Enligt uppgift porträtt av förre knekten Carl Vilhelm Lund framför sitt undantag i Kärrebo i Börrums socken. En dispyt kring hans undantagsbostad och allt mindre arrendejord gav den siste oktober 1905 upphov till ett gräl mellan Lund och dennes efterträdare i det ordinarie knekttorpet, Karl Johan Walter. Grälet urartade och Lund sköt Walter och hotade även att döda hans hustru och barn. För en stund såg situationen ut att utvecklas till en massaker men efter sin hustrus böner gick Lund istället fram till gärdesgården där han kilade in bössans varbygel i en kvist, fattade händerna runt pipan och ryckte till. Hagelsvärmen träffade honom i bröstet och han avled omedelbart. Som genom ett under överlevde Walter. Fyra hagel hade gått rakt mot hans hjärta men stoppats av ett fickur i hans västficka.
Från 299 kr
Porträtt av prostinnan Eva Fredrika Rundeberg. Här upplysningsvis fotograferad i Agnes Arosenius ateljé i Norrköping, stadens första kvinnliga porträttfotograf. Eva Fredrika var född i Kvillinge 1809 men uppvuxen på Vikbolandet där fadern var kronolänsman i Å socken och sedermera Kuddby. Egen blev hon 1832 då hon erhöll plats som mamsell på Skenäs gård i Östra Husby, som en äldre syster och dennes make arrenderade vid tiden. Från år 1838 finner vi henne boende i Norrköping och så förblev det till 1850 och detta år ingångna äktenskap med pastorsadjunkt Magnus Westergren. I samband med giftemålet flyttade paret till Styrstad där maken erbjudits tjänsten som komminister. Efter Styrstad och en kortare tid i Ledberg flyttade makarna 1863 till Konungsund. Där och då hade socknens kyrkoherde Juringius dött och Westergren tillfrågats om att bli församlingens kyrkoherde. Här blev de kvar tills deras barnlösa äktenskap nådde sin ände vid Eva Fredrikas bortgång 1877.
Vi som långt efter samlandet är att registrera fotografierna som ingår i den samling visitkort som förts samman under namnet "Porträtt av östgötar", finner i ärlighetens namn liten koppling till länet för den här avporträtterade Otto Sjögreen. Kopplingen består i hans delägandeskap till Strålsnäs säteri i Åsbo socken under åren 1877-90. Förklaringen till detta ägande ligger i släkten Sjögreens flertalet medlemmar med stark koppling till Östergötland, bland annat till Åsbo. Under alla omständigheter är Otto Sjögreen väl värd att presentera. Född i Hult socken 1834 som son till bergmästaren Christian Magnus August Sjögreen och dennes maka Didrika Elisabet Matilda, född Burén. Efter studier i Uppsala inledde han en administrativ karriär som kopist vid Civildepartementet som vidare tog honom till kansliråd och byråchef. Parallellt tjänstgjorde han även som notarie vid Vetenskapsakademien. Från 1864 var han gift med Matilda Sofia Burén. Makarna var bosatta i Stockholm fram till respektives bortgång 1906 och 1909.
Porträtt av Christina Andersson från senare delen av 1890-talet. Född i värmländska Segerstad socken som dotter till rättaren Anders Olofsson och dennes maka Stina Jonsdotter. Som ung kom hon i pigtjänst på gårdar i hemsocknen men även en tid i Karlstad. I november månad 1885 fick hon oförklarat tjänst som hushållerska i redaktören och tidningsutgivaren Isidor Kjellbergs hushåll i Linköping. Den radikale Kjellberg bodde vid tiden med sonen Emil invid Storgatan strax öster om Sankt Larskyrkan. Stadsgården inrymde även redaktion och tryckeri för hans tidning Östgöten med flera utgivningar. Efter Isidor Kjellbergs bortgång 1895 fortsatte Christina sitt arbete i den nu vuxne sonen Emils hushåll. År 1902 följde hon med Emil Kjellberg och hans familj när de under våren flyttade till Helsingborg. Tiden i den nya staden blev emellertid kort för Christina. Hon avled i sviterna av magcancer i april månad 1904.
Porträtt av Eva Huitfeldt. Född 1845 i Umeå som dotter till regementsläkaren vid Västerbottens fältjägarkår Åke Huitfeldt och dennes maka Elina Rosenborg. År 1849 erbjöds fadern samma tjänst vid Andra livgrenadjärregementet i Linköping vilket fick familjen att flytta. Familjelyckan blev emellertid kort i Linköping. Föräldrarna skildes och Eva kom att växa upp med sin far, från 1860 i vad som vidare kom att kallas Huitfeldtska gården. Här kom Eva att bo i nästan 70 år, ända till sin död 1929. Därefter köptes gården av Folkets Husföreningen, som använde lokalerna tills nytt Folkets Hus stod klart 1953. Den gamla gårdens byggnader hade dessförinnan plockades ned och kom att bli den första att flyttas till friluftsmuseet Gamla Linköping.
Porträtt av baron Eskil Banér. Född 1808 på Ekenäs slott som förstfödde son till Svante Banér och dennes andra maka, Carolina Matilda Wallenstråle. I vuxen ålder gift 1823 med Carolina Sederholm. Makarna kunde efter att Eskil utköpt sin bror Svante från Ekenäs skapa sitt egna hem på slottet. Äktenskapet välsignades med ett barn, sonen Gustaf Banér, född 1833. Därefter följde en räcka år med inneboende bekanta, bokhållare och inspektorer i en inre krets och rättare, kuskar och lantbruksstudenter i en yttre. Så tycks livet fortlöpt tills makarna sålde Ekenäs till greve Philip Klingspor 1880. Källorna är exakta. Den 14 mars 1880 tillträdde Klingsbor med sin familj och slottets forna innehavare flyttade till sonens gård Ås.
Porträtt av grevinnan Louise Posse. Född von Platen som dotter till friherren och grundläggaren av Göta kanal, Baltzar von Platen och dennes maka Hedvig Elisabet, född Ekman. Hon växte omväxlande upp på föräldrarnas egendom Frugården i Västergötland och deras mer stadigvarande hem i Linköping. År 1825 gifte hon sig i Linköpings domkyrka med Axel Mauritz Posse, landshövding i Skaraborgs län. Denne hade tidigare varit vice landshövding över Östergötlands län. Makens vidare utnämningar till justitiestatsminister och riksmarskalk förde paret till Stockholm. Efter mannens död 1850 utnämndes hon till överhovmästarinna hos dåvarande kronprinsessan, sedermera drottning Lovisa. Louise Posse fick ett långt liv, tog sitt sista andetag i hemmet den 22 december 1893. Direkt efter minnesstunden i Östermalms kyrka fördes kistan till Centralstationen för färd till Motala där den nedsänktes i den Platenska graven invid Göta kanal.
Ett av tiden förbleknat porträtt som enligt påskrift återger prostinnan Wallström i Högby. Försämringen må vara förlåten då vi bevittnar en av de allra tidigast födda östgötska kvinnor som finns fotograferade. Prostinnan Wallström hette Vendela och innan hon blev änka 1854 bar hon efternamnet Roselius. Född i Ringarums socken 1784 som dotter till prosten Magnus Roselius och dennes maka Anna Beata Sigismundsdotter. Från 1808 var hon gift med spinnhuspredikanten och sedermera komministern i Norrköping, Magnus Wallström. År 1813 flyttade paret till Högby där maken utnämnts till kyrkoherde. Äktenskapet bar sex barn mellan åren 1809 till 1824. Efter makens bortgång fick hon lämna kyrkoherdebostället i Högby och hon, som tiden uttryckte, logerade en tid i Allhelgona och vidare i Veta innan hon fann sin slutliga vistelse i Herrberga. Där avled hon den 16 januari 1878, nära 94 år. Som hon önskat begravdes hon på, vid tiden, Herrberga nya gravplats.
Interiör av Vist kyrka 1904. I det närmaste allt i bilden kom olyckligtvis att bokstavligen gå upp i rök vid en eldsvåda 1961. Kyrkan stod klar 1745 och ersatte då en äldre helgedom som kunnat härledas till åtminstone 1100-talets slut. 1700-talskyrkan fick en mycket påkostad inredning med målningar av Sven Gustavsson Stoltz från Vadstena. Bland inventarierna under det vackert bemålade taket ses närmast till vänster det senmedeltida altarskåp som enligt uppgift var ett verk av Bendt Notke eller någon av dennes elever. Den unika predikstolen, den enda i landet som sannolikt kunnat knytas till bildhuggaren Börje Eriksson, var utförd 1650 och av samma mästare emanerar dopfunten, som lyckligtvis var en av få inventarier som kunde räddas ur lågorna. Av det förlorade stannar denna redogörelse vid altartavlan som föreställde korsfästelsen och var utförd av konstnären Johan Jerling.
Porträtt av Gustaf R Andersson. Om initialbokstaven ska knytas till hans första eller andra mellannamn, Rudolf och Raginius, skall här inte närmare ordas om utan endast noteras då han tycks använt det för egen del. Under alla omständigheter föddes han i Linköping 1865 som son till pumpborraren Johan Andersson och dennes hustru Johanna Samuelsdotter. Uppväxten var till synes inte helt problemfri. Både fadern och en äldre bror blev under Gustafs barndom dömda för brott, misshandel respektive stöld. Fadern varnades även, för vad tiden angav, äktenskapsoenighet. Kanske påverkad av besvärligheter i barndomen, kom Gustaf att skriva in sig vid Uppsala universitet för teologiska studier. Efter studenten år 1885 påbörjade han, som inte sällan var nödtvunget för nyuteximinerade teologer, en rörlig tillvaro med kyrkliga tjänster i bland andra Risinge, Östra Eneby, Tjällmo och småländska Hult. Under året 1911 blev han erbjuden tjänsten som domkyrkokomminister i Linköping, och därefter kom hans tillvaro te sig mer stadig. Från 1902 var han gift med Elsa Törnblom, bördig från Eksjö.
Den kraftigt ökade befolkningen i Sverige från 1700-talet fick vanligtvis till följd att den ursprungliga sockenkyrkan byggdes till eller revs för att ge plats för nytt, större kyrkorum. Uppförandet av den nya kyrkan gick allt som oftast förbluffande fort. I Östergötland finns exempel på kyrkor som färdigställts under blott en månads tid. Detta gäller inte för kyrkan i Vikingstad. Arbetet med den nya kyrkan påbörjades 1765 och avslutades först 1768. Inredningen återstod då och invigningen kom att dröja ända till 1785. I Vikingstad kunde sockenborna emellertid ha fördragsamhet med den långa byggtiden. I annexförsamlingen Rakered fanns ett rymligt kyrkorum att bruka. I samband med tillkomsten av Vikingstad nya kyrka inkorporerades Rakered i en ny gemensam socken. Bilden visar interiör av Vikingstad nya kyrka 1964. Orgeln byggdes 1785 av den berömde orgelbyggaren Pehr Schiörlin, och är ett av dennes första verk.
1. Måttbäda. Använd till att mäta upp och utmärka avstånden mellan spikarna i borden på en skötbåt. Med stiften i brädan trycker man i bordkanten ett märke där spiken skall slås in. 2. Syl att borra spikhålen med. 3. Järnhake, över vars krokiga spets man kröker spikändarna, som sedan slås in i bordet. 4. Passare av järn. Använd att på vrångämnet rita ut vrångens form. Passarens en ben föres tätt efter borden och deras avsatser, medan man med det andra benet på vrångämnet drar upp den rits, efter vilken vrången sedan hugges till. Passaren har ursprungligen varit betydligt längre, men har nötts av under mångårig användning först av E.A. Viklund, sedan sonen K.A. Viklund och senast av dennes söner. Verktygen köpta av båtbyggaren K.A. Viklund den 11.7 1952 till Sjöhistoriska museet genom Olof Hasslöf.
En i spiral hoplagd, trind guldten, slät på mitten, tjockare mot ändarna och där prydd med inslagna fina hästskoformade figurer, samt ytterst med tvärgående strien, växlande tre och tre mellan varje litet avbrott. På denna är uppträdda fem stycken små ringar av vilken en är enkel och de fyra andra bestående av spiralformigt, i flera varv hoplagda trinda guldtenar. Totalvikt 199,8 gram. Funnen av en dräng Jonas Johansson i Hässelby under dikesgrävning på ägorna. Inlöstes med 60 ½ dukater av statens medel 1938. Guldbrakteat, två tum i diameter, i mitten ett människohuvud med diadem över ett behornat, fyrbent djur. I övre kanten en enkel ögla, runt kring kanten en omvikt räfflad rand. Hittad av bonden Nils Danielsson, Lundeby nr 2, Persnäs socken på dennes ägor. Inlöst med 26 riksdaler, 10 skilling banco år 1856.
Johan af Nordin, född i Forsbacka 1785 och död 1850. Stadsråd, disponent och militär. Blev efter avslutad karriär som officer med avsked som överstelöjtnant engagerad i Forsbacka Bruk som ägdes av hans far Johan Magnus. Då denne avled 1823 övertog af Nordin ledningen för bruket och drev detta fram till 1844. Blev politiker under 1820-talet på riksnivå och deltog i flera riksdagar. Utsedd till statssekreterare 1825. Han var stadsråd 1828-31. Utsedd till överståthållare 1828. 1831-39 var han president för Bergskollegium. Blev ordförande för Göta Kanaldirektionen 1835. Son till Landshövdingen i Kopparbergs län Johan Magnus af Nordin (1746-1823). Denne tillkallades 1792 till riksdagen i Gävle för att tillfälligt vara landshövding i Gävleborgs län, eftersom dåvarande landshövdningen F.A.U. Cronstedt bortsänts från staden på utlandsuppdrag. Detta skedde på inrådan till Gustav III av dennes rådgivare Gustaf Maurtitz Armfeldt. J.M. af Nordin adlades 1788 och blev friherre år 1800. Fotografi av målat porträtt.
Med ledning av förekommande påskrifter och avsaknad av andra kanditater tolkas detta porträtt föreställa Gustaf Wetter. Född i Växjö 1853 som son till domprost Gustaf Wilhelm Wetter och dennes hustru Augusta Carolina Wahlqvist. Efter kyrkliga studier i Uppsala finner vi honom i förstone under korta vistelser i Appuna och Västervik. Från år 1880 får han mer stadga som brukspredikant vid Gusums bruk. I april månad 1884 bröt han emellertid upp för en komministertjänst i Blackstad och året därefter lockades han till Hannäs. I Hannäs tycks han känt sig tillrätta, ty här blev han kvar till 1896. Av något skäl bröt han upp sistnämnda år för ny tillvaro i Stockholm, där blev han kvar till sin död 1909.
Porträtt av Oskar Andersson. Efter en svår barndom blev han med tiden färgaremästare och rådman i Linköping. Han föddes 1845 i Örberga som son till hemmansägaren i Ullnäs Anders Eriksson och dennes maka Maja Jansdotter. Redan 1848 återfinns familjen boende i en backstuga under Örberga murgård. Förfallet eskalerar. Från 1851 är familjen utan fast bostad, de är som källorna kallar det "skriva på socknen". Fadern döms även för stöld. I 12-års åldern tar Oskar drängtjänst i på Östra Starby utanför Vadstena. Efter ett par år flyttar han till Linköping för att gå i lära hos färgmästaren Erik Johan Berg. Efter ett tiotal år hos Berg följde ytterligare tio år som färgare på Råby fabrik i Ljung. År 1879 kom han åter till Linköping och blev mästare och sedermera även rådman. Hans verkstad låg vid Storgatans östra ände i nuvarande kvarteret Druva. Han dog ogift 1925.
Porträtt av Ebba Rudebeck. Dotter till kyrkoherden i Vist och sedermera i Stora Åby, Petter Eric Rudebeck och dennes maka Sigrid Gustava Brydolf. Makan/Modern avled i barnsäng 1841 och kvarlämnade fadern med den då 5-åriga dottern Ebba och hennes sex syskon. Fadern kom som brukligt och så hastigt seden stipulerade att gifta om sig. Han behövde inte söka den nya hustrun med någon större insats. Demoiselle Beata Charlotta Duvaer hade tjänstgjort i familjens hushåll i nära 10 år när paret eklaterade den nya alliansen. För Ebbas del kom vuxenlivet att dröja. Efter fadrens död flyttade hon med svärmodern och sina kvarboende syskon till släktingar i Sandby rusthåll i Hagebyhöga socken. Först till sommaren 1873 fann hon livspartner i köpmannen Hugo Hjalmar Napoleon Blomqvist, ägare av Hamra Mellangård i Västra Stenby. Bröllopet stod i Hagebyhöga kyrka i slutet av juli månad och därefter installerade hon sig i makens gård söder om Motala. Några egna barn följde inte med äktenskapet men paret tog till sig den i Västra Stenby och utomäktenskapligt födda Anton Hjalmar som fosterbarn. Gossens far tillkännagives inte i kyrkans rullor men hans dopnamn Hjalmar, likt Ebbas make, väcker frågor och kanske svar på adoptionen. Efterhand flyttade familjen till Mjölby och vidare till Karlstad. Efter makens bortgång i början av 1900-talet flyttade Ebba till Linköping. Här avled hon i sviterna av en hjärnblödning, då boende på dåvarande adressen Drottninggatan 43. Här portätterad omkring 1865.
Porträtt av gossen Erik Åman, som här med kavat uppsyn satt sig på balustraden i linköpingsfotografen Rydholms ateljé. Född som son till lasarettsläkaren i Linköping, Ludvig Åman och dennes maka Fanny Nordvall. Familjen var genom faderns yrke bosatta i stadens länslasarett, vid tiden beläget invid Hospitalstorget. I vuxen ålder kom han att bli banktjänsteman och knuten till Östgöta Enskilda Bank. Från 1887 var han gift med Sofia Emilia Sahlström, bördig från Gävle. Äktenskapet upplöstes emellertid genom skilsmässa 1899 och Erik kom att gifta om sig året därpå med Fanny Josefina Rundblad, född och inflyttad från Södertälje. Hans andra äktenskap blev dock kort, då hustrun avled redan inom ett år. Eriks tredje försök, med den från Stockholm stammande och betydligt yngre Karin Tilander, kom dessbättre att vara i närmare 30 år, naturligt avslutat vid Eriks bortgång 1932. Upplysningsvis kom hans tredje och sista maka att leva till 1969. Trots tre äktenskap blev Erik barnlös. Tillsammans med tredje hustrun adopterade han emellertid en hemhjälps oäkta dotter 1919, som kom att följa sina adoptivföräldrar till vuxen ålder. Som nämnts avled Erik 1932. Den lilla famljen var då skriven i Kimstad.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.