Loken är från vänster SJ Sa, samt 2 SJ B-lok. Bangården vid Malmö station. Malmö Central station. Från 1856 till 1864 hade södra stambanan öppnats i etapper. Stambanan från Malmö till Lund öppnades för trafik 1856-12-01. Första stationshuset i sten med banhall byggdes 1855-56 av en okänd dansk arkitekt, möjligen C.F.Rasmussen. Byggnaden förstördes till stor del redan tio år senare, den 14 december 1866, vid en anlagd brand. 1878 färdigställdes en stor utvidgning av spårsystemet, stallcirkel tillkom, reparationsverkstaden och godsmagasinet utvidgades. Anslutning av enskilda järnvägar till Statsbanans egen växande trafik. Det nya stationshuset och banhallen blev färdiga 1981. Arkitekt var A W Edelsvärd. Stationshus är K-märkt 1986. Dubbelspår mellan Malmö och Arlöv öppnades för allmän trafik 1896. För att följa efter trafikens utveckling har stationen genomgått flera utvidgningar och moderniseringar. Stationen kallas Malmö Central från 1926-05-15. Fick eldrift 1933.
Från 299 kr
Bangården vid Malmö station. Malmö Centralstation. Ett ånglok SJ Ke växlar en personvagn littera SJ C08. Från 1856 till 1864 hade södra stambanan öppnats i etapper. Stambanan från Malmö till Lund öppnades för trafik 1856-12-01. Första stationshuset i sten med banhall byggdes 1855-56 av en okänd dansk arkitekt, möjligen C.F.Rasmussen. Byggnaden förstördes till stor del redan tio år senare, den 14 december 1866, vid en anlagd brand. 1878 färdigställdes en stor utvidgning av spårsystemet, stallcirkel tillkom, reparationsverkstaden och godsmagasinet utvidgades. Anslutning av enskilda järnvägar till Statsbanans egen växande trafik. Det nya stationshuset och banhallen blev färdiga 1981. Arkitekt var A W Edelsvärd. Stationshus är K-märkt 1986. Dubbelspår mellan Malmö och Arlöv öppnades för allmän trafik 1896. För att följa efter trafikens utveckling har stationen genomgått flera utvidgningar och moderniseringar. Stationen kallas Malmö Central från 1926-05-15. Fick eldrift 1933.
Bangården vid Malmö station. Malmö Central station. Från 1856 till 1864 hade södra stambanan öppnats i etapper. Stambanan från Malmö till Lund öppnades för trafik 1856-12-01. Första stationshuset i sten med banhall byggdes 1855-56 av en okänd dansk arkitekt, möjligen C.F.Rasmussen. Byggnaden förstördes till stor del redan tio år senare, den 14 december 1866, vid en anlagd brand. 1878 färdigställdes en stor utvidgning av spårsystemet, stallcirkel tillkom, reparationsverkstaden och godsmagasinet utvidgades. Anslutning av enskilda järnvägar till Statsbanans egen växande trafik. Det nya stationshuset och banhallen blev färdiga 1981. Arkitekt var A W Edelsvärd. Stationshus är K-märkt 1986. Dubbelspår mellan Malmö och Arlöv öppnades för allmän trafik 1896. För att följa efter trafikens utveckling har stationen genomgått flera utvidgningar och moderniseringar. Stationen kallas Malmö Central från 1926-05-15. Fick eldrift 1933.
Planteringsförbundets Park. Ballersten är en stor sten, som vid järnvägsbygget måste vräkas från sin ursprungliga plats vid Ranten. Den låg på hemmanet Ballersten nära "Lilla undergången". Namnet betyder enligt Ivar Lundahl i Falbygden 1, utan tvivel "en sten, som ballrar", en som så att säga gör väsen av sig, det vill med andra ord säga en jättestor sten eller en "baddare"till sten. I beskrivning över Falköping gör fil. dr. Carl Werner, Lund gällande, att stenen skall ha fått sitt namn av att den legat så, att den ballrat, d.v.s. skakat när man rört på den. Men även om den legat i labilt jämviktsläge vill det nog till starka karlar till att skaka det meterstora stenblocket. Den anses vara en från bronsåldern härstammande offersten. Den kallas därför också Ballerstenen. Den har förutom en rännformig fördjupning runt hela övre kanten ett antal skålformiga fördjupningar, s.k. älvkvarnar. Då järnvägen byggdes vid Ranten flyttades stenen 1858 från angivna plats till nordöstra vinkeln mellan Smedjegatan och Bangatan.
Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Störlinge 4/11 1964 i en hällkista. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Störlinge 4/11 1964 bakom en hällkista. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
En hällkista funnen vid en arkeologisk undersökning. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
'Monterad skogsduva, sedd från sidan. :: :: Text till bilden: ''Skogsdufvan är ganska allmän i Sveriges sydligaste landskap och bor helst i stora skogar af bok och ek. Der bygger hon sitt bo merendels i något ihåligt träd och lägger deri 2 hvita, elliptiskta ägg. Man finner henne ock i våra barrskogar, hvarest hon då tillreder sin bostad uppe bland trädens grenar. Af dufslägtet känner man öfver 100 olika slag, af hvilka tvenne förekommer i vårt land. Den största finnes på Java och är nästan af kalkonens storlek. I Sydamerika finnas arten, hvilka äro föga större än en sparf. Alla hafva dock så stor likhet i grundform, att ett barn kan skilja dem från alla andra foglar. Dufvan är en älskvärd fogel och har redan längesedan varit vald som symbol af den trogna kärleken. Det är ej ifrån denna art vår tama dufva härstammar. Den kallas klippdufva och är allmän vid Stavanger i Norge,men häckar ej inom Sverige. De likna hvarandra rätt mycket, men klippdufvan har 2 stora, svarta band öfver vingen och är dessutom en fogel, som ej lämnar sin födelsebygd. Skogsdufvan är flyttfogel liksom vår tredje art eller ringdufvan.'' /August Wilhelm Malm år 1866. :: :: Serie med fotonr. 7079:1-37. Fotografierna är monterade i en liten bok, inbunden, med titel ''Fotografier öfer Däggdjur och foglar. Texter av A. W (1866). Malm. Boken återfinns i Göteborgs Naturhistoriska Museums bibliotekssamling under ''Äldretryck''. På baksidan av varje foto finns en text om arten. :: :: Se även fotonr. 5693:1-4.'
'Monterad hackspett. :: :: Text till bilden: ''Hackspetten är en egendomligt danad fogel, och tillbringar sitt lif i skogar och planteringar, hvarest han är ständigt sysselsatt med utrotandet af sådana insekter, som i fall de fritt finge utveckla sig, blefve menliga för skogen. I så fall måste en noggrann skogshushållare fridlysa dessa sina verksamma tjenare, verksamma i dubbelt afseende derföre, att de hugga fler hål i träden än de själva begagna, hvilka intagas som bostäder af många andra insektsdödande foglar. I vårt land finnas 8 olika slag. Den här afbildade kallas större hackspetten. Fogeln lever äfven af åtskilliga växtfrön, t.e.x sådana af gran, och likasom vi sjelfa föredra en viss plats vid bordet, skall det smaka honom bäst, då han får sönderhacka kotten mot ett visst ställe på ett visst träd. Något dylikt har författaren sjelf observerat på s.k. kärrmes. Å fngna foglar är detta förhållande lätt att iakttaga.'' /August Wilhelm Malm år 1866. :: :: Serie med fotonr. 7079:1-37. Fotografierna är monterade i en liten bok, inbunden, med titel ''Fotografier öfer Däggdjur och foglar. Texter av A. W (1866). Malm. Boken återfinns i Göteborgs Naturhistoriska Museums bibliotekssamling under ''Äldretryck''. På baksidan av varje foto finns en text om arten. :: :: Se även fotonr. 5693:1-4.'
Ur byggmästare Johannes Nilssons fotoalbum från 1914. Hörnfastigheten p å Kungsgatan 22-Torggatan 7 sedd från torget. Byggnaden uppfördes 1769 och ersatte ett tidigare trähus som förstörts i den stora stadsbranden den 18 maj 1767. Byggherre var handlaren och rådmannen Peter Hierton från Eftra och hans hustru Barbara Gammal. Hennes föräldrar ägde ett tobaksspinneri i Varberg. Ritningarna utfördes av Sven Kellander, kommendant på Varbergs fästning, senare adlad Mannerskantz. Byggmästare var tysken Friedrich August König (senare Rex), som även byggde kyrkan tvärs över gatan. I rummet i hörnet mot torget finns ett stucktak från 1769 bevarat med allegoriska framställningar av de fyra stånden och initialerna B.G. och P.H. för byggherreparet och F.A.K. för byggmästaren. Mellan 1864-1897 ägde handlanden Adolf Lundquist huset och han lät bygga om det 1865, då det fick nuvarande klassicerande fasad. Byggnaden kallas efter honom det Lundquistska huset. I bottenvåningen ligger Carl Nilsson och Son:s järnaffär och till höger i bild försäljs lampor och glas. En man korsar gatan bärande en apparat med slang.
Vykort, " Lugnarohögen, Hallands-ås" Gravhögen med omgivande lantgårdar och åsen i bakgrunden. Torpet framför högen från yngre bronsåldern (ca 900–800 f. Kr) kallas ibland "Mor Johannas stuga". Det kommer sig av att här bodde fru Johanna och hennes dotter Clara då Victor Ewald, kyrkoherde i Östra Karup, och Riksantikvarieämbetets representant i Höks härad på våren 1926 for förbi Lugnarohögen och fann den förfallen. Uppbragt över detta tillstånd kontaktade Ewald riksantikvarien Sigurd Curman, vilket ledde till en utgrävning 1926. Då upptäcktes att högen dolde en 8 meter lång skeppssättning - den första i landet som hittats under jord. Sensationen gjorde att Riksantikvarieämbetet blev intresserad av att köpa stugan och tomten. Johanna accepterade budet om 1000 kronor med löfte om att få bo kvar till sin död och fick uppdraget att se efter högen. Den skulle nämligen bli en sevärdhet för allmänheten. Från torpet byggdes en gång in i graven, vilken övergöts med en kupol på initiativ av Rudolf Abelin, grundare Norrvikens trädgårdar i Båstad, och Ludvig Nobel (broson till Alfred Nobel), som var en av projektets största finansiärer. Invigningen skedde den 11 juni 1927 under medverkan av kronprins Gustav Adolf.
Vy över Övraby kyrkoruin sedd från nordost. En bod står vid ruinens bortre kant och där står en man och arbetar. Bilden är sannolikt tagen när ruinen grävdes ut av arkeologer i mitten av 1930-talet. Arbetet leddes av landsantikvarie Erik Salvén. 1978 utfördes en utgrävning av arkeolog Jan-Erik Augustsson. Platsen ligger ovanför forsen vid Slottsmöllan i Halmstad, nära stadsdelen Kärleken. Övraby var föregångaren till dagens Halmstad. Innanför kyrkoruinens stenmurarna hittades rester av gropar efter halvmetertjocka stolpar, vilket tyder på att här uppfördes en stavkyrka redan på 1000-talet. Dess namn ska då har varit Maria kyrka. Stenkyrkan byggdes alltså sedan exakt på samma plats som träkyrkan, senast år 1160. År 1320 anlades vid Nissans mynning, i ett sankområde på gården Broktorps mark, den bebyggelse som utvecklats till dagens Halmstad. Det "gamla Halmstad" kom då att kallas Övraby, den övre byn, och kyrkan där blev enligt katolsk sed moderkyrka för de nya kyrkor som kom att uppföras i den nya befästa staden Broktorp-Halmstad. År 1563 brändes Övraby och dess kyrka ner av Svenska armén, men kyrkklockan infördes till Nikolai kyrka i Halmstad. (Se även bildnr F9230)
Gravkapellet på Kustsanatoriet Apelvikens kyrkogård som stod klart 1927, samma år som kustsanatoriets arkitekt Rudolf Lange i Göteborg avled. Han upprättade alla byggnadsritningar till sanatoriet. Kyrkogården är ca 4000 kvm stor, omgärdad av en stenmur och i mitten på östra långsidan står gravkapellet i så kallad 20-talsklassicism (stiliserad, antik stil) med gavelfält (fronton) på fyra kolonner och glest tandsnitt (guttae) runt takfoten. Där finns också ett bårhus där svepning och bisättning skedde; ibland även obduceringar. Patienter som avled och vars anhöriga inte hade råd med liktransporten, som fick ske på järnväg, gravsattes här (tidigare på kyrkogården i Varberg). Även om de anhöriga sällan kunde delta hade man alltid en begravningsgudstjänst som familjen sedan fick ett referat ifrån. Psalmer, bibelord och präst redovisades och man bifogade ett fotografi på kistan och blomstergärden vid graven. Varje grav försågs med ett vitt träkors, men under andra världskriget byttes dessa ut mot små låga gravstenar. Där höggs namn, årtal och hemort in. Märkligt nog blev den förste att gravsättas på kyrkogården grundaren till sanatoriet, dr J S Almer, den 25 augusti 1927 (död den 13 maj samma år). Totalt blev 136 personer begravda här och trots många var vuxna kallas området numera ofta ”Barnens kyrkogård”. (Läs mer i artikeln här på DigitaltMuseum "Kustsanatoriet Apelviken")
Anna Josefina Gabrielsdotter, Skrape-Fina kallad, vid sitt hem i Dagsås. Hon föddes 1865 den 19 april. I backstugan till höger bodde hon med sin egen familj och huset till vänster fungerade som ladugård. Fina fick åtta barn, varav två inom äktenskapet åren 1891-1897 med Gustaf Karlsson (1839-1897), övriga fäder var "okända" och två av barnen dog som små. Sitt sista barn fick hon som 53-åring år 1908. Yngste sonen Hugo bodde kvar med henne i backstugan tills hon dog 1957. Stugan har ett rum på ca 9 kvadratmeter. Backstugor kallas så för att de byggs in i en "backe", så både golv och vissa väggar består av jord. På så vis gick det inte åt så mycket byggmaterial, för i backstugor bodde de allra fattigaste. Josefina försörjde sig genom att hjälpa folk i trakten i hushållet såsom att tvätta, spinna, sticka och även sälja bär och blommor som hon plockade. Sin egen lilla trädgård var hon mycket mån om. Hugo bodde kvar till 1968 då han uppförde och flyttade till ett nytt hus i backen ovanför backstugan. Han överlät då hemmet med ett stycke mark till hembygdsföreningen. Utöver de båda intakta husen på bilden finns även utedasset och jordkällaren kvar och utgör numera en välbevarad kulturmiljö att besöka.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.