Johan III - 1568-1592
Från 299 kr
Åre 1:1-2
Åre 328:1
Åre 2:1
Åre 163:1
Porträtt av gossen Erik Åman, som här med kavat uppsyn satt sig på balustraden i linköpingsfotografen Rydholms ateljé. Född som son till lasarettsläkaren i Linköping, Ludvig Åman och dennes maka Fanny Nordvall. Familjen var genom faderns yrke bosatta i stadens länslasarett, vid tiden beläget invid Hospitalstorget. I vuxen ålder kom han att bli banktjänsteman och knuten till Östgöta Enskilda Bank. Från 1887 var han gift med Sofia Emilia Sahlström, bördig från Gävle. Äktenskapet upplöstes emellertid genom skilsmässa 1899 och Erik kom att gifta om sig året därpå med Fanny Josefina Rundblad, född och inflyttad från Södertälje. Hans andra äktenskap blev dock kort, då hustrun avled redan inom ett år. Eriks tredje försök, med den från Stockholm stammande och betydligt yngre Karin Tilander, kom dessbättre att vara i närmare 30 år, naturligt avslutat vid Eriks bortgång 1932. Upplysningsvis kom hans tredje och sista maka att leva till 1969. Trots tre äktenskap blev Erik barnlös. Tillsammans med tredje hustrun adopterade han emellertid en hemhjälps oäkta dotter 1919, som kom att följa sina adoptivföräldrar till vuxen ålder. Som nämnts avled Erik 1932. Den lilla famljen var då skriven i Kimstad.
Porträtt av rådman Emil Schreiber, född i Hultsjö församling i Jönköpings län 1836. Inflyttad till Linköping 1865 som vice häradshövding för tjänst som extra notarie vid stadens rådstuga. Sedermera invald som ledamot i magistraten och därmed titulerad rådman. Vid magistratens omorganisation 1889 utsågs han till magistratssekreterare och erhöll i sammanhanget hedersuppdraget som notarius publicus. Dessförinnan hade han även anträtt en tjänst som auditör vid Första livgrenadjärregementet. Således en strävsam och ambitiös person som enligt samtida vittnesmål utförde sina sysslor med största nit, likväl som han vann allmänt gillande för sitt vänliga väsen. Han ska även varit intresserad av kroppsövningar, inte minst i form av ridning och cykling. Som en av Linköpings första velocipedåkare blev han allmänt omtalad men cykelintresset kom dessvärre att bidra till hans död. Söndagen den 17 oktober 1897 anträdde han närmare bestämt en cykelfärd utåt landsbygden. Som sällskap hade han två lärarinnor vid stadens Elementarläroverk. Målet ska ha varit att besöka herrskapet Hjemgren på Flemma gård i Stjärnorp. Då dessa inte var hemma ska Schreiber ha föreslagit en fortsatt färd runt sjön Roxen vilket gillades av resesällskapet. Strax bortom Bonnorp lät Schreiber emellertid meddela lärarinnorna att han fått känningar av illamående och bad dem att fortsatt hålla eget tempo så skulle han komma efter. En timme därefter påträffade en förbipasserande honom ligga död i diket vid vägen i närheten av Fröstorp.
Från Wallenbergska trädgården i Linköping med ställets orginella paviljong. Byggnaden är beskriven av Wallenbergs systerdotter Ulla Linder (1873-1854), som i sin barndom ofta besökte platsen. Hon mindes att byggnaden innehöll inte mindre än fyra rum. Ett stort 8-kantigt rum i mitten, innanför detta ett mindre med ingång från mittsalen samt ett rum på vardera sida av mittenrummet men försedda med egna ingångar utifrån. Till det stora rummet kom man från trädgården via en närmare tre meter bred trappa och en liten loggia, vars tak bars upp av två doriska pelare. Ulla Linders beskrivning överenstämmer således väl med vad fotografiet visar, även om vildvinet tagit verandan i besittning. Vad vi emellertid inte ser är det stora rummets välvda innertak som Ulla beskriver var illusoriskt bemålat med valvbågar runt en stjärnhimmel där Aurora tronade bland molnen. Det inre rummet hade väggfasta soffor klädda med storblommig damast i rosenrött. Över sofforna hängde fyra stora litografier med porträtt av Sveriges alla konungar och drottningar samt i övrigt några namnkunniga personer ur den svenska historien. Fotografiet kan antas vara tillkommet 1898. Personerna har inte identifierats.
Den från värmländska Visnum bördige Hugo Wänerman inflyttade till Linköping 1887. Det främsta skälet torde varit erbjudande om tjänst som adjunkt vid stadens läroverk. Han skulle i dagarna för den nya tjänsten fylla 35 år och enligt källorna var det hans första akademiska arbete efter den examen han avlagt i Uppsala nästan 15 år dessförinnan. Orsakerna till detta, som här inte är platsen att närmare gå in på, förklaras rimligen av annan utkomst som dittills varit honom till belåtenhet. Även hans vidare väg mot äktenskap var maklig, men på årets sista dag år 1900 kom det att ske i Asby kyrka. Bruden, Karolina Fredrika Du Rietz från Tångby, hade även hon väntat, fyllt 50, men giftemålet var uppenbarligen ändå förhastat, ty redan året därpå upplöste de äktenskapet utan att ha varit skrivna på gemensam adress. Ny möjlighet för Wärnerman att knyta hymnens band uppstod i änkefru Paulina Bengtssons plötsliga uppenbarelse i deras gemensamma grannskap i Linköping. I februari månad 1905 hade hon från Stockholm kommit till staden, och följande år stod vigsel mellan dem. Paulina var till åldern yngre men likväl bortom möjlighet för fler barn än sina bägge söner från ett tidigare äktenskap. Dessa var vid tiden emellertid tonåringar och snart utflugna. Makarna Wärnerman bodde i förstone invid Stora torget men flyttade i början av 1910-talet till ett då nyligen uppfört bostadshus i hörnet av Drottninggatan-Hamngatan. Deras äktenskap varade till Hugo Wänermans död den 12 juli 1923.
Carl Magnus Wezén föddes 1832 i Böckestad västergård strax öster om Linköping, där föräldrarna Olaus Magnusson och Maja Stina Carlsdotter var hemmansägare. Efter studentexamen i Uppsala 1855 och prästvigd året därpå, erhöll Carl Magnus sin första tjänst som kyrkoman i småländska Vireda socken. Nästa anhalt blev Kättilstad, där kyrkoherde Cnattingius behövde ny adjunkt. Av makarna Cnattingius döttrar fick Carl Magnus snart ögon för Maria Charlotta Theodora. Tycke uppstod och den 1 maj 1861 skred de till altaret. Det framgår inte av källorna men rimligtvis förrättades vigseln av brudens far. Kort efter vigseln flyttade det nybakade paret till Rinna, där en komministertjänst väntade. I komministerbostället kom snart barn på rad. Dagen före julafton 1865 blev det särskilt tydligt när makan nedkom med trillingar. Efter 17 år i Rinna öppnades så möjlighet för Carl Magnus att få leda en egen församling. I Västra Husby hade kyrkoherde Wiede fått ett för honom attraktivt erbjudande i Ekebyborna och församlingen behövde således ny kyrkoherde. I augusti månad 1878 installerade sig makarna Wezén i Västra Husby prästgård och här skulle de få närmare 20 år tillsammans. Äktenskapet upplöstes med hustruns död i lungkatarr 1896. Carl Magnus å sin sida kom att efterleva sin maka i över 30 år. Hans långa liv nådde inte sin ände förrän 1928 års sista dagar.
Porträtt av fröken Maria Siegbahn. Född i Ölmstad församling 1804 som dotter till ingenjören tillika skolinspektorn Clas Erik Siegbahn och makan Anna Christina Liedbeck. Från november månad 1822 finner vi henne som demoiselle i häradsprosten Sandvalls hushåll i Järsnäs prästgård. Redan påföljande vår flyttade hon till Adelöv där kyrkoherdeparet Liedzén-Brun öppnat sitt hem. Därefter följde ett par decennier med liknande uppehällen på platser i Jönköpings län som här inte är platsen att närmare redovisa för. Vi stannar istället till vid nådens år 1847. Först då fick fröken Siegbahn östgötsk anknytning när något fick henne att som mamsell ta tjänst vid Renstad säteri i Svanshals. Nästa anhalt i länet för Maria blev Ödeshög där en yngre bror arrenderade Hedins färgeri, följt av flytt till ännu en bror, denne kyrkoherde i Skeda. Man skrev då år 1863 och här blev hon kvar tills broderns död 1892 och därmed tvingades hon flytta från tjänstebostaden. Sina sista år i livet tillbringade hon i Linköping. Där avled hon den 25 april år 1900.
Birgitta Marnung vid gånggriften i Gillhög. Gånggriften är en megalitgrav. Megalitgravar (av grekiska mega, stor, och lithos, sten) eller storstensgravar är en serie typer som i Sverige endast anläggs under stenåldern, från c:a 3600-2900 f.Kr. Gånggriften består av stora stenblock, vilka är ställda så att de bildar en gravkammare och en tvärställd gång som leder in till kammaren. Sett uppifrån bildar kammare och gång ett "T". Gravkammaren omges ofta av en hög, som dock relativt ofta är låg och bara runt 1/3 av kammarens höjd som invändigt ofta är närmare 2 meter eller mer. Gånggrifterna ersatte dösarna och byggdes runt 3350-3200 f.Kr. varefter de användes under några sekler, men fynd har visat att man spontant eller periodvis ofta har använt gravkamrarna under senneolitikum och stenålderns slut vilket är detsamma som hällkistornas tid. Därtill har man sporadiskt gjort begravningar i högen eller i kammaren samt dess gång ända fram till järnåldern. I främst kammaren har man hittat obrända skelettdelar och en del enklare föremål från den primära perioden som sträcker sig till c:a 2900 f.Kr. samt spridda fynd från efterföljande perioder. Källa Wikipedia.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.