undersökning, arkeologi
Från 299 kr
arkeologi, undersökning
Arkeologisk undersökning
Skurkvarn vid Jordhamn. Några kilometer norr om Sandvik ligger Jordhamn. Här står Ölands enda bevarade vinddrivna skurkvarn. Intill kvarnen finns även lämningar av äldre kreatursdrivna skruvandringar. Sedan lång tid tillbaka har ölänningarna använt sig av kalksten. Den blev också tidigt en viktig handelsvara. I städerna runt Östersjön finns byggnader som innehåller både obearbetad och slipad kalksten från Öland. För att kunna slipa stenen byggde man ett s.k. skurverk (skurkvarn). Ölands äldsta kända skurverk framkom vid arkeologiska undersökningar av den gamla handelsplatsen i Köping. De visar att man redan under tidig medeltid slipat sten på ön. Till en början drogs skurverken av oxar eller hästar s.k. hästvandring. I mitten av 1800-talet kom så skurkvarnen där man utnyttjade vinden som kraftkälla. Att sköta skurkvarnen var mestadels en kvinnosyssla medan männen seglade runt för att sälja stenen. Skurverk har funnits över hela Öland, de stora flertalet återfanns dock på norra delen av ön längs den s.k. "Stenkusten". I Persnäs socken fanns under en tid ett ca. 20-tal verk. Gamla fotografier visar att det fanns 4-5 verk i Grönhögen på södra Öland omkring år 1905. (Hämtat från www.olanningen.com)
Arkeologisk undersökning p g a motorvägsbygget mellan Köping - Västerås av gravfältet vid Rallsta 1.6 - 1.9 och 20.9 - 20.10 1960 av Vlm /Henry och Eva Simonsson (Södra delen) Gravfältet under undersökningen, sett från V.
Kalmar slott, arkeologisk undersökning av Slottsfjärden
arkeologi, altare, kyrkointeriör, kyrka, undersökning
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.