Fiskafänget har uppenbarligen varit lyckat! Hallsarve Thomas Nilsson, 75 år, sitter till synes ganska obekvämt och skär till fisken på en lös bräda liggande i knäet. Riktigt vad han gör med fisken är svårt att se. Troligen flår han av det hårda skinnet och tar ur inälvorna, för att sedan steka dem hela. Bredvid sig har han både moderna spann, ett äldre laggat kärl och längst t v en strandkorg.
Från 299 kr
Kvinnorna skall iväg och räfsa ihop det gräs slåtterkarlarna slår. De är fint klädda med stora hattar. De har med sig två räivar, räfsor och en gaffel, samt korg med mat. Vad den blanka (?) saken är för något har ännu inte gått att utröna. Den unga kvinnan är Fie Emilie Larsson, 26 år, dotter till Oskar, JO, Larsson.Den gamla kvinnan är Emilies mormor Elisabet Dorotea Jakobsdotter Lauvall, 77 år.
Maria manglar för hand på ett 1700-tals bockbord. Bordet har en stenskiva, vilket var nödvändigt för att få ett slätt resultat. Handduken eller vad det nu är, är upprullad på slät rund trärulle och den dras fram och tillbaka med mangelträet Maria har i handen. Mangelträn var ofta konstfärdigt gjorda med karvsnittsmönster på ovansidan, de var i regel fästmansgåvor. Det finns en Maria Mårtensson vid Nybygget, men hon är bara 30 år och denna kvinna är väl äldre?
Vinterveden är huggen och ligger på tork, för att i augusti bäras in i vedboden, som nog ryms i magasinets högra halva. Vad den andra halva använts till är oklart. övervåningen är just magasin, det ser man på alla vädringsluckorna. När det var torr luft och lite vind, öppnade man luckorna och öste säden genom att kasta den upp i luften, så var man tvungna att göra före fläktarnas tid så säden inte möglade. I bakgrunden skymtar några av grannpartens uthus.
Masse har förevigat denna enkla källare, som byggnadshistoriskt är mycket märkvärdig. Det här sättet att bygga ett stort tak på en låg stengrund och med ingång mitt på gaveln är en kvarleva från den äldre järnålderns kämpgravshus! Det är helt enastånde att byggnadsskicket levt kvar så länge. Kämpgravshusen kunde också ha torvtak som här. Man kan undra vad det var för något under som bar torven och om det var tätt och höll sig frostfritt? På taket sitter en ventil.
Byggnaderna på den Hallsarvepart som revs efter skiftet stod kvar ännu några år in på 1900-talet. Här ses dasset och en liten bulbyggnad med agtak, osäkert vad den innehållit. Troligen har det varit en förvaringsbod till vänster och ett lammhus till höger med hoimdlucka i mitten. Till höger om bulbyggnaden verkar det vara något enkelt skjul med halmtak inklämt mellan den och ladugården i sten. Tyvärr tog Masse aldrig någon bild på ladugården innan den revs bort.
Här är ladugårdens baksida sedd från beteshagen med den egendomliga ladugårdsflygeln som är halvt sammanbyggd med ladugårdens gavel. Vad delen på gaveln innehållit är osäkert, möjligen lammhus. Där utanför ligger också en stor rishög, något som tog stor plats på gårdarna så länge man eldade i öppna eldstäder, när det sedan blev kakelugnar och järnspisar, blev det besvärligt att elda med sån här smulig småhuggen ved. Markerna runt parten är mycket stenbundna.
Ladugården är också i det lilla formatet, bestående av en troligen yngre stendel och en äldre buldel t h. med mellanliggande portlider. Foderloftet i trä med spåntak är ganska nytt. T v ligger ladan bakom tröskhuset, i mitten är det stall med hoimd, den lilla hoimdluckan syns ovanför grinden. Vad buldelen innehåller för något går inte att se pga grenhögen, någon av bodarna utanför bild innehåller säkert en vedbod.
Miljön vid Storgatans krön invid Borggården i Linköping. Den öppna ytan har in i modern tid bevarat namnet Järntorget. En påskrift daterar bilden till 1921, vilket inte är möjligt utifrån markörer i motivet. Exempelvis är det känt att Frans Oskar Franzén avyttrade sin handelsbod till höger år 1909. Besked kan därför inte lämnas för vad man i stunden manifesterade. Det flaggas utmed Storgatan och vid stadens läroverk står fanorna tätt. Landskamrerarebostaden i blickfånget har omsorgsfullt dekorerats med girlander. Möjligtvis väntade staden något prominent besök.
Interiör från makarna Brändströms våning i Linköping. Edvard Brändström och Anna Vilhelmina Eschelsson inflyttade till Linköping 1896 och de kom att bo och verka i staden under en tioårsperiod. I april månad 1898 utnämndes Edvard till överste och chef vid Första livgänadjärregementet och i sammanhanget flyttade familjen till den visade stadsvåningen invid Drottninggatan. Bilden visar vad som får tolkas utgjort överstens arbetsrum. Här omkring sekelskiftet 1900.
Vy mot tre välbekanta byggnader i Linköping, Miljonpalatset, Brandstodsbolagets kontor och Teatern. Så mycket mer var inte byggt i området i början av förra seklet. Stadens enda aveny var emellertid utlagd med sina dubbla körfält. I kanten av vad som senare kom att läggas ut som Vasatorget hade man vid tiden gjort halt i väntan på vidare bebyggelse västerut. Staden kom som känt att utvidgas men inte utmed dubbel vägbana.
Medfaren men unik vy över den, vad tiden kallade, Karlssons säkerhetsbana i Linköping. Anläggningen var säker på så vis att den var spolad på torra land och gav trygg nöjesåkning runt förra sekelskiftet. Isbanan var belägen norr om det så kallade Miljonpalatset och i intill Järnvägshotellet. Bakom isbanan och namnet Karlsson döljde sig Skridsko-Kalle, den förre poliskonstapeln och vidare målarmästaren Karl Adolf Karlsson Grön (1847-1937).
Amatörfotografi som förevigat ett ögonblick från Otto Frödins utgrävning av vad som kom att benämnas Sverkerskapellet. Hans undersökning av en kulle söder om Omberg bar initialt förväntning om en grav, men under jordmassorna uppenbarande sig en större byggnad, uppförd i samma fina stenhuggarteknik som kännetecknar det näraliggande Alvastra kloster. Frödins utgrävning påbörjades 1916 och när fotografen besökte platsen 1919 var undersökningen inne i sitt slutskede.
För många nu äldre Linköpingsbor är Astas Matsalar bekant. En enklare servering vid Storgatans östra delar med dåvarande gatunummer 17. Någon fruktbar granskning av rörelsens historia har inte varit möjlig för denna uppgift, vi kan inte ens presentera "Asta", som rimligtvis stod bakom rörelsen en tid. Från 1935 drevs den emellertid av fru Nanny Svensson. Här en dokumentation av vad som fanns kvar av inredning 1964, kort före fastigheten revs.
Skörden bärgas på Högåsa sommaren 1902. Bilden visar tydligt hur personalintensivt jordbruket ännu var före mekaniseringen under det nya seklets gång. Vad som inte syns är den förändring i arbetets organisation som gården likt många andra tillgodogjort sig under 1800-talets andra hälft. Högåsa ingick i säteriet Ljungs ägodomän och som en rationalisering av lantbruket hade man under nämnda period avvecklat gårdens torpare till fördel för statare, som utan egen jord att bruka nu var lantarbetare.
Några grabbar följer nyfiket fotografens intresse av deras kvarter. Lutade mot dasslängan vid det gamla magasinet såg de sannolikt områdets värden på skilda vis. Amanuensen Bengt Cnattingius representerade Östergötlands museum, med vad det betydde, och gossarna var i sin vardagliga verklighet. Oavsett hur området upplevdes skulle husen rivas inom kort och Cnattingius var där för att samla dokumentation innan det var för sent. Foto 1926.
In på gården i vad som i Linköping var ett av Tannefors kvarter. Fotoåret 1926 hade en ny fastighetsindelning börjat införas i staden och just Tannefors kvarter erhöll kvadrater med namn på begynnelsebokstaven D. Området väster om Trädgårdstorget namngavs Delfinen och där hittar vi förklaringen till namngivningen av Definpalatset som sedan 1927 pryder torgets sida. På samma plats stod fotografen för att dokumentera tiden före husets tillkomst.
I vad som i äldre tider betecknades Tannefors kvarter nummer 47-48, rådde som på många platser i Linköping ett myller av oregelbunden bebyggelse. Här särskilt asymmetriskt placerade då tomterna skars sneda av Tannefors- och Stora Badstugatornas medeltida sträckningar. Utmed Klostergatan hade en större yta rivits av redan vid det sena 1800-talet. Från år 1888 låg där stadens saluhall. De flesta övriga hus i området stod kvar till fotoåret 1926. Nu skulle de slutligen rivas för att ge plats för det så kallade Delfinpalatset.
Stiftsekreterarebostället klingar rimligtvis obekant för de flesta Linköpingsbor. Stadsbor med långt minne kommer kanske ihåg huset som en präktig byggnad invid fängelset och i öster gränsande mot Domprostgården och korsningen Storgatan-Barnhemsgatan och Drottninggatebacken. Här skymtar endast husets västra gavel bortom lövverket. Mer igenkännligt torde det så kallade Lorichska huset vara vars tak syns i bildens bakgrund. Vad vi tydligt ser är stiftsekreterareboställets stallbyggnad, som låg tills det revs utmed Storgatan. Här rivningsåret 1967.
En länge oidentifierad gårdsmiljö ur Linköpingsfotografen Didrik von Essen produktion har fått sitt svar i Berga gård söder om Linköping. Platsen är för en sentida betraktare fullständigt oigenkännlig. Förändringen förklaras i museimannen Anton Ridderstads ambition att omskapa gårdens ägor till ett östgötskt friluftsmuseum med museibyggnad och minnespark. Av detta blev dock inte allt realiserat på hans ägor. Släktens sommarviste på kullen lät han år 1896 utbygga till vad som kom att kallas Berga slott. Vy från norr, sannolikt kort före utbyggnaden.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.