Gårdsinteriör från Wallenbergska trädgården i Linköping. Utifrån andra fotografier är år 1898 en rimlig datering. Inte lång tid före bildens tillkomst hade gården tillhört landssekreterare Adolf Wallenberg och dennes maka. Dessa och inte minst den tidigare ägaren, stadsläkare Johan August Åman, hade anlagt en ståndsmässig trädgård som vid sidan av nytto- och blomsterland kunde medräkna ruddamm, promenadstråk, dekorativa ekonomihus och mer därtill. Det märkliga lusthuset på bilden finns beskriven av Wallenbergs systerdotter Ulla Linder, som i sin barndom ofta besökte platsen. Grottan som det kallades var uppfört under Wallenbergs tid. Dess ytterväggar var klädda med granbark, utom framsidan som bestod av ostronskal. Huset innehöll två rum. Det första hade handmålade tapeter på väggar och tak och saknade fönster förutom små runda gluggar i taket. Det inre rummet hade rundad form och här var väggar och tak klädda med blå-och vitrandig bomullsväv. I byggnaden förvarades främst utrustning och redskap till sällskapsspel. Till höger om Grottan skymtar änden på den kägelbana som Adolf Wallenberg lät iordningställa 1868. Upplysningsvis kom den via en tid på Drabbisdal i Vreta kloster att flyttas till friluftsmuseet Gamla Linköping. Vid tiden för bilden var fastigheten invecklad i en rad avstyckningar och ägobyten. Några personer som överensstämmer med bildens kvinnor har inte gått att finna.

Från 299 kr

Linköpings fasta brandkår framför stadens dåvarande brandstation i den vad tiden kallat fröken Westrings gård invid Ågatan. I grunden fast brandkår hade staden haft sedan år 1891, då sex man anställdes mot en årlig lön av 100 kronor. Man hade tidigare stött sig mot en frivillig brandkår, som en tid avlösts av en värnpliktig, och som år 1881 landat i en organisation gemensam med polisen. Efter de svåra stadsbränderna i Sundsvall och Umeå 1888 krävde brandförsäkringsbolagen att brandberedskapen ytterligare måste skärpas i landets trästäder, och i Linköping skapades den ovan ständiga brandkår. Efter Maria Sofia Westrings död 1872 hade Linköpings stad erhållit gården som donation för bildande av ett så kallat arbetshus för stadens fattiga. Stadsfullmäktige kom vidare att döma ut gården såsom varande olämplig för ändamålet, och valde istället att låta en i sammanhanget skapad fond växa för en bättre lösning. Efter reparationsarbeten på gården kom den istället att från 1892 fungera som stadens brandstation, och var i funktion tills ny och mer ändamålsenlig station stod klar 1915. Upplysningsvis lät den nämnda fondens medel vänta på sig. Först 1928 beslutades att medel skulle utlösas som del i byggkassan för uppförandet av Hjälmsäters ålderdomshem.

Från 299 kr

En medfaren men sällan avbildad vy i Linköping. Det vi ser är Dederingska gården på Stora torget invid Storgatan. På platsen skulle entreprenören Jonn O Nilson senare uppföra sin ståtliga byggnad och helt omändra miljön. Den sällsynta bilden kan ge tillfälle att stanna upp vid gårdens sista tid. Från 1826 ägdes den av handlaren Anders Gabriel Dedering och dennes maka Maria Sofia Bjurman. Vid mitten av seklet fick makarna en hyresgäst i holländaren Henrik Vilhelm Stoopendaal. Han etablerade sig som "galanterihandlare" och vad det innebar upplyser en annons i Östgöta Correspondenten den 7 augusti 1847. Där meddelar han att han vid stundande Skenninge marknad bland annat kommer saluföra så skilda varor som saltkar, diamanter, dubbelbössor, franska parfymer med mera. I sitt äktenskap med Charlotta Pearl hade han nio barn, där sonen Daniel upplysningsvis kom att gifta sig med den välbekanta illustratören Jenny Nyström. Efter den barnlöse Dederings död 1860, kom gården genom en brorsdotters arv och äktenskap i inspektor Axel Qvilléns ägo. I somliga sammanhang benämns gården därav även som den Qvillénska. Vid tiden för bilden drev Alfred Jonsson handel i hörnhuset. Dennes son, Knut Jonsson, blev senare en välkänd affärsidkare i staden.

Från 299 kr