Bib Adelsköld 11 år fotograferad av pappa Claes Adelsköld hemma på Villagatan 2, Stockholm 1893. När bilden tas är Bib på väg till ett barnkalas hos Anna Löwenhielm (dotter till Rådman Löwenhielm på Floragatan 6). På Bildens underkant står skrivet "Bib Adelsköld 11 år. Fin ny hatt, vattenborstat hår, ärfvd klädning, förlängd med underkjol. Stackars barn!!!" Hon har själv kommenterat bilden "Det enda vackra var mitt guldfärgade, lockiga hår (borstades spikrakt). Urvuxen klädning förlängd med en underkjol, ny hatt, alldeles för vattenkammat hår. Arma barn, så illa klädd jag alltid var. Foto pappa tog 1893".
Från 299 kr
Nils Ericson. Som chef för svenska stambanans uttveckling i Sverige utsågs Nils Ericson 1855. Han var en av pionjärerna i svensk järnvägshistorisk barndom på 1800-talet.
"Julkusar, bakade till julen 1929 av Fru Anna Forsvick, Delsbo. De mörkare är bakade av messmörsdeg. (De bakades i givarinnans barndom av 'bulldeg' (limpdeg). De ljusare äro bakade av vetedeg."
Från den svenska porträttfotografins barndom. Pontus af Burén avbildad i en enkel ateljé vid 1860-talets början. I stunden postmästare i Boxholm och med tiden ägare av Boxholms bruk. Från 1859 gift med Amalia Key.
Demoiselle eller möjligtvis fru Beda Ekeman vid tiden omkring sitt ingångna äktenskap med handlaren Kunt Mousquette. Bröllopet stod i Vreta kloster kyrka hösten 1873, vilket i tid uppskattningsvis motsvarar porträttets tillkomst. Efter vigseln bosatte sig paret invid Stora torget i Linköping, där maken drev sin klädes- och manufakturhandel. Sin barndom och ogifta tid hade Beda framlevt på familjens egendom Odensfors nordväst om staden.
Johans text på fotot: "Ertseröd i Tanum. I min tidiga barndom minnes jag en kringvandrare som hette Anders Hansson (Ertseröds-gubben) han hade sitt hem i detta hus. Eftersom varje gång jag ser detta hus erinras jag om ett kärt barndomsminne. Tog därför denna vy den 5 okt. 1924 på hemväg från Grebbestad."
"Munkedal. Här i denna stuga är Pontus Wikner född och här har han framlevat sin barndom vid denna lilla insjö som heter vassbottensjön. Pontus Wikner var författare. Till minne av honom har man här ute vid sjökanten rest en minnessten över honom. Denna bild är tagen vid stenens avtäckning den 19 maj 1912."
Fredriksro. Arrendatorbostaden. Gammalt bryggarställe som i min barndom ägdes av Dölling. Sonen till Paul Bergström ägde till härom året. Numera äger Sellbergs åkeristället. Utmed sjön ligger flera fina sommarvillor bl.a. Knarrnäs som är ett gammalt torp under Velamsund. /Noterat av Torsten Rolf 1964.
Signallampa, engelskspråkig I järnvägens barndom användes tre olika signalfärger. Rött betydde stopp, grönt betydde varsamhet och vitt betydde allt väl. Signalredskapen för tågklarerare och övrig järnvägspersonal var flaggor och signallyktor. Dessutom försågs stationerna tidigt med så kallade skivsignaler eller semaforer för att ge besked om tåg fick föras in på stationen eller inte. Dessa skivsignaler och semaforer var försedda med signallyktor så att tågpersonalen kunde uppfatta vad de visade även i mörker. Signalerna visade antingen rött eller grönt ljus (stopp eller varsamhet).
Ställverk (där SWB och SJ möts) I järnvägens barndom hade man inga signalställverk så tågklareraren var tvungen att lägga växlarna själv på plats ute i växeln och sen ta in tåget. Det var inte särskilt praktiskt eller säkert , så på 1880-talet började de första ställverket att göras. Signal ställverkets uppgift är att lägga tågvägar (en förutbestämd väg från en punkt till en annan punkt) på ett säkert sätt och effektivt sätt. Sen 1880 till 1999 har det utvecklats många olika modeller av ställverk
Post mortem, traditionen att avporträttera personer som nyligen avlidit, för att ha porträttet framme i hemmet, finns i konsten från 1600-talet och var en vanlig praktik i fotografiets barndom på 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet. Döden var en del av livet och det var vanligt att den avlidne låg i hemmet på lit-de-parade, dvs i sin säng eller i en öppen kista där anhöriga och vänner kunde komma förbi för ett sista farväl. Innan handkameran blev vanlig togs porträtten ofta av kringresande fotografer. Genom kläder, blomster-dekorationer och olika symbolladdade element tillfördes genren en egen estetik. Porträtten fyller en tydlig minnesfunktion.
Post mortem, traditionen att avporträttera personer som nyligen avlidit, för att ha porträttet framme i hemmet, finns i konsten från 1600-talet och var en vanlig praktik i fotografiets barndom på 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet. Döden var en del av livet och det var vanligt att den avlidne låg i hemmet på lit-de-parade, dvs i sin säng eller i en öppen kista där anhöriga och vänner kunde komma förbi för ett sista farväl. Innan handkameran blev vanlig togs porträtten ofta av kringresande fotografer. Genom kläder, blomsterdekorationer och olika symbolladdade element tillfördes genren en egen estetik. Porträtten fyller en tydlig minnesfunktion.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.