Denna boplats bebyggdes (återbebyggdes?) omkring 1870 av Olof Jakob Jakobsson född 1841 från Domerave i Rone, gift 1867 med Maria Dorotea Andersdotter född 1842 från Hemmor. De bodde några år vid Hemmor, men flyttade sedan hit upp och byggde huset vi ser. Det är en ofullständig parstuga bestående av två små rum på var sida om skorstensstocken och med en liten farstu hitåt och ett minimalt kök mitt på baksidan. Huset är välbyggt i tidens stil och klätt med papptak. Jakobssons fick hela 7 barn, men redan när de var små stack han till Amerika. Tre av barnen gav sig också iväg till Amerika, som så många andra Laubor. Några barn flyttade till Stockholm. Maria Jakobsson kallades både "änkan" och "madam", kan det sistnämnda namnet ha någon parallell till "Madam" Söderlund på Gotska Sandön? När hon dog övertog dottern Johanna Jakobsson född 1875 stället. Hon sålde det 1946 till Masses dotter Maja Klintberg, som i sin tur sålde det 1947 till Martin Klint i Visby. Sedan tog sonen Lars Klint och hans hustru Birgitta över. Efter deras död ärvdes stället av dottern Lise-Lott Klint och hennes man Berni Gumauskas från f d Öbergs lilla gård alldeles bredvid. På bilden ser vi sannolikt "madam" Maria Jakobsson 70 år och möjligen dottern Johanna 37 år.
Från 299 kr
Denna boplats kom troligen till omkring 1880 när Karl Larsson född 1861 inköpte detta bulhus och flyttade det till denna plats intill vägen mot Nybro vid Närkån. Karl var gift med Josefina Katarina Elisabet Ahlgren född 1856 från Visby. De fick 5 barn varav den yngste sonen Fridolf Larsson född 1884 tog över stället 1918. Han blev gift 1912 med Johanna Ahlsten född 1887 från Fröjel. De fick tre barn och av dem blev det dottern Gertrud Maria Elisabet född 1919 som ärvde stället. Hon gifte sig 1944 med Harald Vinberg född 1910 från Alskog och de fick tre barn. Johanna Larsson bodde här till 1960-talets slut. Risto och Edit Leino hyrde fastigheten 1970-71 och köpte den 1972 och använde den fram till 1990 som fritidsfastighet och sedan som permanentbostad. På bilden ser vi troligen Karl Larsson 43 år, dottern Helny Eugenia Karolina 9 år och hustrun Josefina 48 år. De andra 4 syskona är inte med. Bulhuset på bilden revs året därpå och man köpte ett större hus från När och flyttade hit. Det byggdes till med ett bakbygge 1944 och en ny ladugård byggdes 1939.
Detta ställe kom till 1892 då möbelsnickaren Johan Lingvall född 1853 från Fole, gift 1888 med Margareta Maria Bolin född 1867 från Hallsarve, uppförde manbyggnaden på ofri grund tillhörigt kyrkan. Genom skiftet övergick denna mark till Karl Danielsson Fie, som ägde mark vid Gumbalde och av Karl fick man köpa fri tomten. Dottern Anna Lingvall född 1894 övertog stället 1920, gift 1919 med Oskar Pettersson född 1889 från Hallsarve på När. De köpte 1921 10 tunnland jord av Vilhelm Karlsson Sunnkörke och senare ytterligare jord och skog och bedrev jordbruk. Deras dotter Ellen Pettersson född 1921 ärvde stället 1951, gift med Ingvar Olsson född 1920 från Bjärges drev gården vidare till 1985 samtidigt som Ingvar var klockare i Lau. 1980 tog yngsta dottern (?) Anne-Marie Olsson född 1957 över fastigheten, vilken hon alltjämt innehar tillsammans med sin man Göran Storm. På bilden ser vi manbyggnaden, ett modernt snickarglädjehus stående på en låg källarvåning i sten. Huset har en välarbetad veranda i tidens stil. Taket är troligen belagt med papp.
Här står Olina född Östman 1857 och Alfred Öberg född 1864 framför det ställe som Olina ärvt. Öbergs hade troligen uppfört husets bakbygge rätt nyligen, det gamla husets tak hade när bilden togs 1912 ännu inte anpassats till samma utstick över gaveln som det nya. Gårdsmuren har inte förlängts, utan slutar i linje med gamla husets bakre hörn. Öbergs byggde också den nya ladugården, men den senare tillagda vinkeln på ladugården har inte påbörjats, här står ännu några småbodar. Se Bild 597! Öbergs enda barn, dottern Ada Karolina född 1894 gifte sig till Hall 1917. Året därpå sålde Öbergs stället till Alfred Mårtensson från Hallsarve, vart Öbergs tog vägen är inte känt. Mårtenssons brukade stället till 1937, då de med sina 5 barn flyttade till Gothem och sålde jorden. Själva byggnaderna och tomten sålde de inte förrän 1945, då Rågöstiftelsen köpte det. Rågöstiftelsen hjälpte inflyttade Estlandssvenskar med lån och annat, så de kunde etablera sig i Sverige. Bostället hyrdes sedan ut till familjen Ahlqvist.
Detta ställe kan ha sitt ursprung i ett båtsmanstorp. På 1690-talet bodde på Stora och Lilla Bjärges förutom gårdsparternas folk även båtsmännen Lars Tulpan med hustru Lisbeth Hybbertzdotter och Oluf Smacka med hustru, de sista benämnda allmosehjon, vilket troligen betyder att de då var så gamla att de inte kunde försörja sig själva. Omkring 50 m norr om denna boplats finns ett vattenställe, som alltid håller vatten kallad Smacksaud. Namnet bör gå tillbaka på Oluf Smacka och tyda på att källan tillhörde hans boplats. Förste kände ägare till denna boplats var Lars Laurell född 1814, gift 1843 med båtsmansdottern Maria Elisabet Olofsdotter Brakarl, född 1817 på Näs. Hustrun, Laurellsmor kallad, var läskunnig och lärde barn att läsa innan skolundervisning hade kommit igång. Vilka deras barn var och vart de tog vägen är okänt. När Laurellsmor blivit änka flyttade pigan Olina Östman född 1857 kommen från Bjärges Östmans ställe dit och hon ärvde Laurellsmors ställe efter henne. Olina gifte sig 1893 med Alfred Öberg född 1864 på Näs. Manbyggnaden t v består av två byggnadskroppar i vinkel. Delen med gaveln hitåt är en enkelstuga i sten, till formen mycket lik ett båtsmantorp, se Bild 593. Alfred Öberg uppförde sedan ett bakbygge innehållande kök och två kammare samt en farstu med farstukvist. T h syns ladugården med vinkelbyggd ladugård i sten och trä under halmtak som Alfred också hade byggt. Stället innehade under Olina och Alfreds tid 7 hektar jord, stora byggnader för så lite mark. Enda barnet dottern Ada Karolina gifte sig 1917 till Hall, året efter sålde Öbergs stället till Alfred Mårtensson från Hallsarve Edvard Carlssons part. Vart Öbergs tog vägen är inte känt. Byggnaderna finns kvar idag, men den vinkelbyggda ladan och en bit av ladugården är rivna sedan länge. Stället ligger uppe på Ancyllusvallen, potatisåkern i förgrunden lutar upp mot manbyggnaden och bakom husen lutar marken åt andra hållet. Det här är magra grusiga jordar. Idag växer här snårig skog, ingen kan tro att det var åkrar här för mindre än 100 år sedan.
Teckning av Falu koppargruva, 1687. Koppar har brutits i Kopparberget minst sedan 1200-talet. Under 1600-talet var Falu gruva Sveriges största arbetsplats och en hörnpelare i stormaktsbygget. Fram till 1687 bedrevs brytningen mestadels i dagbrott. Man började dock spränga på 1620-talet. Till en början skedde detta planlöst och det anlades gruvgångar in under dagbrotten. Midsommarhelgen 1687 störtade dagbrotten samman, ner i gruvgångarna. Än idag är gropen efter detta 500 meter bred och ungefär 100 meter djup. Då alla arbetare hade ledigt för helgen krävdes inga dödsoffer. Under 1800-talet utökades verksamheten med skogs- och pappersindustri. 1992 slogs Stora Kopparberget samman med finska Enso och blev en renodlad skogsindustri. Idag, 2024, tllverkas endast den berömda slamfärgen i Falun. Gruvan har i stället utvecklats till en stor turistattraktion. Sedan 2001 är Falu koppargruva ett av UNESCOs världsarv.
Jakob Söderlund är på väg till slåtterarbete. Han har lien med sig. Lien består av örvet, skaftet, med örvkrokarna, handtagen och sigden, liebladet. Sigden spänns fast på örvet med den smidda nackskruven med bygel. På örvkrokarna sitter fästet för sigdspånet, det bryne man hade med sig för att bryna upp sigden när den började bli slö. Men sigden skulle vara mycket noggrant grundslipad på vässten före slåtterarbetet, sigdspånet var bara till för det fina underhållet av eggen. En brasigde kallades för dagsbitare, dess egg höll sig vass hela dagen med hjälp avbryning med sigdspånet. Hade man inte en dagsbitare, fick man byta sigde underdagens lopp. Se Bild 4 och 6. Jakob Söderlund, 78 år, Masses granne, har förutom lien och sigdspånet med sig en matpåse och drickbytta på axeln. Han har sedvanliga arbetskläder och vegakeps. Han bodde fattigt på ett litet torpställe på backen med 1 ko, 2 grisar och några höns, men ingen mark. Stället med alla byggnader är kvar.
Masse har tagit 15 bilder av kyrkan vid olika tillfällen under en period av 16 år. Här ser man den rätt slitna södra fasaden och en bit av faltaket, som verkar vara i gott skick. Några gångar till kyrkans 3 portar finns inte och endast två gravar är synliga. Långhuset t v är byggt i romansk stil på 1220-talet och till det hörde ett kor med tvärskepp, den södra tvärskeppsgaveln syns mitt på bilden. Till denna kyrka hade man planerat ett stort torn i väster. I stället för att bygga tornet, rev man det gamla koret på 1280-talet utom södra tvärskeppsväggen och byggde ett nytt kor med sakristia i gotisk stil, man återanvände det gamla korets stenmaterial. Fasaden har tre portar, unikt bland Gotlands kyrkor. T v ses likporten, i mitten församlingsporten och t h konfirmandporten.
Bönde lucka är en ursprunglig stiglucka vid kyrkogårdens nordöstra hörn. Den ser idag malplacerad ut, det finns ingen väg utanför. Men det sägs att på medeltiden gick stora vägen mot Garde på denna sida om kyrkan och att det här var huvudluckan till kyrkan. Luckan är byggd av kalksten med huggna hörnkedjor och portomfattningar. På sydöstra hörnkedjan finns ornament i form av ett pentagram inhugget. Portomfattningen mot kyrkogårdssidan är omgjord, den medeltida fint huggna bågen är borttagen, delar av den ligger på kyrkogårdsmuren. I stället har man gjort en rak avslutning med en bjälke som bär upp gavelspetsens murverk. Idag är här insatt en brädvägg med dörr, så att stigluckan bildar ett rum, i vilket man har förråd för kyrkogårdens skötsel.
Att ta bort sten från åkrarna var ett evigt arbete. Små kunde man plocka och bära bort, men till stora använde man stensläp. Stensläpet placerades intill stenen, ibland grävde man ner släpet lite, och sedan vältrade man på stenen för hand eller med hävstänger. När man fått på stenen, fick stutarna släpa bort den. Större stenar som man inte kunde vältra upp, grävde man i stället ner så de hamnade under markytan. Riktigt stora stenar fick ligga kvar. Här visar Masse två sorters stensläp. Den lilla t v är av självvuxet virke, man har använt en klyka och dymlat på en tvärslå baktill. Där utöver har man lagt till två offerbitar på medarna, de var lätta att ersätta jämfört med den självvuxna biten. Det andra stensläpet är betydligt mera arbetat och liknar en enkel kälke. Den kunde användas för stora stenar.
Gödseln är utkörd på åkern och lagd i små högar från vagnen. Kvinnorna sprider ut den med moderna grepar (?), båda med vänsterhandsfattning. Det var ett rätt tungt och tidsödande arbete att sprida ut gödseln jämnt över hela åkern. Eftersom arbetet utförs i juli, har åkern sannolikt legat i träda och skall nu besås med höstsäd. Kvinnorna är troligen t v Johan Karlssons fru Hedvig 42 år när bilden togs och t h dottern Rosa Johanna Maria 20 år. De är klädda i den tidens kvinnoarbetskläder med grova förkläden. Men de har hattar i stället för huvuddukar. I bakgrunden ses gården vid Kauparve, det är den parten som ligger intill Käldvägen alldeles under Lausbackars sydligaste del. Man ser att den gamla ladugårdslängan i bulteknik t v har agtak, medan de nyare t h troligen har halm- resp spåntak. Något av manbyggnaden och flygeln syns t h. I bildens högra kant skymtar en liten väderkvarn, en stolpkvarn som har tillhört Hallsarve, sedan länge riven.
Här sitter Petter Boberg 80 år gammal på trappan till den lilla manbyggnaden, vilken han sålde efter det att bilden togs. Stället verkar lite övergivet, den nyare byggnaden till vänster innehållande brygghus, snickarbod mm (?) verkar aldrig ha blivit riktigt färdigställd och stod här oanvänd. Trädgården är obefintlig så när som på någon buske och träd, vilket var vanligt förr även på välmående gårdar, se de flesta bilder av manbyggnader eller gårdsmiljöer. Bostadshuset är en inpanelad bulstuga innehållande två rum, en liten vardagsstuga till vänster med kanske ett obetydligt kök på baksidan och en "sal" till höger, en s k ofullständig parstuga. Byggnadstypen var vanlig på mindre gårdar under 1700-talets andra hälft och levde kvar hos fattigare människor under hela 1800-talet. Huset stod kvar till 1923, då Gunnar Jakobsson rev bort det och byggde ett nytt. Huset till vänster finns ännu kvar, men hela boplatsen är flyttad närmare vägen, den låg förr längre ut.
Detta ställe kom till 1889 då Johannes Pettersson född 1863 son till båtsman Georgius Jakobsson Glans se Bild 593, köpte mark och byggde manbyggnad och ladugård. Johannes blev gift 1889 med Kristina Närstrand född 1857 från Smiss på När. Deras dotter Emmy Maria född 1890 gifte sig 1924 i Amerika med Fredrik Karlsson född 1888 från Nybygget. De tog över stället 1925 och köpte till lite jord, 1935 köpte de jorden till Fäi-Jakås gårdspart. Deras dotter Karin född 1925 gifte sig 1950 med Bengt Hedin från Bjärges i Silte. De fick 3 döttrar (?) och en son (?) och bor ännu kvar på fastigheten. Manbyggnaden innehåller troligen ett rum på varje gavel och med ett synnerligen litet kök mitt på baksidan. Bakbygget innehöll brygghus mm. Taket har täckts med papp, det hade ursprungligen spån. Vem pojken är är inte känt. T h skymtar manbyggnaden till Fies norra part.
August Jakobsson född 1877 köpte 1904 en avsöndring från Husarve som han bebyggde med byggnaderna på bilden. Manbyggnaden är en s k ofullständig parstuga i resvirke med spåntak försett med ett köksbakbygge. Åtminstone mittdelen av ladugården är sannolikt en bit av en äldre bulladugård som flyttats hit och försetts med panel och foderloft, men det kan gälla delarna på gavlarna också. August var gift 1905 med Hilma Anna Catarina Karlsson född 1878, dotter till grannen Johan Karlsson, se Bild 915. De sålde stället 1916 och köpte gården Bönde där nu Gunlög Pettersson bor. Köpare var Johan och Hilma Nykvist, som sålde den i sin tur redan 1919 till Gunnar Olsson och han sålde den 1926 till Johan Härnfelt från Dalarna, gift med Laura Olofsdotter från Bönde. 1943 sålde de fastigheten till Josef Hejdenberg född 1909 från Liffride, gift 1942 med Ester Karin Olivia Johansson född 1911 från Bjärges.
Här har vi en fin överblick över gårdens byggnader sedda från granngården Husarves potatisland. Alla byggnader finns kvar än idag, ett pannrumshus har blivit tillagt där man ser flovedstravarna mellan flygeln och bodlängan. Flygeln har blivit moderniserad genom att man byggt på det något så man fått in vädringsluckor till loftet, vilket användes som spannmålsmagasin. Man har rivit gavelspetsens stenvägg och gjort en ny i trä i stället. Troligen innehöll flygelns bortre del ett brygghus av den kraftiga skorstensstocken att döma och den hitre delen en drängkammare. Bodlängan har en bakdörr, vilket kan betyda att det här fanns ett grishus med tillhörande grisgård utanför. På ladugården ser man hur den nya delen ännu inte hunnit bli färdigmålad och färdigputsad. I den äldre delen ser man tydligt de nyinsatta fönstren, vilka finns kvar än idag. I mitten ses portlidret och portarna längre bort går till ladan.
Tomten köptes in av Lau fribaptistförsamling från Bjärges Jakobssons (?) 1888 för att här skapa en bostad till församlingens predikant, varvid manbyggnaden på bilden uppfördes. Men redan 4 år senare köptes fastigheten av handlaren August Löfgren från Hemmor, vilken innehade den till 1904, då han sålde den till Rudolf Laurin från Anderse. Edvin Pettersson, född 1877 i Garde och hans hustru Hilma född Frölander född 1887 från Etelhem köpte stället 1911 och året därpå 3,5 hektar jord. Dottern Karin född 1918 och hennes man Gustav Levin född 1915 från Alskog tog över fastigheten 1951. Manbyggnaden är uppförd i sten under spåntak, sannolikt innehållande farstu, vardagsstuga på ena gaveln och sal på den andra, samt ett litet kök mitt på baksidan. På vindsvåningen kan det ha varit inrett en gavelkammare på vardera gaveln.
Detta lilla ställe bebyggdes omkring 1830 av Jacob Hansson, som fått lite jord från sin föräldragård vid Snausarve Södergrens part. Manbyggnaden på bilden är ett inpanelat bulhus, vilket kan härstamma från ovannämnda tidpunkt. Troligen är huset en s k ofullständig parstuga: Det består av två rum på var sida om en skorstensstock i mitten. Möjligen finns ett litet kök på 1-2 kvadratmeter bakom skorstenen. Ett alldeles nytt tillbygge syns på baksidan. 1924 uppfördes en ny manbyggnad i resvirke, vilken alltjämt finns kvar. Till stället fanns en liten ladugård av okänt utseende. Miljön ser ganska fattig ut. Vad man odlar i förgrunden är oklart, det kan vara potatis. Sven Mattisson från Blekinge var gift med Maria Jakobina, barnbarn till Jacob Hansson.
Johan Alfred Nilsson/Göth föddes 1869 i backstugan Enekullen, i Karryds by i Sjösås socken. Efter konfirmation blev det drängplatser och ett par år vid Klafreströms järnbruk, innan han i 20-årsåldern blev skogsarbetare i Lappland. Här upptäckte han hur mycket hembygden betydde för honom, och han började sitt skrivande. Rallarlivet prövade han också på, tills han 1892 åkte hem och blev rotesoldat för Harshults rote fram till 1904. Samtidigt antog han soldatnamnet Göth. Både rallare- och soldatlivet lämnade stoff till flera av hans böcker. Soldattorpet hyrde han ut och i stället tog han tillfälliga arbeten mellan regementsmötena. 1899 flyttade han till Braås nya stationsområde, gifte sig och blev sågverksarbetare. 1930 kunde Göth flytta in i sitt nya hem i Braås, och nu blev han författare på heltid. Förutom ytterligare ett antal böcker, teaterpjäser, en diktsamling och tidningsartiklar lämnade Göth c:a 140 faktaanteckningar till Nordiska museet och skickade många bidrag till Folklivsarkivet i Uppsala, Samfundet för Hembygdsvård med flera.
Landeriet Lyckhem i Vänersborg. Foto från ca 1895 - 1906. Tomten inköptes av Doktor G. Sandmark 1832. Byggnaden, vilken enligt tidiga källor, ska ha varit uppförd på Fredrikslund, ska ha blivit flyttad hit på 1830-talet. Att byggnaden stod här 1834 står klart, då Sandmark kunde flytta in, efter det att hans hus vid torget blivit lågornas rov i branden 1834. Till Lyckhem hörde 1889 två tunnland jord, 300 fruktträd och många bärbuskar. Runt 1895 är Kamrer P Sahlberg ägare, och det är nu byggnaden får det utseende som ses på bilden. Före Sahlberg var patron C. E. Svedberg ägare till stället. Sista privata ägaren till Lyckhem är Victor Häckner, som 1907 säljer det till staden. Mellan 1907 och 1922 kom Lyckhem att användas av Drottning Sofias stiftelse, som Asylen för blinda och obildbara idioter. Från 1950-talet, fram till mitten av 1970-talet tog lasarettet byggnaden i anspråk p.g.a. lokalbrist. Lyckhem revs 1977.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.