närmare ordas om utan endast noteras då han tycks använt det för egen del. Under alla omständigheter föddes han i Linköping 1865 som son till pumpborraren Johan Andersson och dennes hustru Johanna Samuelsdotter. Uppväxten var till synes inte helt problemfri. Både fadern och en äldre bror blev under Gustafs barndom dömda för brott, misshandel respektive stöld. Fadern varnades även, för vad tiden angav, äktenskapsoenighet. Kanske påverkad av besvärligheter i barndomen, kom Gustaf att skriva in sig vid Uppsala universitet för teologiska studier. Efter studenten år 1885 påbörjade han, som inte sällan var nödtvunget för nyuteximinerade teologer, en rörlig tillvaro med kyrkliga tjänster i bland andra Risinge, Östra Eneby, Tjällmo och småländska Hult. Under året 1911 blev han erbjuden tjänsten som domkyrkokomminister i Linköping, och därefter kom hans tillvaro te sig mer stadig. Från 1902 var han gift med Elsa Törnblom, bördig från Eksjö.
"A. Gustavsson, Katrineholm." En död man liggandes i sin kista i en kyrka. Post mortem, traditionen att avporträttera personer som nyligen avlidit, för att ha porträttet framme i hemmet, finns i konsten från 1600-talet och var en vanlig praktik i fotografiets barndom på 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet. Döden var en del av livet och det var vanligt att den avlidne låg i hemmet på lit-de-parade, dvs i sin säng eller i en öppen kista där anhöriga och vänner kunde komma förbi för ett sista farväl. Innan handkameran blev vanlig togs porträtten ofta av kringresande fotografer. Genom kläder, blomster-dekorationer och olika symbolladdade element tillfördes genren en egen estetik. Porträtten fyller en tydlig minnesfunktion.
Porträtt av Oskar Andersson. Efter en svår barndom blev han med tiden färgaremästare och rådman i Linköping. Han föddes 1845 i Örberga som son till hemmansägaren i Ullnäs Anders Eriksson och dennes maka Maja Jansdotter. Redan 1848 återfinns familjen boende i en backstuga under Örberga murgård. Förfallet eskalerar. Från 1851 är familjen utan fast bostad, de är som källorna kallar det "skriva på socknen". Fadern döms även för stöld. I 12-års åldern tar Oskar drängtjänst i på Östra Starby utanför Vadstena. Efter ett par år flyttar han till Linköping för att gå i lära hos färgmästaren Erik Johan Berg. Efter ett tiotal år hos Berg följde ytterligare tio år som färgare på Råby fabrik i Ljung. År 1879 kom han åter till Linköping och blev mästare och sedermera även rådman. Hans verkstad låg vid Storgatans östra ände i nuvarande kvarteret Druva. Han dog ogift 1925.
Den avporträtterade Amalia Godée föddes 1835 på Sollerön i Dalarna som dotter till den ordensprydde kaptenen Gustaf Adolf Godée och Carolina Gustava Obitz. Således till det yttre under goda förutsättningar, men faderns bortgång redan i hennes barndom kom att påverka familjens tillvaro i en oplanerad riktning. För Amalias syskon valdes skilda lösningar, själv följde hon sin mor till Västerås och vidare till Askersund när den äldre systern Gustava bildat familj i staden. När systern och hennes make, apotekaren Anders Fredrik Wigander, flyttade till Linköping 1851 följde Amalia med som mamsell i hushållet. Lotten som inneboende i systerns hushåll kom att bestå henne livet igenom. Förhoppningsvis efter egna val, kanske för att inga andra alternativ kom till henne i den komplicerade äktenskapsmarknad som vid tiden rådde för kvinnor i väl ansedda familjer. I sammanhanget kan som en händelse nämnas det skillingtryck "Husmamsellens skottårsvisa" som berättar om Amalias här omnämnda syster Gustava. Visans rader låter oss följa hennes avsaknad av friare och våndan om ett liv som husmamsell. Som oss bekant blev inte Gustavas farhåga sannspådd, men väl för systern. Här porträtterad i Linköping omkring 1865.
Från Wallenbergska trädgården i Linköping med ställets orginella paviljong. Byggnaden är beskriven av Wallenbergs systerdotter Ulla Linder (1873-1854), som i sin barndom ofta besökte platsen. Hon mindes att byggnaden innehöll inte mindre än fyra rum. Ett stort 8-kantigt rum i mitten, innanför detta ett mindre med ingång från mittsalen samt ett rum på vardera sida av mittenrummet men försedda med egna ingångar utifrån. Till det stora rummet kom man från trädgården via en närmare tre meter bred trappa och en liten loggia, vars tak bars upp av två doriska pelare. Ulla Linders beskrivning överenstämmer således väl med vad fotografiet visar, även om vildvinet tagit verandan i besittning. Vad vi emellertid inte ser är det stora rummets välvda innertak som Ulla beskriver var illusoriskt bemålat med valvbågar runt en stjärnhimmel där Aurora tronade bland molnen. Det inre rummet hade väggfasta soffor klädda med storblommig damast i rosenrött. Över sofforna hängde fyra stora litografier med porträtt av Sveriges alla konungar och drottningar samt i övrigt några namnkunniga personer ur den svenska historien. Fotografiet kan antas vara tillkommet 1898. Personerna har inte identifierats.
Gårdsinteriör från Wallenbergska trädgården i Linköping. Utifrån andra fotografier är år 1898 en rimlig datering. Inte lång tid före bildens tillkomst hade gården tillhört landssekreterare Adolf Wallenberg och dennes maka. Dessa och inte minst den tidigare ägaren, stadsläkare Johan August Åman, hade anlagt en ståndsmässig trädgård som vid sidan av nytto- och blomsterland kunde medräkna ruddamm, promenadstråk, dekorativa ekonomihus och mer därtill. Det märkliga lusthuset på bilden finns beskriven av Wallenbergs systerdotter Ulla Linder, som i sin barndom ofta besökte platsen. Grottan som det kallades var uppfört under Wallenbergs tid. Dess ytterväggar var klädda med granbark, utom framsidan som bestod av ostronskal. Huset innehöll två rum. Det första hade handmålade tapeter på väggar och tak och saknade fönster förutom små runda gluggar i taket. Det inre rummet hade rundad form och här var väggar och tak klädda med blå-och vitrandig bomullsväv. I byggnaden förvarades främst utrustning och redskap till sällskapsspel. Till höger om Grottan skymtar änden på den kägelbana som Adolf Wallenberg lät iordningställa 1868. Upplysningsvis kom den via en tid på Drabbisdal i Vreta kloster att flyttas till friluftsmuseet Gamla Linköping. Vid tiden för bilden var fastigheten invecklad i en rad avstyckningar och ägobyten. Några personer som överensstämmer med bildens kvinnor har inte gått att finna.
Edith Billstén i Linköpingsfotografen Maria Tesch ateljé. Ytans krackelering är orsakad av vattenskada men förtar inte porträttets högtidliga stämning. Året är 1909 och Edith i tonåren. Hon var född i Linköping sommaren 1894 som förstfödd i makarna August och Emma Billsténs äktenskap. Fadern var vad som närmast kan betecknas journalist och hade en tid varit korrespondent från London för Norrköpings Tidningar. Under Ediths barndom kom han istället att öppna eget boktryckeri i Linköping. Modern var apotekardotter född Carlberg. Källorna visar en del svårigheter i Ediths liv. Under år 1919 beslutade Linköpings rådhusrätt att omyndigförklara henne. Omständigheterna är oklara men det visar sig att hon vid sidan av annat bar på ett barn utan att vara förlovad. Situationen gav henne rimligtvis skälet att samma år flytta till Stockholm. Dottern, som bortadopterades, nedkom i Örebro i oktober månad. Ediths fortsatta liv i Stockholm tycks fortgått utan större avtryck tills hon gifte sig Schwieler sommaren 1928 men var skild redan hösten samma år. Hon avled i sviterna av cancer på Stureby vårhem 1939.
Kommentar till bild A 78822: Albin hette Gustavsson i efternamn. Hans far hette Gustaf Johansson och Albin tog som brukligt var på den tiden sin fars förnamn och lade till âson. Bilden är tagen vid knuten av torpstugan på gården Nyborg i Enåsa socken. Albin var i sin ungdom rallare och var med och byggde västgötabanan. Han hade tre syskon: Ivar som emigrerade till Amerika 1897, Sofia som gifte sig med Anton Andersson i Eken i Hassle församling och Anna som arbetade i olika mejerier i sin ungdom. När föräldrarna blev gamla och orkeslösa flyttade Anna hem och hjälpte till på gården. Vid faderns frånfälle tog Albin över gården och drev den tillsammans med syster Anna till 1950 då han sålde gården till David Andersson i Enåsa Sörgården. De sista aktiva åren före pensionen arbetade Albin som lantarbetare på Fålebergs gård. Albins syster Anna dog 1968. Då flyttade Albin till äldreboendet i Hasslerör där han bodde till sin död 1976. Han och systern ligger begravda på Enåsa kyrkogård. Jag kommer väl ihåg Albin från min barndom. Jag har många gånger dragit slipstenen åt honom när han slipade lien. Då var det 25 öre att tjäna. Det var inte lättförtjänta pengar. Han gav sig inte förrän lien var så vass att han kunde raka sig med den. // Kjell Dahlén
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.