Kolorerat brevkort, "Halmstad, Slottsmöllan." daterat 19 september 1903. Bilden visar Slottsmöllans fabriksanläggning vid Nissan. Vid vattenfallen i Nissan nedanför Övraby anlades redan på 1600-talet en kvarn. Sedan den använts till att producera mjöl för Halmstads slotts behov uppstod namnet Slottsmöllan. År 1848 köpte Isak Reinhold Wallberg kvarnen och ett större område däromkring och familjens färgeri och tillverkning av armékläder flyttade dit. De startade även ett tegelbruk, först för att bygga sina egna lokaler, men även för att leverera tegel till nybyggnationen i Halmstad. Fallet i Nissan användes som kraftkälla både direkt och för att generera elkraft för fabrikens maskiner. Wallbergs industri expanderade ytterligare med bland annat en ylletextilfabrik.
Från 299 kr
Kolorerat brevkort, "Halmstad. Slottsmöllan." Bilden visar Nissan med Slottsmöllans fabriker till vänster. Vid vattenfallen i Nissan nedanför Övraby anlades redan på 1600-talet en kvarn. Sedan den använts till att producera mjöl för Halmstads slotts behov uppstod namnet Slottsmöllan. År 1848 köpte Isak Reinhold Wallberg kvarnen och ett större område däromkring och familjens färgeri och tillverkning av armékläder flyttade dit. De startade även ett tegelbruk, först för att bygga sina egna lokaler, men även för att leverera tegel till nybyggnationen i Halmstad. Fallet i Nissan användes som kraftkälla både direkt och för att generera elkraft för fabrikens maskiner. Bron på bilden uppfördes av företaget 1879. Wallbergs industri expanderade ytterligare med bland annat en ylletextilfabrik.
Nya kyrkan. Före branden 1916. På 1860-talet beslöt församlingen att bygga en ny kyrka något ifrån den medeltida kyrkan. Byggmästare var P. Nordin från Trönö i Hälsingland och P.O Hillgren från Gästrikland. Kyrkan består av ett stort långhus och torn i väster där ingången finns. Väggarna är vitputtsade och taket tegelklätt. Tornhuven är klädd med kopparplåt. långhuset har tunnvälvt tak. 1916 skadades kyrkan av ett blixtnedslag. Tornspiran antändes och endast murarna återstod efter branden. Kyrkan återuppbyggdes något förändrad med A Thurdin från Härnösand som arketekt. Kyrkan återinvigdes 1919.
Gustavsbron eller Gustavs bro. Bron fått sitt namn efter det bakhåll som planerades mot Gustav III när han höll Gefle riksdag 1792. Stadsbyggmästaren Pousette lät 1772 bygga bron, som ledde landsvägstrafiken från Valbo till Gävle, på den plats där Gavelbron, som 1770 spolades bort av vårfloden, legat. Gustavsbron är en välvd stenbro med räcken av järn. Den pyramid av svensk marmor som pryder bron har överst ett namnchiffer för Gustav III krönt av en krona och där ovan inskriptionen "Gustafs Bro uppå Gefle stads och Valbo sockn kostnad sammanhwälfd DXIX Aug MDCCLXXII".
Vibyggerå kyrka. På 1860-talet beslöt församlingen att bygga en ny kyrka något ifrån den medeltida kyrkan. Byggmästare var P. Nordin från Trönö i Hälsingland och P.O Hillgren från Gästrikland. Kyrkan består av ett stort långhus och torn i väster där ingången finns. Väggarna är vitputsade och taket tegelklätt. Tornhuven är klädd med kopparplåt. långhuset har tunnvälvt tak. 1916 skadades kyrkan av ett blixtnedslag. Tornspiran antändes och endast murarna återstod efter branden. Kyrkan återuppbyggdes något förändrad med A Thurdin från Härnösand som arkitekt. Kyrkan återinvigdes 1919.
Farsta. Under medeltiden bestod Farsta by av två hemman vardera utgörande 5-öresland. De nämns i handlingarna 1322 och 1409. Gabriel Gustavsson Oxenstierna tillbytte sig bl.a Farsta från Kronan år 1640. Efter dennes död samma år ärvdes godset av riksrådet Gustaf Gabrielsson Oxenstierna. Det är troligt att gården senare fått namnet Gustavsberg efter honom. Han började bygga stenhuset vid Farsta. Första gången namnet Gustavsberg påträffats är i Värmdö kyrkoräkenskaper år 1687. År 1821 köpte grosshandlare Johan Herman Öhman Farsta för 45 000 riksdaler banko. 1852 köpte Samuel Godenius Gustavsberg. 1869-1924 ägdes Farsta av brukspatron Wilhelm Odelberg. 1924-1937 ägde bröderna Axel och Viktor Odelberg Gustavsberg och därefter Kooperativa Förbundet. /Noterat av Torsten Rolf 1964.
Oxdjupet vid Oskar-Fredriksborgs fästning, Vaxholm, 1937. Vaxholms fästning, befästningar anlagda för att försvara inloppet till Stockholm. Gustav Vasa lät 1549 bygga ett torn på Vaxholmen för att spärra inloppet vid Kodjupet, och efter hand tillkom andra anläggningar, bl.a. tornet Fredriksborg vid Oxdjupet. Sitt nuvarande utseende fick anläggningen på Vaxholmen efter en total ombyggnad, färdig 1863, men den var redan då omodern. Försvaret byggdes ut ytterligare under 1800-talets senare del med bl.a. Oscar-Fredriksborgsfortet vid Oxdjupet. http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=340203 Nationalencyklopedin 2002-03-15
"Järnhandelshuset" i Norberg. Givaren föddes i lägenheten längst upp till vänster den 9/4 1914. "Till vänster ses Edlunds manufakturaffär, därefter en hattaffär och så järnhandeln. Bilden är troligen tagen ca 1918. Okända personer står framför huset. "Järnhandlaren" Ringlund bodde på första våningen till höger i huset och Edlund bodde på andra sidan av huset. Överst var ett par enkelrum och två lägenheter på 3-4 rum vardera. Vi som bodde i huset umgicks i synnerhet på jularna då vi hade julgransplundringar i alla lägenheterna." Ringlund kom till Norberg och öppnade järnhandel i Abrahamsgården. Han lät sedan bygga "Järnhandlarhuset". Hans son Josef Ringlund tog sedan över.
Saidas föräldrar i Sibirien år 1956. Anna och Ivan Rosin tvångsförflyttades (deporterades) från Estland till Sibirien 1950. De var där i nio år och lyckades bygga upp en dräglig tillvaro med kor, höns och egen trädgård. I bakgrunden ses deras eget hus. Kossorna hette Vera och Hjärta. Hösten 1944 flydde 32.000 estländare från kriget i Estland till Sverige. Ett sextiotal personer tog jobb på August Werners textilfabrik i Lindome. Kvinnorna arbetade i spinneriet och männen i färgeriet. Mer information finns i uppsatsen "Estländska textilarbetare i Lindome" som finns i Mölndals stadsmuseums interna arkiv.
Stationshuset i Bosjön tillhörandes Lindfors-Bosjöns järnväg, LBB. 1913 färdigställdes den smalspåriga järnvägen mellan Lindfors och Bosjön, ett projekt drivet av brukspatronen Albert Bergström. Hans idé var att bygga en lätt och billig järnväg, med låga tillverknings- och underhållskostnader. Trafiken bestod främst av gods från de närliggande sågverken och skogsbruket, men även persontrafik förekom på linjen. LBB hade två enkla ånglok, Petter och Lotta. Loket på bilden är Petter. LBB gick i konkurs i början av 1920-talet och köptes strax därefter av Uddeholmsbolaget. Banan började rivas upp redan under 1930-talet och 1949 så var hela banan borta.
Järnbruket i Klavreström grundades år 1736 av löjtnanten Lars Silfversparre. Det ligger vid Mörrumsåns övre del mellan Enghultsjön och Norrsjön. Under den Aschanska perioden på Klafreströms bruk byggdes herrgården. Det var bergsrådet Johan Lorentz Aschan som lät bygga det stora huset till sin son och namne, ryttmästare Johans Lorentz Aschan. Arbetet påbörjades i maj 1832. Bruket i Klavreström och kringliggande järnbruk hade en likartad produktion. Av sjömalm framställdes tackjärn i masugnen. I Klavreström tillverkades i första hand stångjärn men senare även kaminer, värmepannor, kokspisar, manglar och andra bruksföremål. År 1893 förvärvades bruket av kapten Johan Melcher Ekströmer (politiker) och övertogs 1905 sonen av Carl Ivar Ekströmer. Produktionen moderniserades och hölls igång till omkring 1970, då bruket i Carl Johan Ekströmers ägo lades ner.
Stenkyrkan i Öjaby uppfördes under 1400-talet. Sakristian tillkom vid 1600-talets mitt och strax därefter ett vapenhus av trä. Det senare ersattes av ett vapenhus i sten år 1779. I mitten av 1800-talet fanns planer på att Öjaby församling tillsammans med grannförsamlingen i Härlöv skulle bygga en ny kyrka, men Öjaby valde att behålla sin gamla kyrka. Den 29 mars 1906 eldhärjades kyrkan. Branden startade i ett uthus till den närbelägna skolan men spreds med vinden även till kyrkan. En hel del inventarier hann räddas, men kvar efter eldsvådan stod bara de medeltida murarna. Det kyrkorum som sedan återskapades fick en prägel av jugend och nationalromantik, men har under senare år omgestaltats. 1942 restaurerades kyrkan under ledning av arkitekt Paul Boberg, Växjö.
Vykort, flygbild "Sanatoriet, Spenshult". Spenshults sanatorium anlades år 1911–1913 med 110 vårdplatser i Spenshults kronopark för vård av tuberkulossjuka statstjänstemän. Sanatoriet ägdes av staten och förvaltades av Överstyrelsen för Konung Oscar II:s jubileumsfond, som 1912 fått uppdraget att bygga ut sanatorietvården för både militära och civila statstjänstemän. Krav på detta hade rests i Riksdagen. Detta var det fjärde och sista så kallade jubileumssanatoriet och arkitekt var Ivar Tengbom. Sanatoriet var till viss del ett självhushåll med hönsgård, svinhus, trädgård och växthus. Uppe till vänster i bild ses odlingsytor. När tuberkulosen inte längre var en folksjukdom överläts sanatoriet år 1953 till Riksförbundet mot reumatism och ombildades till Spenshults reumatikersjukhus. Man tog emot reumatiker från hela landet för specialistvård.
Ålems kyrka. Under medeltiden uppfördes en stenkyrka i Ålems kyrkby. Det var en byggnad med högt långhus och ett smalare rakslutande kor. Interiören präglades av valv uppburna av pelare. Kyrkklockorna hade sin plats i en fristående klockstapel.Vid slutet av 1700-talet räckte kyrkan inte längre till för den stigande folkmängden i församlingen. Den uppges ha rymt endast cirka 450 personer .( I den nuvarande kyrkan finns en modell av den gamla kyrkan). Kyrkoherde Anders Swebilius föreslog redan 1769 att kyrkan skulle utvidgas, men detta förslag vann inte gehör. 1781 begärde Swebilius häradssyn varvid kyrkan befanns i stort behov av reparation vilket ledde till att församlingen fattade beslut om ombyggnad. 1792 och 1811 utlystes entreprenad på byggnadsarbetet. Inga anbud kom dock in. Istället för ombyggnad fattades till slut beslut att bygga en ny kyrka istället för att renovera. Åren 1829 - 1830 uppfördes nuvarande stenkyrka strax öster om den gamla på den plats där klockstapeln tidigare hade stått. Ritningarna var gjorda av Samuel Enander. Den 30 september 1832 invigdes kyrkan av biskop Anders Carlsson af Kullberg. Kyrkan är uppförd i empirestil och består av ett rektangulärt långhus med en avslutande kor vägg i öster med en bakomligga sakristia. Tornbyggnaden med huvudingången i väster är försett med en tidstypisk lanternin krönt av ett kors. Interiören som är av salkyrkotyp täcks av ett tunnvalv med en målning av Einar Forseth utförd 1929.
Måsbergsbacken, hoppremiär. Arbetarbladet. 18 februari 1951. Ny publicering. Namn och nytt, Arbetarbladet 12 februari 2005. Redaktör Siv Berg. På 1950- och 60 talet var backhoppning en stor sport i vårt land, men Gävle hade ingen bra backe. Det hade tidigare funnits en oanvändbar backe vid Gustafsbro och en i Hemlingby. För att ge extra skjuts åt sporten beslutade Gävle skidklubb att bygga en hoppbacke på Måsberget på Brynäs. - Det var Ture Edbom, kommunalråd och backhoppare som tyckte vi borde fixa en backe. Han, jag och ett gäng från Sundsvall byggde backen tillsammans och den invigdes 18 februari 1951. Det berättar gamle backhopparräven Erik Magnusson, 80 år, Gävle, som suttit med i Skidförbundets backhoppningskommitté i 30 år och varit bisittare till Sven "Plex" Pettersson i tv i 25 år. Vid invigningen av nya Måsbergsbacken rådde våldsamt yrväder, men Erik gjorde ändå ett långt och stilfullt premiärhopp på 29 meter och kom fyra i tävlingen. Vann gjorde regerande juniormästaren Lasse Schyberger. Vid ett senare tilfälle satt Erik backrekord på 41,5 meter. Måsbergsbackens öde beseglades år 1967. - Då blåste backen omkull i en snöstorm. Backen var stadgad med vajrar, men de räckte inte till när det blåste hård nordan, berättar Erik.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.