Gödseln är utkörd på åkern och lagd i små högar från vagnen. Kvinnorna sprider ut den med moderna grepar (?), båda med vänsterhandsfattning. Det var ett rätt tungt och tidsödande arbete att sprida ut gödseln jämnt över hela åkern. Eftersom arbetet utförs i juli, har åkern sannolikt legat i träda och skall nu besås med höstsäd. Kvinnorna är troligen t v Johan Karlssons fru Hedvig 42 år när bilden togs och t h dottern Rosa Johanna Maria 20 år. De är klädda i den tidens kvinnoarbetskläder med grova förkläden. Men de har hattar i stället för huvuddukar. I bakgrunden ses gården vid Kauparve, det är den parten som ligger intill Käldvägen alldeles under Lausbackars sydligaste del. Man ser att den gamla ladugårdslängan i bulteknik t v har agtak, medan de nyare t h troligen har halm- resp spåntak. Något av manbyggnaden och flygeln syns t h. I bildens högra kant skymtar en liten väderkvarn, en stolpkvarn som har tillhört Hallsarve, sedan länge riven.
Från 299 kr
Här är det stor aktivitet hos Hallsarve Karlssons! Man smaitar, finhugger, tjärved som skall användas till tjärbränning. Gamla furustubbar, vars ytved murknat bort, sågas och huggs upp i småbitar och varje liten bit rensas noggrant från bark och framför allt jord. Från vänster spräcker fadern Hans Karlsson en stubbe med blaigare och nyde, kil och träslägga. Troligen är det sönerna Vilhelm och Arvid som sågar vid sågbocken och mellansonen Oskar som hugger. Gamle far Tomas Nilsson spräcker ett rotben med blaigare och nyde. Bakom Tomas ligger en hög av sågat och spräckt tjärved i väntan på att huggas upp i mindre bitar. Se Nr 256. Masse har arrangerat denna arbetsbild mycket väl. Alla håller på med någon uppgift, de står uppställda så att byggnaderna i bakgrunden och veden syns tydligt.
Nöigärde var ett litet fiskeläge längst in i Lausviken en bit söder om Botvide, det finns ännu två bodar kvar men fisket är sedan länge borta. Fiskeläget användes mest för strandfiske efter abborre, gädda och flundror, sik och lax på höst och vinter. Skulle man fiska strömming och torsk var det Nabbu som gällde. Här syns två rätt nya bodar i resvirke och en gammaldags bulbod som har något så ålderdomligt som en s k mittsula, stolpen på gaveln som bär upp nockåsen. Den ålderdomligaste boden är dock den längst t h, vilken som byggnadstyp går tillbaka till äldre järnålderns kämpgravshus! Både i förgrunden och uppe vid bodarna ligger s k släkdöiar, högar av tång som skall ligga och brinna ihop som gödsel, för att sedan köras ut på åkrarna som gödning.
Enligt Lauboken är smedjan helt i bulkonstruktion med faltak byggd 1880. Om det stämmer är det väldigt sent för en så pass gammalmodig byggnad. Särskilt anmärkningsvärd är stolpen, mittsulan, på gaveln, vilken bär upp nockåsen. Det här är ett förhistoriskt sätt att bygga på, vilket har levt kvar i enklare byggnader långt fram i tiden. Att en byggnad med en sådan konstruktion finns kvar är unikt. Dess proportioner vittnar också om äldre förebilder. Smedjan ligger öster om gårdens övriga byggnader i kanten av beteshagarna. Man ansåg att smedjor var brandfarliga och därför placerades de ofta en bit från övriga byggnader. Denna byggnad förföll sakteliga, men revs tack och lov inte bort. 2007 (?) mättes smedjan upp av studenter på Högskolans byggnadsvårdsutbildning och därefter gjorde man en exakt kopia av den, det ursprunliga virket var så murket, att det inte gick att återanvända. Fastighetsägaren stod för framtagningen av virket.
Masse har stått uppe på backen med god utsikt över hela ladugården och tagit denna överblicksbild. Vi ser hela den fina bulladugården med två båsrader i varje fähus och en hoimd, hörum till varje. Stora gödselstackar ligger ut mot vägen. Ladporten står på glänt. Ladan består av tre bulsektioner, vilket är normalt. På gaveln står en stor halmstack. Ladugårdsflygeln i sten är blind ut mot vägen så när som på en port, osäkert vad den ledde till. Käldkväiar går alldeles utanför till vänster och åt höger går vägen ner till Nybro. Grannpartens magasin skymtar. I förgrunden ser vi en välhållen räcktun bestående av 4 räckar på höjden. Sådana tunar användes främst på platser med måttligt betestryck med nöt.
Smiss vät låg mellan åkrarna vid Käldvägen (Käldkväiar) och Lausvikens strand, ungefär mitt för Backvägen. Väten var en grund insjö som omgavs av betade strandmarker. Se bild 517. En bit bakom betesmarken vid väten syns bandtunarna mot åkrarna som går upp till Käldvägen. Efter dessa ses Backvägen gå upp för Bogs backe och där uppe ligger Masses stuga med oxeln t h, se bild 1398-1399. T h skymtar ladugården och träden på Söderlunds ställe. T v om Masses syns höga popplar, pilar kallade i Lau. Dessa var omtyckta på 1800-talets andra hälft och planterades på nästan alla gårdar, de syns på mängder av Masses bilder. Vad det legat för boplats där popplarna står på bilden är okänt. Det har legat åkrar här uppe, men om det varit boplats är oklart. Byggnaden som skymtar bland träden t v bör vara Nybygget.
Här är ett par lite märkliga bilder av Masse, se även Bild 1397. De berättar inte om nåt särskilt tydligt. Det borde finnas intressantare vägbitar mellan Lau och När än den här! Vi ser en ovanligt bred väg med spår efter vagnar och hovar. Dikena är ganska breda och med frodig gräsväxt, den högra har ännu inte slagits eller betats, den vänstra dikesrenen är det svårare att se om den varit slagen eller inte. Bandtunar löper längs med dikesrenarna. Det verkar vara rätt tätvuxen hagmark på båda sidorna, där björk dominerar. Möjligen är bilden tagen mot När ungefär där Ljunggrens åkeri ligger idag på gränsen mot När. Precis där vägen försvinner i bild står en person!
Man har byggt en ny modern ladugårdsdel på Smiss norra part och den gamla skall rivas. Högra delen, som troligen varit i bulteknik och innehållit lada med intilliggande tröskhus, är just riven, delarna ligger i en hög t h. Mellanväggen är i bulteknik med stagande strävor i hörnen. Den gamla ladugårdens utformning är typisk för 1800-talets tredje fjärdedel med rätt låga stenväggar, där bjälklagsändarna sticker ut och låses med stora kilar. Taket är täckt med ag, det gängse materialet innan agen försvann vid Lausmyrs utdikning och man fick gå över till halm. T v är ett dubbelt fähus med hoimd, hörum, t h, dörren därefter gick kanske till ett lammhus. Man har kört hem sand till brukblandning. Kan det vara en hundkoja bredvid?
En solig vårdag har Masse gått ut på den plöjda åkern bakom gårdsparten för att ta denna bild på ekonomibyggnaderna. Det är en imponerande ladugård som Fie Oskars har, både lång, hög och bred. Den är ålderdomligt sluten, inte en enda fönsteröppning. Den delen som har agtak innehåller två fähus med hoimdar, hörum, och dubbla båsrader, se Bild 711. Delen t v med halmtak innehåller lada. Utanför fähusen ligger gödselhögar och invid ladan en stor halmstack. Vid goda skördeår räckte inte loften till, utan man lagrade hö och halm ute i stora stackar. Underhållet är eftersatt, men så planerade man också för ett nybygge, se Bild 716. T h som ladugårdsflygel står lammhuset med halmtak. Det här var en av Laus mest fantastiska ladugårdsbyggnader.
Det var inte bara manbyggnaden och brygghuset som var ålderdomligt på denna part, det var delvis uthusen också. Fähuset t v i bulteknik med agtak är riktigt gammalt, så här smala och låga var ladugårdarna på 1600-talet. Troligen är den en rest av en större ladugårdslänga. Den innehöll två fähus, eftersom dörrarna är smala är det nog fråga kohus, möjligen kan det ena vara lamm- och grishus. I senare tid har man lagt in små fönster invid dörrarna. Utanför ligger en höhög. Men vad "lådan" är för något är inte lätt att veta, en bruklave? Tröskhuset är en ung byggnad med halmtak, sannolikt byggd på den plats där bulfähusets förlängning stått. Man ser att vandringshjulet ännu är kvar.
Här ser vi tröskhuset med den tillbyggda boden. Bakom ligger ladan, vars port finns i hörnet. T h en hoimd med lucka och sedan troligen stallet med dubbla spiltrader, sedan porten till genomkörseln med tillgång till höloftet. Stallet har en ovanlig ytterdörr. Man ser att tröskhusets brädklädnad är av mycket ålderdomlig sort. De lodstående bräderna är infogade i spunningar, uthuggna spår i takstolarna och uppe i hanbalkens undersida. Det trekantiga gavelfältet ovanför hanbalken har motsvarande bräder liggande, fast de översta har ramlat ur. En intressant detalj är det ursågade lilla hålet mitt i gavelfältet. Det är ursågat för att ladusvalan skulle kunna komma in. Kunde inte svalan komma in, kunde inte heller lyckan komma in till gården!
Ladugården verkar vara enhetligt byggd, trots att det är agtak till vänster och halmtak till höger. Det slutna utseendet och att gavlarna är byggda i sten ända upp till nocken tyder på hög ålder. Den vänstra delen består av två fähus med hoimdar, hörum på var sida om en genomkörsel, fähusens gödseldörrar syns tydligt. T h om portlidret ligger ladan, som har ett fintuktat flisgolv av stora ark. Gaveln har två vindögon, synnerligen små ljusöppningar, på varje våningsplan. Tröskhuset har ett skjul tillbyggt längs långsidan, något som var vanligt, man fick genom den befintliga väggen mycket utrymme med en liten insats. Reinhold Levander bodde troligen vid Bolarve i Garde och brukade gårdsparten extensivt därifrån, vilket nog är anledningen till att det ser lite övergivet och rassligt ut.
Lyanders hade som alla andra en ladugård, om än mycket liten. Fanns det bara någon liten möjlighet, så försökte man hålla sig med en ko, någon gris och lite höns för husbehovet av mjölk, smör, kött och ägg. Den här egentligen vackra bulladugården med brant faltak här innehållit en fähusdel t h och en laddel t v, den sistnämnda nog huvudsakligen använd som hoimd, hörum. Fähuset var här så stort att man kanske kunnat hålla två kor och någon kalv t v om dörren och grisstia och hönshus t h. Uppenbarligen har man inte hållit husdjur här på Lars sista år och under Vilhelminas tid. Mot gaveln står två flovedsstaplar och intill ligger okluven ved och ris, så ladugården fungerade här nog som ved- och redskapsbod, om den över huvud taget fungerade!
Tydligen har man börjat etablera gårdsparten på västra sidan av vägen. Denna bulbyggnad med halmtak är inte så gammal även om taket ser rätt taget ut. Byggnaden kan vara tillkommen efter branden 1865, men även lite senare. Den är byggd i rätt klent virke, den är ganska hög och bred, med två mötare, stolpar på gaveln, vilket är vanligt på yngre byggnader, äldre hade bara en mötare i mitten. Det ser ut som man planerat att fortsätta att bygga åt höger, hammarbandet sticker ut uppe vid takfoten. Till vänster ligger kohuset, till höger stallet med hoimd, därefter ett portlider. Det ser lite ödsligt och övergivet ut som på de andra ladugårdsbilderna från denna part.
Samma dag som Masse var hos Bergman och fotograferade manbyggnaden och gårdsfolket, se Bild 569, så tog han en bild av grannparten från den s k Äutakarn mellan parterna. Bilden är tagen från öster alldeles utanför Bergmans tomt med en fantastisk vy över hela Olssons part. Här ser man den långa ursprungliga ladugården fran 1870 med sitt halmtak. Intill står tröskhuset, som troligen nyligen fått ett märkligt brutet spåntak. Där intill bodlängan, se Bild 577. T h om ladugården skymtar den översta delen av taket till ladugårdslängan mot vägen. Manbyggnaden är en stor parstuga från 1873, bakbygget innehållande kök, skafferi och två kamrar är något yngre, brygghusflygeln är nybyggd. Bak på tomten står en smedja. Mellan flygeln och åkern ligger en grönsaks- och fruktträdgård.
Masse har varit uppe och tagit denna bild på morgonen. Han har stått på lillgården, trädgården vid manbyggnaden, och tagit ladugårdens och småhusens framsidor. Ladugårdens lägre delar verkar vara samtidiga, men vänstra halvan har agtak och högra halvan har halmtak. Dubbeldörrar t v kan tyda på att här är stall med hoimd, hörum på gaveln. Den smalare svaipdörren, delad vågrätt, går troligen till kohuset med bås t v och t h om dörren. Längst t h skymtar en ny lada med halmtak och stor ladport. Det reveterade bulhuset (?) med spåntak närmast stallhörnet kan vara ett grishus. Bodlängan i trä med spåntak bör innehålla, vedbod, hönshus mm. Vid staketet ligger några stenblock. Det är troligen trappan till den gamla manbyggnaden, som revs detta år. En trave tegelsten t h vittnar om skorstensbygge i det nya huset.
Arbetet med rågen är tillfälligt avbrutet (för middag?). En del skäupar är uppställda i rakar, andra ligger ännu på marken och väntar på att bäras ihop. Det var viktigt att skuparna ställdes upp så fort som möjligt, så att inte säden skulle kunna ta skada, fukt och annat. Se Bild 40! Bilden är tagen på åkern väster om gården upp mot Käldvägen. Bilden visar förutom skuporna även en avsevärd bit av Laus backars östra sida. Backarna ger idag intryck av att länge ha varit skogsbevuxna, men visar sig på denna bara drygt 100 år gamla bild vara helt nakna. Pricken längst bort på backarna är Botvide kvarn, den vita fläcken t v är det allmänna stenbrottet för byggnadssten. En nyuppsatt slantun av troligen sågat virke avgränsar åkern. Ovanför tunen i bildens mitt ser det ut att stå en liten okänd byggnad med agtak.
Porträtt av Adelaide Peyron med döttrarna Elisabeth och Sigrid. Enligt uppgift ska fotografiet vara taget i Paris 1860. Från år 1852 var Adelaide gift med Sigge Sparre och familjens östgötska anknytning ligger främst i makarnas ägarskap av godset Bjärka-Säby söder om Linköping, där man även hade sin hemvist under åren 1860-68. I moderns knä sitter Elisabeth, familjärt kallad Bibi. Född i Stockholm 1859 och uppvuxen i nämnda Bjärka-Säby och vidare Kristianstad, som var familjens hemort från år 1868. Gift i Stockholm 1889 med kapten Albin Vilhelm Holmberg. Till höger ses makarnas förstfödda barn, dottern Sigrid. Hon föddes i Malmö 1853 och kom vidare i livet att gifta sig med överståthållaren Robert Dickson. Förutom döttrarna Bibi och Sigrid hade makarna två söner. Mest bemärkt av barnen blev sedermera sonen Sixten som gått till historien med sin kärleksrelation till cirkusartisten Elvira Madigan som slutade i gemensamt självmord i ett skogsområde på ön Tåsinge i Danmark den 19 juli 1889.
Vi som långt efter samlandet är att registrera fotografierna som ingår i den samling visitkort som förts samman under namnet "Porträtt av östgötar", finner i ärlighetens namn liten koppling till länet för den här avporträtterade Otto Sjögreen. Kopplingen består i hans delägandeskap till Strålsnäs säteri i Åsbo socken under åren 1877-90. Förklaringen till detta ägande ligger i släkten Sjögreens flertalet medlemmar med stark koppling till Östergötland, bland annat till Åsbo. Under alla omständigheter är Otto Sjögreen väl värd att presentera. Född i Hult socken 1834 som son till bergmästaren Christian Magnus August Sjögreen och dennes maka Didrika Elisabet Matilda, född Burén. Efter studier i Uppsala inledde han en administrativ karriär som kopist vid Civildepartementet som vidare tog honom till kansliråd och byråchef. Parallellt tjänstgjorde han även som notarie vid Vetenskapsakademien. Från 1864 var han gift med Matilda Sofia Burén. Makarna var bosatta i Stockholm fram till respektives bortgång 1906 och 1909.
En itusprucken glasplåt som måst få särskild omvårdnad. Motivet upphetsar måhända inte alla, särskilt inte som platsen är oss okänd. Men att det rör sig om ett högreståndshem i Linköping omkring sekelskiftet 1900 råder det få tvivel. Ett typiskt sådant vars ägare vid tiden gärna lät dokumentera av yrkesför fotograf. Väggarnas storblommiga mönster blev populärt under 1870-1880-talen och fungerade ännu väl för den konservative. Även möblemanget söker sitt ursprung i 1800-talet. Prydnadshyllan på svarvade ben mellan stolar i nyrokoko och på hjulstrissor hör i sanning dit. Likaså den lite äldre byrån till höger i Karl Johan-stil, kanske ett arvegods liksom spegeln däröver. Det orientaliska parasollet i bildens övre, högra hörn ligger även det rätt i tidens vurm för det österländska.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.