Zhaolingmausoleet, Resebild, Fotografi, Photograph
Från 299 kr
Föremålsbild, Djur, Lejon, Zhaolingmausoleet, Skulptur, Väktarlejon, Resebild, Fotografi, Photograph
Resebild, Zhaolingmausoleet, Fotografi, Photograph
Elefant, Zhaolingmausoleet, Studiematerial, Häst, Fotografi, Photograph
Zhaolingmausoleet, Skulptur, Studiematerial, Fotografi, Photograph
15 personer begravs vid kyrkogården i Ockelbo, som offer för Spanska sjukan. Sörjande framför graven.
Fru Berta Johansson, Deragården, Hornborga begravs å Broddetorps kyrkogård. Kistan sänkes.
Karl Johanssons fru Berta, i Deragården Hornborga begravs. Samling kring graven.
flodstrand, begravning, fotografi, photograph
Sommargrav. Sommargravarna låg ofta på holmar , uddar och öar som i folkmun ofta kallas för tex "likholmen" eller "dödsholmen". Man kan fortfarande se avlånga försänkningar där de låg begravda innan de flyttades. När snön kom så transporterades de döda till begravningsplatser vid kyrkorna. Seden att använda sommargravar har använts från kristen tid där samer tvingades eller ville begrava sina döda på kristna kyrkogårdar, tills dess att det fanns andra transportmedel som sjöflygplat att frakta de döda med.
Sommargrav med gravkors på Jabmeksuolo vid Vuosko. Sommargravarna låg ofta på holmar, uddar och öar som i folkmun ofta kallas för tex "likholmen" eller "dödsholmen". Man kan fortfarande se avlånga försänkningar där de låg begravda innan de flyttades. När snön kom så transporterades de döda till begravningsplatser vid kyrkorna. Seden att använda sommargravar har använts från kristen tid där samer tvingades eller ville begrava sina döda på kristna kyrkogårdar, tills dess att det fanns andra transportmedel som sjöflygplat att frakta de döda med.
Sommargrav med gravkors på Jabmeksuolo vid Vuosko. Sommargravarna låg ofta på holmar , uddar och öar som i folkmun ofta kallas för tex "likholmen" eller "dödsholmen". Man kan fortfarande se avlånga försänkningar där de låg begravda innan de flyttades. När snön kom så transporterades de döda till begravningsplatser vid kyrkorna. Seden att använda sommargravar har använts från kristen tid där samer tvingades eller ville begrava sina döda på kristna kyrkogårdar, tills dess att det fanns andra transportmedel som sjöflygplat att frakta de döda med.
Begravningståg från Deragården i Hornborga på väg till kyrkan i Broddetorp. Karl Johanssons första fru Berta begravs.
En kvinna och en pojke vid sommargrav med gravkors på Jabmeksuolo vid Vuosko. Sommargravarna låg ofta på holmar , uddar och öar som i folkmun ofta kallas för tex "likholmen" eller "dödsholmen". Man kan fortfarande se avlånga försänkningar där de låg begravda innan de flyttades. När snön kom så transporterades de döda till begravningsplatser vid kyrkorna. Seden att använda sommargravar har använts från kristen tid där samer tvingades eller ville begrava sina döda på kristna kyrkogårdar, tills dess att det fanns andra transportmedel som sjöflygplat att frakta de döda med.
Jämmers lé. En grind nära Plantaberget, som fått detta namn efter den anknytning platsen har till slaget vid Lena. I marken ligger begravda de döda enligt folktron.
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.