Omkring 1908 blev en stor utbyggnad av Västergötlands kalkindustri, inte minst i Falbygden, där de förutvarande kalkbruken kraftigt expanderade och nya anlades, bland dessa Tomtens kalkbruks AB, Torbjörntorp och AB Kalk i Stockholm, som båda köpte gårdar i Torbjörntorp, vilkas kalkfyndigheter bedömdes som exploateringsvärda vid stordrift. Järnvägsspår anlades från Balltorp (SJ) till bruken så att järnvägsvagnar kunde föras intill ugnarna för lastning. En mycket betydelsefull driftsfaktor, som inget annat bruk i Västergötland tidigare hade. Arbetet med järnvägsbygget påbörjades 1913, och den första järnvägsvagnen lastades med kalk vid Tomten i Januari 1914. Ur Gustav Sandberg i boken om Gudhem.
Från 299 kr
Fabrikör Fredrik Rosenlind. Född 1805 i Stockholm Mariestads Bryggeri var ett bryggeri i Mariestad grundat 1848. Det förvärvades av Spendrups 1967 för att läggas ned 1972. Mariestads bayerska bryggeri grundades av snusfabrikören Fredrik Rosenlind, och var ett av de första som bryggde sitt öl enligt bayersk tradition. 1875 brann bryggeriet ner till grunden men redan ett år efter branden var bryggeriet återuppbyggt, denna gång helt i sten. Tack vare detta lyckas bryggeriet stå emot den stora stadsbranden som drabbade Mariestad 1895 (mer än 35 byggnader blev lågornas rov). 1957 lanserades ett nytt öl med namnet Old Ox. Det moderna ölvarumarket Mariestad bryggs av Spendrups på annan ort, och har inget samband med det historiska bryggeriet.
arkitektur, i staden
Porträtt av damimitatör Charles Leidberg i scendräkt. Under flera år uppträdde Karl (Carl) Johan Lidberg (Liedberg/Leidberg) som så kallad "damimitatör" på varietéer och marknader.
Mangårdsbyggnaden till Sembs Mölla i Asige med kvarn och stort jordbruk Bilden är tagen mot söder. Bakom byggnaderna flyter Suseån som drev kvarnen, byggnaden till vänster. Bostadshuset var troligen byggt ca 1830 och kallades "kaptensgården" efter kapten Gert Jörgen Adam Geelmuyden (1859-1930, född i Nibstrup, Danmark) som ägde gården vid sekelskiftet. Han gifte sig 1887 med Elvira Fredrika Grundberg (1863-1949) från Abild och köpte Sembs Mölla år 1892 där han drev kvarnen och även var köpman. De fick sex barn vara två uppnådde 100-årsdagen. Den yngste sonen föddes 1903, samma år som blev Geelmuyden blev hamnkapten i Varberg, och dog så sent som 2005, strax före sin 102-årsdag. Kapten Geelmuyden hade arbetat till sjöss i engelsk tjänst mellan 1872-1892. Framför bostaden står en familj samt ett hästekipage. Om det inte är personer ur familjen Geelmuyden kan det vara arrendatorerna Ernst och Jenny Andersson samt deras syskonbarn. I husets vänstra gavel (mot kvarnen) låg en handelsbod. Kvarnbyggnaden på bilden kan vara uppförd 1888, men kvarndriften på platsen är betydligt äldre än så. Idag finns inget av husen kvar.
Gamla Katrinas stenstuga. Katrina berättar för fotografen: "Vi haddet så svårt i ungdomen, gubben å ja. Far feck jöra dagsverke te tre bönner i bun å deres öjegränser stötte innte vår löcka. Alla sa att ho hörde te deres äjer. Sommra geck, å far kunne inget tjäna. Så ble dä lantmäteri i bun, som skulle skeftas. Far passa på och feck följa lantmätarn mä stånga, men så kom bönnerna å velle han te hjälp. Dä geck lantmätarn ente på. Far talte då om förn, hur dä va, och hur svårt vi haddet. "Om du sköter däk fint hos mäta, Nisse, så sa ja hjälpa de nära reser".När skeftet va slut kom lantmätarn hem en kväll å sae te gubben, "När nu alla handlingar vuent laja kraft, har ja gitt däk ett litet fideikommiss, som ingen mer än vår Herre kan ta ifrån däk. När sen kartera kom kunne inte bönnerna få faj ína å ingen å dom tordes rita dit a i sina ajer på karta si, dä hadde vart förfalskning. Så vår löcka finns ente på Sveriges karta". Knagges stuga låg intill soldat Sabels ställe under Kullagärdet.
Familjegrupp sju personer i gröngräset. (Kaffedrickande). Bilden är tagen på Almö-Lindö i Mälaren mellan Västerås och Lindö, ca 1918 då familjen gjorde en utflykt dit. Ön hörde till Fullerö herrgård. Det var en betesmark för djur. Där fanns då bara en gård som drevs av en man som hette Karlsson. Hans son gifte sig så småningom med Ulla (givarens kusin, dotter till hans morbror Evert). Översta raden från vänster till höger: OSKAR ERIKSSON, född 29/9 1885. Gift med givarens moster Elna, syster till hans mor Edit. Givaren berättar "Elna och en annan syster som hette Astrid startade en söndagsskola i Fiskars under Fullerö. Deras far, min morfar var fiskare där. Oskar hade en speceriaffär i utkanten av Eskilstuna. 1926 då jag var 12 år cyklade jag från Norberg till Eskilstuna och fick vara hos honom på sommaren och fick då jobba i affären. Det var roligt. Jag vägde strösocker och mjöl och sånt i påsar. Och så fick jag åka ärenden till Hakonbolaget och hämta saker." HUGO ANDERSSON, givarens morbror, född 20/11 1889. Givaren berättar: "Han var lite äventyrlig av sig och gav sig ut på sjön på långfärd på lastfartyg. Så småningom kom han hem och när morbror Evert tog arrendet på Ridön så följde han och hans familj med. Hugo hjälpte till på gården och bodde i ett hus som kallades Oppegården. Han var pingstvän och en gång tog han med sig en statare som hette Kling till ett möte i Västerås. Det blåste på sjön så när de åkte hem fick de landa på en holme över natten. Därför kom de inte hem förrän frampå middagen på måndagen. Morbror Evert blev ilsken för det tog ju bort Klings arbete. Hugo gjorde väl inte så mycket men statarens arbetsdag betydde mycket. Det var hårda bud!" Algot Lindström (enligt kompletterande uppgifter från Marianne Kindgren, givarens släkting) Andra raden: GIVARENS BROR OLOF "Olle" troligen ca 6 år gammal. GIVARENS MOR EDIT ANDERSSON GIVARENS MOSTER RUT ANDERSSON född 29/4 1902. Hon blev lärarinna i Hälsingland i Gnarp och Grängsjö. Kom senare till Stockholm där hon bodde i Bromma. Hon var religiös men inte sträng utan köpte biljetter till revyer "och sånt" när givaren och andra kom på besök. Skrev senare ett testamente och delade sin egendom mellan sina syskonbarn "så att det skulle bli rättvist". Hon gifte sig aldrig, men en gång i Hälsingland lär hon ha varit förälskad. Det blev dock inget med det - kanske var hon för sträng mot sig själv. Längst fram: GIVARENS MORBROR EVERT ANDERSSON, född 2/2 1900.
Kopia av den större Jellingestenen på Domplein i Utrecht. Den större Jellingestenen DR 42 är svår att tidsbestämma, men troligen rest mellan 960 och 985 av Gorm och Tyras son Harald Blåtand i Jelling till minne över föräldrarna. Stenens inskription berättar samtidigt om Haralds egna bedrifter. Han enade Danmark och gjorde danskarna till kristna. Stenen har tre olika sidor. Den ena har runor ingraverade och på den andra är ett stort fabeldjur, troligen ett lejon. På tredje sidan är en bild av den korsfäste Jesus. Stenen står ungefär på sin ursprungliga plats mitt emellan de två gravhögarna i Jelling. Det råder dock inget tvivel om att stenarna har flyttats, då det vid utgrävningarna på 1940-talet påvisades att en av gravarna på kyrkogården delvis låg under stenen. Stenen har också rests någon gång efter att den varit omkullvält. Haralds runsten är 2,43 meter hög, väger cirka tio ton, och lär ha tagit över ett år att rista. Senare undersökningar har visat att runorna ristats vid tre olika tillfällen. Så är till exempel delen om Haralds kristnande tillagd efteråt. Stenen är utsmyckad med djurornamentik på ett sätt som kallas Mammenstil, efter gården Mammen på Jylland. Mammenstilen är detsamma som Jellingestilen. Vad gäller tillhuggningen av stenen bär den tecken på västeuropeiska influenser. I motsats till den traditionella nordiska, med djupa inhugg i hård granit, har denna sten huggits loss, så att drakslingan och övriga utsmyckningar har en plan relief. Det är en teknik som man använde till mjukare sandsten i bland annat Tyskland och England. Reliefer i nordisk stil är annars utförda i kalksten eller sandsten. Den enda direkta europeiska parallellen är irländska granitkors. Själva runinskriften är också utförd efter västeuropeisk tradition, istället för den traditionella lodrätta eller bandformade texten har denna sten text i vågrätta linjer. Detta följer latinsk form och efterliknar därmed ett dokument nedskrivet på pergament. Preben Meulengracht Sørensen har påpekat, att detta markerar en förändring beträffande det sätt runstenen användes till. Traditionellt hade inskriftens ändamål varit att beskriva och hålla fast, men denna sten hade ett kommunicerade ändamål; den skulle berätta kungens budskap. Texten lyder på nusvenska "Harald kung lät göra dessa kummel efter Gorm, sin fader, och efter Tyrvi (Thyra), sin moder. Den Harald som lagt under sig hela Danmark och Norge och som kristnade danerna."
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.