Gunnebo slott med parken. Bilden visar Gunnebo slott från söder, med den i fransk stil ordnade parken. Slottet byggdes under åren 1784 - 1796 av den rike göteborgsköpmannen John Hall d.ä. Denne lät egentligen uppföra slottet såsom ett sommarställe för sig och sin familj. I familjen föddes en son, som också fick förnamnet John. Han kallades med tiden John Hall d.y. Sonen var föräldrarnas "ögonsten". Som liten fick hann sova i en silvervagga, och den stolte fadern betygade, att sonen skulle bli så rik, att han aldrig någonsin skulle kunna bli fattig. Här på Gunnebo fördes på den tiden ett festligt liv. Många fina herrskap kom hit från Göteborg för att roa sig och njuta av det lyxiga livet. Här fanns bl.a. stora växthus (orangerier), där man odlade vindruvor, apelsiner och andra sydfrukter. Fadern hade stor affärsverksamhet i Göteborg, men sonen, som en gång skulle övertaga sin fars affärsrörelse, var inte intresserad av sådan sysselsättning. Han tyckte det var mera intressant att ströva omkring i skog och mark och studera naturen. Särskilt var han fängslad av att studera ormarnas liv. Han hade t.o.m. en "ormgrop" på Gunnebo. Efter faderns död måste dock sonen överta skötseln av affärerna. Det lyckades dåligt. Hans medarbetare lurade honom, affärerna gick i konkurs och till slut måste t.o.m. Gunnebo säljas. John Hall d.y. for då till Stockholm för att övervaka rättegången, som blev en följd av konkursen. Han sökte hjälp hos sina vänner att återfå sin egendom, men ingen var villig att bistå honom, och han blev nu alldeles utfattig. Det berättas, att han strövade omkring på gatorna och fick tigga sitt bröd. Till slut dog han utarmad och glömd i ett brygghus i Stockholm. Gunnebo såldes på auktion 1833 och gick sedan genom många ägares händer och råkade då i förfall. År 1889 inflyttade friherre Carl Sparre och hans maka Hilda Sparre på Gunnebo. Dessa makar försökte återställa Gunnebo i sitt ursprungliga skick. Efter deras död inköptes egendomen av Mölndals stad år 1949, och slottet och parken vårdas nu såsom ett särskilt kulturminne från gången tid.
Från 299 kr
Briggen Tyrus av Västervik vid kajen i Västervik. Denna del av kajen kallas allmänt "Haket". Förr i tiden lastades fartyg nästan aldrig vid kajen utan på redden. Innan lastningen började, hörde det till att skutan skulle ligga på parad här vid haket, finputsad och med rårna fyrkantsbrassade (Squared). Under denna tid hade besättningen ledigt för att roa sig, kaptenen såg gäster ombord osv. - Tyrus gick runt Cap Horn, Alaska m.fl. platser. Från Västervik förde många fartyg plank på Rio. Hon var byggd i V. (?) På kajen alldeles bakom aktern ses det lilla hamnkontoret, rivet i slutet på 1870-talet. Det var ursprungligen byggt till kokhus, då skutorna för eldriskens skull ej fick göra upp eld, då de lågo vid kajen, utan fick laga maten i kokhuset. Uppgifterna lämnade av f. hamnkaptenen E.Holm, Västervik. MH 1939. Tillhörde 1875 Odelmark, Västervik. Uppges i skeppslistan vara byggd 1870 vid Cardingans och förbyggd 1873 - har förbyggnaden skett i Västervik? Saknas i skeppslistan 1885.
"Blinde Ludde". Hade ledsyn, som tydligen försämrades med åren. Dragkärran var en ständig följeslagare, på vilken han bl.a. drog hem ved men också forslade varor från "samhället" till handlaren i Korsvägen. Skötte också sin mor. Allan Thylén minns honom som en glad hjälpreda hos fadern, August Thylén eller Johan Ludvig Olsson i Grimstorp. Vid ett tillfälle iakttog han honom stående barfota i gödselhögen lastande gödsel. Förs.boken:(p.295). N:a Sjudarekärr. Änkan Greta Karlsdotter, född 30/3 1827 i Älgarås, död 31/12 1914. Sonen Ludvig Karlsson, född 9/8 1865 i Älgarås. Dottern Augusta, född 22/7 1869 i Älgarås. Ludvig Karlsson till Ålderdomshemmet 1935, död 7/4 1942. (Konrad Gustavsson): Var ofta "halmbuse" vid tröskningen, d v s den som skulle få undan och trampa ner halmen. Kolossalt stark. Drog varor från stationen upp till handelsboden i Habelsbolet. Reprofotograf: Gunnar Berggren.
"Blinde Ludde". Reprofotograf: Gunnar Berggren. Hade ledsyn, som tydligen försämrades med åren. Dragkärran var en ständig följeslagare, på vilken han bl.a. drog hem ved men också forslade varor från "samhället" till handlaren i Korsvägen. Skötte också sin mor. Allan Thylén minns honom som en glad hjälpreda hos fadern, August Thylén eller Johan Ludvig Olsson i Grimstorp. Vid ett tillfälle iakttog han honom stående barfota i gödselhögen lastande gödsel. Förs.boken:(p.295). N:a Sjudarekärr. Änkan Greta Karlsdotter, född 30/3 1827 i Älgarås, död 31/12 1914. Sonen Ludvig Karlsson, född 9/8 1865 i Älgarås. Dottern Augusta, född 22/7 1869 i Älgarås. Ludvig Karlsson till Ålderdomshemmet 1935, död 7/4 1942. (Konrad Gustavsson): Var ofta "halmbuse" vid tröskningen, d v s den som skulle få undan och trampa ner halmen. Kolossalt stark. Drog varor från stationen upp till handelsboden i Habelsbolet.
'Monterad varg sedd från sidan. :: :: Text till bilden: ''Vargen är utan tvifvel Europas glupskaste rofdjur. Stark och närgången utbreder han på mången bygd inom vårt land skräck och fasa under långa vinternätter. I Lappland är vargen renhjordens farligaste fiende. I det mellersta Sverige rasar han ofta förfärligt bland den betande boskapen. Stundom angriper han till och med mennskan. Uthungrad till ytterlighet bortröfvar han sjelfa gårdshunden, ja, då skonar han ej ens sin egen art. Lyckligtvis är vargen af naturen feg. Annars skulle den förödelse, han anställer, bli långt fruktansvärdare. Utom denna stora, vilda hundart har Skandinavien två till, nemligen fjellracken och den vanliga räfven.'' /August Wilhelm Malm år 1866. :: :: :: Serie med fotonr. 7079:1-37. Fotografierna är monterade i en liten bok, inbunden, med titel ''Fotografier öfer Däggdjur och foglar. Texter av A. W (1866). Malm. Boken återfinns i Göteborgs Naturhistoriska Museums bibliotekssamling under ''Äldretryck''. På baksidan av varje foto finns en text om arten. :: :: Se även fotonr. 5693:1-4.'
Vykort föreställande Lusitania. Hon byggdes 1905-0906 och var då världens största fartyg. På sin sista färd lämnade Lusitania New York den 1 maj 1915. Fartyget blev den 7 maj torpederat av en tysk ubåt (U-20) vid Old Head of Kinsale utanför Kinsale på Irland. 1198 av de 1959 personerna ombord dog vid förlisningen. Fartyget fraktade dock inte bara passagerare utan även ammunition, vilket är den troliga förklaringen till att U-20:s enda avfyrade torped fick en så kraftig effekt på detta enorma fartyg. Enligt vittnesmål bland annat från fartygets befälhavare kapten Turner och överlevande passagerare träffades Lusitania av en enda torped. Endast sekunder därefter inträffade en mycket kraftigare explosion. Fartyget fick slagsida och gick under endast 18 minuter efter torpederingen. Även U-20:s befälhavare kaptenlöjtnant Walter Schwieger lär ha uppgivit och infört i loggboken att endast en torped avfyrades. Sänkningen av Lusitania ledde till krav på att USA skulle gå med i kriget mot Tyskland. Detta skedde dock först 1917.
Ett år 1918 postgånget vykort med motiv av Linköpings brandstation. Adresserat till den från Vikingstad bördiga Gunhild Axbom. Vid tiden för bilden var brandstationen relativt nyligen uppförd. Den ritades i nationalromantisk stil av byggmästaren Nils Meijer med hjälp av arkitekt Nils Rosell. Även den i Linköping framträdande Axel Brunskog lämnade in arkitektförslag men fick se sig övervunnen. Som inspiration för Meijer och Rosell stod brandstationen i Wilmersdorff, Berlin. Den uppfyllde väl tidens syn på brandmannens arbete. Brandsoldaterna skall rycka ut ur en borg som ger intryck av deras farliga och aggressiva yrke. Byggnaden placerades på en för linköpingsmått mätt höjd. Därmed fick man nedförsbacke till stadens bebyggelse. I samband med inflyttandet inköptes två automobiler, en stegbil och en för manskap och redskap. Men trots att man försålde kårens hästar lät man ändå flytta över viss hästanspänd utrustning som garant utifall de nymodiga automobilerna skulle krångla. Kostnaden för bygget landade på 165 000 kronor.
Emil Segersteen föddes i Kättilstad prästgård 1828. Vid sidan av fältpräst var fadern socknens kyrkoherde och tillsammans med hustrun hade de nu sex söner men där skulle det stanna. Emil Viktor kom i vuxen ålder att välja en militär yrkesbana. Han inledde den som kadett 1844 för att vidare knytas till Första livgrenadjärregemenet i Linköping. I oktober månad 1861 gifte han sig med sin kusin Sofia Augusta Norbeck och paret bosatte sig på Förråd säteri som Segersteen var delägare i. Äktenskapet blev emellertid kort. Redan i början av år 1864 avled makan i sviterna av vad tiden kallade gastrisk feber. Två söner hade hunnit nedkomma men den förstfödde hade dött redan före moderns bortgång. Med tiden kom Segersteen att inköpa Malma gård i Rystad, som från 1872 var hans boställe. När han avled 1912 var han dock sedan en tid bosatt i Linköping.
Porträtt av komminster Filip Kindmark. Född i Yxnerum 1819 där även fadern var i kyrklig tjänst som komminister. Kindmarks yrkesbana är för uppgiften komplicerad att följa men klart står att han inflyttade 1847 till Säby församling för tjänst som adjunkt. Från år 1855 tjänstgjorde han som vice pastor i Kvillinge och mötte rimligtvis där sin blivande hustru i Johanna Olofsson. Efter samma tjänst i Tåby en tid förenades paret i Gladhammars församling där Kindmark erbjudits tjänsten som socknens komminister. Vid tiden för bilden hade Kindmark varit komminister i Ledberg sedan 1863. Här skulle han bli kvar till 1876 då han bröt upp med sin familj för samma tjänst i Appuna. Tiden där blev emellertid kort. Han avled i maj månad 1877, ganska precis efter ett år av liv och verksamhet.
Tändsticksarbetarbostaden. Utställningen består av en miljöinteriör med kök och rum för en tändsticksarbetarfamilj i Jönköping omkring 1900. I miljön är dockor placerade med tidsenliga kläder. I köket utför två av familjens äldre barn hemarbete åt Jönköpings Tändsticksfabrik i form av tillverkning av tändsticksaskar. I taket hänger nätramar där de nyklistrade askarna ligger på tork. I fonden sysslar modern med torkning av disken. Tändsticksarbetarbostaden är uppbyggd utifrån en verklig arbetarbostad från en fastighet i Jönköping, som tillhörde Svenska Tändsticksaktiebolaget (STAB). Jönköpings läns museum fick möjlighet att förvärva en lägenhet när byggnaden skulle rivas 1971. Köksskåp, fönster, dörrar, golv, järnspis och järnvask med rör nedmonterades i bostaden, och överfördes till länsmuseet. Museilektor Eva Londos producerade basutställningen. Tändsticksarbetarbostaden visades på länsmuseet under åren 1971-1990. År 1994 överfördes den till Tändsticksmuseet i Jönköping. De ursprungliga dockorna var skyltdockor från butiker. Tändsticksmuseet ersatte dem omkring 2009 med dockor tillverkade av dockmakare Oscar Nilsson.
Tändsticksarbetarbostaden. Utställningen består av en miljöinteriör med kök och rum för en tändsticksarbetarfamilj i Jönköping omkring 1900. I miljön är dockor placerade med tidsenliga kläder. I bostadens rum ligger morfar, tidigare tändsticksarbetare, sjuk i utdragssoffan och hostar. På golvet sitter familjens yngsta dotter och leker med kottedjur. Hon känner sig övergiven och gråter. På matbordet ligger bland annat en medlemsbok för Svenska Grof- och Fabriksarbetareförbundet. Tändsticksarbetarbostaden är uppbyggd utifrån en verklig arbetarbostad från en fastighet i Jönköping, som tillhörde Svenska Tändsticksaktiebolaget (STAB). Jönköpings läns museum fick möjlighet att förvärva en lägenhet när byggnaden skulle rivas 1971. Köksskåp, fönster, dörrar, golv, järnspis och järnvask med rör nedmonterades i bostaden, och överfördes till länsmuseet. Museilektor Eva Londos producerade basutställningen. Tändsticksarbetarbostaden visades på länsmuseet under åren 1971-1990. År 1994 överfördes den till Tändsticksmuseet i Jönköping. De ursprungliga dockorna var skyltdockor från butiker. Tändsticksmuseet ersatte dem omkring 2009 med dockor tillverkade av dockmakare Oscar Nilsson.
Tändsticksarbetarbostaden. Utställningen består av en miljöinteriör med kök och rum för en tändsticksarbetarfamilj i Jönköping omkring 1900. I miljön är dockor placerade med tidsenliga kläder. I bostaden pågår bland annat hemarbete åt Jönköpings Tändsticksfabrik i form av tillverkning av tändsticksaskar. Tändsticksarbetarbostaden är uppbyggd utifrån en verklig arbetarbostad från en fastighet i Jönköping, som tillhörde Svenska Tändsticksaktiebolaget (STAB). Jönköpings läns museum fick möjlighet att förvärva en lägenhet när byggnaden skulle rivas 1971. Köksskåp, fönster, dörrar, golv, järnspis och järnvask med rör nedmonterades i bostaden, och överfördes till länsmuseet. Museilektor Eva Londos producerade basutställningen. Tändsticksarbetarbostaden visades på länsmuseet under åren 1971-1990. År 1994 överfördes den till Tändsticksmuseet i Jönköping. De ursprungliga dockorna var skyltdockor från butiker. Tändsticksmuseet ersatte dem omkring 2009 med dockor tillverkade av dockmakare Oscar Nilsson.
Under 1800-talet var barnarbete vanligt i Sverige. Barnen var billig arbetskraft. Deras lön var liten. Den skulle inte räckt till att försörja dem själva. Deras uppgifter var enkla men monotona, det var lättare att motivera barn än vuxna till arbetet. Här viker barn vid DUX karamellfabrik askar för brösttabletter. Under 1900-talet blev barnarbete ovanligare i takt med att fabrikerna mekaniserades. De enkla momenten försvann, en barn- och ungdoms- arbetslöshet uppstod. Samtidigt stiftades lagar för att reglera barnarbete. Dux-fabriken hade sitt ursprung i Srömsbro av Gustav Ferngren i början av 1900-talet. Flyttade på 1920-talet till Hamntorget och sedan till Tredje Tvärgatan 23 på Brynäs. Firman hade upphört 1930. Tidigare publicerad vid utställningen år 2000.
Industriloket används idag (2019) vid Bläse Kalkbruksmuseum. Tillverkades av DEMAG 1942 med nummer 2452 för användning i Norge vid tungvattenstillverkningen av tyska armen. Den grupp som skickats av motståndsrörelsen för att sabotera den tillverkningen, använde detta lok som en "Plan B" och placerade sprängmedel i växellådan för att spränga färjan "Hydro" som trafikerade sjön Tinnsjön (Rjukan) om "Plan A" hade misslyckats. Plan A lyckades och antingen så fanns inte tid eller så glömdes sprängmedlen i loket bort och blev kvar där. Efter kriget såldes den för användning vid kalkbruken på Furilden, Gotland. Där skulle loket renoveras och man hittade då sprängmedlen. Den var i drift till 1974 vid Furillens Kalkbruk. Sen 1991 är den i använding vid Bläse Kalkbruksmuseum. Förutom tidigare nämnda nummer har även andra beteckningar använts: DFB 2472, ML50, ML55, ML70 och DM 2452/1941. Motor i loket var Man 50 vid tillverkning.
Stenkyrkan i Öjaby uppfördes under 1400-talet. Sakristian tillkom vid 1600-talets mitt och strax därefter ett vapenhus av trä. Det senare ersattes av ett vapenhus i sten år 1779. I mitten av 1800-talet fanns planer på att Öjaby församling tillsammans med grannförsamlingen i Härlöv skulle bygga en ny kyrka, men Öjaby valde att behålla sin gamla kyrka. Den 29 mars 1906 eldhärjades kyrkan. Branden startade i ett uthus till den närbelägna skolan men spreds med vinden även till kyrkan. En hel del inventarier hann räddas, men kvar efter eldsvådan stod bara de medeltida murarna. Det kyrkorum som sedan återskapades fick en prägel av jugend och nationalromantik, men har under senare år omgestaltats. 1942 restaurerades kyrkan under ledning av arkitekt Paul Boberg, Växjö.
Badliv vid Skarpe Nord i Varberg på 1910-talet. Badhytter för strandbad var vid 1910 uppförda både för herr- och dambad. Från dessa gick smala gångar av cement ned till vattnet och baden hade föreståndare; Anna Mårtensson respektive biträdet Vallin. Då skulle de badande bära simdräkt, vilket fanns till uthyrning i badhytterna. Men att nakenbad förekom påvisas av att stadens Magistrat 1914 skärpte reglerna om var man fick bada och att det inte fick ske utan simdräkt. Utanför badhytterna står fullt påklädda kvinnor, varav några kan vara badbiträden, några badande går i trappan och andra solar på stenarna till höger. Skarpe Nord utvecklades till mer regelrätt nakenbad för damer troligen mot 1920-talets slut. Fototid ca 1915.
Utsikt från Alebo pensionat över sjön Unnen, där några stugor ligger längs sjökanten. I förgrunden det lilla åttakantigt brunnshuset i en rundel, vars källa är anledningen till att Alebo hälsobrunn och badanstalt anlades här. Avsett för vykort. Källans med järnhaltigt vatten började användas som hälsobrunn redan i början av 1700-talet. 1889 byggdes här ett badhus och 1897 uppförde man Brunnshotellet invid källan, varifrån bilden tagits. En badläkare gav varje patient ordinationer utifrån åkomma. Brunnsdrickningen ägde rum mellan klockan sju och åtta på morgonen. Gästerna fick då sätta sig två och två på en speciellt avsedd gungbräda och dricka vattnet. Teorin var att vattnet skulle fördelas bättre i kroppen och få mer effekt om man rörde på sig samtidigt som man drack. Badhuset såldes 2021 men såväl källa som pensionat är fortfarande i bruk.
Ur byggmästare Johannes Nilssons fotoalbum från 1914. Varbergs stadshus och -hotell uppfört 1902 vid Kungsgatan längs torget under Nilssons ledning utifrån arkitekt Ola Andersons ritningar. Initiativet till byggnaden togs av politikern och organisten Alfred Lundgren som lämnade in en motion till Stadsfullmäktige 1898 om ett stadshotell. Med butiker i gatuplan skulle det kunna bli inkomstbringande, menade han och huset borde även rymma en stor festsal för olika möten och evenemang. Ingenjör Hugo Gerlach, ordförande i Stadsfullmäktige, såg till att stadens första offentliga elverk installerades i källaren. I Varbergsposten den 30 september 1902 återges att särskilt tack riktades ”[…] åt byggmästare Nilsson för det högst förtjänstfulla sätt varpå han fullgjort sitt åtagande, och ej minst för hans omtanke att för specialarbeten anlita de skickligaste fackmän”. Byggnaden benämndes som Stadshus fram till 1954, då stadsförvaltningen flyttade till det gamla Läroverket, och därefter har kallats Stadshotellet.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.