Översikt av Mossebo gård. 1. Loge. Skiftesverk, spåntak. 2. Vagns- och redskapshus. Skiftesverk, rött. Snedtak. 3. Stall och fähus. Skiftesverk, rött. Spåntak. 4. Stall, äldre. Korsknutat timmer, slätpanel, rött. Brutet tak med spån. 5. Vagnbod, korsknutat timmer, stockpanel, röd. Brutet tak med spån. 6. Bod. Skiftesverk, opanelad, röd. Spåntak. Ett rum, 2 bottnar. 7. Källare, nergrävd. Sadeltak med spån. 8. Källare, murad, endast ruin. 9. Svinhus. Skiftesverk, rött. Sadeltak med spån. 10. Stuga. Timmer i korsknut, opanelad, röd. Sadeltak på åsar, täckt med tegel. Mycket ålderdomlig. 11. Hönshus. Skiftesverk. Rött. Sadeltak med tegel. Profilerad bräda längs takfoten. 12. Drängstuga. Timmer i korsknut. Panelad, röd. Sadeltak på åsar, täckt med tegel.Profilerat takfotsbräde. Mycket gammal. 13. Magasin. Timmer, avsågade knutar. Ej panel, rött, med luckor, knutar i svart. Brutet tak med spån, 2 bottnar. 14. Magasin. Timmer, avsågade knutar. Ej panel. Rött. Tak med spån och tegel. 1 botten. Gammalt. 15. "Fatbur". Timmer i korsknut, opanelat. Röd.Toppigt tak med spån. 16. Huvudbyggning, Timmer i korsknut. Panel målad gulvit. Sadeltak med tegel. "Ett par hundra år gammalt" 17. Flygel. Timmer, panel. Gulvit. Sadeltak med tegel. Fönsterfoder med tandsnitt upptill. "80 år gammalt". (Manne Hofrén, 1925)

Från 299 kr

Förmodligen godtemplarmöte vid Bredebolets skola omkring 1910-12. Bakre raden fr.v: 1. 2. Mårten Karlsson, Lindhult 3. Ester Pettersson, Gullebolet 4. Gustav Enoksson, Lindhult 5. Teodor Aronsson, Bredebolet 6. Maja Johansson, Nybygget 7. Agnes Johansson, Brokärret. Arbetade i mejeriet i Lindhult. Andra raden bakifrån: 8. Oskar Andersson, Habelsbolet (vid missionshuset) 9. Gerda Johansson, Skagabygget 10. Frida Johansson, Nybygget 11. Elin Svensson, Skaga ("Prästgården") 12. Anna Svensson, lärarinna i Lindhult 1897-1931 13. Anna Hedin, Lindhult 14. Annie Aronsson, Bredebolet 15. Amanda Andersson, Habelsbolet (syster till nr 8) 16. Selma Johansson, Skagabygget 17. Ester Johansson, Lindberga Andra raden framifrån fr.v: 18. Elin Wallin, Lindhults handel 19. Anna Karlsson, (Lindberg), Lindhult 20. Herman Gustavsson, Hallerud 21. Matilda Svensson, lärarinna i Bredebolet (syster till nr 12) 22. Karl Larsson, snickare från Gullebolet 23. Hanna Säll, lärarinna i Högshult 24. Elin , Storrud 25. 26. Hildur Johansson, Skaga 27. Berta Andersson, Skaga Främre raden fr.v: 28. John Eriksson, Gullebolet 29. Einar Nilsson, Bredebolsfall 30. Rickard Johansson, Lindberga 31. Berta Gustavsson, Stenåsen 32. Orvar Nilsson, Bredebolsfall Reprofotograf: Gunnar Berggren. Godtemplarorden/IOGT. Den första svenska IOGTföreningen bildades 1879.

Från 299 kr

Fyra vuxna och tre barn med kälkar utomhus en vinter. (Jämför med bild 4 och 8 av barn med kälkar. Kan vara taget samtidigt och kan vara samma barn). Lars (givaren) tror att damen med hatten är hans mor Edit Andersson, första barnet från vänster på sparken är Britta, nästa Lars själv och den siste pojken eventuellt Olle. Övriga vet han inte vilka de kan vara. I bakgrunden Björkås ålderdomshemm i Norberg som låg lite öster om byn, "som jag minns så tycker jag att det såg ut så där" säger Lars. "I sånt fall är det det s.k. Kärleksstigen som går framför. Så kallades vägen som blev kvar efter ett tidigare järnvägsspår som gick från Kärrgruvan till Engelsberg (Ängelsberg). Där gick bl.a. loket Förstlingen." Björkås ålderdomshem i Norberg blev senare Västmanlands Landstings "Sjukhem". Detta var då avdelning 5 tillhörande det då nybyggda Sjukhemet som låg på andra sidan Röningstorpsvägen i Norberg. Personerna på bilden befinner sig på "Gamla Banan", resterna av banvallen mellan Kärrgruvan och Ängelsberg.

Från 299 kr

Fr.v: 1. Johan Alfred Johansson, Nolgården, född 1858, död 1928. 2. Gustav Persson, Karlstorp 3. Matilda Jansson, född 26/2 1873, död 14/4 1956. Betlehemsresenär 4. Stina Jansson, syster till nr 3. Hushållerska åt nr 1. 5. August Turesson, född 15/1 1841 i Undenäs, inflyttad från Tived 1903, död 20/1 1927. "Ture ve Åna". 6. 7. Herman Gustafsson, född 22/4 1875 i Älgarås, död 17/6 1950. Skomakare i Hallerud. (Tiveds stuga). Foto: Hugo Tived 1923. Ture bröt stubbar åt kanalbolaget. En gång hade hans rep försvunnit. Han hade sina misstankar att Per (i Storrud) hade lagt beslag på det. Då de möttes en dag utbrast Ture: "Jaså, du lever än?" - "Ja, varför skulle jag inte göra det?" - "Jaa, jag trodde mest du hade gått och hängt dej". Rupert Gustavsson, född 1898, kallar det för os. "Ture vid Åna" hade sådana här bl.a. i Långaviken och ån. Kompletterade med granris och enbuskar. Sedan håvades fisken upp. I ån var det nog ofta mört. Om Ture tog fram brännvinet och bjöd någon gäst, förklarade han sig ofta med att han måste ha brännvin hemma för att smörja knäna med. Ture, som var från Tived, var en passionerad jägare i sin krafts dagar och hade givetvis "skjutetuja" (geväret) med sig även då han i tidiga vårmorgnar gick till tjäder- eller orrspel. Angående jakt på olovlig tid och mark, hänvisade Ture till en pastor med samma intressen, vilken tröstade sig med att "Djuren på marken äro mina, säger Herren". Det blev alltså en sak mellan Herren och jägaren, om den senare tog sig för att skjuta ett villebråd när tillfälle bjöds. Ture kunde även snara fågel. På äldre dagar ägnade han sig mera åt fiske. Var han hemma, då man kom på besök, fann man honom ofta i färd med att ordna sina fiskeredskap, laga nät osv. Då han en dag ansåg sig för gammal även för fisket högg han resolut sönder båten till spisved. Den bör ha brunnit bra, för tjärskiverna var bitvis mer än centimetertjocka.

Från 299 kr

Fr.v: 1. Johan Alfred Johansson, Nolgården, född 1858, död 1928. 2. Gustav Persson, Karlstorp 3. Matilda Jansson, född 26/2 1873, död 14/4 1956. Betlehemsresenär 4. Stina Jansson, syster till nr 3. Hushållerska åt nr 1. 5. August Turesson, född 15/1 1841 i Undenäs, inflyttad från Tived 1903, död 20/1 1927. "Ture ve Åna". 6. 7. Herman Gustafsson, född 22/4 1875 i Älgarås, död 17/6 1950. Skomakare i Hallerud. (Tiveds stuga). Foto: Hugo Tived 1923. Ture bröt stubbar åt kanalbolaget. En gång hade hans rep försvunnit. Han hade sina misstankar att Per (i Storrud) hade lagt beslag på det. Då de möttes en dag utbrast Ture: "Jaså, du lever än?" - "Ja, varför skulle jag inte göra det?" - "Jaa, jag trodde mest du hade gått och hängt dej". Rupert Gustavsson, född 1898, kallar det för os. "Ture vid Åna" hade sådana här bl.a. i Långaviken och ån. Kompletterade med granris och enbuskar. Sedan håvades fisken upp. I ån var det nog ofta mört. Om Ture tog fram brännvinet och bjöd någon gäst, förklarade han sig ofta med att han måste ha brännvin hemma för att smörja knäna med. Ture, som var från Tived, var en passionerad jägare i sin krafts dagar och hade givetvis "skjutetuja" (geväret) med sig även då han i tidiga vårmorgnar gick till tjäder- eller orrspel. Angående jakt på olovlig tid och mark, hänvisade Ture till en pastor med samma intressen, vilken tröstade sig med att "Djuren på marken äro mina, säger Herren". Det blev alltså en sak mellan Herren och jägaren, om den senare tog sig för att skjuta ett villebråd när tillfälle bjöds. Ture kunde även snara fågel. På äldre dagar ägnade han sig mera åt fiske. Var han hemma, då man kom på besök, fann man honom ofta i färd med att ordna sina fiskeredskap, laga nät osv. Då han en dag ansåg sig för gammal även för fisket högg han resolut sönder båten till spisved. Den bör ha brunnit bra, för tjärskiverna var bitvis mer än centimetertjocka.

Från 299 kr

Lysaren vid Nabbu fiskeläge Jakob Petter Andersson Lyberg född 1818 på När bodde i en stuga ungefär vid infarten till den norra av de två sammanliggande Kauparveparterna. Han var gift 1851 med Maria Catarina Olofsdotter född 1820 från Hemmor. Deras dotter Maria Elisabet född 1853 gifte sig 1881 med båtsmannen Karl Albrekt Karlsson Sjöpilt född 1853 från Dalbo på När. De fick 5 barn, vilka alla flyttade till andra platser. När Maria Elisabet dog 1903 gifte Karl om sig med änkan Josefina Jakobsson som bodde i stugan på bilden och flyttade dit. De fick dottern Astrid 1906, vilken gifte sig till När. Josefina omkom i en eldsvåda. Denna boplats finns inte längre kvar. Den låg nära Närkån, vilken syns i förgrunden. Stugan är ett inpanelat bulhus, kanske från 1700-talet, vilket man sannolikt fått köpa från någon gård när man byggde ett nytt större hus där. Ladugården är byggd av resvirke med spåntak vid 1900-talets början, kanske av Karl Sjöpilt. Inte heller den gamla boplatsen uppe vid Kauparve finns kvar.

Från 299 kr

Man skulle kunna tro att det här är ett motiv från stranden, men det är faktiskt taget uppe från Lausbackar! I förgrunden är det fd åkrar och betesmarker, delar av markerna tog man lera och grus i fram till 1980-talet. Större delen är idag bevuxen med tallar och enbuskar mm och är snårig mark numera. Det har tydligen varit en regnig sensommar, för lerhålet framför Lina ställe är vattenfyllt. Här plockade både Masse och pojkar i bygden på hans uppdrag fossiler, det fanns massor. Huvuddelen av Masses fossilsamling på 500.000 delar är plockade i "Lairhäulä". På ancyllusvallen bakom lerhålet ligger Lina Jacobssons, fd Söderlunds, ställe. De 5 träden på tomten är de enda som syns på hela backarna! Men det fanns en oxel nere hos Masse, det är alldeles utanför bild t h. Vi ser det lilla bostadshuset och brygghuset och th ladugården med bod på högra gaveln. Vid det vänstra dubbelträdet är det en källare, se Bild 1086. Lausviken skymtar en aning t v om dubbelträdet.

Från 299 kr

Denna boplats ligger inte alls vid Mattsarvegrannlaget, utan mitt emot Lau fd kvarn vid stora landsvägen. Tidigare tillhörde fastigheten Allmänningen, vilken i sin tur kan ha uppstått ur Lau prästgårds fd marker. På 1700-talets andra hälft bodde här klockaren Lars Mattisson Ahlström, gift 1763 med klockardottern Bohl Båtelsdotter. De fick sönerna Lars och Båtel och det blev Båtel Larsson Ahlström född 1778 som tog över stället. Han gifte sig med Anna Maria Jakobsdotter Laugren född 1785 och de fick 4 barn, varav sonen styrmannen Lars Båtelsson Ahlström född 1816 blev näste ägare 1864. Han gifte sig omkring 1840 med Christina Gertrud Lönngren född 1818 från När och de fick 5 döttrar. Yngsta dottern Matilda Larsdotter Ahlström ärvde fastigheten. Om hon var gift är okänt, men hennes son Emil Larsson född 1890 blev näste ägare 1925. Emil blev gift 1916 med Emili Josefina Nilsson född 1896 från Utalskog i Alskog. De fick dottern Edit Matilda 1916 och hon gifte sig med Anton Johansson vid Bjärges i Garde och bosatte sig där. Emil Larsson var byggnadssnickare och byggde ett nytt bostadshus i cementhålsten 1946, det som står på fastigheten idag. När Emil dog omkring 1970, sålde Emili stället som fritidsbostad till Willy Ludvig. 1981 köpte Nils och Maj Lindström från Hallsarve fastigheten när de överlämnat gården till sonen Bo Lindström. 2008 köpte Lotta Hanell stället av Maj Lindström, som då flyttade upp till lägenheterna vid skolan. På bilden ser vi baksidan av manbyggnaden, en liten parstuga troligen från 1800-talets mitt, sammanbyggd med en yngre flygel.

Från 299 kr

Före skiftet tillhörde den här boplatsen troligen Anderse eller Hemmor. Förste kände ägaren var Nils Ekelund född 1784 från Endre, gift andra gången 1818 med Lovisa Catarina Andersdotter född 1795 från Hemmor. Det lilla inpanelade bulbostadshuset på bilden kan vara från deras tid, men ännu mera troligt är att det är äldre och att de köpt det begagnat och flyttat hit. Nils och Lovisa fick 3 barn, varav dottern Eva Nilsdotter född 1818 gift 1846 med Hans Larsson Vallander född 1807 från Anderse tog över stället. De fick 5 barn och äldste sonen Hans Vallander född 1850 ärvde stället. Han gifte sig med Maria Lauvall från Änges i Burs och de fick en son Gunnar, som reste till Amerika. Fadern reste sedan också till Amerika och dog där. Maria sålde stället 1899 till svägerskan Anna Margareta född 1855 och hennes man målaren Oskar Lindgren född 1861 från Ala men verksam i Visby. Maria flyttade till Hemmor på När. Byggnaderna hade fram till skiftet stått på ofri grund, men tomten köptes in av Oskar. Anna och Oskar hade två barn. Efter Oskars död köptes fastigheten 1936 av dottern Ainas son målaren Ivar Lindgren född 1905 i Boge. Ivar gifte sig 1933 med Margit Ahlqvist född 1902 från Guldrupe och de fick dottern Gunvor 1942. Gunvor gifte sig med sonen i granngården Erling Hansson, varvid fastigheten såldes till Oskar och Edit Pettersson som innehade den till 1976. Anders Hallqvist född 1950 från Mickelgårds på När och hans fru Birgitta född 1951 från Levide köpte stället och bor ännu där.

Från 299 kr

FLYGARGRAVARNA De sju brittiska flygargravarna på Skogskyrkogården i Falkenberg är från 1944. Flygarna hörde till tre olika bombflygplan som störtade runt Anholt 29 augusti 1944. Det fanns sju man i varje plan. Dessa ingick i en attack på Königsberg (nuvarande Kaliningrad) och Stettin (nuvarande Szczecin). De sju flygarna flöt i land runt Falkenberg mellan 8 och 14 september 1944. Hela historien om vad som hände under en enda natt av andra världskrigets över 2000 nätter är berättad i Lars Wikanders skrift DE KOM ALDRIG HEM. (Finns på Falkenbergs museum.) Bild :1 En tidig officiell ceremoni (förmodligen 1955) där de ursprungliga vita träkorsen är kvar. (Fotot genom Gösta Ranlid, Köinge.) Bild : 2 Lions Club i Falkenberg har smyckat gravarna med blommor och ljus sedan 1954. Från början med en ceremoni veckan före jul. Senare gick man över till Allhelgonahelgen. Bild : 3-4 Av de brittiska flygarna var sju engelsmän och två kanadensare. En av de sistnämnda var Douglas Sparkes från staden Regina i delstaten Saskatchewan i Kanada. I den delstaten har det varit sed att varje omkommen flygare från andra världskriget fick en sjö uppkallad efter sig. I norra delen av regionen finns i dag Lake Sparkes. Bild : 5 Två medlemmar i Lions Club i Falkenberg var med redan vid första utsmyckningen av flygargravarna 1954. Det är Stig Ringström och Sven-Arne Svensson. Bilden är från Allhelgona 2003. Bild :6 1994 hade Falkenbergs museum en av sina största utställningarna någonsin, Sju vita kors, med utgångspunkt från Lars Wikanders material i DE KOM ALDRIG HEM. Bild : 7 Vid invigningen av museets utställning 8 maj 1994 deltog brittiske försvarsattachén i Stockholm, John Walmsley, samt brittiske konsuln i Göteborg, Alan White, med kransnedläggning vid flygargravarna. Fyra plan från F16 gjorde också en hedersflygning över Falkenberg. Bild :8-9 En informationstavla om flygarna och Zofia har kommit upp på Lars Wikanders initiativ. De som läser på tavlan är Steve and Rose Nichol från Ottawa, Kanada. De är speciellt intresserade av de två kanadensiska flygarna på Skogskyrkogården. (Rose's farbror, Joe Gallipeau, är en av de fyra flygare som är begravda i Varberg.)

Från 299 kr

Denna sommardag döljs manbyggnaden på Gumbalde delvis av trädgårdens syréner och päronträd. Manbyggnaden är uppförd 1876 i parstugeplan, medan köks- och brygghusbakbygge kom till 1912. Vad träbyggnaden innehållit är okänt. 1523 framträder förste kände ägaren Jacop Gumbalde. 1570 hette ägaren också Jacop Gumbalde, kanske ett barnbarn. 1648 ägde Tomas Gumbalde gården och 1653 hade sonen Nils Tomsson tagit över. 1670 var Hans Gumbalde ägare och 1681 hade gården delats i två parter mellan sönerna Jacob och Paul Hansson. 1694 stod Jacob för hela gården, men 1701 verkar den yngsta brodern Churt ha tagit över Pauls part och Jacob hade kvar sin part. Troligen gick det ut sig för bröderna, för något senare ägdes hela Gumbalde av Michael Olofsson. Han sålde hela gården 1720 till Daniel Hansson från Nore i Vamlingbo, gift samma år med Catarina Olofsdotter född 1701 från Fie. Gården delades omkring 1750 och dottern Mallena Danielsdotter född 1730 fick denna part. Hon gifte sig 1750 med Lars Mattson född 1730 från Bolarve i Garde. De fick 5 barn, varav äldsta dottern Catarina Larsdotter född 1761 ärvde parten. Hon gifte sig 1781 med Lars Hansson född 1753 från Maldes på När och de fick också 5 barn. Av dessa tog äldste sonen Hans Larsson född 1783 över, gift 1808 med Brita Danielsdotter född 1786 från Gannor. De fick 8 barn och äldste sonen Lars Hansson född 1813 ärvde parten, gift 1835 med Ingrid Cajsa Hansdotter född 1810 från Botels. Av deras 7 barn blev yngste sonen Lars Larsson född 1840 näste ägare. Han gifte sig 1868 med Maria Danielsdotter född 1846 från sin farmors gård Gannor. De fick 4 barn och av dem tog sonen Olof Larsson född 1872 över gårdsparten. Han gifte sig med Vendla Larsson från Stånga. De sålde parten 1915 till grannen Lars Östmans son Emil Östman och hans fru Emma, vilka innehade den i 6 år, se Bild 586 bland annat. 1921 köptes gårdsparten av Karl Nyström född 1874 och hans fru Maria född Karlsson 1878, båda från Kräklingbo. 1933 tog deras son Albert Nyström född 1909 över, gift 1936 med Elsa född Nilsson 1915 från Mickelgårds på När. De brukade parten till 1968, då de sålde den till Lantbruksnämnden, som styckade av jorden och sålde denna manbyggnad med tomt till Lars och Märta Edlund. De nyttjade bostadshuset som fritidshus, men bodde också här permanent en period. 2008 sålde Edlunds barn huset till Anne-Marie Björling, som bor här på fritiden.

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Fr.v: 1. Johan Alfred Johansson, Nolgården, född 1858, död 1928. 2. Gustav Persson, Karlstorp 3. Matilda Jansson, född 26/2 1873, död 14/4 1956 4. Stina Jansson, syster till nr 3. Hushållerska åt nr 1. 5. August Turesson, född 15/1 1841 i Undenäs, inflyttad från Tived 1903, död 20/1 1927. 6. 7. Herman Gustafsson, född 22/4 1875 i Älgarås, död 17/6 1950. Foto: Hugo Tived 1923. Ture bröt stubbar åt kanalbolaget. En gång hade hans rep försvunnit. Han hade sina misstankar att Per (i Storrud) hade lagt beslag på det. Då de möttes en dag utbrast Ture: "Jaså, du lever än?" - Ja, varför skulle jag inte göra det? - "Jaa, jag trodde mest du hade gått och hängt dej". Rupert Gustavsson, född 1898, kallar det för os. "Ture vid Åna" hade sådana här bl.a. i Långaviken och ån. Kompletterade med granris och enbuskar. Sedan håvades fisken upp. I ån var det nog ofta mört. Om Ture tog fram brännvinet och bjöd någon gäst, förklarade han sig ofta med att han måste ha brännvin hemma för att smörja knäna med. Ture, som var från Tived, var en passionerad jägare i sin krafts dagar och hade givetvis "skjutetuja" (geväret) med sig även då han i tidiga vårmorgnar gick till tjäder- eller orrspel. Angående jakt på olovlig tid och mark, hänvisade Ture till en pastor med samma intressen, vilken tröstade sig med att "Djuren på marken äro mina, säger Herren". Det blev alltså en sak mellan Herren och jägaren, om den senare tog sig för att skjuta ett villebråd när tillfälle bjöds. Ture kunde även snara fågel. På äldre dagar ägnade han sig mera åt fiske. Var han hemma, då man kom på besök, fann man honom ofta i färd med att ordna sina fiskeredskap, laga nät osv. Då han en dag ansåg sig för gammal även för fisket högg han resolut sönder båten till spisved. Den bör ha brunnit bra, för tjärskiverna var bitvis mer än centimetertjocka.

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr