Skeppssättning vid Nydala, Borgholm. En skeppssättning (ibland ett stenskepp) är en stenkrets med den spetsovala formen av ett skepp. Ungefär 2 000[källa behövs] skeppssättningar är kända i Skandinavien, de flesta i Sydsverige, men även ett stort antal i Danmark och Norge. Spridda exempel finns också i Tyskland och Baltikum. Till övervägande del är de (som Ales stenar) daterade till vendeltiden och vikingatiden; endast 35 har daterats till bronsåldern. Flera av dessa tidiga exemplar finns på Gotland och känns igen på stora stenblock som står tätt ihop, inte glest placerade mindre stenblock som hos järnålderns skeppssättningar. Sveriges nordligaste skeppssättning finns vid sjön Mjösjön i Yttertavle, Umeå kommun, på en tidigare ö (idag fastland) invid fyra bronsåldersgravar. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)
Från 299 kr
Skeppssättning i Nydala. En skeppssättning (ibland ett stenskepp) är en stenkrets med den spetsovala formen av ett skepp. Ungefär 2 000 skeppssättningar är kända i Skandinavien, de flesta i Sydsverige, men även ett stort antal i Danmark och Norge. Spridda exempel finns också i Tyskland och Baltikum. Till övervägande del är de (som Ales stenar) daterade till vendeltiden och vikingatiden; endast 35 har daterats till bronsåldern. Flera av dessa tidiga exemplar finns på Gotland och känns igen på stora stenblock som står tätt ihop, inte glest placerade mindre stenblock som hos järnålderns skeppssättningar. Sveriges nordligaste skeppssättning finns vid sjön Mjösjön i Yttertavle, Umeå kommun, på en tidigare ö (idag fastland) invid fyra bronsåldersgravar. I andra delar av världen förekommer andra typer av stenkretsar. I Norden finns även andra typer av båtrelaterade gravar; till exempel brända och obrända båtgravar främst i Uppland, båtformade stensättningar och gravhögar med båtformad inre stenkonstruktion Källa Wikipedia.
Barnen Lars, Britta och Olle Andersson i en dragsoffa. Britta föddes 1916. Här är hon mycket liten så bilden är troligen tagen 1917 i bostaden i "Järnvägshuset" i Norberg. I bakgrunden syns en telefon. Lars, givaren berättar: " Pappa hade egen telefonlinje till rakstugan hemifrån. När han fick mycket folk fick mamma avbryta allting och komma ner och tvåla gubbar! Det tyckte hon inte om. När jag vart 11 år fick jag börja och det var inte så roligt. Det var ofta på helgerna när det var marknad. Dom andra hade ju ledigt från skolan när det var marknad och hade roligt. Jag fick stå där och tvåla fast jag egentligen var för liten. Jag fick värk i axeln. Och det kom ibland gruvarbetargrabbar som inte hade tvättat sig innan de kom. Dom var så lortiga så tvålen smälte och gick inte att löddra. Det var olustigt med skitiga grabbar! 25 öre kostade en rakning."
Riksförbundet Sveriges lottakårer anordnade för första gången kurser för armelottor 1947, och dessa förlades till P3 tiden 9/6 - 3/7. Denna första kurs omfattade tjänstegrenarna expeditionstjänst, förplägnadstjänst, luftvärnssignaltjänst och stabssignaltjänst. Skolchef blev major Malcolm Frithz, biträdande skolchef kapten Åke Höijer och chefslotta fru M. Wikström. Materialredogörare och lärare i stabssignaltjänst furir Evert Wahlberg, befattningar som sedan återkom under 11 kurser i följd. Övriga lärare kom i stor utsträckning från regementet av vilka en del var reservofficerare och inkallades för denna uppgift. Bild 1. Examensprov med sambandslinjen. Fr v rikslottachefen fru Märta Stenbäck, ryggen på C P 3 överste Eric Cavalli, t h chefslottan Maj Cederlund. Bild 2. Lottaskola vid P 3 1947. Klart för fysisk träning. som regel omfattade den orientering. Ibland även bollspel och gymnastik. Bild.3
Ilse Tobiasson (född 1960, gift Glimberg), 2 år och 4 månader, borstar tänderna vid ett handfat på Barnsjukhuset i Göteborg. Ilse insjuknade i diabetes typ 1 i december 1961 och fick då börja ta insulinsprutor. Detta resulterade i att ibland sjönk blodsocker på tok för mycket och hon hamnade då i insulinkoma. Då fick mamman ta ambulans till sjukhuset och 1962 inträffade detta tre gånger. Denna bild är från tredje tillfället som alltid betydde inläggning i cirka två veckor eller tills blodsockret stabiliserade sig. På sjukhuset togs många blodprover för att kolla sockret, både dag och natt, och detta gjorde ont i de små fingrarna. Personalen försökte alltid få Ilse att äta, vilket inte var så populärt. Längtan efter modern och hemmet var enormt stor.
Vy från skeppssättningen i Ytterby. I förgrunden syns en vinge till en väderkvarn. En skeppssättning (ibland ett stenskepp) är en stenkrets med den spetsovala formen av ett skepp. Ungefär 2 000 skeppssättningar är kända i Skandinavien, de flesta i Sydsverige, men även ett stort antal i Danmark och Norge. Spridda exempel finns också i Tyskland och Baltikum. Till övervägande del är de (som Ales stenar) daterade till vendeltiden och vikingatiden; endast 35 har daterats till bronsåldern. Flera av dessa tidiga exemplar finns på Gotland och känns igen på stora stenblock som står tätt ihop, inte glest placerade mindre stenblock som hos järnålderns skeppssättningar. Sveriges nordligaste skeppssättning finns vid sjön Mjösjön i Yttertavle, Umeå kommun, på en tidigare ö (idag fastland) invid fyra bronsåldersgravar. I andra delar av världen förekommer andra typer av stenkretsar. I Norden finns även andra typer av båtrelaterade gravar; till exempel brända och obrända båtgravar främst i Uppland, båtformade stensättningar och gravhögar med båtformad inre stenkonstruktion. (Hämtat från Wikipedia)
Vy från skeppssättningen i Ytterby. En skeppssättning (ibland ett stenskepp) är en stenkrets med den spetsovala formen av ett skepp. Ungefär 2 000 skeppssättningar är kända i Skandinavien, de flesta i Sydsverige, men även ett stort antal i Danmark och Norge. Spridda exempel finns också i Tyskland och Baltikum. Till övervägande del är de (som Ales stenar) daterade till vendeltiden och vikingatiden; endast 35 har daterats till bronsåldern. Flera av dessa tidiga exemplar finns på Gotland och känns igen på stora stenblock som står tätt ihop, inte glest placerade mindre stenblock som hos järnålderns skeppssättningar. Sveriges nordligaste skeppssättning finns vid sjön Mjösjön i Yttertavle, Umeå kommun, på en tidigare ö (idag fastland) invid fyra bronsåldersgravar. I andra delar av världen förekommer andra typer av stenkretsar. I Norden finns även andra typer av båtrelaterade gravar; till exempel brända och obrända båtgravar främst i Uppland, båtformade stensättningar och gravhögar med båtformad inre stenkonstruktion. (Hämtat från Wikipedia)
Beslag till remtyg? Fornfynd från båtgrav. Ett trearmat toppbeslag av förgylld brons med en runt kanten pånitad bård av niello-inlagt silver. Djurornamenten gjutna och efteråt något uppskurna, silverbården däremot har ett mönster, som har skurits i det tunna silverblocket sedan detta anbringats på bronsbelsget: där silverbeslaget nu är skadat syns nämligen hur verktyget ibland skurit ned även i bronsen. Alla försänkta fält och cirkellinjer på silvred har en gång varit helt utfyllda med niello. Mitt på beslaget ett försänkt runt fält utan förgyllning, vilket helt täckts av toppknappen. För dennas stift är uttaget ett stort hål i entrum och intill detta finnes hål efter tre små järnstift, varmed toppbeslaget varit fästat: ett stift sitter kvar. Ett liknande stift finnes vid ytterändan av varje arm. Beslaget är starkt förböjt och har flera huggmärken, varav ett tvärs över en arm gående torde vara gjort med finare eggredskap, möjligen ett svärd, andra sannolikt med en spade. Armarnas längd (från centrum räknat) 6,5 cm; bredd vid ytterändarna 1,8 cm, beslagets tjocklek 0,1 cm.
Fynd från båtgrav i Nabberör, från vendeltid. Ett trearmat toppbeslag av förgylld brons med en runt kanten pånitad bård av niello-inlagt silver. Djurornamenten gjutna och efteråt något uppskurna, silverbården däremot har ett mönster, som har skurits i det tunna silverblocket sedan detta anbringats på bronsbelsget: där silverbeslaget nu är skadat syns nämligen hur verktyget ibland skurit ned även i bronsen. Alla försänkta fält och cirkellinjer på silvred har en gång varit helt utfyllda med niello. Mitt på beslaget ett försänkt runt fält utan förgyllning, vilket helt täckts av toppknappen. För dennas stift är uttaget ett stort hål i entrum och intill detta finnes hål efter tre små järnstift, varmed toppbeslaget varit fästat: ett stift sitter kvar. Ett liknande stift finnes vid ytterändan av varje arm. Beslaget är starkt förböjt och har flera huggmärken, varav ett tvärs över en arm gående torde vara gjort med finare eggredskap, möjligen ett svärd, andra sannolikt med en spade. Armarnas längd (från centrum räknat) 6,5 cm; bredd vid ytterändarna 1,8 cm, beslagets tjocklek 0,1 cm.
Domarring mellan Runsten och Norra Möckleby. Domarring är en forntida gravanläggning som kom i bruk under slutet av bronsåldern, men var mest frekvent under folkvandringstiden. Domarringen är en typ av stenkrets där resta eller liggande stenar är glest placerade så att en cirkelform bildas (jämför skeppssättning). Stenarna är ofta udda till antalet, sju eller nio stenar är det vanligaste. Namnet kan härledas till en medeltida uppfattning att domarringar var en sorts tingsplatser där man fattade rättsliga beslut. På varje sten satt en utvald domare och i och med det udda antalet stenar kunde en dom aldrig bli oavgjord. Från järnåldern finns dock inga tecken som tyder på en sådan funktion. Domarringar har ibland visat sig vara brandgravar, dock relativt fyndfattiga. Sekundärgravar kan ha tillkommit i efterhand. De flesta av Sveriges domarringar hittar man i Jönköpings län och före detta Skaraborgs län, men de förekommer även i övriga Götaland samt i Mälardalen. Domarringar förekommer också utanför Sverige, bland annat i Polen runt Wislas utlopp i Östersjön. (Hämtat från Wikipedia)
'Vy från Ekebacken där Göteborgs Naturhistoriska Museum ligger. Eken och parkeringen, riktning mot Skansen Kronan. :: :: Ingår i serie med fotonr. 7129:1-5 med bilder tagna för projekt ''Då och Nu'' inom bildaccessprojektet, produktion för vastarvet.se. Detta motiv jämfördes med gamla bilden med fotonr. 928. Detta motiv jämfördes med gamla bilden med fotonr. 5018:1. Bildtext där: :: I över ett sekel har det funnits sälar i Slottsskogen i Göteborg. Den första sälen flyttades hit 1902 under parkens grundare August Kobbs tid, men då fanns ingen riktigt lämplig damm. En ny damm kom till inom det snaraste genom sponsring av James Keiller. Det äldre fotot är taget i förra seklets början av Göteborgs Illustrationsbyrå. :: :: Den senaste ombyggnaden av säldammen 1993 gav dagens utformning. Flera generationer av besökare har genom åren samlats vid säldammen för att vara med och se när sälarna utfodras med sill. Enligt tradition sker detta klockan 14.00 varje eftermiddag. Skatan på bilden är en av alla dem som vet när det är dags och passar snart på att ta en fisk i en hink på bilflaket. Ibland föds en knubbsälunge i dammen, vilket skapar rubriker i tidningarna.'
Edvard Martinsson, Södra Kärnberg. Född 1881-03-07, död 1962-08-04. Gift 1922-06-04 med Kajsa Larsson (född 1866-04-27), änkling 1928-02-25 (cancer). Edvard blev enbent genom en huggarolycka i skogen. Per Jonsson stoppade blodflödet genom att lägga en kortlek över såret. Edvard begav sig så snabbt som möjligt med hästfärd till doktor Oskar på gamla sjukhemmet i Torsby. Han öppnade såret som började blöda igen. Då bands ettt hårt tryckförband över såret och Edvard blev förd med hästskjuts till Myra järnvägsstation i N:a Råda i Klarälvdalen för vidare befordran till lasarettet i Karlstad. Det visade sig då att tryckförbandet varit för hårt och det hade hunnit bli kallbrand i benet och det måste amputeras. Men han lärde sig snabbt att ta sig mycket bra fram med krycka. Han fick en protes men den tyckte han var så klumpig att han egenhändigt gjorde en stövel av den. Han blev utbildad till skomakare pga sitt handikapp. Men han hade alltid bråttom och det när han lagade skor också, så laggen hamnade ibland brevid hålet. När detta påpekades svarade han: - Ja, det blev bara så. Så det blev skogsarbete som blev den egentliga inkomstkällan. Han byggde en evighetsmaskin och även fiolen, trots att han inte spelade själv.
Vykort, " Lugnarohögen, Hallands-ås" Gravhögen med omgivande lantgårdar och åsen i bakgrunden. Torpet framför högen från yngre bronsåldern (ca 900–800 f. Kr) kallas ibland "Mor Johannas stuga". Det kommer sig av att här bodde fru Johanna och hennes dotter Clara då Victor Ewald, kyrkoherde i Östra Karup, och Riksantikvarieämbetets representant i Höks härad på våren 1926 for förbi Lugnarohögen och fann den förfallen. Uppbragt över detta tillstånd kontaktade Ewald riksantikvarien Sigurd Curman, vilket ledde till en utgrävning 1926. Då upptäcktes att högen dolde en 8 meter lång skeppssättning - den första i landet som hittats under jord. Sensationen gjorde att Riksantikvarieämbetet blev intresserad av att köpa stugan och tomten. Johanna accepterade budet om 1000 kronor med löfte om att få bo kvar till sin död och fick uppdraget att se efter högen. Den skulle nämligen bli en sevärdhet för allmänheten. Från torpet byggdes en gång in i graven, vilken övergöts med en kupol på initiativ av Rudolf Abelin, grundare Norrvikens trädgårdar i Båstad, och Ludvig Nobel (broson till Alfred Nobel), som var en av projektets största finansiärer. Invigningen skedde den 11 juni 1927 under medverkan av kronprins Gustav Adolf.
Gravkapellet på Kustsanatoriet Apelvikens kyrkogård som stod klart 1927, samma år som kustsanatoriets arkitekt Rudolf Lange i Göteborg avled. Han upprättade alla byggnadsritningar till sanatoriet. Kyrkogården är ca 4000 kvm stor, omgärdad av en stenmur och i mitten på östra långsidan står gravkapellet i så kallad 20-talsklassicism (stiliserad, antik stil) med gavelfält (fronton) på fyra kolonner och glest tandsnitt (guttae) runt takfoten. Där finns också ett bårhus där svepning och bisättning skedde; ibland även obduceringar. Patienter som avled och vars anhöriga inte hade råd med liktransporten, som fick ske på järnväg, gravsattes här (tidigare på kyrkogården i Varberg). Även om de anhöriga sällan kunde delta hade man alltid en begravningsgudstjänst som familjen sedan fick ett referat ifrån. Psalmer, bibelord och präst redovisades och man bifogade ett fotografi på kistan och blomstergärden vid graven. Varje grav försågs med ett vitt träkors, men under andra världskriget byttes dessa ut mot små låga gravstenar. Där höggs namn, årtal och hemort in. Märkligt nog blev den förste att gravsättas på kyrkogården grundaren till sanatoriet, dr J S Almer, den 25 augusti 1927 (död den 13 maj samma år). Totalt blev 136 personer begravda här och trots många var vuxna kallas området numera ofta ”Barnens kyrkogård”. (Läs mer i artikeln här på DigitaltMuseum "Kustsanatoriet Apelviken")
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.