Hunnebergsgatan 7 i Linköping. Vy från gården 1929. Gatan, som skymtar genom porten, var stadens infartsväg från nordväst ända från medeltiden till in i början av 1900-talet. Genom husets fönster har man kunnat följa gatulivet sedan 1600-talet. Undersökningar visar att delar av huset uppfördes 1632 och att det byggdes ut 1685. En respektfull ålder som även visar att byggnaden klarade sig vid den stora stadsbranden år 1700.
Från 299 kr
Linköpings fasta brandkår framför stadens dåvarande brandstation i den vad tiden kallat fröken Westrings gård invid Ågatan. I grunden fast brandkår hade staden haft sedan år 1891, då sex man anställdes mot en årlig lön av 100 kronor. Man hade tidigare stött sig mot en frivillig brandkår, som en tid avlösts av en värnpliktig, och som år 1881 landat i en organisation gemensam med polisen. Efter de svåra stadsbränderna i Sundsvall och Umeå 1888 krävde brandförsäkringsbolagen att brandberedskapen ytterligare måste skärpas i landets trästäder, och i Linköping skapades den ovan ständiga brandkår. Efter Maria Sofia Westrings död 1872 hade Linköpings stad erhållit gården som donation för bildande av ett så kallat arbetshus för stadens fattiga. Stadsfullmäktige kom vidare att döma ut gården såsom varande olämplig för ändamålet, och valde istället att låta en i sammanhanget skapad fond växa för en bättre lösning. Efter reparationsarbeten på gården kom den istället att från 1892 fungera som stadens brandstation, och var i funktion tills ny och mer ändamålsenlig station stod klar 1915. Upplysningsvis lät den nämnda fondens medel vänta på sig. Först 1928 beslutades att medel skulle utlösas som del i byggkassan för uppförandet av Hjälmsäters ålderdomshem.
Kungsbacka
Hörntomten vid Nygatan-Bokhållaregatan i Linköping var med sitt centrala läge sannolikt bebyggd redan under medeltiden. Några detaljer om detta är dock inte kända, först i slutet av 1600-talet redovisar källor att gården då tillhörde rektorn och sedermera kyrkoherden Botvid Gladhem. Oavsett hur tomten då disponerades brann gården ned vid stadsbranden 1700. Bildens hus ger intryck av att ha uppförts vid 1700-talets mitt och hade därmed troligtvis slottsbokhållare Petter Schenling som byggherre. Under alla omständigheter kom gården länge att benämnas som den Schenlingska. Vid tiden för bilden, 1929, var byggnades bästa tider emellertid förbi och 1931 var den riven.
En byggnad med karaktär har tjänat ut och rivs 1925 för att ge plats för det så kallade Affärspalatset. Den märkvärdiga byggnaden, som här visar den inte så iögonfallande gaveln mot Stora torget, uppfördes sannolikt kort efter den stora stadsbranden år 1700. Den förmodade byggherren Samuel Pyttner hade blivit ägare till den avbrända tomten och efter hans bortgång omnämns gården som "salig borgmästare Pyttners fine gård mellan Stor- och Tanneforsgatorna belägen". Tills rivningen verkställdes inrymde huset Amanda Pettersons Nya Modemagasinet och Sjöbergs Garn- & Vävnadshandel.
Ateljéporträtt av arkitekt Frans Jacob Heilborn, Varbergs förste stadsarkitekt. Han anställdes 1864 och fick i uppdrag att rita ett nytt rådhus, eftersom det gamla hade förstörts i stadsbranden 1863. Innan han avskedades 1865 (rådhuset var klart samma år) hade han hunnit rita ett dussintal byggnader i Varberg, varav några ännu finns kvar vid Östra Vallgatan, Kungsgatan och Östra Långgatan. Han ritade även Halmstads rådhus 1863 och gamla läroverk 1869 (båda rivna). Heilborn var från Stockholm, där han utbildades vid Konstakademien 1849–1854. 1857 kom han till Göteborg och arbetade med stadsarkitekt Hans Jakob Strömberg. Några byggnader Heilborn gjorde ritningar till efter tiden i Varberg är bl a Exercishuset, Tull- och packhuset samt Lorensbergs restaurant.
Söderhamn 4:1
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.