Denna boplats ligger inte alls vid Mattsarvegrannlaget, utan mitt emot Lau fd kvarn vid stora landsvägen. Tidigare tillhörde fastigheten Allmänningen, vilken i sin tur kan ha uppstått ur Lau prästgårds fd marker. På 1700-talets andra hälft bodde här klockaren Lars Mattisson Ahlström, gift 1763 med klockardottern Bohl Båtelsdotter. De fick sönerna Lars och Båtel och det blev Båtel Larsson Ahlström född 1778 som tog över stället. Han gifte sig med Anna Maria Jakobsdotter Laugren född 1785 och de fick 4 barn, varav sonen styrmannen Lars Båtelsson Ahlström född 1816 blev näste ägare 1864. Han gifte sig omkring 1840 med Christina Gertrud Lönngren född 1818 från När och de fick 5 döttrar. Yngsta dottern Matilda Larsdotter Ahlström ärvde fastigheten. Om hon var gift är okänt, men hennes son Emil Larsson född 1890 blev näste ägare 1925. Emil blev gift 1916 med Emili Josefina Nilsson född 1896 från Utalskog i Alskog. De fick dottern Edit Matilda 1916 och hon gifte sig med Anton Johansson vid Bjärges i Garde och bosatte sig där. Emil Larsson var byggnadssnickare och byggde ett nytt bostadshus i cementhålsten 1946, det som står på fastigheten idag. När Emil dog omkring 1970, sålde Emili stället som fritidsbostad till Willy Ludvig. 1981 köpte Nils och Maj Lindström från Hallsarve fastigheten när de överlämnat gården till sonen Bo Lindström. 2008 köpte Lotta Hanell stället av Maj Lindström, som då flyttade upp till lägenheterna vid skolan. På bilden ser vi baksidan av manbyggnaden, en liten parstuga troligen från 1800-talets mitt, sammanbyggd med en yngre flygel.
Från 299 kr
Manbyggnaden är en parstuga med sal t v, kammare i mitten och vardagsstuga t h bakom köksbakbygget. Det yttre bakbygget ser ut som att man flyttat dit ett litet hus och ställt emot. Stället kom till genom att skolmästare Ahlströms son, se Bild 583-585, Lars Ahlström först arrenderade lite jord och sedan köpte denna tomt 1905 och byggde upp det här stället på äldre dar. Lars Ahlström född 1843 från Bjärges var gift med Anna Catarina Persdotter från Bönde. Deras dotter Maria Ahlström tog över stället efter faderns död. Hon gifte sig 1932 med Reinhold Jakobsson från granngården Botels, men hade redan 1929 sålt fastigheten till Hjalmar Jakobsson från Hallsarve. Han i sin tur sålde den 1933 till Karl-Johan Smedberg, som 1935 sålde den till Albert Hallgren från Hallbjäns, som 1940 sålde den till sin bror Lennart Hallgren född 1912. Han gifte sig 1940 med Edit Larsson född 1918 från Botvide och de fick sonen Bernt Hallgren 1941. Bernt gifte med Sonja Nilsson född 1939 från Visby och de fick två barn. Bernt och Sonja sålde fastigheten 2005 (?) till Evert Jakobsson från Hallsarve, som efter något år sålde den till en fastlandsfamilj för fritidsboende.
Den här boplatsen kom till på slutet av 1700-talet när avskedade soldaten Erik Granats son med samma namn fick 10 tunnland jord och byggde här i sluttningen av Lausbackars östra sida mitt emot nerfarten till Smiss. Helt obekant som boplats var kanske inte stället, här nånstans låg gården Bogs, som troligen fösvann efter digerdöden på 1350-talet. Än idag kallas platsen där Backvägen går upp norr om Nybygget för Bogs backe. Erik Granat d y var född 1767 och gifte sig 1793 med Anna Maria Nilsdotter Flink född 1771 från Tofta. De fick 3 barn, varav äldsta dottern Maria Eriksdotter född 1794 tog över. Hon gifte sig 1813 med Nils Rassmusson Löv 1790-1855 och de fick 5 barn. Sonen Jakob Nilsson Löv 1827-1860 ärvde stället, gift 1848 med Magdalena Maria Hansdotter född 1822 från Hallsarve på När och de fick dottern Catarina Elisabet Jakobsdotter 1849. Jakob drunknade 1860 och Magdalena gifte om sig 1861 med Jakob Johansson från Bjärges. Catarina gifte sig som 17-åring med folkskolläraren Jakob Vilhelm Mårtensson 1841-1905 från Mannegårde i Lye och de blev ägare till Nybygget. De fick hela 13 barn, men flera dog unga, så också Catarina efter sista barnets födelse. J.V. Mårtensson gifte om sig 1895 med Maria Olivia Elisa Vestergren född 1866 från Alva och de fick en son. När Jakob Vilhelm dog flyttade frun tillbaka till Alva och stället övertogs av dottern Ebba Mårtensson född 1889. Hon gifte sig 1909 med Johan Petter Ödahl från Mattsarve och de ägde stället till 1914, då de flyttade till Johan Petters barndomshem vid Mattsarve och sålde stället till Johan Petters bror Gunnar Ödahl född 1884. Gunnar, som försörjde sig som byggmästare, gifte sig 1919 med Anna Ester Gertrud Karlkvist född 1887 från Bosarve på När och de fick 5 barn. Inget av dem tog över, jordbruket var för litet att leva på och marken styckades av. Gunnar Ödahls dödsbo sålde fastigheten 1976 till Ingemar Nilsson född 1949 från Tiricke på När och hans dåvarande fru Yvonne Eklund (?) och deras barn Jesper född 1975, Lina född 1979 och Johan född 1982. Ingemar totalrenoverade och byggde till bostadshuset på 1980-talet och bebor alltjämt fastigheten. Manbyggnadens ålder är svårbedömd, den ser mest ut att vara från rätt sent 1800-tal med sin fönsterplacering i nischer och flackt tak. Men huset har ingen markerad sockel och det borde det ha om det är från 1800-talet. Om det är byggt vid Nybyggets tillkomst, borde det finnas en stenhusresolution och det finns det inte. På bilden ser vi skolläraren Jakob Vilhelm Mårtensson 62 år och hustrun Marie född Vestergren 37 år.
Den här boplatsen låg ine alls i närheten av någon annan Mattsarveboplats, utan nere vid Bönde, den plats där Tomas och Carina Hägring nu bor på. Den låg förut under Husarve grund, men tillfördes Mattsarve vid skiftet. Boplatsen kom till 1835 när Michael Olofsson Husander född 1806 vid Husarve fick denna jordplätt från föräldragården och bebyggde den. Han gifte sig 1834 med Cajsa Maja (Catarina Maria) Jönsdotter född 1805 från Botels och de fick två barn. Äldsta dottern Cajsa Gertrud född 1837 tog över, gift 1858 med sjömannen Anders Nordin född 1829 från Snausarve. De fick 4 barn. Inget av barnen tog över, utan stället såldes 1872 till Lars Niklas Larsson född 1841 från Hallbjäns, gift 1867 med Maria Lorentina Larsdotter född 1841 från Kauparve och de fick två barn. Lars Niklas drunknade 1878 och Maria gifte om sig med den 19 år yngre Karl Niklas Larsson född 1860 från Anderse grund. Varken han eller Marias barn i första äktenskapet ärvde stället, utan det gjorde förste makens syster (?) Elisabet Andersdotter född 1865. Hon var gift med Reinhold Söderberg från Guldrupe. Söderbergs flyttade till Amerika omkring 1920 och huset stod tomt till 1942, då Söderbergs sålde det till Oscar Hult vid Bönde, som rev byggnaderna. Han sålde tomten 1977 till Siv Hägring, som byggde ett nytt hus på tomten. Hon sålde det till sin son Tomas Hägring född 1960 med fru Carina född 1963 från Hummelbos i Burs och deras barn Jonathan född 1989 och Josefine född 1992. Manbyggnaden är en liten parstuga i sten, sannolikt byggd när stället tillkom 1835.
Anders Hansson 1806-1852 kom från Snausarve ursprungsgård nere mot sjön. Han fick en bit jord av sin far och bosatte sig upp vid stora vägen mot Alskog, alldeles söder om Snausarves andra part på östra sidan av vägen, se Bild 1105, 1106. Han gifte sig med Anna Greta Nilsdotter född 1809 från Lye och de fick 3 söner. Äldste sonen Hans Niklas Andersson född 1838 tog över stället. Han gifte sig 1859 med Anna Elisabet Jakobsdotter från Hägvide i Stånga och de fick 6 barn. Yngste sonen Reinhold Hansson född 1870 blev näste ägare, gift 1892 med Johanna Olsson född 1866 på När och de fick sonen Reinhold Hansson född 1892. Fadern Reinhold stack till Amerika och försvann där? Sonen Reinhold Hansson gifte sig 1929 med änkan Linda Margareta Kristina Olsson född 1891 och de fick två barn. Troligen köpte Göran Berlén fastigheten. Han byggde om ladugården till ett litet bostadshus, styckade av och sålde det. 1979 sålde han manbyggnaden med mark till Elsa och Sigvard Lundin från Snausarves andra part iom att dotter Birgit Lundin med man Rolf Ebbesson tog över gårdsparten, Bild 1092. Sigvard dog (?) och Elsa bodde kvar här till 2008, då hon flyttade till Åvallegården i Klintehamn, där hon dog 2010. Stället togs då över av Elsas och Sigvards dotterson Christer Olofsson och hans sambo Birgitta. Vid skiftet blev stället ålagt att flytta snett över vägen väster om Snausarves andra part. Där byggde man ett nytt bostadshus i resvirke med liggande panel och spåntak, det som syns på bilden. Man byggde också en liten ladugård i sten med halmtak, den syns i bakgrunden. Några småbodar uppfördes också, bl a dass, vilka skymtar t v om ladugården. 1914 flyttade man dit ett bulhus, t v på bilden, och byggde om det till brygghus och tvättstuga.
Enligt släktberättelsen kom denna boplats till genom att en kvinna med dotter kom från Anga, där hon lämnat sin elake man, och här uppförde detta hus. Kvinnan och dottern skulle ha plockat sten i sina förkläden på markerna runt ikring och burit den hit. Hjälp med byggandet skulle de ha fått av bönder där modern gjorde dagsverken. Dottern hette Catarina Johanna Johansdotter född 1843 i Anga. Hon gifte sig med Johan Petter Johansson född 1844 på När och de fick 6 barn. Äldsta dottern Hanna född 1874 gifte sig 1903 med Johan Gustafsson född 1863 från Småland och de köpte stället 1909. Deras enda barn Elin född 1900 gifte sig 1920 med grannens son Henrik Östman född 1891 från Bjärges, se Bild 586, 587, 589 och 590 och de köpte stället 1925 av Elins föräldrar. De uppförde en ny manbyggnad i trä 1922 bredvid det gamla huset. Elin och Henrik fick tre barn, de två döttrarna flyttade till Stockholm och sonen Henrik drev den lilla gården fram till 1958, då han dog. Dottern Elna Rehnström köpte sedan fastigheten i slutet på 1970-talet och hennes dotter Lisbeth Jansson-Söderström och son åke Rehnström köpte stället 1982 och använder det sedan dess som fritidsfastighet med sina familjer. På bilden ser vi i mitten Elin Gustafsson 12 år. Av de två kvinnorna kan hon till höger vara Elins mor Hanna Johansdotter 38 år och den vänstra antingen Elins mormor Catarina Johansdotter 69 år eller någon av mostrarna Lina, Augusta eller Selma, det är svårt att från bilden avgöra åldrarna. Bostadshuset finns kvar oförändrat, men tillbygget på baksidan är sedan länge borta. I bakgrunden skymtar flygeln, vars högra del rymmer ett brygghus och dess vänstra en källare.
Johan Petter Johansson var kommen från en av de 4 Böndeparterna, som han ärvde, men sålde på 1870-talet, den blev riven på 1930-talet. Han byggde i stället detta lilla inpanelade bulhus i skogen intill ån från Garde. Huset är troligen en s k ofullständig parstuga bestående av ett rum på var sida om skorstensstocken och ett pyttelitet kök mitt på baksidan. Huset har Johan sannolikt köpt och flyttat hit, det är för gammalmodigt för att vara nybyggt på 1870-talet. Boplatsen finns kvar än idag, men med en annan stuga.
Bilden är tagen från kanten av Gumbaldkväiar. Manbyggnaden och ladugården med en nybyggd bod syns bakom bandtunarna. Tunen i förgrunden är en s k räcktun med vågrätt liggande trolar, som i denna slags tun kallades räckar. Sådana tunar var vanliga i hagar med svagt betestryck med nöt, de var glesa och därmed virkesbesparande. Alldeles t h om manbyggnaden skymtar en väderkvarn. Det är troligen Gumbalde kvarn, borta sedan länge. Tingströms blev kortvariga här, 4-5 år. 1920 köpte Lars Östmans son John tillbaka stället och Tingströms flyttade till Ljugarn.
Brukblandning gjordes i två etapper. I den övre laven blandades kalk och sand, i den nedre hälldes vattnet på och man rörde länge så det blandades väl och att bruken blev seg. Det var ganska vanligt att kvinnor deltog i brukblandningen. Hans Dahlby, 43 år, syns längst fram t h och hustrun Johanna Katarina, 45 år t v, där bakom 3 av sönerna samt en okänd person. Det här är stället alldeles nere vid Nybro norr om vägen. Manbyggningen på bilden tillhör grannfastigheten, Dahlbys hade ett litet stenhus som ännu finns kvar. Den lilla ladugården har halmtak, inte ag. Vindskivorna med "vingar" i toppen är typiska för Lau.
Smedjan står som ett bakbygge till flygelns snickarbod, det finns en inre dörr mellan dem. Smedjan verkar med sitt vildlagda flistak vara äldre än flygeln, men det är troligen tvärs om: en av magasinsloftets vädringsluckor är igensatt när smedjans tak kom att dölja den. Smedjan har utåtgående dubbeldörrar, vilket är typiskt. Smedjor och vagnbodar var de enda byggnaderna med utåtgående dörrar iom att dörrarna inte fick ta upp utrymme invändigt pga av alla saker och redskap innanför. Ursprungligen hade smedjan luckor i stället för fönster. Snickarbodens blyinfattade fönster är återanvänt från manbyggnadens vardagsstuga, när dess fönster moderniserades på 1800-talets mitt. I förgrunden skymtar bruklavar.
Det har gått 5 år sedan de förra bilderna togs, se Bild 625 och 626, och den gamla bulbyggnaden är riven. I stället har man byggt en ny fähusdel lik den övriga ladugården. Taket är täckt med halm, s k bindtak, det gängse taktäckningsmaterialet i början av 1900-talet, agen tog definitivt slut vid Lausmyrs uppodling omkring år 1900. Tröskhuset ser ruckligt ut, dess tid var förbi. Dasset är påfallande likt det på Botels Hanssons part. Ladugården står ännu kvar och till det yttre oförändrad så när som på taket, vilket är täckt med pannplåt.
Denna bild är mycket intressant, för den visar att gårdsplatsen dels har en historia före Per Olssons tid, dels att ytterligare gamla ladugårdsbyggnader tycks ha legat på en tomt sydväst om de nuvarande tillhörig Hallbjäns, se Bild 814-819. Det här förklarar att Per Olssons part stundtals har gått under Hallbjänsnamnet. På bilden ser vi hur den nya ladugården håller på att byggas längst t v. De gamla ladugårdarna i sten och bulteknik är mycket storbyggda och vittnar om en betydande gårdspart. Vad hände med den? Hur kom det lilla stället till som kom efter på denna tomt? Se Bild 814-819!
Det här är snarare den norra än den östra gaveln. Att få sol på den är mycket svårt, bara några sena kvällar kring midsommar är möjlig. Det har funnits några få flistakshus på Gotland med full övervåning och loft, men det här på Botvide är det enda kvarvarande, så det är förståeligt att Masse blev tagen av huset och tog många bilder. Man ser tydligt ändarna av faltaket som flisen ligger på. Flisen låg kvar till omkring 1950, då man rev av den och spikade på pannplåt i stället. Man planerar att återlägga flistaket med nya flis från Millklint 2011.
Masse har stått på lillgården och tagit denna bild av ladugården med magasin mm t v och tröskhus t h. Ladugården är byggd 1891 och nästan identisk med grannpartens, se Bild 654. Vi ser två fähusdelar med varsin hoimd och med dörr mitt emellan i stället för ytterligare en hoimd som hos grannparten. T h ligger ladan bakom porten. Ett stort foderloft med höluckor och krysspröjsade fönster enligt tidens mode. Modernt spåntak har man också, bägge parterna hade efter Lauförhållanden god tillgång på skog.
På väggen hänger ett par träskostövlar på tork. Det är rymliga träskor som klätts med höga skaft av läder, skaften gick upp på halva låren. Dessa använde man vid uthavsfiske som skydd för väta och för värme, särskilt på vinterhalvåret. Boden är en bulbod, där de otäta bularna på långväggen tätats genom påspikning av bräder. Gavelfältet är utbytt med moderna bräder och boden har kostats på papptak. Den har en lucka i stället för fönster, vilket var det vanliga om man överhuvudtaget hade något ljusinsläpp i boden.
Jonstorp "Killingsö", ägare Evald Lundgren. Rest av jordkula, där Johannes Larsson och hans hustru Lotta bodde före 1920. De kallades "Jonte och Lotta". De var troligen födda omkring 1850. Johannes var i yngre dar rallare i Norrland. Båda två dog 1929 och begravdes på samma gång. Han kom på slutet till Askebäcken i Grolanda och hon till Storegården, där de dog. Möjligen är Johannes född i jordkulan. De hade 2 kor, 1 oxe, 1 får, 1 gris och hönor. De hade tre barn som dog före dem, troligen i tuberkulos, mellan åren 1910-15. Stället har tidigare varit kringflutet av vatten. Mossen utdikades omkring 1880. Vägen gick åt Brismene.
Matkällare utgrävd i en slänt till "backe" med kalkstensvalv och gavlar av kalksten. Källaren var täckt med ett jordlager och hade golv av jord. Det var ytter- och innandörr, vilken gjorde den frostsäker. Men vid kalla vintrar måste innandörren isoleras med jutesäckar eller halm. Invändigt var utrymmet delat med en ca en meter hög brädvägg och ett par hyllor utgjorde inredningen. I en sådan källare fick två familjer dela för att förvara sina rotfrukter. Sommartid var den det enda stället, där mjölk och smör kunde förvaras. Så berättar Gunnar Hjerp, Trinnöjegat. 5, Falköping.
På Gransholms herrgård anlades 1790 ett finpappersbruk, senare även en papperförädlingsverk, från 1901 ägt av AB Gemla. 1847 revs det gamla pappersbruket med tillhörande byggnader på åns östra sida. I stället uppfördes ett helt nytt brukskomplex på åns motsatta sida. Pappersbrukets produkter hade alltsedan starten 1790 producerats för hand. En mekanisk pappersmaskin insattes 1861 och drygt 10 år senare ersattes också vattenhjulen av turbiner. I början av 1890-talet tillkom maskinutrustning. Bl a en högtrycksångmaskin inrymd i ett nybyggt ångpannehus med tillhörande hög tegelskorsten. Papperstillverkningen ägde rum ända fram till 1978 då bruket lades ner.
På Gransholms herrgård anlades 1790 ett finpappersbruk, senare även en papperförädlingsverk, från 1901 ägt av AB Gemla. 1847 revs det gamla pappersbruket med tillhörande byggnader på åns östra sida. I stället uppfördes ett helt nytt brukskomplex på åns motsatta sida. Pappersbrukets produkter hade alltsedan starten 1790 producerats för hand. En mekanisk pappersmaskin insattes 1861 och drygt 10 år senare ersattes också vattenhjulen av turbiner. I början av 1890-talet tillkom maskinutrustning. Bl a en högtrycksångmaskin inrymd i ett nybyggt ångpannehus med tillhörande hög tegelskorsten. Papperstillverkningen pågick ända fram till 1978 då bruket lades ner.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.