Namnet Bönde är en försvenskning av det gotländska Böi-ände, Byände, alltså gården där socknens bebyggelse slutar. Gården är också de sista i Lau, sen vidtar skogen mot Tälleby i Garde. Förste kände ägaren var Niells Bannde 1570. Vid det svenska maktövertagandet var Anders Jacobsson ägare, han hade ärvt gården. Bönde delades i två parter och 1670 ägde Anders ena parten och Rassmus Olofsson (?) blev ägare av denna part. Hans son Olof Rassmusson var ägare 1719, gift första gången 1717 med Margareta född Fredriksdotter från granngården Liffride, de fick barnen Appolina 1718 och Rassmus 1720, och andra gången med Christina Jonsdotter. Olof dog och Christina gifte om sig 1726 med Olof Hansson, möjligen kommen från grannparten och de fick 4 barn. Här delades kanske parten och Rassmus Olofsson fick den nya parten och Olof Hansson denna. Sedan dog Christina och Olof gifte om sig 1743 med Anna född Hansdotter 1719 från Fide. Därefter dog Olof och Anna gifte om sig 1751 med Carl Jacobsson född 1728 från Burge i Levide. Det var Carl och Anna som byggde ett stenhus 1771 och fick 20 års skattebefrielse för det. Detta stenhus byggdes troligen om framåt 1800-talets mitt till det utseende det har på bilden. Anna och Carls äldste son Jacob född 1752 tog över gårdsparten, gift 1779 med Margareta född Larsdotter 1758 från Hallbjäns. De fick 7 barn och även här tog äldste sonen Lars född 1782 över. Han gifte sig 1807 med Maria Lisa född Persdotter 1781 från Gangvide på När. De fick också 7 barn. Johan född 1816 ärvde parten, gift 1843 med Anna Brita född Olofsdotter 1816 från Fie. Det var troligen Johan och Anna som byggde om huset. Deras son Lars Johansson född 1848 blev näste ägare, gift med Brita Maria född Göransdotter från Norrgårde i Hamra. Äldste sonen Johan gift med Helena Montelius från Östergarn blev gårdspartens siste brukare. Vid skiftet blev parten såld för rivning 1897. De bodde kvar några år, men vid rivningen 1904 flyttade de till Stånga. Denna vackra manbyggnad uppfördes alltså 1771 av Carl Jacobsson och Anna Hansdotter och moderniserades med brutet tak och frontespiser troligen i början på 1840-talet av sonen Johan Larsson och hans fru Anna Olofsdotter. Huset är en parstuga med gavelkammare och brudkammare under frontespisen på framsidan. Som synes var huset i utmärkt skick, ändå ansågs det inte ha något värde, utan revs bort. Det stod mellan de två kvarvarande Böndeparterna. Masse tog påpassligt denna bild före rivningen. På trappan står sannolikt Helena Montelius.
Från 299 kr
Erik Lagerberg visar exempel på att en social resa i allt högre grad blev möjlig under 1800-talet. Född i Regna 1847 som oäkta son till en hemmadotter i en mindre gård, blott 7/45 hemman. Modern gifte sig efterhand med en torparson från orten och paret blev del i hennes föräldrahem. Deras första tre gemensamma barn dog i späd ålder och familjen tycks delat samma förutbestämnda öde som de flesta med små resurser. Paret reste sig dock och kom efterhand att arrendera relativt stora gårdar, bland annat församlingens kyrkoherdeboställe. I detta lyckades Erik få studera och efter examen i filosofiska ämnen återfinns han från 1881 som vice lektor vid Linköpings läroverk. Från höstterminen 1885 var han i tjänst som tillförordnad rektor vid läroverket i Söderköping och vidare som ordinarie rektor vid lärosätet i Eksjö. Från 1881 gift med Anna Agata Eleonora Åkerblom. Här porträtterad omkring 1885.
Torghandel på Trädgårdstorget i Linköping, vilket kan väcka lust till en historisk betraktelse. Torget lades ut som just "Trädgårdstorget" vid mitten 1800-talet för att skapa en handelsplats vid sidan av Stora torget och i viss mån Hospitalstorget. En tid var handeln av köttvaror hänvisad till det nya torget och det kom att benämnas som "Köttorget". Striktare hygienkrav och Saluhallens tillkomst gjorde Trädgårdstorget till ett grönsakstorg, vid sidan av försäljning av fisk. I skiftet återställdes inte torgets namn utan istället kom det att kallas Tanneforstorget. Beteckningen används exempelvis på stadens officiella stadskartor från omkring förra sekelskiftet. För mer sentida Linköpingsbor kan "Tanneforstorget" tyckas varit ett märkligt namn men har sin förklaring i platsens historiska anknytning till Tannefors, ett par kilometer sydost om centrala Linköping. Här låg i äldre tid infarten till staden från Tannefors-hållet och den stadsport med tullstation som gick under namnet "Tannerforstullen". Bilden visar dock en helt annan tid, hösten 1963.
Från slutet av 1800-talet expanderade Linköping förbi Tinnerbäckens flöde söder om staden. Jordbrukets rationalisering i kombination med uppdriven industralisering, genererade stor inflyttning med bostadsbrist som följd. "Tinnerbäckslyckorna" i dagens norra Hejdegården styckades upp för nya bostäder och med tiden bildades omkring ett 30-tal fastigheter. Tomterna utmed den numera igenlagda Styrmansgatans östra sida lades ut till försäljning 1882. Stadsäga 2208 inköptes av ångbåtsbefälhavaren, sedermera vedhandlare, Wilhelm Robert Scherling. Flertalet tomter i området köptes av kapitalsstarka stadsbor som på spekulation lät uppföra relativt enkla hus i bostadsbristens tider. Scherling lät för egen del uppföra ett av områdets mer påkostade hus. Vid sidan av familjens tornförsedda våning hyrdes ett flertal lägenheter ut. Här en vy mot huset från söder 1965.
Konstnärskoloni på Öströö i slutet av 1800-talet tillsammans med barn och hundar. Till höger ses den danske konstnären Joakim Skovgaard med familj (troligen mannen i vit hatt). Hustrun Agneta har vitt förkläde. Till vänster står en man och håller i en tavla. Kanske är det den danske målaren Bengt Goldschmidt (?), som också ska vara med på bilden. Bakom honom står en pojke med ok. Ägare till Öströö mellan 1885-1887 var Titus Frederik Schouw och hans syster var gift med Joakims far, PC Skovgaard. Joakim och hans två syskon, även de konstnärer, vistades därför ofta på Öströö och fann motiv till sin konst. Mannen med vita mustascher som står till vänster kan möjligen vara Schouw. När Schouw tvingades sälja godset välkomnade den nye ägaren, Elof Laurell, att konstnärerna fortsatte att komma på besök. Meddela oss gärna om du vet mer om personerna på bilden!
Granbomska gården kallade samtiden fastigheten Storgatan 54 i Linköping. Uppkallad efter handlarfamiljen som från mitten av 1800-talet drev artikelbutik från platsen. I samtid med bilden upplyser tidningen Östgöten hösten 1896 att man flyttat rörelsen till gatuhuset väster om bildens hörn mot Apotekaregatan. Det något anonyma huset kvarstår in i vår tid -granne med Stenhusgården- men med en förenklad fasad. Den som då stod på Storgatan såg firmans huvudsakliga inriktning i texten "Glas, Porslin och Lampaffär". Av vad som lediggjordes med flytten, och i övrigt rymdes, räknar nämnda tidningsartikel upp en förvånansvärd mängd verksamheter i gården; Pianifabriken C G Söderbergs Eftr, Webers ångbageris filial, Lina Hallbergs cigarrhandel, Maria Åbergs blomsterhandel och en skohandel samt en ölkrog. Männen på trappan är oss okända men någon Granbom är trolig. Defekt.
Tomten S:t Per 9d i Linköping har en spännande men komplicerad bygg- och ägarhistorik som dessvärre inte ryms att ordrikt beskrivas inom ramen för denna presentation. Fastighetens gatuhus och bildens i funktioner utvidgade bodlänga kom till i slutet av 1800-talet utmed vad som planerades bli en förlängning av Apotekaregatan. Av gatuavsnittet på platsen blev istället Kapellgatan, som vidare blev Teatergatan. Fastighetens byggherre torde varit Domkyrkoförsamlingen, alternativt Stiftet, som hade behov av en ny tjänstebostad. En av dessa kyrkans arbetstagare som tidigt flyttade in i bostaden var likvagnskarlen Johan Wilhelm Petersson och kanske skvallrar bodens utformning om förvaring av hans främsta arbetsredskap. Som en hjälp med bodens orientering ber vi bildens betraktare att lyfta blicken över längans takås och där notera den mer bekanta Elsagården, den fastighet arkitekt Axel Brunskog för egen del lät uppföra som kontor och bostad. Upplysningsvis ägdes bildens tomt en kort tid av en dotter till Brunskog, men vad som eventuellt kom ut av detta lämnas därhän. Foto 1946.
"Min bostad, Klostergatan 12", upplyser kuvertets påskrift för denna tagning. Efter en genomförd adressändring i Linköping hamnar vi på dagen gatunummer 54 och dåtidens kartmaterial upplyser om husets läge in på gården nära Trädgårdsföreningens växtcentrum. Huset var således ett exempel på den utvidgning av staden mot söder som blev möjlig efter Drottninggatans utläggning vid mitten av 1800-talet. Utmed gatans södra sida fylldes tomterna snabbt med ståndsmässiga hus och utvecklingen kom att fortskrida med exempelvis en förlängning av Klostergatan. Vid Klostergatan 54 kom gatuhuset att dröja till några år in på 1900-talet och då var bildens gårdshus sedan en tid redan på plats. Sannolikt som en planerad förtätning av området. Vems "bostad" som påskriften avsåg måste vi dessvärre lämna obesvarad. Foto omkring 1910.
Teckning av Falu koppargruva, 1687. Koppar har brutits i Kopparberget minst sedan 1200-talet. Under 1600-talet var Falu gruva Sveriges största arbetsplats och en hörnpelare i stormaktsbygget. Fram till 1687 bedrevs brytningen mestadels i dagbrott. Man började dock spränga på 1620-talet. Till en början skedde detta planlöst och det anlades gruvgångar in under dagbrotten. Midsommarhelgen 1687 störtade dagbrotten samman, ner i gruvgångarna. Än idag är gropen efter detta 500 meter bred och ungefär 100 meter djup. Då alla arbetare hade ledigt för helgen krävdes inga dödsoffer. Under 1800-talet utökades verksamheten med skogs- och pappersindustri. 1992 slogs Stora Kopparberget samman med finska Enso och blev en renodlad skogsindustri. Idag, 2024, tllverkas endast den berömda slamfärgen i Falun. Gruvan har i stället utvecklats till en stor turistattraktion. Sedan 2001 är Falu koppargruva ett av UNESCOs världsarv.
Här sitter Petter Boberg 80 år gammal på trappan till den lilla manbyggnaden, vilken han sålde efter det att bilden togs. Stället verkar lite övergivet, den nyare byggnaden till vänster innehållande brygghus, snickarbod mm (?) verkar aldrig ha blivit riktigt färdigställd och stod här oanvänd. Trädgården är obefintlig så när som på någon buske och träd, vilket var vanligt förr även på välmående gårdar, se de flesta bilder av manbyggnader eller gårdsmiljöer. Bostadshuset är en inpanelad bulstuga innehållande två rum, en liten vardagsstuga till vänster med kanske ett obetydligt kök på baksidan och en "sal" till höger, en s k ofullständig parstuga. Byggnadstypen var vanlig på mindre gårdar under 1700-talets andra hälft och levde kvar hos fattigare människor under hela 1800-talet. Huset stod kvar till 1923, då Gunnar Jakobsson rev bort det och byggde ett nytt. Huset till vänster finns ännu kvar, men hela boplatsen är flyttad närmare vägen, den låg förr längre ut.
Vilhelm och Hans visar upp den kluvna stocken. Man klöv inte bara med yxor, utan spräckte mestadels upp stocken med träkilar, blaigare, som slogs i med nydor, stora träklubbor, vilka syns i bakgrunden. Halvorna här skulle nog klyvas en gång till för att få lagom tjocklek på trolarna. Man har tagit en rätt klen stock, vilket var det vanliga, men det innebar att man använde upp föryngringen av öns skogar, därav skogsbristen på 1800-talet. Man ser också hur vridet virket var, någonting som är mycket vanligt och gjorde det svårt att klyva för hand. Man fick ut mycket mer trolar ur varje stock när man gick över till att såga dem. Man använde alltid gran till troder, men fanns inte gran fick man ta fur. Se Nr 207.
När Gotland under 1700-talet blivit allt skogsfattigare, blev man på 1800-talet tvungna till att gå över till hägnader av sten. Hade man tillgång till sten var det inte särskilt besvärligt, men det tog mycket längre tid att lägga en stentun. Fast det fanns också en praktisk sida: hade man en åker som innehöll mycket sten som man ville bli av med, kunde man med fördel nyttiggöra den stenen i en stentun runt hela eller delar av åkern. Det blev vanligt att man baxade och plockade av det material som stod till buds och la en stentun av det, all sten skulle användas. Det här gav upphov till mycket personliga stentunar, dels beroende på hur materialet såg ut, dels på skickligheten och lusten hos den som gjorde arbetet. Här är en gråstenstun av hopplockad sten i olika storlekar hemma hos Fie Jakob Karlsson, där hans väderbitna kvarn som blev reparerad året därpå skymtar.
En itusprucken glasplåt som måst få särskild omvårdnad. Motivet upphetsar måhända inte alla, särskilt inte som platsen är oss okänd. Men att det rör sig om ett högreståndshem i Linköping omkring sekelskiftet 1900 råder det få tvivel. Ett typiskt sådant vars ägare vid tiden gärna lät dokumentera av yrkesför fotograf. Väggarnas storblommiga mönster blev populärt under 1870-1880-talen och fungerade ännu väl för den konservative. Även möblemanget söker sitt ursprung i 1800-talet. Prydnadshyllan på svarvade ben mellan stolar i nyrokoko och på hjulstrissor hör i sanning dit. Likaså den lite äldre byrån till höger i Karl Johan-stil, kanske ett arvegods liksom spegeln däröver. Det orientaliska parasollet i bildens övre, högra hörn ligger även det rätt i tidens vurm för det österländska.
Gårdsinteriör från Westmanska gården i Linköping. Det var härifrån den stora stadsbranden år 1700 startade, genom att en av gårdens drängar slarvat med en lykta. Efter branden avsågs Platensgatan att förlängas genom gården. Tomtens ägare lät emellertid i hast uppföra det putsade gatuhuset i bakgrunden, vilket omintetgjorde den planerade förlängning av gatan. Som en eftergift togs ett valv upp redan 1707 för fri passage till och från Stora torget. Valvet skymtar bortom den välta trålåren under skylten "Mjölhandel". Under 1800-talet kom gården i etapper gå över i familjen Westmans ägo, vilkas anförvanter skapade en mycket framgångsrik handelsgård. Byggnaderna revs 1907 för att ge plats för det så kallade Centralpalatset. Tiden för bilden är omkring förra sekelskiftet.
"A. Gustavsson, Katrineholm." En död man liggandes i sin kista i en kyrka. Post mortem, traditionen att avporträttera personer som nyligen avlidit, för att ha porträttet framme i hemmet, finns i konsten från 1600-talet och var en vanlig praktik i fotografiets barndom på 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet. Döden var en del av livet och det var vanligt att den avlidne låg i hemmet på lit-de-parade, dvs i sin säng eller i en öppen kista där anhöriga och vänner kunde komma förbi för ett sista farväl. Innan handkameran blev vanlig togs porträtten ofta av kringresande fotografer. Genom kläder, blomster-dekorationer och olika symbolladdade element tillfördes genren en egen estetik. Porträtten fyller en tydlig minnesfunktion.
Matsalen på andra våningen åt norr. I fonden två 1600-talsstolar och ett 1600-talsskåp. Möblemang i övrigt sent 1800-tal. På väggen 39 porträtt av officerskåren vid Finska artilleriet. General Björnstjerna var en tid befälhavare för Finska artilleriet och erhöll dessa porträtt i gåva. Målade av Wilhelm Thelning i Helsingfors 1801. Godset bildades i slutet av 1700-talet av arkiater Johan Gustaf Wahlbom (d 1808) gift med Kristina Beronia Björnstjerna (död 1814), dotter till biskopen i Kalmar, senare ärkebiskop Magnus Beronius (död 1775), ätten Björnstjernas stamfader. 1775 kallades egendomen Norra Gåra, i slutet av 1780-talet Christinelund. Byggnaden blev färdig 1815 efter ritningar av Carl Mannerskantz på Värnanäs. Trädgården anlagd i mitten på 1800-talet. Se: Svenska Slott och Herresäten vid 1900-talets början, redaktör Albin Roosval, Lundquists förlag, Stockholm 1920. Även: Slott och Herresäten i Sverige (Småland, Öland, Gotland), Alhems förlag 1971. Fotoserien beställd av Friherrinnan Anna Rappe, Christinelund.
Engesberg. 1947. Badvik med campingplats och vandrarhem. Där anlades på 1970-talet en hamn för trålare, i viken ligger ett båtvarv, grundat 1928 av August Wahlström. Engesberg var från mitten av 1800-talet ett mycket stort lantställe. Engesberg köptes 1891 av Gävle stad för att användas som industriområde. Så blev det inte. Det kom ett uppfostringshem för pojkar till platsen 1915, hade startat i Torsåker 1893 och flyttats till Sofiedals herrgård i Valbo 1905. Engesberg ombildades 1927 till skyddshem för pojkar och drevs från 1938 av staten under namnet Statens uppfostringsanstalt. År 1949 anlades badet och småstugor sattes upp sedan Gävle stad vägrat uppfostringsanstalten fortsatt arrende och utbyggnad. I herrgårdsbyggnaden öppnades 1979 en servicebutik och i annexet finns våtutrymmen för campare. Engesbergs Restaurang marknadsfördes flitigt i början av 1950-talet. Reportage för Norrlands-Posten.
Engesberg lusthus. 1947.En badvik med camping och vandrarhem. Anlades på 1970-talet en fiske-hamn för trålare, i viken ligger ett båtvarv, grundat 1928 av August Wahlström. Engesberg var från mitten av 1800-talet, ett stort lantställe, men köptes 1891 av Gävle stad för att användas som industri-område. Så blev det inte. 1915 flyttades ett upp-fostringshem för pojkar till platsen. Hade startats i Torsåker 1893 och flyttats till Sofiedals herrgård i Valbo 1905. Engesberg blev 1927 ett skyddshem för pojkar och drevs från 1938 av staten under namnet Statens uppfostringsanstalt. År 1949 anlades badet och småstugor sattes upp sedan Gävle stad vägrat uppfostringsanstalten fortsatt arrende. I herrgårds-byggnaden öppnades 1979 en servicebutik och en servicebutik, i annexet finns våtutrymmen för campare. Engesbergs Restaurang marknadsfördes flitigt i början av 1950-talet. Reportage för Gefle Dagblad.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.