Målning föreställande Lorentz Creutz, född 1615 i Dorpat, död 1 juni 1676, friherre, ämbetsman; landshövding i Åbo och Björneborgs län 1649, landshövding i Kopparbergs län 1655-1662, riksråd 1660, t f riksamirall 1675. Son till Ernst Creutz. Lorentz Creutz var i sin ungdom anställd vid bergskollegium. Förutom landshövingsposterna hade han ett flertal civila befattningar och var en kompetent administratör, 1673 blev han rikskammarråd. Creutz var ordförande i trolldomskommissionen som i augusti 1669 i Mora dömde 15 kvinnor till döden för trolldom. Trots att han inte hade erfarenhet av sjömilitära frågor utnämndes han efter utbrottet av skånska kriget till amiralgeneral 1675, och förde befälet över den svenska flottan i början av 1676. Hans amiralsskepp Kronan, svenska flottans största skepp vid den tiden, kantrade och exploderade redan i inledningsskedet av slaget vid Ölands södra udde den 1 juni 1676. Närmare 850 man dog i explosionen och endast 40 överlevde. Efter slaget hittades Lorenz Creutz kropp flytandes i vattnet illa sargad. Tack vare hans stämpel som hittades i hans ficka kunde man identifiera hans kropp. Han begravdes i familjegraven i Sarvlaks i Finland. Creutz var från 1639 gift med friherrinnan Elsa Duwall (1620-1675)), dotter till generalen Jakob MacDougall, friherre Duvall och Anna von der Berge.
Från 299 kr
Ryggstycke av läder till en stol med Lorentz Creutz emblem,. Lorentz Creutz, född 1615 i Dorpat, död 1 juni 1676, friherre, ämbetsman; landshövding i Åbo och Björneborgs län 1649, landshövding i Kopparbergs län 1655-1662, riksråd 1660, amiralgeneral 1675. Son till Ernst Creutz. Lorentz Creutz var i sin ungdom anställd vid bergskollegium. Förutom landshövingsposterna hade han ett flertal civila befattningar och var en kompetent administratör, 1673 blev han rikskammarråd. Creutz var ordförande i trolldomskommissionen som i augusti 1669 i Mora dömde 15 kvinnor till döden för trolldom. Trots att han inte hade erfarenhet av sjömilitära frågor utnämndes han efter utbrottet av skånska kriget till amiralgeneral 1675, och förde befälet över den svenska flottan i början av 1676. Hans amiralsskepp Kronan, svenska flottans största skepp vid den tiden, kantrade och exploderade redan i inledningsskedet av slaget vid Ölands södra udde den 1 juni 1676. Närmare 850 man dog i explosionen och endast 40 överlevde. Efter slaget hittades Lorenz Creutz kropp flytandes i vattnet illa sargad. Tack vare hans stämpel som hittades i hans ficka kunde man identifiera hans kropp. Han begravdes i familjegraven i Sarvlaks i Finland. Creutz var från 1639 gift med friherrinnan Elsa Duwall (1620-1675)), dotter till generalen Jakob MacDougall, friherre Duvall och Anna von der Berge. (Hämtat från Wikipedia)
Porträtt av Lorentz Creutz den äldre, 1615 - 1676. Lorentz Creutz, född 1615 i Dorpat, död 1 juni 1676, friherre, ämbetsman; landshövding i Åbo och Björneborgs län 1649, landshövding i Kopparbergs län 1655-1662, riksråd 1660, amiralgeneral 1675. Son till Ernst Creutz. Lorentz Creutz var i sin ungdom anställd vid bergskollegium. Förutom landshövingsposterna hade han ett flertal civila befattningar och var en kompetent administratör, 1673 blev han rikskammarråd. Creutz var ordförande i trolldomskommissionen som i augusti 1669 i Mora dömde 15 kvinnor till döden för trolldom. Trots att han inte hade erfarenhet av sjömilitära frågor utnämndes han efter utbrottet av skånska kriget till amiralgeneral 1675, och förde befälet över den svenska flottan i början av 1676. Hans amiralsskepp Kronan, svenska flottans största skepp vid den tiden, kantrade och exploderade redan i inledningsskedet av slaget vid Ölands södra udde den 1 juni 1676. Närmare 850 man dog i explosionen och endast 40 överlevde. Efter slaget hittades Lorenz Creutz kropp flytandes i vattnet illa sargad. Tack vare hans stämpel som hittades i hans ficka kunde man identifiera hans kropp. Han begravdes i familjegraven i Sarvlaks i Finland. Creutz var från 1639 gift med friherrinnan Elsa Duwall (1620-1675)), dotter till generalen Jakob MacDougall, friherre Duvall och Anna von der Berge. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
Birgitta Marnung vid gånggriften i Gillhög. Gånggriften är en megalitgrav. Megalitgravar (av grekiska mega, stor, och lithos, sten) eller storstensgravar är en serie typer som i Sverige endast anläggs under stenåldern, från c:a 3600-2900 f.Kr. Gånggriften består av stora stenblock, vilka är ställda så att de bildar en gravkammare och en tvärställd gång som leder in till kammaren. Sett uppifrån bildar kammare och gång ett "T". Gravkammaren omges ofta av en hög, som dock relativt ofta är låg och bara runt 1/3 av kammarens höjd som invändigt ofta är närmare 2 meter eller mer. Gånggrifterna ersatte dösarna och byggdes runt 3350-3200 f.Kr. varefter de användes under några sekler, men fynd har visat att man spontant eller periodvis ofta har använt gravkamrarna under senneolitikum och stenålderns slut vilket är detsamma som hällkistornas tid. Därtill har man sporadiskt gjort begravningar i högen eller i kammaren samt dess gång ända fram till järnåldern. I främst kammaren har man hittat obrända skelettdelar och en del enklare föremål från den primära perioden som sträcker sig till c:a 2900 f.Kr. samt spridda fynd från efterföljande perioder. Källa Wikipedia.
Denna part kom till på 1690-talet då ursprungsägarens Christen Jakobssons sonson Lars Anderssson bebyggde den på norrsidan om föräldrahemmet. Lars var gift med Catarina Andersdotter och de fick 5 barn, där äldsta dottern Catarina född c:a 1690 övertog parten. Hon gifte sig 1711 med Hans Jakobsson från Ardre och de fick 6 barn. Gårdsparten delades 1745 mellan äldste sonen Lars och äldsta systern Catarina. Lars behöll denna gårdsdel och Catarina byggde nytt c:a 400 m närmare kyrkan, det som blev den kände Johan Oskar, JO, Larssons part, flitigt förekommande på Masses bilder. Lars Hansson gifte sig 1747 med Anna Hansdotter från Hallvards i Silte och de fick 5 barn. Sonen Lars Larsson blev ägare 1795, gift 1797 med Anna Cecilia Bengtsdotter född 1778 från Liffride. Lars dog 1806 och Anna gifte om sig med Olof Persson från Roma. Anna och Olof uppförde en ny manbyggnad i sten 1810, som man fick 20 års skattebefrielse för. Sönerna Lars född 1800 och Bengt född 1804 från första giftet delade gårdsparten omkring 1827 och Bengt tog över denna part. Bengt gifte sig 1848 med Greta Maria Andersdotter född 1820 från Mattsarve och de fick två döttrar. Yngsta dottern Maria född 1852 gifte sig 1870 med Mats Oskar Larsson född 1846 från Tiricke på När och fick två barn. Maria dog och Oskar gifte om sig 1878 med Maria Elisabet Jakobsdotter född 1852 från Bjärges och de fick 6 barn. Sonen Arvid Larsson från andra giftet född 1881 blev ny ägare 1914, gift 1924 med Ester Maria Elisabet Larsson född 1895 från Smiss på När. Deras äldste son Erik född 1923 tog över 1949, gift med Berit. Sonen Torgny ärvde gårdsparten. Gift med Gunilla Bendelin. Tre söner. Masse har stått på stora landsvägen och tagit denna bild av manbyggnaden. Den skall vara byggd 1873, ett högt hus med låg källare under huset. Tegeltaket är lite utdraget över gaveln, något som var nytt på den här tiden, liksom de små trekantsfönstren på gavlarna.
Sjöofficeren, bankmannen, publicisten och riksdagsmannen André Oscar Wallenberg behöver ingen närmare presentation. Här ska endast kort tecknas för hans tid i födelsestaden. Född i Linköping den 19 november 1816 som son till dåvarande lektor Marcus Wallenberg och dennes maka Anna Laurentia Barfoth. Familjen var vid tiden bosatt i släktens stadsgård invid Nygatan inom nuvarande kvarteret Epåletten. Kort efter André Oscars nedkomst valde fadern att lämna lärarollen för ny yrkesbana inom kyrkan. Prästvigd 1817 utnämndes han redan 1819 till biskop i Linköpings stift. För familjen innebar det ny hemvist i stadens biskopsgård, då som nu belägen alldeles norr om domkyrkan. År 1825 skrevs André Oscar in vid det intilliggande Linköpings trivialskola och gymnasium. Efter sju års studier avlade han examen vårterminen 1832 och kort därefter avreste han till Karlskrona för att som jungman mönstra på för en resa till Västindien. Han var då ännu inte 16 år fyllda. Åter i Karlskrona avlade han sjöofficersexamen 1835 och seglade därefter några år i svenska flottan. Vid sidan var han en tid även befälhavare på passagerarfartyget, med det för Wallenberg passande namnet, Linköping. Fartyget som gick traden Linköping-Stockholm var byggt på Motala varv och var det första svenska fartyget som framdrevs med propeller. Under den beskrivna tiden var Wallenberg ännu skriven i Linköping. Fadern hade dött redan under Wallenbergs resa till Västindien. Modern hade därav fått lämna den forne biskopens tjänstebostad och hyrde därefter in sig i den så kallade Slottsflygeln, som innan den revs var belägen alldeles invid Storgatan. Först omkring år 1845 lämnade Wallenberg födelsestaden för vidare öden i Sundsvall och inte minst Stockholm, där han bland annat kom att grunda Stockholms Enskilda Bank och lägga grunden till Wallenbergs affärsimperium.
En man som sitter vid en gånggrift. Gånggriften är en megalitgrav som består av stora stenblock, vilka är ställda så att de bildar en gravkammare och en tvärställd gång som leder in till kammaren. Sett uppifrån bildar kammare och gång ett "T". Gravkammaren omges ofta av en hög, som dock relativt ofta är låg och bara runt 1/3 av kammarens höjd som invändigt ofta är närmare 2 meter eller mer. Gånggrifterna ersatte dösarna och byggdes runt 3350-3200 f.Kr. varefter de användes under några sekler, men fynd har visat att man spontant eller periodvis ofta har använt gravkamrarna under senneolitikum och stenålderns slut vilket är detsamma som hällkistornas tid. Därtill har man sporadiskt gjort begravningar i högen eller i kammaren samt dess gång ända fram till järnåldern. I främst kammaren har man hittat obrända skelettdelar och en del enklare föremål från den primära perioden som sträcker sig till c:a 2900 f.Kr. samt spridda fynd från efterföljande perioder. De största gånggrifterna i Sverige ligger på Falbygden, ett område mellan Vänern och Vättern, runt Falköping. Den största, Ragvalds grav i Karleby socken i Falköpings kommun, har en 17 m lång kammare och en 13 meter lång gång. Många gånggrifter på Falbygden har en kammare som är runt 10 m lång. Den största gånggriften utanför Falbygden finns i Snöstorp i södra Halland och den har en kammarlängd på knappt 7 m. I Karleby finns ett stråk av tretton gånggrifter vilket löper parallellt med radbyn Karleby långa. På Falbygden finns 127 säkra gånggrifter samt 77 osäkra men sannolika gånggrifter, vilket ger summan 204 stycken eller c:a 2/3 av alla gånggrifter i Sverige. De övriga ligger i Halland, Bohuslän, Skåne och på Öland. Eventuellt har det funnits en eller möjligen ett par gånggrifter i Södermanland också. (Hämtat från Wikipedia)
Denna part kom till i början på 1740-talet när Hans Larsson på Fies norra part delade sin gårdspart mellan sonen Lars Hansson, som bodde kvar hemma och dottern Catarina Hansdotter född 1720 som byggde nytt på denna plats närmare kyrkan. Catarina var gift första gången med Nils Nilsson och andra gången 1761 med Christoffer Persson från Bjärges. Äldste sonen i första giftet Nils Nilsson född 1744 tog över parten, gift 1790 med den 26 år yngre Greta Persdotter född 1770 från Bönde. Nils dog och Greta gifte om sig 1801 med Vallentin Larsson född 1758 från Garde. De byggde ny manbyggnad i sten 1810 och fick skattebefrielse för det. Dottern Elisabet född 1795 från första giftet tog över med sin man Nils Nilsson född 1791 från Kauparve omkring 1820. Deras son som också hette Nils Nilsson född 1821 ärvde parten. Han gifte sig 1858 med Elisabet Jakobsdotter Lauvall född 1835 från Kauparve och deras dotter Elisabet född 1862 blev näste ägare i slutet av 1800-talet, eller rättare: hennes man Oskar (J.O.) Larsson född 1856 från Bjärges. De fick barnen Emilie 1886, Emil 1888, och Rudolf 1890. Emilie tog över tillsammans med sin man Jakob Larsson född 1886 från Fie, de gifte sig 1913 och fick tre söner som alla flyttade till Stockholm. Emilie dog och Jakob gifte om sig 1930 med Hilda Mattisson född 1901 från Bjärges boplats vid Snausarve. Deras äldste son Ivar född 1931 tog över parten, gift med Elna från Näs. Deras son Göte innehar nu gårdsparten. Masse var goda vänner med Oskar (JO) Larsson och hans familj, de förekommer på många av Masses bilder. Här står de stolta utanför den 22 år gamla manbyggnaden och den något äldre flygeln. Manbyggnaden uppförde Nils Nilsson och Elisabet Jakobsdotter 1881. Det är ett för tiden mycket modernt hus påverkat av snickarglädjestilen med källare, hög bostadsvåning med många och stora fönster och flackt papptak utdraget över gavlarna. På den typiska Massebilden ser vi Oskar med de tre barnen. Från vänster Emilie 17 år, Emil 15 år, Oskar 47 år och Rudolf 13 år.
Gården Karlshem i Västerås-Barkarö. Om denna bild har givaren berättat följande: "Morfars gård "Karlshem" som han byggde efter flytten från Fullerö "Fiskars" omkring 1910. Ladugården till höger om längan med bagarstuga och drängstuga brann 1918 på grund av lek med eld. Jag var med och min bror Olle (6 år) hade fått tag i tändstickor och skulle göra en brasa i halmhögen vid bortre gaveln. Senare byggdes en då modern ladugård på en annan plats på gården. Branden var mitt i sommaren. Bilden här är antagligen tagen strax innan dess, kanske på våren 1918. Potatisen är satt. Till höger ses bostadshuset. Sedan gaveln på ladugården som brann. Därefter längan med bagarstuga och drängstuga. Framför den senare en liten byggnad som inrymde en kvarnmotor med remdrift. Till höger skymtar Västerås-Barkarös kyrktorn. I bildens mitt syns ett röse och strax bakom det fanns en kall jordkällare där jag motades in när det brann för att man skulle veta var jag var. Morfar hade låtit baptisterna öppna söndagsskola vid Fullerö Fiskars. När han sedan flyttade hit till Karlshem användes en lokal på gården till skola som låg ännu närmare kyrkan än tidigare. Det gillade inte prästen i kyrkan. Han ville hindra skolan att existera. Prästen tålde inte morfar för detta. Morfar var med i kommunalstyrelsen och det var prästen också och han var ordförande. Prästen hade en son som skulle studera i Uppsala och det hade han inte råd med så prästen lånade ur kommunalkassan och så blev det revision. Han ställdes till svars och blev polisanmäld, men då sa morfar ifrån och menade att prästen skulle få en chans. På ett par år hade han betalat tillbaka pengarna. På det viset stod prästen i tacksamhetsskuld till morfar. De fick så småningom ett gott förhållande till varandra och blev sams. När morfar dog tillät prästen att man hade en frikyrklig begravning i kyrkan och han kom själv med en stor krans. Morfar odlade Västeråsgurkor och sålde på torget. Och så hade han fruktträd bl.a. en sort som heter Hampus. Den finns knappast längre. Det var ett litet men väldigt gott äpple. På åkern framför huset odlades potatis. Men man hade 5-6 kor också som jag fick valla. Ungefär där fotot börjar fanns ett skogsparti. Där byggdes den nya ladugården där jag hämtade korna. Jag var väl 6-7 år då. Jag fick vara hos morfar och mormor flera somrar och valla. 1926 flyttade morbror Evert och morfar och mormor till Ridön i Mälaren."
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.