Gideå kyrka. Till att börja med hölls kyrkliga sammankomster i en lada i Norrgidsjö. Gideå hörde vid denna tid som kapellförsamling under Arnäs och blev senare 1811 annex samt eget pastorat 1822. Under åren 1804-1809 började en kyrka uppföras av timmer, ut- och invändigt försedd med stående brädfodring. Torn tillbyggdes åren 1812-1813, enligt uppgift i inventeringsprotokoll 1831, enligt andra källor 1823 (Bygdén). Invigningen skedde däremot inte förrän 1818. Tornet ritades av stiftsbyggmästaren Simon Geting och byggdes upp sommaren 1815 enligt sockenstämmoprotokoll. Geting bodde i prästgården 49 dagar. Till hjälp som arbetsledare och byggmästare hade han snickaren Jonas Arnström.
Från 299 kr
Fem personer. Handelsboden till vänster på bilden och boningshuset till höger. Handelsboden hade galler för fönster. En kakelugn värmde boden och gav lite ljus. Annars fanns ingen elektricitet och belysning var fotogenlampa. Givaren Gunnar berättar att det fanns ytterligare ett hus på gården, där förvarades mjöl. Det fanns en klocka i affären som löpte med lina till boningshuset med hjälp av trådrullar. En snillrik uppfinning, som gjorde att kunden kunde ringa på klockan när handlaren inte var där och så kom man från boningshuset och tog han om uppköpen.
Monarks gengasdrivna lastbil. Den vanligaste formen av gengaskonvertering var, som här, att aggregatet monterades bakpå bilen, i form av en hög tunna där ved eller kol omvandlades till gengas. Även frontomonterade aggregat fanns, liksom sådana som drogs på släp efter bilen. Först fyllde man ”tanken” med ved eller kol. Sedan tändes brasan med hjälp av en fläkt som skapade drag. Man väntade tills temperaturen blev hög nog för pyrolysen att komma igång, vilket krävdes för att starta motorn. Kolmonoxid är den aktiva delen av gengas och den är extremt giftig.
Moholmsbygden nr. 20, 1991. Cirka 100 meter väster från Svens torp Fallet låg Lotta Johansdotters lilla stuga. Lotta var syster till Sven, och född 1842. Stugan lär brodern Sven ha byggt åt Lotta. Stugan innehöll ett rum och ett litet kök. Taket på stugan var av torv. På senare tid hade några personer hjälpt Lotta, så hon fått liten kokspis och också kunde baka. Lotta gick som hjälp på Boda med tvätt, slakt och bakning. På vintern fick hon spinna ull. Hon skall ha haft en dotter, Maria, som lär ha emigrerat till Amerika. Stugan är borta nu sen många år.
Kjell Johansson (född 1945) håller i tömmarna och plöjer åkern med hjälp av två arbetshästar vid Flickhemmet i Torrekulla cirka 1948 - 49. Fadern Allan Johansson arbetade som rättare (äldre titel för en förman vid ett större jordbruk) vid flickhemmet/kvinnohemmet. Från början fanns det tre Torrekullagårdar men på 1900-talet tillkom en fjärde. En av dessa köptes av Samariterhemmet i Uppsala och gjordes till upptagningshem för flickor på glid (som man sa då). Samariterhemmet byggde en ny huvudbyggnad år 1945 som senare blev Torrekulla Turiststation och vandrarhem (idag: Torrekullagåren). Den gamla gårdsbyggnaden finns kvar men är idag en privatbostad.
Wargöns AB. Träsliperiet (nr 2) håller på att uppföras på västra sidan om Göta älv, klart 1897. Massan från träsliperiet transporterades med hjälp av ett litet elektriskt tåg över den hängbro som syns på bilden. Hängbron, som levererats av Nydqvist & Holm i Trollhättan, var med sina hundra meters spännvidd Sveriges längsta. I bakgrunden skymtar Nyebro och kvarnarna på ömse sidor av älven. Till vänster Önafors kvarn, som i och med träsliperiet blir konverterad till kraftverk. Längst till höger skymtar den Ericsonska kraftkanalen. Träsliperiet brinner ner i januari 1918. Hängbron försvinner på 1930-talet. Foto fr. ca 1897.
Carl, 1861-1951, Svensk prins, hertig av Västergötland, tredje son till Oscar II. Carl kallades populärt "Blå prinsen". Sin mest betydande insats gjorde Carl som ordförande i det svenska Röda korsets överstyrelse 1906-45. Han ledde då en rad humanitära internationella insatser, bl.a. hjälp åt f.d. krigsfångar och åt krigsbarn. Vid Carls avgång instiftade Gustaf V Prins Carl-medaljen. Carl förmäldes 1897 med prinsessan Ingeborg av Danmark. Paret hade döttrarna Margaretha, dansk prinsessa, Märtha, kronprinsessa av Norge, och Astrid, drottning av Belgien samt sonen Carl Bernadotte (f. 1911).
Grottstugan på Kinnekulle. Bebodd av tjuvskytten Lasse med fru och barn. Med länsmans hjälp blev Lasse tre gånger driven ur socknen - men kom alltid tillbaka. Vistades så i sju år inom kommunen utan att bönderna kunde utfundera var han höll hus om natten. Till sist blev hans vistelseort upptäckt på själva länsmansbostället, där han i en otillgänglig grotta i berget uppförde sin bostad. Då länsmannen fick spörja detta sade han till bönderna: "Har Lasse sökt skydd hos mig, får han också stanna till dödagar." Lasse var så skicklig skytt och kände skogarna så väl att, vad vilt som än önskades till en bestämd dag, kunde han leverera redan tidigt på morgonen.
Nedläggning av kloakledning 1921 - 1922. Den aktuella kloaken rann dels mot Hulesjön dels mot Torbjörntorp. Det beslöts att en kloakledning skulle byggas. Arbetet utfördes som nödhjälpsarbete åren 1921-22. Arbetsstyrkan uppgick till mellan 25 och 30 man. De flesta kom från andra orter. Många arbetslösa stenhuggare från Bohuslän deltog liksom gjuteriarbetare från Köpings Mekaniska Verkstad. Den enda "maskinella" utrustning som fanns till hjälp var en stubbrytare och en kran. Diket grävdes 5 meter djupt. Som draghjälp hade man stenkärror och två hästar. Ledningsdragningen gick från undergången vid snickerifabriken - under järnvägen - till Mössebergsgatan - Nils Ericsonsgatan mot Norra undergången.
Öhrman & Melander har modevisning. Till sin hjälp har de kvinnor från Arboga Lottakår. Men den här mannekängen arbetar på firman. Hon heter Harriet Larsson och visar klänning, kappa och hatt. Platsen är Folkan/Medborgarhuset. I publiken hittar vi några kända ansikten; Vid andra bordet, från vänstra hörnet räknat, sitter Elwing Björklunds fru. Hon sitter på kortsidan och har en cigarett i handen. Intill henne, i glasögon, sitter fru Spåman, gift med bankdirektören. Vid det tredje bordet, räknat från vänster hörn, sitter fru Hagman (i hatt och pärlhalsband), gift med ägaren till "Hagmans Livs". Intill henne sitter Solweig Pettersson. Solweig är gift med ägaren till "Folkes Musik".
fotografi, häst, man, mustasch, träd, skogsdunge, landskap, åkermark, jordbruksredskap, jacka, plog, person, djur, skärmmössa, jordbruksarbete, får, protes
bilder, fotografi
fotografi
På en gård strax intill Olsbacka f. d. järnvägsstation i Aspeboda bodde i början av 1500-talet en av Dalarnas rikaste och mäktigaste män. Det var bergsfogden vid Kopparberget Måns Nilsson av Svinhufvudsätten. Vid den tid då Gustav Vasa kom til Dalarna för att be om skydd och hjälp mot danskarna, samt under Gustavs första tid som kung, lär Måns och han varit goda vänner. Men när Gustav Vasa sedan ville ta Dalarnas kyrkklockor i skatt och vanhelgade tingsfriden i Tuna med en blodig räfst, fick han Måns Nilsson till dödsfiende. Måns blev en av ledarna för de s. k. kockupproret, vilket ledde till att han på våren 1534 avrättades i Stockholm. Minnet av detta och legenderna om Mån Nilsson har fortlevt i Aspeboda genom seklerna. En historieintresserad stins lät 1907 resa en minnessten över Måns vid "Fläskkällaren", platsen där han herresäte en gång låg. På stenen kan man läsa: "Måns Nilsson Svinhufuvd, frihet jag älskat, sanning och rätt". Namnet Fläsk källaren kommer av en uthuggen håla i den klippa som gården vilar på. Legenden berättar att detta var en källare som Måns Nilsson lät bränna ut med hjälp av fettet från 150 svin.
En tid efter att beslut klubbats om en ny museibyggnad i Linköping kunde byggnadskommitéen räkna in inte mindre än ett 50-tal förslag från landets arkitektkontor. Bakom det djärva förslaget med beteckningen "I det blå" dolde sig de bägge unga arkitekterna Nils Ahrbom och Helge Zimdahl. Ett flertal ledamöter fann förslaget alltför avancerat och modernt. Men då den 83-årige donatorn och nestorn Henric Westman röstade för förslaget var frågan besvarad. Bildens vy speglar några av de uppfyllda önskemål som beställningen stipulerade. I stort av rena, funktionalistiska ytor där enda dekoration bildas av Ivar Johnssons fris mot den väl tilltagna terrassen. Stor möda lades på utställningshallarna. På byggnadens tak i bilden syns en av konstruktionerna till ett skapat överljus, vars ljusflöde kan styras med hjälp av lameller. Vy mot museets entrésida 1948.
Tomten S:t Per 9d i Linköping har en spännande men komplicerad bygg- och ägarhistorik som dessvärre inte ryms att ordrikt beskrivas inom ramen för denna presentation. Fastighetens gatuhus och bildens i funktioner utvidgade bodlänga kom till i slutet av 1800-talet utmed vad som planerades bli en förlängning av Apotekaregatan. Av gatuavsnittet på platsen blev istället Kapellgatan, som vidare blev Teatergatan. Fastighetens byggherre torde varit Domkyrkoförsamlingen, alternativt Stiftet, som hade behov av en ny tjänstebostad. En av dessa kyrkans arbetstagare som tidigt flyttade in i bostaden var likvagnskarlen Johan Wilhelm Petersson och kanske skvallrar bodens utformning om förvaring av hans främsta arbetsredskap. Som en hjälp med bodens orientering ber vi bildens betraktare att lyfta blicken över längans takås och där notera den mer bekanta Elsagården, den fastighet arkitekt Axel Brunskog för egen del lät uppföra som kontor och bostad. Upplysningsvis ägdes bildens tomt en kort tid av en dotter till Brunskog, men vad som eventuellt kom ut av detta lämnas därhän. Foto 1946.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.