Gustavsbron eller Gustavs bro. Bron fått sitt namn efter det bakhåll som planerades mot Gustav III när han höll Gefle riksdag 1792. Stadsbyggmästaren Pousette lät 1772 bygga bron, som ledde landsvägstrafiken från Valbo till Gävle, på den plats där Gavelbron, som 1770 spolades bort av vårfloden, legat. Gustavsbron är en välvd stenbro med räcken av järn. Den pyramid av svensk marmor som pryder bron har överst ett namnchiffer för Gustav III krönt av en krona och där ovan inskriptionen "Gustafs Bro uppå Gefle stads och Valbo sockn kostnad sammanhwälfd DXIX Aug MDCCLXXII".
Från 299 kr
Hovfotograf Walter Olson, Kalmar, tillsammans med två tyska SA-män vid ett monument nära Sommerbachskopf i Tyskland. Monumentet är ett gravkomplex på den 931 m höga Sommerbachskopf, byggt av handelsråd Oskar Will, ägare till Venus vapenfabrik, till minne av hans söner Hugo Will 1914 och Fritz Will 1914 som dog i första världskriget. Den byggdes av byggmästare Lange från Mehlis och företagen Bieräugel från Zella St Blasii och Günther och Wendel från Suhl. Begravningen ägde rum den 22 augusti 1915 med stort deltagande från befolkningen. Gravkomplexet har en bred trappa och en matt, starkt lysande sandstenspyramid, som bär bibelversen krönt med eklöv: Ingen har större kärlek än denna, att han ger sitt liv för sina vänner. . Ev. Joh 15 v. 13 Vila i frid., inskriptionen med de fallnas namn och en relief som visar lejonet från Thermopylae syns. 1998 totalrenoverades graven av staden Zella-Mehlis.
Prästtallen. Nössemark Tallen som är 10 meter hög med död topp, har ett flertal inskriptioner. Dessa är mestadels enkla inhuggna bokstäver och dateringar från 1874 till 1968. Att tallen kallas för prästtallen är för att tjänstgörande präster från Nössemark på väg till Håbols kyrka, passerade tallen och ristade in sina initialer i barken. Liknande tallfenomen finns på flera platser i Sverige och de kallas ofta för pustetallar därför att man tillsammans med andra resenärer brukade vila ut vid sådana träd. Tallen står invid en offerkast. Se Hembygden 1973, s. 226.
Inskriptioner: Här är det jordagods, som jag på jorden funnit, Men där har JESUS mig ett himla frelse wunnit. Jag ligger och sofver och vaknar upp ty Herren uppehåller mig. Kristus är mitt lif och döden är min vinning. Träden fritt på denna sten, Dock ej naket et han beder: Rubben ej de frätta Ben, som gått hit till hvila neder. Af jord, i jord, til jord jag tagen, giömd och worden i himlen blir, då Gud förstörer jorden. Utan mitt fremlingskap jag nu tillbaka sender Min kropp i modrens skjöt, min själ i Fädrens händer. Här gjöms en syndare helt fattig och fördömder, som salig blef af nåd i JESU blodsår gjömder. Gnag ej de döda ben. Förskona deras minne. Låt blifva denna sten. Ty döden bor härinne.
Rantzaumonumentets avtäckning. Stenen invigdes av prins Carl den 26 juni 1938 till minne över danske fältherren Daniel Rantzau som stupade här 1569, men också för att stenen "i alla tider kunna bära vittnesbörd om att fred råder och alltid skall råda mellan Danmarks och Sveriges folk." som prinsen sa i i sitt invigningstal. Närvarande var prins Harald av Danmark liksom högre svenska och danska militärer. Stenen är omkring tre meter hög och en meter bred. Själva reliefen med Ranzaus bild är ca en halv meter hög och placerad så att han ser mot Varbergs fästning. Den latinska inskriptionen nedtill betyder "Skilda öden vid skilda tider" (Diverso tempore diversa fata). På grund av det strategiska läget vid Varbergs fästning har klippan flera gånger under historien använts för att ställa upp artilleripjäser vid belägringar av slottet. Under 1800-talet kallades platsen för "Daniels klippa" och 1861 lät Leonhard Fredrik Rääf där hugga in ett kors och namnet Daniel Rantzow (alternativ stavning); nu vid monumentets fot. Redan 1913 kom idén upp att resa en monument över Rantzau men föll i träda tills byggmästare A. Tell i Kungsbacka återupptog saken. En insamling skedde 1936 i Danmark och Varbergs stad ordnade med platsen. Vid invigningen uttryckte Varbergs stadsfullmäktiges ordförande, riksdagsman Sven Larsson, att staden med stor glädje emottog minnesstenen och lovade att vårda den väl.
Dövblinda på utflykt till Gripsholm. Galten och Suggan är två likartade, men inte identiska, kanoner som sedan den 22 augusti 1623 förvaras på Gripsholms slott vid Mariefred, där de står uppställda på den yttre borggården. De båda kanonerna har även kallats Rysseulvarna och har dessutom gått under namnen Vargen och Varginnan. Den ena av dem togs som krigsbyte vid Narva av Pontus de la Gardie år 1581. Den andra beslagtogs av Evert Horn vid Ivangorod år 1612. De båda kanonerna är rikt utsmyckade med beslag och inskriptioner på ryska. Den större av dem göts 1579 och den mindre år 1577. Flera gånger under 1700-talet, 1722, 1734 och 1764, var de hotade eftersom det fanns planer på att smälta ned dem och gjuta nya pjäser. I boken Gripsholm, slottet och dess samlingar, 1537-1937 tecknar kapten Sten Djurberg de båda kanonernas historia. I essän Till Galtens och Suggans historia skriver han att "blott ingripandet av några för våra stolta historiska troféer intresserade personer ha vi att tacka för att de undgingo förgängelsen". Han konstaterar avslutningsvis att "från sin plats på den gamla vasaborgen minna de alltjämt besökaren om tider, då Sverige i kamp och umbäranden och blott genom att spänna krafterna till det yttersta lyckades hävda sin självständighet och lägga grunden till sitt stormaktsvälde." (Hämtat från Wikipedia)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.