Frälsningsarmén spelar musik och sjunger på Domus varuhus vid Frölundagatan i Mölndals centrum, år 1983. Fotografi taget av Harry Moum, HUM, för publicering i Mölndals-Posten, vecka 49 1983, med bildtexten: "Sångarglädje smittar Frälsningsarmén jobbar året runt på torg och gator, men den lägger nog på ett extra kol när det närmar sig jul. Vi givare är i alla fall litet mer frikostiga i dessa tider. Fotografen smittades av deras sångarglädje i Domus varuhus och kunde inte låta bli att föreviga dem. Foto: HUM"
Från 299 kr
Masse har tagitt en fantastisk gruppbild på sina vänner på backen, stående och sittande framför staketet mot lillgården med det lilla bostadshuset och brygghuset i bakgrunden. Vilka alla personerna är har ännu nte gått att utröna. Längst upp t v står i alla fall Jakob Söderlund. Kvinnan i hatt är troligen Masses dotter Maja. Masses fru Majken sitter i mitten av de fem kvinnorna och till vänster om henne sitter Lina Jacobsson, ägare till denna boplats och änka efter Jakob Söderlunds son Lars Johannes. Kvinnan jämte Majken skulle kunna vara Linas 15-åriga dotter Elin som gifte sig till Bjärges i Garde. Flickan i gräset kan vara Linas andra dotter Hulda 9 år, som tog över men sen sålde stället 1945. Vem var Emilie Björkander? Vilka är de andra? Grannar? Närmast bodde de på fattighuset, vilket Lau kommun köpte in till just fattiga samma år som denna bild togs. Familjen Öberg från stället under Bjärges där nu Gumauskas bor? En av kvinnorna skulle i så fall kunna vara Ada Karolina Öberg 18 år.
'Monterad hackspett. :: :: Text till bilden: ''Hackspetten är en egendomligt danad fogel, och tillbringar sitt lif i skogar och planteringar, hvarest han är ständigt sysselsatt med utrotandet af sådana insekter, som i fall de fritt finge utveckla sig, blefve menliga för skogen. I så fall måste en noggrann skogshushållare fridlysa dessa sina verksamma tjenare, verksamma i dubbelt afseende derföre, att de hugga fler hål i träden än de själva begagna, hvilka intagas som bostäder af många andra insektsdödande foglar. I vårt land finnas 8 olika slag. Den här afbildade kallas större hackspetten. Fogeln lever äfven af åtskilliga växtfrön, t.e.x sådana af gran, och likasom vi sjelfa föredra en viss plats vid bordet, skall det smaka honom bäst, då han får sönderhacka kotten mot ett visst ställe på ett visst träd. Något dylikt har författaren sjelf observerat på s.k. kärrmes. Å fngna foglar är detta förhållande lätt att iakttaga.'' /August Wilhelm Malm år 1866. :: :: Serie med fotonr. 7079:1-37. Fotografierna är monterade i en liten bok, inbunden, med titel ''Fotografier öfer Däggdjur och foglar. Texter av A. W (1866). Malm. Boken återfinns i Göteborgs Naturhistoriska Museums bibliotekssamling under ''Äldretryck''. På baksidan av varje foto finns en text om arten. :: :: Se även fotonr. 5693:1-4.'
bilder, fotografi
Utsikt från konstnärens fönster - Martinus Rørbye
Vid majkarnevalen i Linköping 1928 var Folke Filbyter ett givet ämne att skämta om. Eleverna på läroverket hade lyckats anskaffa en uppstoppad häst som tillhörde fabrikör Gothnier. På den satt Folke som i både form och stil väl överensstämde med originalet. Hästen stod på ett lastbilsflak. På bilden passerar ekipaget S:t Larsgatan 29, korsningen av S:t Larsgatan och Nygatan, mittemot nuvarande Hennes & Mauritz. Fotot ger också en intressant bild av modet vid denna tid. Det är månadsskiftet april/maj, ingen i publiken är barhuvad. Östgöta Correspondenten skildrade majkarnevalen i ett reportage 2 maj 1928 och skrev: Karnevalståget hade åtskilligt trevligt att bjuda. Priset togs av Folke Filbyter på fabrikör Gothniers uppstoppade fåle. Bättre modell än denne Folke hade inte Milles kunnat önska sig i varje fall inte uthålligare.
Bild från Hovåsristningen. En man studerar hällristningar som föreställer djur. En hällristning är en samling symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år. (Hämtat från Wikipedia)
Bild från Hovåsristningen. En man studerar hällristningar. En hällristning är en samling symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år. (Hämtat från Wikipedia)
Foto i svartvitt visande passagerarångfartyg DIANA. Reg.nr 1641. Brt 289,42, netto 195.15. 320 HKR maskineri, insatt 1869, då det ursprungliga maskineriet byttes ut. Båda maskinerierna leverades av Bergsunds Mek.Verkstad. Fartyget byggdes vid Stora Varvet i Stockholm 1856 /Willian Lindberg, Södra varvet/ för Hernösands Ångf.AB Hernösand. Fartyget uppkallades efter rederinamnet. Enl. inte bekräftade uppgifter skall fartyget ha sålts till Uleåborgs Ångf.AB 1866 och erhållit namnet POIKOLA[Fel POHJOLA]. Återköpts till Sverige i så fall senast 1869 av Hudiksvalls Ångf.AB Hudiksvall och även nu erhållit samma namn som rederiet. Såld 1882 till Göteborg för Ång.AB Göteborg -Kiel, redare C A Möller. Namnet blev nu DIANA och 1883 undergick fartyget ombyggnad. r 1902 överfördes fartyget på Rederi AB Teutonia/E.Roberg/. Fartygets nyttjande i reguliär trafik upphörde omkring årskiftet 1907-1908. Under 1908 tjänstgjorde fartyget som logementsfartyg för Sveriges Redarförening, men någon ändring av fartygets art företogs ej. År 1909 inköpte Redarföreningen fartyget och apterade det till logementsfarttyg år 1910 och därmed avfördes från registret som pråm.
Bild från Hovåsristningen. Här finns hällristningar. En hällristning är en samling symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år. (Hämtat från Wikipedia)
Bild från Hovåsristningen. Hällristningar. En hällristning är en samling symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år. (Hämtat från Wikipedia)
Bild från Hovåsristningen. Ett fartyg. En hällristning är en samling symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år. (Hämtat från Wikipedia)
Enligt Lauboken skall manbyggnaden vara uppförd 1835, vilka kan stämma med husets byggnadsstil med brutet tak, frontespiser och rätt stora fönster, vilket blev moderna vid denna tid, se granngårdarna Bönde och Anderse. Men huset saknar sockel och skulle kunna vara höjt till detta utseende 1835. Det saknas stenhusresolution för gården. Det kan betyda att huset är byggt på 1780-talet, för många resolutioner saknas från den tiden. Eller så är manbyggnaden uppförd efter 1810 och i så fall kan det knappast ha byggts mellan 1810 och 1835, så fort byggde man sällan om. Gissningsvis är huset byggt på 1780-talet och höjt och moderniserat 1835. Det är lite asymmetriskt, vilket kan betyda en etapp i byggandet.
Här ser vi manbyggnaden från beteshagen i öster. Hela resningen med fönster och det lilla halvmånefönstret uppe i gavelspetsen talar för årtalet 1835. Men de utstickande hammarbandsändarna i gaveln tyder på ett äldre ursprung, liksom att huset saknar sockel. Ser man på putsskadan i överkant mellan vindsvåningens fönster, ser den ut som en spets. Det skulle kunna bedtyda att huset i ett äldre skede haft rakt sadeltak och att detta taks nock var i putsskadans spets. Det taket var i så fall täckt med falar, vilka var spikade på hammarbandet och taket gick då ut en liten bit över murlivet så som faltak ofta gör. Detta lägre hus hade troligen bjälklaget i nivå med marken. Om detta stämmer, höjde man huset 1835 och la i ett nytt bjälklag och grävde ur en källare, se källardörren nertill. Idag har huset ett bakbygge, fn är det inte känt när det uppfördes.
Det här är ett av Masses mest fantastiska byggnadsporträtt! Den gamla byggnaden utstrålar sliten värdighet där den står nervuxen i hundlokan. Ladgaveln ser ut att ha blivit höjd, någon sorts ombyggnad har den i alla fall genomgått. Om ladan är äldre än fähusdelen, har man troligen anpassat dess höjd till det nya fähusets. Det finns en teckning någonstans som kanske var gjord av Louis Sparre och det motivet var av en ladugårdsgavel av detta utseende. Den byggnaden kallades för "Gamle Arken". Kanske är det samma? I nocken sitter en liten stång med rund knopp, dylika finns på rätt många gamla ladugårdsbyggnader i socknen. Var det här ett fåfängt (?) försök att mota undan blixtnedslag? T v står tröskhuset med slitet halmtak. Mot tröskhuset har man byggt ett enkelt vedskjul, vedtravar står utanför. I vinkeln har man ställt upp en hop med färdigbarkad stör till bandtunar med rotändarna stående uppåt, så de inte skall murkna i onödan.
Det mest intressanta är det låga bakbygget i bulteknik, byggt med hellängdsbular och med flackt tak. Hur gaveln ser ut går inte att se på bilden. Det här huset kan vara av betydande ålder och en gång utgjort ett bostadshus av sk gavelfarstutyp. Det hade i så fall ingång på gaveln till en farstu över hela husets bredd, den gaveln är vänd mot stenhuset. Bakom farstun var det egentliga bostadsrummet, delen t h om skorstenen. Huset kan ha haft flistak, på bilden ser det ut att ha papp. Fönstret är av sen 1700-talstyp. Detta eventuella gavelfarstuhus kan vara återanvänt och här nyttjat som brygghus. T h skymtar det lilla uthuset, även det troligen i bulteknik, med vad som ser ut som halmtak. Alldeles bakom står grannens Karl Johanssons (Allmodins) uthus och där bakom skymtar deras manbyggnad.
Ett av mångtaliga familjeporträtt ur Åtvidabergsfotografen Thorins dokumentation av boende inom godset Bjärka-Säbys ägosfär i början av förra seklet. Med ledning av påskriften "Gustafsson i Lilla Fallemo" hittar vi torparen Alfred Leonard Gustafsson Sving. Från sitt tillträde till torpet 1894 hade han ensam brukat platsen till 1902, då han under året städslat Hulda Lindblad som hushållerska. Med sig till torpet hade hon sina barn från ett tidigare äktenskap som lungsoten avrundat 1901. Sedan hade det gått som så ofta förrut, även om det i deras fall kom att ta sin tid att fullborda. Först i maj 1914 stod deras bröllopet. Odaterad bild från omkring 1908. Barnens tilltalsnamn har inte klargjorts för denna uppgift.
För biodlingens historia finns ännu mark att vinna. Beträffande Linköping har intresset av naturliga skäl varit riktat mot biodlarföreningens verksamhet i Trädgårdsföreningen. Andra bigårdar fanns emellertid efter att Linköpings biodlarförening bildats som Östergötlands biskötareförening år 1882. I främsta ledet var det sannolikt föreningsmedlemmar som drev egna anläggningar, där exempelvis länsbiskötare Per Axel Johansson och apotekare Karl Stridner omnämns i tidens press. I Stridners fall omskrivs hans bigård dessutom som "präktig". På bilden ser vi nämnda Karl Stridner i sin privata bigård belägen på tomten till den vid mitten av 1890-talet uppförda Villa Raabe invid Kanberget. Bigårdens placering förklaras rimligtvis av att villans byggherre, fanjunkare Anders Johan Raabe, satt likt Stridner i biskötareföreningens styrelse och att Raabe upplåtit del av tomten för Stridners anläggning. Fotografiet är odaterat men kan knytas till 1890-talets senare del.
Det anspråkslösa torpet Sveden bar en ålderdomlig prägel redan när fotografen Thorin passerade stugan sommaren 1920. Den väderbitna timmerstommen hade nödtvunget brädfodrats men inte kostats på någon färg. En farstukvist hade kommit till och gårdsplanen grusats, likväl som boende låtit växlighet ta plats endast till trevnad. Det nämnda hade i torpets tidigare tid ansetts gränsa mot tillgjordhet men nu hade nya seder fått fäste även i den enklaste miljö. Något kunde bero på hemmets upplåtelseform. Sveden var, åtminstone en tid, så kallat förpantningstorp med en säkrare besittningsrätt för de boende och rätt att få ersättning för gjorda förbättringar vid eventuell återinlösen. Störst betydelse låg ändå i vem som disponerade platsen. I Svedens fall var det torparen Alfred Karlsson Öster och som vi rimligtvis ser stå lutad mot trädgårdsbordet under vårdträdet.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.