Odens flisor, Gärdslösa socken. Söder om vägen Högsrum-Sättra står stora resta stenhällar väl synliga från vägen. De två största flisorna är 3 respektive 2,5 meter höga. Flisorna som står resta intill varandra har en sammanlagd bredd av 3 meter. På det fält där flisorna står har påträffats vikingatida gravar vilket ger en antydan om monumentets ålder.
Från 299 kr
En hällristning av ett skepp. Hällristningsområdet i Tanum är ett område i Tanums kommun i Bohuslän där man funnit flera berghällar med stora mängder hällristningar från bronsåldern. Runt den största av dem, Vitlyckehällen, är Vitlycke museum uppbyggt. Hällen har närmare 300 inhuggna figurer och ca 170 skålgropar. Den kanske mest berömda scenen bland alla Tanums hällristningar, "Brudparet", finns här. Bland de övriga närliggande hällarna märks Litsleby med en ca 2,3 meter lång spjutbeväpnad man, "Spjutguden", och Aspeberget med en plöjningsscen, ett antal oxar och skepp. Hällen vid Fossum ligger en bit från de övriga. Den kännetecknas av en mer sammanhållen och konstnärlig komposition. Kanske är den gjord av en enda ristare. Hällristningarna har i modern tid fyllts i med röd färg för att göra dem tydligare. Det är inte känt om de var målade från början. (Hämtat från Wikipedia)
En man som studerar hällristningar. Hällristningsområdet i Tanum är ett område i Tanums kommun i Bohuslän där man funnit flera berghällar med stora mängder hällristningar från bronsåldern. Runt den största av dem, Vitlyckehällen, är Vitlycke museum uppbyggt. Hällen har närmare 300 inhuggna figurer och ca 170 skålgropar. Den kanske mest berömda scenen bland alla Tanums hällristningar, "Brudparet", finns här. Bland de övriga närliggande hällarna märks Litsleby med en ca 2,3 meter lång spjutbeväpnad man, "Spjutguden", och Aspeberget med en plöjningsscen, ett antal oxar och skepp. Hällen vid Fossum ligger en bit från de övriga. Den kännetecknas av en mer sammanhållen och konstnärlig komposition. Kanske är den gjord av en enda ristare. Hällristningarna har i modern tid fyllts i med röd färg för att göra dem tydligare. Det är inte känt om de var målade från början. (Hämtat från Wikipedia)
Runstenen i Lerkaka. På stenen står: "Olof och Gammal och Saxe reste denna sten efter Unn, sin fader. Geirvi lät efter sin make här [göra] detta kummel. För Rike-Unn hämnades Olof vid miomu. Unn ägde här halva byn. "
Resmo gånggrift. På södra Öland finns en liten isolerad grupp av gånggrifter. Dessa är den östligaste gruppen av europeiska storstensgravar. En av gånggrifterna i Resmo är undersökt. Kammaren i denna gånggrift består av 9 stenblock och är täckt med 3 takblock. Gången genom den 14 meter stora högen utgår åt sydost, möjligen med avsikten att kunna avläsa solårets vändpunkter. Vid undersökningen påträffades skelett efter 30-40 människor. Här hittades också en yxa, pilspetsar av flinta, benföremål, bland annat nålar, samt en armskyddsplatta för bågskytte, bärnstenspärlor och keramik. Nyligen utförda spårämnesanalyser av skelettmaterialet har bidragit med betydelsefull kunskap om kosthållningen på Öland under bondestenåldern. (Hämtat från www.olanningen.com)
Brunn vid S:ta Britas kapell, Kapelludden.
Skeppssättning i Nydala. En skeppssättning (ibland ett stenskepp) är en stenkrets med den spetsovala formen av ett skepp. Ungefär 2 000 skeppssättningar är kända i Skandinavien, de flesta i Sydsverige, men även ett stort antal i Danmark och Norge. Spridda exempel finns också i Tyskland och Baltikum. Till övervägande del är de (som Ales stenar) daterade till vendeltiden och vikingatiden; endast 35 har daterats till bronsåldern. Flera av dessa tidiga exemplar finns på Gotland och känns igen på stora stenblock som står tätt ihop, inte glest placerade mindre stenblock som hos järnålderns skeppssättningar. Sveriges nordligaste skeppssättning finns vid sjön Mjösjön i Yttertavle, Umeå kommun, på en tidigare ö (idag fastland) invid fyra bronsåldersgravar. I andra delar av världen förekommer andra typer av stenkretsar. I Norden finns även andra typer av båtrelaterade gravar; till exempel brända och obrända båtgravar främst i Uppland, båtformade stensättningar och gravhögar med båtformad inre stenkonstruktion Källa Wikipedia.
Flisa vid Ryd i Glömminge socken, som med sina 3,75 meter är Ölands högsta.
Mellan Sankta Birgittas kapell och stranden vid Kapelludden finns ett stenkors, drygt 3 meter högt och 1,9 meter brett med klöverformade korsändar och en mjuk vulst längs kanten. Ett hål finns i korsmittens ena sida där det omtalas att en krok med en offerbössa hängt. Troligen är korset rest under 1200-talet. Det omges av en ringformig vall, tolv meter i diameter som undersöktes 1978. Den visade sig innehålla en kalkbruksfogad stabil mur med ingångar i norr och söder. Dess funktion är inte klarlagd. Källa Länsstyrelsen Kalmar län.
En hällkista med skelett i Björnhovda.
Rester av jordkula, liggande inom skansen i Starbäckshult. Ekonomiska kartan 4G 4c
Domarring. Från syd-sydost.
Domarring. Från söder.
Resta stenar vid Övetorp.
Borgkullen vid Brömsehus. Valdemar Atterdag lät på 1360-talet bygga borgen för att kunna ha uppsikt över den viktiga segelleden på Östersjön och vägen längs kusten. Borgen förstördes år 1436 under Engelbrektupproret.
Mysinge gånggrift.
Bild från Hovåsristningen. En man studerar hällristningar. En hällristning är en samling symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år. (Hämtat från Wikipedia)
Jutestenen i Räpplinge, september 1958.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.